Få konserter har påverkat mitt Kisslyssnande som spelningen på Ritz i New York 880812, och få konserter kommer upp i samma kaliber. Jag har länge hävdat att det är den bästa spelningen de gjort, så det är väl på tiden att den får en egen krönika, eller hur?
Snabb resumé: Efter att ha sett Kiss i Köpenhamn 1988 satte jag in en annons i Okej! där jag sökte brevvänner som gillade Kiss. Flera svar följde, däribland några som hade konsertinspelningar till salu alt. att byta med. En kille i Forshaga hade en fin kassettlista varpå kontakt upptogs. Det första paketet jag fick från honom innehöll Wicked Lester-demos (oj!), Köpenhamn 88 (ojoj!) samt en radioinspelning i toppkvalitet från Ritz 88 (ojojoj!). I samma ögonblick som jag hörde speakern i början av Ritz-sändningen; ”the place is just totally packed”, ”I’m actually looking at FOUR different bassdrums here” och Pauls klassiska intro ”we would only do this in our hometown New York City!”, då visste jag vad jag skulle ägna återstoden av mitt liv åt. Det rann ju för helsike svett ut ur högtalarna när bandet spelade! Otroligt!
Vad är det då som gör just denna av alla konserter så speciell? Jag förklarar! Den största faktorn är att de spelade på the Ritz, en klubb. Bortsett från Palladiumgiget 1980 hade Kiss inte sett insidan på ett så litet ställe sedan 1974. Ritz var fullsmockat och Kiss likaså, eller, ja, ni fattar nog. Utöver detta så var låtsetet nu nästintill fulländat efter en lång USA-turné och ett besök i Japan där man testat av en massa kul, både gammalt och nytt. Slutligen var detta en uppvärmningskonsert inför Monsters of Rock-spelningarna i Europa en dryg vecka senare.
Men, som Motley säger, on with the show. Inspelningen börjar alltså med en radiokille som förundrat konstaterar att de har massor av bastrummor och förstärkare på scenen, samt att de är lite försenade. Plötsligt brakar dock detta underbara barnkalas igång och konserten inleds av Deuce. Det är första gången den spelas live sedan 1978, eller, nja, North Swanzey 880704 innehöll också låten, men det räknas inte. Eller kanske lite då. Nåväl. Publiken är tämligen nedmixad på inspelningen vilket gör att dess reaktion på denna pärla till öppningslåt går oss förlorad, men med tanke på hur intensiva Kiss låter så kan vi nog dra en kvalificerad gissning. Innan publiken, eller för den delen bootleglyssnaren, hinner andas följer Love Gun. Denna var den ordinarie Crazy Nights-turnén öppningslåt, och man märker att bandet har knäppt på hundragunnar-knappen, inte minst i Eric´s fenomenala trumspel. Tre snabba: Fits like a Glove, Heaven’s on Fire och Cold Gin och vips så får Eric även sjunga lite. Jag talar såklart om Black Diamond, den tidigare så klassiska avslutningslåten får här en annorlunda behandling som en helt vanlig låt vilket faller mig oerhört väl i smaken. Erics spel i just denna låt, och speciellt i solopartiet, har legat mig varmt om hjärtat ända sedan Animalize Live-videon släpptes. Peter och Singer i all ära, men Carr var (är!) verkligen åskguden när han bankar loss på sina plåtburkar!
Efter Black Diamond följer så den bästa versionen av Bang Bang You jag hört. En ganska svag låt på en i övrigt dunderstark skiva kommer istället här till sin rätt. Därefter får Bruce briljera en minut vilket följs av No No No, en typisk Gene-80-talslåt. Nothing more, nothing less. Nästa lakritsrem ur godispåsen blir Firehouse som senast spelats i mars 1984 (Evansville, sista giget med Vinnie). Ett kärt återseende, och den går rakt in i Crazy, Crazy Nights. Ett av Bruce absolut bästa gitarrsolo framförs med bravur av denna teknisk fulländade plankplågare. Paul gör för övrigt en s.k. Gene i denna låt när han glömmer ett par textrader.
Ah. Halva giget avklarat. Vi dricker lite vatten och tar några djupa andetag innan vi fortsätter. Pausreflektion: Alla andra band borde drömma om att en enda gång få låta såhär, det är fanimej få förunnat!
Calling Dr. Love inleder andra halvlek, en ganska typisk version av i mitt tycke en ganska tam livelåt. Färgas mina åsikter av att jag aldrig gillat denna låten som livelåt? Nähä? Ett trummuller följer och i dess spår drar War Machine igång. Tyvärr överlevde inte denna låt till Europaturnén bortsett från ett gästspel i Modena 880910, vilket är synd med tanke på hur bra den lät live med herr Bil på trummor. Så kommer nu den enda malplacerade låten på spelningen, Reason to live. Det är en av mina personliga favoriter, solot går alltid rakt in i hjärtat på mig, men på en såhär svettig spelning hade nog en rocker i stil med Creatures of the Night, Under the Gun eller I’ve Had Enough (Into the Fire) gjort sig lite bättre. Det är dock skönt att Kiss spelade det de själva ville.
Tears are Falling och I Love It Loud avslutar (nästan) 80-talsrepresentationen på konserten, följda av Strutter och Shout It Out Loud. Shout It Out Loud hade 1988 för övrigt inte varit standard på en turné sedan 1983, och vi var alla glada när den återkom. Den får även avsluta det ordinarie setet på the Ritz, 75 minuter har avlöpt och 1501 personer kippar efter andan (1500 på the Ritx, 1 person i min soffa). Den sedvanligt glöttiga pausen innan extranumrena vidtar och radionissen passar på att slänga in lite reklam (Make your move to maction? Vad säger karln?). Det första extranumret blir Lick It Up, och istället för att ha tröttat ut sig verkar Kiss ha fått mer och emr krafter under giget. Den avslutande dubbeln med Rock and Roll All Nite och Detroit Rock City suger verkligen den sista musten ur publiken, och när konserten slutar tror jag inte att någon hade orkat mer ändå. Kiss visade att det inte är bomber, smink, ljus och tromboner som är viktigast – det är musiken. Ett av de vanligaste klagomålen på den efterföljande Europaturnén var just att de inte hade någon show. Snacka om att inte begripa någonting.
Det finns två LP-skivor som innehåller inspelningar av konserten, en svensksläppt enkel-LP kallad ”Don’t You Love It Loud” och en dubbel-LP som heter ”Kiss the Girls and Make Them Die”. Den senare innehåller det kompletta giget medan den första bara är runt 50 minuter lång. Och förresten, det finns folk som vill ha ockerpriser för ”Don’t You Love It Loud” efter det står på den ”limited to 500 copies”. Huruvida det är sant eller ej låter jag vara osagt, men mer än en hundring är den aldrig värd. Det bör noteras att ingen av dessa LP-skivor ens kommer i närheten av den ljudkvalitet som Göteborgsmarodören skakade fram för något år sedan. Den underbara inspelningen gav ytterligare en dimension till denna helt magnifika spelning.
Åsikter är alltid subjektiva och färgade av allt möjligt, men en sak är helt klar: Den som inte gillar Ritz 88 gillar inte Kiss. Konserter och liveinspelningar blir verkligen inte bättre än såhär!
/ Alex Bergdahl 050516
Bootlegfakta
Kiss the Girls and Make Them Die
1 Deuce
2 Love gun
3 Fits like a glove
4 Heavens on fire
5 Cold gin
6 Black diamond
7 Bang bang you
8 No no no
9 Firehouse
10 Crazy crazy nights
11 War machine
12 Reason to live
13 Tears are falling
14 I love it loud
15 Strutter
16 Shout it out loud
17 Lick it up
18 Rock and roll all nite
19 Detroit Rock City
Don’t You Love It Loud
First Blitz at The Ritz
CD omslag från Casaboontha.com.
Skrivbordsbilder
Skrivbordsbilder av
Marko Rouvinen / Kiss Army Sweden