Jösses. 25 år har gått och vi är alla äldre. Vissa av oss äldre än andra, speciellt de i Göteborgstrakten. Göteborg ja, när vi ändå talar om det västra bakvattnet som vissa hävdar är en stad och andra ett fånigt påhitt så kan vi slå fyra fiskar på en svans och tala om både Göteborg och en mycket speciell födelsedag. I dag (läs: när denna krönika publiceras för första gången) är det exakt 25 år sedan Kiss intog scenen på det anrika Scandinavium och en gång för alla visade oss hur man gjorde. Vissa av oss var inte gamla, somliga inte ens födda. De 5,443 personer som var i Scandinavium den kvällen var dock mig veterligen i allra högsta grad både födda och betydligt över infantil ålder.
De som varit med i Kiss Army Sweden ett tag har läst min Unmaskedturnékrönika och vet således att jag håller den som en av de bästa. Det går jag därför inte in på mer här. Däremot tänkte jag snacka lite angående Skandinaviendelen av turnén. Stockholmsgiget dagen innan Göteborg var en typisk dag på jobbet, inget speciellt alls med giget som dessutom ägde rum i en liten handbollshall (det var väl handboll?). I Göteborg var detta förändrat till en storslagen show vars höjder inte skådats sedan de två spelningarna på Wembley en månad innan. Bandet var i högform och bjöd på en dunderspelning vilket skulle få efterdyningar i både Köpenhamn (11/10) och i Drammen (13/10). Därmed inte sagt att Stockholm var en dålig spelning. Bara intetsägande jämfört med de andra tre. Men nu hoppar vi raskt över till konsertanalysen. Eller analys förresten, så högtravande man kan låta då. Nu hoppar vi raskt över till konsertflamset. Så skall det se ut!
Göteborg, SWE – Scandinavium 801010
Kvalitet: Numera mycket trevlig, det cirkulerar dock fortfarande äldre degenererade versioner bland de flesta icke fullt så nogräknade bytarna.
Längd: 90 minuter. Komplett konsert.
Odds: 4,56. Bra läge från start och gick bra sist på Jägersro.
Detroit Rock City
Efter 1979-års tämligen underliga öppning med ”King of the Night Time World” återvände ”Detroit Rock City” som öppnare på Unmaskedturnén. Ett vettigt drag, konserten tog fart redan från början. Och jisses vad det smäller! Värt att notera är Pauls underbara sångslingor vilka i princip endast sjungits på denna turné av någon knepig anledning. På vissa gigs 1983, 2003 och 2004 återkom denna sång men bara väldigt sporadiskt. Synd.
Cold Gin
Ha! Med Eric bakom trummorna hade Kiss tydligtvis bestämt sig för att rota lite bland gamla låtar också, vilket annars inte tillhörde vanligheterna vid denna tid. ”Cold Gin” spelades sist i Japan i april 1977 och förtjänade att bli avdammad. Ace och Gene sjöng dessutom verserna ihop, bara en sån sak.
Strutter
Ytterligare en gammal skatt som fick en ansiktslyftning. Senast spelad 1976, så det var minsann på tiden att den kom tillbaka! Har alltid varit en av mina favoriter dessutom och Erics trumspel lyfter den till nya höjder!
Calling Dr Love
Denna hade hängt med sedan 1977 men fick nu efter speedmetalversionen 1979 mer eller mindre tillbaka sitt ursprungliga tempo. Kiss hade av någon anledning brått 1979 i många låtar men bestämde av någon annan anledning 1980 för att ta det lite lugnare. Så kan det gå, trevligt är det i alla fall eftersom alla hinner med då, speciellt Ace. Den som hört ”Deuce” i Evansville 1978 vet vad jag talar om, säga vad man vill om Ace men när det går för fort så slår hans hjärna bakut och det blir pannkaka av alltihop, med sylt.
Firehouse
Även denna drabbades av temponedsättning 1980, ett otroligt smart drag eftersom jag anser att 1979-versionen är i det närmsta olyssningsbar. Dock går den inte lika markant saktare som ”Dr Love”, men man kan inte få allt.
Talk To Me
Ah, nu börjar vi snacka klassiker! Aces första solosånginsats för kvällen och brödrost så bra det låter! Solot är för evigt en klassiker, tillika Genes falsettsång! Apropå Genes falsett…
Is That You?
…så kommer kvällens andra och sista Unmaskedlåt direkt efter den första. Mer om låtvalet senare, jag vill här ta en paus för en liten reflektion behandlande ämnet ”Gene Simmons: Jag och min falsett”. Någon gång i mitten av 70-talet var det någon som sade till Gene ”du, i stället för att kompsjunga med vanlig röst kan du ju sjunga med falsett!”. I ett läge där ungefär hela mänskligheten hade sagt ”du skämtar bra din gamle tokstolle” så sade Gene i stället ”Hmm, falsett? Vilken bra idé!”. Därför har vi nu i låtar som ”Take Me”, ”Is That You?” och ”I Was Made for Lovin’ You” en demon som till ytan ser hemsk ut men som röstmässigt har mer gemensamt med Alice Timander på helium. Är det någon som läser detta som begriper varför? Snälla berätta för mig i så fall. Tack och lov så dröjde det bara till 1982 innan han slutade sjunga med falsett igen (förutom när de har kört ”I Was Made…” live efter 1988 såklart). Gamle Gene, den enda existerande transdemonen.
2 000 Man
Ace andra låt. Varför skriver jag så? Jag skriver ju inget om ”Pauls första låt” eller ”Genes sjunde”. Faktiskt en av hela två från ”Dynasty”! Helt rätt, exakt lika många som på själva Dynastyturnén. Underligt att man väljer att köra två covers på två turnéer, även om det är Ace som kör dem. Personligen hade ”Save Your Love” från ”Dynasty” passat mina smaklökar bättre, eller varför inte ”Two Sides of the Coin” från ”Unmasked”? Fan vet.
Ace – solo
Och det ryker, och det låter, och det sprängs. Och det låter precis som någonting som finns i allas kökken. Mer får jag iche säga. De sista två meningarna är så kallad humor och en direkt refererens till en favoritsketch med en favoritkomikergrupp. Den som listar ut vad det är och är först med att maila/PM:a mig får en surpris med posten! Svaret skall innehålla Komikergruppens namn, TV-seriens namn, programmets namn (som sketchen utspelar sig i) samt huvudpersonens namn. Ingen sade att det skulle vara lätt!
I Was Made for Lovin’ You
”Dynasty” nummer två och med Eric på trummorna lite roligare, men bara lite. Därför hoppar vi framåt!
New York Groove
Kvällens andra cover, tillika kvällens tredje Acelåt. Gitarren blinkar och Gene sjunger i falsett.
Love Gun
Ah, en gammal låt som låter riktigt mysbra på denna turné! På många turnéer innan och efter är detta en obligatorisk hit som spelats utefter precis de premisserna. Ungefär som Maidens ”Number of the Beast”. På just Unmaskedturnén låter den dock ruskigt bra, kanske ett resultat av vitaminkicken alla fick när Eric började sätta sin prägel på bandet.
Gene – solo
Muller muller, dräggel dräggel, flyg fula Gene flyg. Som vanligt när man bara lyssnar är det uteslutande oväsen.
God of Thunder
Denna har aldrig låtit vidare bra, eller åtminstone stämningsfull, live. Destroyerskivans fantasiska ”fantasyversion” har alltid bara varit en språngbräda för en massa solon och tyvärr så även här. En bra låt men jag hade personligen hellre sett att de dammade av ”100 000 Years” till denna turné.
Eric – solo
Erics första turné och hans underbara trademarksolo från slutet av 80-talet hade såklart bara precis börjat utvecklas. Ett kompetent solo, betydligt mer lättlyssnat än vad Peter höll på med 1979, men ändå bara en skugga av vad som skulle komma bara två år senare.
Rock and Roll All Nite
Suck och stön. Visst, stor hit, visst, en klassiker, men det ytterst inspirerade sättet de körde denna låten på efter 1977 fram till dags dato gör den bara så evigt lååååång. Den hade några glansdagar 1975-77 men har sedan dess blivit en riktigt stagnant del av showen. ”Äh, du har bara hört för många bootlegs med Kiss” säger nu gemene man (eller kvinna). ”Ja det har jag” säger jag, men gillar ändå inte många versioner av denna efter Destroyerturnén.
Shout It Out Loud
Som första extranummer kommer denna som ett litet brev på posten! Nej, inte försenat och sönderstämplat utan helt i rätt tid (naivt Bergdahl, naivt). Publiken vaknar till liv och vrålar med för fulla halsar.
King of the Night Time World
Ett lite otippat andra extranummer som säkerligen uppskattade av många! Jag tycker dock att just denna inte behandlades särskilt väl 1979 och ej heller här.
Black Diamond
Den för tiden eviga avslutningslåten komplett med trumhiss och allt. Eric får här visa upp sin vokala talang inför Sveriges framsida och vi konstaterar med glädje att ”ja, han spelar bättre, han sjunger bättre – good riddance to bad kittens”. Konserten avslutas med sedvanligt dunder och brak och publiken tackar för konserten, köper en scarf i foajéen och tar spårvagnen hem.
Kiss första turné med Eric i Skandinavien var en väldigt hypead sådan. Tidningarna skrev om dem, TV visade dem (lite grand), kritikerna hatade dem (nä hä?) och publiken gillade dem. I tidningen Arbetet kunde man läsa en recension som har som rubrik ”Dåligt, Kiss, dåligt” och dessutom hänvisar till den gamle trummisen Erik Carr. Oavsiktlig humor är alltid kul.
Vi beaktar några punkter vad gäller Skandinavien och Göteborg 1980:
- Varför så få Unmaskedlåtar? Tidigt på turnén spelades ”You’re All That I Want” i en mycket bra version, nere i Australien började man köra ”Shandi”. Varför fick Skandinavien ingendera?
- Varför är Kiss procentuellt sett alltid bättre i Göteborg? Endast två gånger har Stockholm fått en bättre spelning. (1976 och 1988) vid alla andra gigs har Göteborg fått en superspelning i jämförelse med huvudstaden (1980, 1983, 1984, 1996, 1999)?
- Kul att man plockade fram lite äldre material, det hade inte tillhört vanligheterna med Kiss innan denna turné och skulle snart återigen glömmas bort i många år.
- Folk som bor i Landvetter och var på Göteborgskonserten är i allmänhet både fulare och äldre än krönikörer från Skåne. Ett känt faktum.
Vi lämnar nu Göteborg därhän. Nästa gång jag skriver en krönika kanske jag kommer ihåg att skriva om det ni läsare röstat. Vi får väl se. I vilket fall som helst dröjer det ett tag eftersom jag skall byta landskap, tills dess bjuder jag på ett Acecitat från 1998 bara för att det är så roligt. Presskonferens inför Psycho Circus-turnén 1998, Paul, Gene och Peter håller låda medan Ace sitter ganska tyst. Paul har skrutit vitt och brett om allt det nya godiset på nya skivan och turnén och hur cool nya plattan är men vill att Ace skall säga något också, varpå följande episod utspelar sig:
Paul: “Ace, tell us something about the new enhanced CD!”.
Ace (eftertänksamt): ”Enhanced?”.
/ Alex Bergdahl 051001