Året var 1976. Ynglingen Tommy Månsson jobbade som affärsbiträde i skivaffären Julius platthandel i Lund. Stefan ”Julius” Malmström var en framgångsrik konsertarrangör och innehavare av södra Sveriges mest välsorterade skivbutik. Tommy pluggade i Lund och jobbade extra i affären och skötte ibland även delar av vaktverksamheten under konserterna. En dag så frågade Julius honom om han kunde tänka sig att åka över till Köpenhamn och möta upp ett band, vars namn och utseende fanns på skivhyllorna, där de omsattes med rasande fart. Bandets namn var Kiss. Tommy berättar.
Ja, Julius hade gott förtroende för mig så han kom fram och frågade om jag kunde hämta Kiss i Köpenhamn, och ta med mig en väska som innehöll pengar och kontrakt. Allt jag visste om Kiss var att de var sminkade i platåskor, och spelade ganska röjig hårdrock, så mina förväntningar var att träffa ett gäng musiker som var fullständigt galna och att det här kunde sluta hur som helst.
Jag kände också till myten att de aldrig visade sig osminkade, jag hade ju också sett skivomslagen, och sålde deras plattor i parti och minut.
Jag fick portföljen innehållande (tror jag) cirka 50 000 kronor i garantisumma och kontrakt. Denna kedjades med handklovar runt min handled. Så där var jag: långhårig och klädd i cowboystövlar och fastkedjad vid en portfölj.
Jag tog min VW ”bubbla” och körde till järnvägsstationen i Lund, där jag tog tåget till Malmö. Väl framme i Malmö åkte jag flygbåt till Köpenhamn, och sedan taxi till, vad jag kan minnas, Hotel Sheraton.
Vill minnas att när jag klev in i lobbyn så frågade jag efter Stefan Lundin, eller Blixten, från EMA. Jag väntade någon minut till de kom och kollade innehållet. Där var också en amerikan vars namn jag inte kommer ihåg. Jag förstod ganska snabbt att här var det inte tal om att hämta några eftersom det stod en buss utanför som var inhyrd av medarrangören (jag tror att det var) DKB, Dansk Konsert Byrå.
Efter några minuter så kommer det ut några killar från hissen, och jag kunde se att de var i rocksvängen, men visste inte om det var Kiss eftersom ingen visste hur de såg ut utan smink. Killen från EMA presenterade mig för en man som hette Gene Simmons, och då förstod jag att det var Kiss, men var samtidigt förvånad då jag hört att bandet aldrig visade sig utan makeup.
Vi gick väldigt snabbt ut i bussen, och efter cirka tio minuters körning så presenterade resten av bandet sig. Paul Stanley kändes väldigt social, Gene Simmons satt bredvid mig längst fram och pratade direkt, Ace Frehley kändes dimmig, pratade nästan ingenting, och Peter Criss var en försiktig typ, mest ointresserad.
– Vart ska vi nu? Undrade Gene, och jag berättade att vi skulle åka med färjan från Dragör till Limhamn i Malmö.
På färjan så gick vi alla upp i restaurangen och satte oss lite avsides med någon macka och öl. Gene drack mineralvatten.
När vi sedan närmade oss land så upptäckte vi att Ace saknades och ett stort pådrag drog igång! Efter några minuters letande hittade vi dock Ace irrandes omkring i sin egen värld på bildäck.
När vi sedan satt i bussen igen på väg till Lund frågade Gene hela tiden oerhört intresserad om färdvägen, vad man odlar här (svårt), med mera. Detta förvånade mig då jag i all min fördomsfullhet undrade hur en hårdrockskille kunde vara intresserad av sådant här?
När vi väl närmade oss Lund infann sig en viss spänning i bussen inför vad för arena som förväntades. Vi kom fram till Sparta/Olympen och körde in på nerfarten och stannade längst in, klev av och checkade av området med hjälp av humpers. Kiss kollade in arenan och gick tillbaka in i bussen där de sminkade sig i cirka två timmar, gjorde ett soundcheck i smink och gick sedan tillbaka till bussen där de stannade till cirka en timme innan spelningen, då de gick in i sin loge.
Jag var lite orolig för vilken publik det skulle vara innan konserten, men mina farhågor visade sig vara felaktiga, för att det var en oväntat lugn konsert. Inte alls så stökigt som när exempelvis Black Sabbath var där.
Intrycken från konserten är nog mest att Paul Stanley verkligen agerade som en sann ”bandleader”, och att Ace, trots sin dimmighet, var en oerhört skicklig gitarrist.
Efter spelningen så sade bandet hej då och klev svettiga och halvsminkade direkt på bussen på baksidan av arenan. Jag tror att de körde direkt till Köpenhamn.
Stefan Lundström
Reporter
Kiss Army Sweden
Artikeln ur Destroyer 10.