Going out with a bang, eh? Ibland, och bara ibland, lyser solen lite starkare än annars. Idag är en sådan dag och därför tänkte jag dela med mig av lite information, tankar och åsikter kring en liten inspelning gjord en (troligtvis) mörk kväll i delstaten Michigan i USA. Vi har hamnat på ett litet ställe kallat The Brewery, staden heter East Lansing och när vi kommer in i bilden har Rush redan avslutat sitt set. Det är den tjugoförsta oktober och JR Smalling vrålar:
´Are you ready to rock? Are you ready to roll? Then put your two lips together and welcome… KISS!´
1. Deuce
Deuce inleder, såklart. Det låter bra men faktiskt inte så bra som man hört från inspelningar gjorda på våren/sommaren 1974. De lyckas inte helt övertyga, det fina ljudet till trots. Räds icke dock, I otrogna. Ety enkom några minuter senare river man av…
2. Strutter
Ah, javisst ja. Det är ju DÄRFÖR de var världens bästa band. Herregud och herrejösses, det var visst bara början som trevade lite för nu låter det så sjuuuuukt bra att polioanfallet inte är långt borta. Gene´s bas är FRUKTANSVÄRT hård här, generellt är hans basljud och basspel en av konsertens höjdpunkter men det tas till sin spets under Strutter. The Punisher-basen och ljudet från 1992 och framåt framstår som en illa stämd ukulele linead genom en brödrost i jämförelse.
3. Got to choose
Den första av två nya låtar på spelningen, eller kanske tre rent tekniskt sett om man räknar Let me go, men det gör inte jag och därför nämner jag inte ens det här. Versionen är bra och Ace´s solo (ett av mina favve-Äss) låter mumsberg. Ett litet spelfel av Ace i slutkompet gör att man lyfter på ögonbrynen i någon sekund, men visar såklart bara att Eddie Kramer inte hade ett dyft att göra med denna inspelning.
4. Firehouse
Ah, låglänt voro en gammal häst om den icke besudlats. Firehouse har alltid alltid alltid varit bäst under 1973/74 eftersom tempot är så oerhört skönt här. Återigen, Ace´s solo sitter perfekt. Peter´s trumspel är för övrigt värt att notera här, sparsmakat och svängigt långt bortom Kikki och Roosarnas första skivor.
5. She
Paul säger innan att “if we knew Lansing was this cool we would have come here sooner” varpå han sedan presenterar en låt “you probably haven´t heard before”. Nähä? Det är väl klart att de hade, alla ägde väl de fräsiga imaginära skivorna som man pysslade med i mitten av 70-talet? Bortom detta ironiserande, She har alltid varit en favoritlåt men av någon anledning är detta ingen version som går till historien direkt. Lite för mycket fiddeli-di, fiddeli-da av Ace i verserna, och något som verkar vara en svagt ointresserad Peter bidrar. Smäda mig gärna, det är inte dåligt, bara en sådär version. En sista notis kring denna verisonen av She är att Ace ännu inte har inkorporerat Doors-solot i låten utan spelar ett helt eget och betydligt mer ostrukturerat solo.
6. Nothin´ to lose
“Listen Lansing, we need everyone here to come along with is! You´ve got Nothin´ to lose!” Synnerligen vackra ord under inledningen som uttalar en vacker ”vi ska ta världen”-tanke. Peter är på G här igen, hi-haten får slita den lilla stackaren och på det hela taget är versionen grymt röjig.
7. Parasite
Den andra nya låten för kvällen, en låt som det alltid förundrat mig blivit kvarlämnad i periferin efter 1975. Må vara att man tog fram den igen 1992, och sedan spelade den fram till 1995 men varför fick den inte vara med och leka efter reunion-turnén 1996? Ace spelade den under hela sin 90-talskarriär och SÅ svår kan den inte ha varit för Peter att lära sig väl? Nåväl. Det grymt sköna trumbreaket i mitten svänger bra, en liten grej som gjordes live men saknades på skivan. När Ace sen får riva av ytterligare ett av Bergdahls favvesolo så är båten i hamn. Lustigt egentligen, att HTH-skivan har inte mindre än tre av mina favve-Äss med Goin´ Blind-solot som ett av de vackraste någonsin. And how´s THAT for digressing?
8. 100,000 years
Gene dricker röd läskeblask som han sedan ystar ut från munnen. Allt till bastonen E som framförs i asymmetri med gitarren. I sanning en meningslös grej att lyssna på på cd, men fräsig på riktigt. Då är det betydligt roligare med trumsolot (och det där var en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva…). Föredömligt kort solo dessutom, varefter Paul hastigt ger sig in i den eviga debatten huruvida det är någon i publiken som tror på en person kallad Rock Änroll. Han frågar runt och det visar sig att jo, även i Michigan visar man öppet en viss tilltro till denna herre. Med tydlig skepsis inför detta känner Paul det tydligtvis nödvändigt att fråga alla huruvida de mår bra. Helt klart inte nöjd med svaret han får känner han sig nödd och tvungen att ställa frågan hela fyra gånger innan låten kan fortgå och sedermera avslutas. En bra version.
9. Black diamond
Japp, Gästrikland (inomhus). Tänk att en låt, lite toner, ackord och slag på skinn kan bli så här bra. Fortfarande en favorit (oavsett sångare, märk väl), fortfarande en milstolpe på konserterna mellan 1973 och 1985, kanske KISS bästa stund. Ace är verkligen i gasen nu, de fyrtiofyra ölen han halsade innan spelningen verkar ha börjat ha effekt.
10. Let me go, rock´n roll
En svag föränding i ljudbilden här, Aces gitarr är framflyttad i mixen och har tagit över ganska ordentligt!! En otroligt röjig version av denna låt, som såklart var ny på skiva men framförd live sedan mormor var ung. De verkar ha grymt roligt med ett par missade cues och en på det hela taget väldigt lekfull version. Ace surar till några toner i solot ganska rejält dessutom.
Where´s Eddie K?
11. Cold gin
Hos avdelningen för skumma extranummer hittar vi denna under ”japp, detta är ett sådant”. Efter avslutningen med Black diamond och den totalt kaotiska Let me go så dras tempot NER och Cold gin får avsluta en i övrigt perfekt kväll. Gene ändrar sångslingan en aning, till det sämre tyvärr, och låten släpar ganska ordentligt. Man kan elakt säga att de inte skulle blivit utklappade till ett extranummer denna kväll eftersom överkörningen varit mer påtaglig utan. Jaja, Peter´s trumspel är iallafall övertygande och då kan man ju ta tillvara på det iallafall.
Annons för spelningen den 18 october, 1974.
Ach und lieber, 65 minuter senare men en hel aula fylld med prinsesstårtor gladare konstaterar vi följande faktum:
- KISS 1974 var fruktansvärt bra.
- Soundboardinspelningar från sagda år är alltid välkomna.
- Även publikupptagningar.
- Nu får Bergdahl väl byta adress och skonummer eftersom det finns en viss risk att en eller två personer från det stora landet i väst inte ville att han skulle prata om denna inspelning. Fast eftersom deras kunskaper i svenska språket dock med lite tur är enormt bristfälliga på gränsen till omätbara kanske jag kommer undan ändå.
- Se 1.
Setlist
Deuce
Strutter
Got to choose
Firehouse
She
Nothin´ to lose
Parasite
100,000 years
Black diamond
Let me go, rock´n roll
Cold gin
/ Alex Bergdahl