Det är solig julimorgon och jag sitter här för att skriva ner mina tankar kring en valfri Kiss-skiva. ”Inte göra en sådan där vanlig recension”, bad Niklas mig, ”utan skriv på ditt sätt, det brukar bli ganska kul”. Jag har ingen aning om hur och var detta skall sluta, och knappt börja heller för den delen, men för att inte verka överdådig måste jag nog göra en kort presentation av mig själv.
Jag heter Alex Bergdahl, finns i Växjö (flyttat ifrån Helsingborg), 26 år gammal under vilka Kiss funnits med i 22 ½.
Jag anser att Kiss inte gjort någon riktig usel platta, t.o.m. när de är dåliga är de bättre än de flesta andra, MEN jag måste få nämna att jag anser att de sedan 2001 börjat köra namnet i botten med en massa tvivelaktiga projekt, dessutom kan jag inte alls acceptera att man tar in nya medlemmar och sätter på dem gamla medlemmars smink. Bara så läsaren vet var jag står. Men detta är en passus. Kiss var, och är, världens bästa band. No contest! Men nog om detta.
Vilken skiva skall jag skriva om då? Det finns egentligen bara en att börja med, den som startade allt för mig: ”Unmasked” från 1980. Något oförtjänt klassad som en pop-platta anser jag att den står ut som en av de mer välproducerade och välspelade skivorna världen sett. Må vara att den inte är särskilt ”tung”, och att antalet originalmedlemmar per låt är ganska lätträknade, men herre jestanes – låtarna! En av de få plattorna som innehåller idel hits, även om de rent försäljningsmässigt naturligtvis inte klassas som sådana.
Från början? Okej då.
Is That You?
Nä dra åt Ystad vilken kanonöppning! Paul sjunger sådär rått som han bara gjorde precis mellan 1980 och 1982 (med undantag för ”Love Gun”-skivan), riktig ”Nowhere To Run”-klass på sången.
Dessutom dyrkar jag Pauls falsett ifrån turnén, helt i stil med ”Take Me” på Love Gun-turnén. Har alltid undrat om Gerard McMahon (som skrev låten) gjort en egen version, och hur den i så fall låter. Men jag kanske inte vill veta?
Shandi
Well, vad säger man? Världens bästa låt? Ja, troligtvis. En perfekt låt. Släng alla ”Forever” och ”Beth” åt skogen och kräma på ”Shandi” på full fräs. Vi fick i Kissboxen reda på att det endast är Paul ifrån Kiss som är med, resten var roddare(!) och studiomusiker. Betyder det något? Om resultatet blivit dåligt, ja! Här? Nej. Detta är Pauls låt, och det är han som skall leda den. Sättet på vilket han sakta klättrar ner för skalan i versens sångslinga är fanimej fenomenalt.
Talk To Me
Ace hade vid denna tid verkligen blommat ut som låtskrivare, och fick många låtar även på denna skiva (tre, samma som på ”Dynasty”). Eftersom han i egenskap av, eh, galning (…), inte hade riktigt samma gränser som Paul och Gene blev dessutom texterna ibland både, eh, intressanta och framförallt komiska (mer om det senare).
”Talk To Me” är en riktig Aceklassiker, som av någon anledning glömdes bort omedelbart efter turnén 1980, för att inte återfinnas förrän 1994 på en av Ace otaliga klubbturnéer (och då i en ganska slarvig version). Synd, för den är både kul spelmässigt och melodimässigt. Solot är dessutom riktigt bra!
Dock kördes den faktiskt, återigen bara halvinspirerat, på Kissturnén 2001 i Australien/Japan.
Naked City
Genes inlägg i debatten om storstadslivet. Herregud vilken låt! Gene lyckas fånga en i det närmaste desperat stämning, visserligen musikmässigt men framförallt med sin nästan vädjande röst.
Jag skulle inte vilja höra nyinspelningar av många Kisslåtar, men tycker att bandet skulle gjort en nyinspelning av denna inför Creaturesinspelningarna 1982. Det hade varit kul att höra den med ”Rock And Roll Hell”-produktion, bara som en jämförelse. ”I’ve got a feeling I’m in trouble again” ifrån andra versen är troligen Genes vackraste sånginspelning någonsin.
What Makes The World Go ’Round
Den enda låt på skivan jag tycker är lite anonym. Missförstå mig rätt, den är helt okej, men den sticker inte ut som någon superlåt, kanske för att den är omringad av just sådana på resten av plattan.
Det finns en kul ”hemmagjord” video till låten där man försökt (och lyckats i de flesta fall) passa ihop texten med Pauls rörelser så den skall se äkta ut. Bilden till videon är tagen ifrån den i Sydney 1980 TV-filmade konserten, och skulle kunna leda till att någon faktiskt tror att låten framförts live, men så är icke fallet.
Tomorrow
En Paulklassiker. Att den inte spelats live är för mig ett mysterium, den skulle lätt kunnat uppnå ”Shout It Out Loud”-klass om den bara fått en chans. Den är betydligt mer sing-along-vänlig än ”Is That You?” som man ju faktiskt körde.
Handklappningen är kul, och solot är klassiskt Ace (men skulle, tekniskt sett, kunna vara inspelat av Paul själv). En glad låt, som även denna blivit bortglömd av bandet.
Two Sides Of The Coin
Ace andra höjdare av totalt tre. Ganska kul att höra Ace söka den sanna kärleken, och inte bara engångsliggen, det är verkligen ingen text man förväntar sig av mannen bakom ”Rocket Ride”. Dessutom intressant med ett keyboardsolo, som backas upp av ett roligt komp.
Man undrar om det är Ace som skrivit och/eller framfört solot, i vilket fall han är mer bevandrad i sin musikalitet än jag trodde (samma fråga kan ställas kring ”Dolls” ifrån Frehley’s Comets första skiva, men det tar vi en annan gång).
She’s So European
Det här är verkligen en udda låt! Gene har sällan skrivit något så knepigt som detta riff. Hans låtar brukar kretsa kring det enkla (”Christine Sixteen”, ”Murder In High-Heels” och den hemska ”Boomerang” för att nämna några), men riffet, ämnet och hela låtens struktur är väldigt o-Gene tycker jag. Helt underbar!
Det står dessutom väldigt klart att Ace inte är inblandad i denna (åtminstone i solot), det är med all sannolikhet den femte medlemmen Bob Kulick som spelar. Tittar man på det klassiska Rock-Pop-framträdandet ifrån tysk TV 1980 ser man att Ace (liksom Eric Carr!) inte har någon särskild aning om hur låten går. De hade väl fått lyssna lite snabbt i logen innan eller så kan man tro…
Easy As It Seems
Paul Stanley goes funk! Och fy fabuland vad bra det blev. Detta är en av de mest bortglömda små smultronen i bandets hela katalog!
Jag hade lätt bytt ut vilken låt som helst i setlisten de kört när jag sett dem för att få höra just denna (och ”Shandi” visserligen). Låtens uppbyggnad bär vissa likheter med ”100 000 Years” (okej, långsökta sådana, men jag tycker de finns där), och sången är (som norrmannen skulle sagt) ”kjempegreit”!
Torpedo Girl
…och den tredje Aceklassikern är den i särklass coolaste! Wow! Basen, trummorna och det otroligt skumma gitarriffet gör detta till en absolut höjdare. Aldrig körd live med Kiss (jo, förresten, en pyttedel av låten framfördes i Melbourne 2001!) och det är för sorgligt.
Att en låt som denna skulle gå förlorad var synd tyckte jag förr, men det skulle ändras. ”Ack”, sade Ace och drog fram låten till sitt ypperliga medley han satte ihop 1992 (låtarna som ingick förändrades under turnéns gång, men ”Hard Times”, ”Speedin’ Back To My Baby”, ”She”och ”Wiped-Out” var några av höjdarna).
Det finns en textrad i andra versen som definierar hela Ace väsen, han svarar på sin egen fråga ”could this be a dream?” med det fantastiska, och väldigt Ace-iga ”I don’t know”. Lyssna på just det ”I don’t know” och försök förstå det, så har du kommit en bra bit på väg att förstå Ace (om det nu överhuvudtaget är möjligt).
You’re All That I Want
Genes första och hittills enda riktiga kärleksförklaringssång (soloskivan 1978 icke räknad), och det är ett gott försök.
Jag tycker att den är bra, och live var den ännu bättre (den kördes på första delen av turnén 1980, och finns förevigad på den ytterst eminenta bootleg-LP:n ”Egos At The Stake” i kanonkvalitet). En bra avslutning på skivan, men kanske (och det är bara kanske) hade ”Two Sides Of The Coin” passat bättre som avslutning.
Sådär ja, lite att fundera kring kanske. Jag tänkte dessutom, för den vetgiriga, dra fram lite halvintressanta fakta kring turnén till skivan. Inte jättemycket, men sådär så att det vattnas lite i munnen.
Detta blev den första världsturnén som inte innefattade USA. Man spelade ett enda gig i USA, New York den 25 juni 1980, för att introducera Eric Carr. Konserten framfördes på Palladium, som tidigare hade hetat Academy Of Music. Ringer det en klocka? Nyårsafton 1973? Diverse andra gig 73-74? Kiss var tillbaka på ruta ett, skulle man kanske kunna säga. Sedan blev det Europaturné, med en scen som var en betydligt nedbantad version av Dynastyturnéns jättebygge 1979.
Låtvalet inför turnén var åtminstone lite nytänkande, ”Cold Gin” och ”Strutter” plockades fram ur malpåsen där de legat de senaste fyra åren, ”I Was Made For Lovin’ You” och ”2 000 Man” överlevde ifrån ”Dynasty”. Sedan var det idel ”såna vi måste köra”, ”Detroit Rock City”, ”Black Diamond”, ”Firehouse” och så vidare. Från nya plattan var ”Is That You?” och ”Talk To Me” standard på hela turnén, ”You’re All That I Want” kördes i New York och fram till och med Englandsgigen på Europasvängen. ”Shandi” plockades fram på Australienturnén (den var en stor hit ”down under”!).
Inga av låtarna från ”Unmasked” överlevde dock när Kiss skulle tvätta bort pop-disco-stämpeln 1982, och de har (med några få undantag 1995 och 2001) varit borta sedan dess. Tänk om de kört ”Tomorrow” på återföreningsturnén 1996! Kunde blivit hur bra som helst.
Alex Bergdahl
Reporter
Kiss Army Sweden
Artikeln ur Destroyer 10.