Året var 1989. Den spanska inkvisitionen hade precis lämnat Bulgarien i ett fasansfullt tillstånd. Göring och Kneppendorf hade rapporterat till sin överbefälhavare, och langobarderna, detta märkliga folkslag, utvandrade trötta, svettiga och förvirrade till…
Nej vänta, fel sida. Detta inlägg skulle jag ju skriva på www.jagalskarhansvillius.com!
Förlåt. Jag börjar om.
Året var 1989. Kiss hade i oktober 1988 avslutat den sista delen på sin Crazy Nights-turné i Europa och ”Smashes, Thrashes & Hits” var nära förestående. Kiss skulle sedan ta ett halvårs paus innan det var dags för bandet att spela in nästa skiva. Paul Stanley tyckte inte detta var kul alls, och i januari fick han för sig att köra en klubbturné! Sagt och gjort, Paul började rota under stenar och hittade följande bandmedlemmar: Dennis St. James (bas), Eric Singer (trummor), Gary Corbett (keyboards) samt Bob Kulick (gitarr). För den eventuellt oinitierade så är svaret på följdfrågan: Ja! Bob Kulick är Bruce bror, samme Bob som spelade på ”Alive II” (fjärde sidan), de nya låtarna på ”Killers” samt delar av ”Creatures Of The Night”. Och Eric Singer är såklart Eric Singer, samme Eric som idag bär kattsmink. Gary Corbett var för övrigt keyboardisten som Kiss hade med sig på Crazy Nights-turnén, och som även skulle komma att spela på H.I.T.S.-turnén 1990.
Låtvalet då? Å ena sidan skulle Paul kunna dra ut på turné och köra endast Kisshits och inget annat, det hade säkert gått hem hos publiken. Lyckligtvis valde han dock en helt annan approach till denna lilla passus i hans digra turnéhistoria, han valde att köra en del Kisshits, men även en hel del (för den tiden) väldigt ovanliga Kisslåtar, han spelade låtar från sin soloplatta samt en (med Kiss) helt outgiven låt. Dessutom var en Led Zeppelin-cover standard på alla gigs. Lite mysfakta om turnén, turnéplanen såg ut så här:
Turnéplan
890215 Newark, DE – Stone Ballroom
890216 Boston, MA – Channel
890217 Brooklyn, NY – L´amour
890218 Brooklyn, NY – L´amour
890219 Long Island, NY – Showcase
890221 Baltimore, MD – Hammerjacks
890222 Philadelphia, PA – Trocadero
890223 West Hartford, CT – West Hartford Arena
890224 Asbury Park, NJ – Stone Pony Club
890225 Norfolk, VA, USA – Boathouse
890227 Poughkeepsie, NY – The Chance
890301 Columbus, OH
890302 Cleveland, OH – Agora Ballroom
890303 Cleveland, OH (obekräftad, troligen spelades inte denna)
890304 Detroit, MI
890306 Toronto, CAN – Rock And Roll Heaven
890308 Wilkes Barre, PA
890309 Pittsburgh, PA – Metropole
890310 Trenton, NJ
890311 New York City, NY – The Ritz
890312 New Haven, CT – Toads Palace
890330 Anaheim, CA – Celebrity Theatre
890331 San Diego, CA
890401 Long Beach, CA – Bogarts
890402 Oakland, CA – The Omni
890403 Los Angeles, CA – The Palace (möjligtvis 890404)
Setlisten för turnén såg ut så här:
I stole your love
I want you
Tears are falling
Tonight you belong to me
C´mon and love me
Wouldn´t you like to know me
Heaven´s on fire
Hide your heart
I still love you
Crazy, crazy nights (endast från 15/2 – 12/3)
Strutter (endast från 30/3 – 3/4)
Reason to live
Lick it up
Let´s put the X in sex
Love gun
Goodbye
Communication breakdown
Detroit rock city
En liten genomgång av låtvalet kanske vore på sin plats! ”I Stole Your Love” inledde alltså, första gången den låten spelades live sedan Valencia 780519, en riktig Kissklassiker som hade varit borta alldeles för länge! ”I Want You” följde, senast spelad i Sao Paulo 830625, det sista giget på Creaturesturnén. ”Tears Are Falling” var vid det här laget betraktad som en ”måstelåt” i Kiss-setet, och Paul verkade trivas med den varför den följde med även på klubbturnén. Och nu börjar det roliga! ”Tonight You Belong To Me” ifrån Pauls soloskiva var aldrig spelad live innan 1989! Och fan vilken version de gör! Dessutom är det ju faktiskt rätt gitarrist, Bob spelade på Pauls soloskiva. ”C’mon And Love Me” var inte spelad live efter mars 1976 och herregud vad den var välkommen i setet igen! Genialiskt! ”Wouldn’t You Like To Know Me” kom efter, ej heller den spelad live någonsin! Mumma! ”Heaven’s On Fire” tycker jag personligen var lite synd att han körde, den kändes tämligen överflödig. Men efter den kom ”Hide Your Heart” som inte kommit ut med Kiss ännu! Och Paul presenterar den som ”en låt från nästa Kiss-skiva, några av er har nog hört denna på bootlegs”. Ja, det hade vi!
”I Still Love You” sedan, tja, en av Pauls favoriter, helt okej. Sedan kom ”Crazy, Crazy Nights” på östkustdelen av turnén, en energisk version där Erics trumspelande verkligen står ut! När bandet körde de sista gigen på västkusten hade dock ”CCN” bytts ut mot ”Strutter”. Kul med förändring. Efter detta kom en av höjdpunkterna, för mig i alla fall, ”Reason To Live”. En av mina stora favoriter som man lätt kunde tro skulle glömmas bort efter Crazy Nights-turnén, men Paul gillade också den och lät den överleva några månader till. Tackar! ”Lick It Up” kördes sedan, tja, som med ”Heaven’s On Fire” så är kanske även denna lite uttjatad. Det var nog roligare att höra den när man stod där än på en bootleg 15 år efteråt. En riktigt otippad grej var nästa låt, ”Let’s Put The X In Sex”. En av de två nya kompositionerna från Paul på ”Smashes, Thrashes & Hits”, och dessutom den (i mitt tycke) sämre av de två. Men lite käckt var det allt att få en elektrisk version av denna filur! ”Love Gun” var näst sist i setet, en hygglig version. Sista ordinarie låten var ”Goodbye”, och vilken avslutning sen! Jajemen! Här reser håret sig igen och luftgitarren är ett måste! Bandet gick sedan av men kom snabbt på igen. Första extranumret var ”Communication Breakdown” , en Led Zeppelin-hit från nittonhundralängesen. Coolt! Och kvällens avslutande låt blev ”Detroit Rock City” . ’Nuff said.
Det var kul att se att Paul verkligen rotade lite och kom upp med en setlist som representerade honom som låtskrivare på alla sätt! Av sammanlagt sjutton var det fyra låtar som inte var spelade live på ett tag, fem låtar som aldrig var spelade live, sju låtar som var ordinarie i Kiss-setet och en cover. En bra blandning både för de som sett Kiss tidigare, och för de som aldrig sett dem! Om bara Kiss sedan hade tänkt så här 1998/99, men det är en annan historia.
Denna soloturné lade sedan till viss del grunden för Kiss H.I.T.S.-turné 1990, ”I Stole Your Love” överlevde som öppningslåt, ”I Want You” blev extranummer på turnén och ”C’mon And Love Me” testades faktiskt men överlevde inte efter första giget i Lubbock 900504, tyvärr. ”Hide Your Heart” blev såklart också spelad på turnén, singel som den var.
Vad det gäller resterande Kissmedlemmar så skall åtminstone Eric Carr ha blivit ledsen för att Paul inte ville ha honom på trummor. Både Eric och Gene såg minst ett av gigen i New York, i alla fall var de på The Ritz. Bruce har inte snackat så mycket om det så hans ståndpunkt förblir okänd.
Det gick länge rykten om att ”Just A Boy” spelats live på de första gigen men sedan plockats bort, men detta stämmer inte. Däremot så hände följande under giget på Long Island 890219:
Någon skriker ”The Elder!”, och Paul svarar ”The Elder?”. Därpå kör han lite snabbt riffet ur ”The Oath”. Han ursäktar sig med att inte minnas så mycket, men drar sedan igång ”Just A Boy”. Där kör han, med publikens hjälp, hela versen fram till refrängen! Riktigt coolt! Senare på samma gig skriker någon ”Dynasty” varpå han snabbt kör riffet till ”Magic Touch”. Hihi!
Däremot har Bob Kulick bekräftat att de repade låtar som ”Nowhere To Run” och ”Move On” inför turnén, men att de inte klarade sig. Fan! ”Nowhere To Run” live? Jag hade ju sålt mormor för mindre!
En rolig sak med denna turné är att alla gigen faktiskt finns dokumenterade! Alla finns på CD eller video, och ofta i ganska bra kvalitet. Det finns exempelvis två filmer ifrån New Haven, en ifrån publiken och en ifrån mixerbordet med soundboardljud! Dessutom finns det en soundboard-CD från Toronto med soundchecket inspelat! Trevligt! Några gig är svårare än andra att få tag i, men alla finns, så det är bara att börja leta.
Som avslutning måste jag såklart nämna Pauls bandpresentationer. Precis innan ”Crazy, Crazy Nights” brukade Paul presentera bandet, och när han kom till sig själv så tog skämtlynnet ibland över. Därför finns det gigs där Paul säger ”Me? I’m Ace Frehley!” och kör lite av ”New York Groove” (ibland t.o.m. refrängen!). Dessutom fick jag nyss tag i ett gig där han presenterar sig som Peter Criss och kör lite ur ”Beth”. Mycket roligt som ni kanske förstår.
Nä hä, dags att gå in på www.jagalskarhansvillius.com igen och se om min artikel kring bananodlingens utbredning i det forna Jugoslavien har kommit upp.
Alex Bergdahl
040526
Fakta
Eric Singer
Innan Paul´s soloturné hade Eric turnerat med Lita Ford (1984), Black Sabbath (1986), Jake E. Lee´s Badlands (1987-89), samt Gary Moore (1987). Dessutom hade han medverkat på flera av dessa bands skivor där min personliga favorit är Black Sabbaths underbara Seventh Star (1986). Efter dessa olika inhopp så har Eric mer eller mindre pendlat mellan Alice Cooper och KISS (Alice = 1989/90/91, 98/99/00/01/02 samt KISS = 1991/92/93/94/95/01/04).
Bob Kulick
Bob var den som enligt legenden provspelade för KISS precis innan Ace, och bibehöll kontakten med KISS under alla år (vilket så småningom föranledde honom att rekommendera sin bror till bandet…). Förutom sina KISSkapader så turnerade han med Meatloaf under 70-talet, med Alice Cooper i Australien 1977 men har sedan 80-talets början främst varit en studiogitarrist. Hans inspelningshistoria är tämligen diger med alla möjliga artister, men hans piece de resistance måste vara W.A.S.P.´s The Crimson Idol (1992). Synd att han aldrig fick tillfälle att turnera med W.A.S.P.
Gary Corbett
Gary har också en diger historia med turnéer och inspelningar med band som Debbie Gibson (underbart!), Cinderella, Taylor Dayne (Jajemen!!), Lou Gramm, Whitney Houston och många fler. Dessutom emdverkar han i Debbie Gibsons underbara köpvideo ifrån 80-talet, Electric Youth Home Video (1989). Leta upp den!
Dennis St. James
Dennis var däremot en svår knäck att nöta. Han spelade in en skiva med bandet Skull 1991 (där även Bob Kulick var med), och presenteras av Paul på scen som ”from MSG” vilket jag inte har lyckats hitta någon info om. Han var dock även med på en skiva som heter Fucked up” av ett band som kallade sig Kuni, dessa släppte en skiva år 2000 på vilken både Eric Singer och Paul Stanley återfinns på några låtar.