Varken förr eller senare har en Kissmedlem givit oss så mycket glädje och sorg som Eric Carr. Med en personlighet utöver det vanliga och med trumegenskaper som många bara kan drömma om trollband han oss under sin tid i Kiss, tills dess att han rycktes ifrån oss alldeles för tidigt.
Eric var inte bara en fantastisk trummis. Han var också den medlemmen som alltid gjorde allt han kunde för sina fans. Han satte alltid fansen i första rummet, lyssnade till allt de hade att säga, signerade allt han blev tillfrågad om och gjorde allt för att alla skulle känna sig bra till mods.
Personligen kommer jag alltid att förknippa Eric med det magiska trumsoundet på Creatures of the Night-skivan, men det var kanske framför allt live som han gjorde sig som allra bäst. Inspelningen från Tokyo 1988 är ett praktexempel på Erics fenomenala trumspel.
Eric kom ju som bekant med i Kiss under en period då bandet stod och balanserade på en mycket tunn lina över en väldigt djup avgrund. Den musikaliska inriktningen var allt annat än glasklar och att då komma in i världens kanske största rockband och dessutom som första person någonsin ersätta en ursprunglig medlem, kan inte ha varit enkelt för Eric. Men, som vi alla vet, skötte han sig på ett exemplariskt sätt.
Uppväxten och första kontakten
Paul Charles Caravello föddes den 12 juli 1950 i New York. Erics föräldrar hette Albert och Connie och hade kommit till USA genom att de tidigare emigrerat från Sicilien. Paul, som senare skulle få namnet Eric när den dagen kom, växte upp i stadsdelen Brownsville i New York tillsammans med sin mor och far samt två yngre systrar, Loretta och Sissy. Dörr i dörr med familjen bodde Erics morbror Paul och hans familj.
Precis som alla ynglingar drömde Eric om att bli astronaut eller forskare. En lärare till Eric såg dock att grabben hade talang inom musik och uppmuntrade Eric att fortsätta att utveckla det intresset.
Eric hade redan från tidig ålder fått kontakt med musiken då hans farfar spelade trombon i en orkester. Han försökte även lära Eric att spela trumpet, något som gick bra till en början då Eric lärde sig några enkla skalor och sånger, men Eric hade inget riktigt intresse och det hela rann ut i sanden. Vid den tidpunkten var Eric mellan sju och åtta år gammal.
I början av sextiotalet förändrades Erics liv på samma sätt som för många ungdomar vid samma tidpunkt. Beatles slog nämligen igenom och Ringo Starr blev Erics nya idol. Denna musik var så olik något som Eric hört förut och detta förändrade hans liv totalt. Kring denna tidpunkt fick Erics syster Loretta en trumma av deras kusin Andy, något som verkligen blev ett startskott för Erics trumspel.
1964 började Eric på en konstskola där han både studerade teckning och fotografi. Hans teckningsegenskaper skulle ju som bekant komma till användning senare då han skapade ”Rockheads”, som var Erics egna, tecknade rockband.
Erics första trumset förstördes snart av den hårt slående ynglingen och blev ersatt av ett tredelat set vid namn Zigmar. Detta set hade Eric och hans far gjort sig förtjänta av då de hjälpte en musikaffär att flytta. Detta var det första men absolut inte det sista beviset på hur Erics familj alltid gav honom den rätta supporten för att lyckas.
Senare fick Eric ett Ludwigset av sin far och efter timtals med träning och säkert ett dussin döva grannar senare var Eric redo för att ta världens med storm, nästan i alla fall. 1965 bildade Eric ett av sina allra första band, nämligen The Cellarmen, tillsammans med ett par kompisar från skolan. Bandet skulle senare få följande utseende; Paul Caravello på trummor, Victor Cohen på gitarr, David Bartky på bas och Robert Prior sjöng.
Namnet kom naturligtvis ifrån att man alltid spelade i just källaren, även om just ordet cellar är ett ord som nästan bara används i Brooklyn. I övriga USA använder man i stället basement.
Under de fyra åren bandet existerade spelade man mestadels topp 40-låtar och sådant som var allmänt populärt. En intressant detalj var att bandet blev husband på en klubb vid namn Colonal House, fast man inte ens var gamla nog att handla i baren.
Bandet lyckades faktiskt även med att komma in i en studio och spela in två låtar. Detta var 1967 och låtarna hette ”I Cry at Night” och ”Your Turn to Cry”. Båda låtarna var skrivna av Eric och han sjöng även på båda. Båda låtarna hade tydliga Beatlesinfluenser och är hittills en av de tidigaste kända inspelningarna med någon Kissmedlem. Dessa låtarna skickades även ut till skivbolag i hopp om att få ett skivkontrakt.
Kring denna tidpunkt höll Eric även på att utveckla ett eget trumsolo och den första kompletta delen spelades in 1967. Det innehåller delar som han även valde att använda sig av senare.
Bandet spelade även in ett par låtar som bakgrundsband till sångerskan Crystal Collins som hette ”When You Grow Tired” och ”No Matter How You Try”. Båda låtarna var typiska 60-talslåtar och påminde mycket om det bandet spelat in tidigare.
Innan The Cellarmen splittrades 1968 hann man med att spela in två låtar till som skulle användas för att sprida musiken till skivbolag och dylikt. Efter att bandet splittrats kände Eric att musiken var hans framtid. Han hade fått så pass mycket erfarenhet av att framträda och skriva låtar.
Nästa musikerfarenhet blev kanske lite av ett steg bakåt för Erics del. Han valde nämligen att spela tillsammans med sina två systrar, men projektet blev inte långvarigt. Efter att Eric gått ur High School arbetade han med diverse småjobb, plus att han fortsatte att leta efter sitt definitiva musikala genombrott som han så desperat ville få.
Eric kryddar sin tillvaro
När Eric stormade in i 1970-talet måste hans utsikter ha varit relativt goda. Han gick med i bandet Salt and Pepper. Namnet kom ifrån variationen av hudfärg hos de sex medlemmarna. Man började med att spela en kombination av topp 40-material och rhythm & blues. Eric var medlem i bandet under hela nio år, även om de under perioden gick igenom många namnförändringar och medlemsbyten.
Topp 40-musiken under denna period var av mycket skiftande karaktär, vilket gjorde att Eric utvecklade sitt trumspel genom att alltid spela olika typer av musik. Utan tvekan hjälpte detta Eric att utveckla sina trumegenskaper, något som han onekligen skulle få nytta av senare. Bandet var bland annat förband till Stevie Wonder så tidigt som i början av 1970-talet på Brooklyn College.
Bandet spelade även på det i Kisskretsar så välkända Academy of Music 1970. Arenan är nämligen den samma som Kiss skulle spela på tre år senare. Arenan bytte sedan namn till The Palladium där Eric gjorde sin allra första konsert med Kiss.
När Eric inte blev uppmärksammad för sin musik blev han det i stället för sitt hår. 1973 dök ett foto på Eric upp i New York Daily Herald med rubriken; ”Är detta en tjej eller en kille?”. Det syns tydligt på tidiga kort på Eric att han redan på den tiden hade en väldigt fluffig och rejäl kalufs.
Kring 1973 förändrades musikstilen för Eric och hans kamrater i Salt and Pepper. I stället för 1960-talets hippieperiod var det i stället popen och discomusiken som slog igenom mer och mer. Bandet bytte namn till Creation och topp 40-materialet man tidigare spelade byttes ut mot ett sound som så småningom skulle mynna ut i ett rent discosound.
Tragiken som kunde ha stoppat Eric
1974 tog bandet in en blott 17-årig keyboardspelare vid namn Damon DeFreis vars tid i bandet skulle visa sig bli tragiskt kort. Senare samma år fick nämligen bandet stor uppmärksamhet, men inte alls på det sättet som man önskat.
Under en spelning på The Pit i New York den 30 juni 1974 dödades nämligen 22 personer i en våldsam brand som bröt ut under bandets spelning. Två av bandets medlemmar fanns bland de 22 omkomna och en var den blott 17-åriga Damon. I detta tragiska drama var Eric dock lite av en hjälte då han ensam räddade en av sina bandmedlemmar ut ur det brinnande infernot.
Det kom senare fram att branden startats av en inbrottstjuv som ville lägga ut lite vilseledande spår för att själv komma undan. Som om det inte skulle vara nog att förlora två medlemmar gick även bandet miste om i princip all sin utrustning och sina instrument i branden. De fick dock tillbaks delar av detta då deras manager höll en konsert till förmån för dem.
Bandet var verkligen ”på gång” då branden inträffade, men efter det tog det stopp. Bandet bytte namn till Mother Nature/Father Time, även om Eric inte alls var förtjust i namnbytet. Bandet fortsatte att kämpa på och man fick till slut lön för mödan. 1979 fick man nämligen spela in en skiva för Casablanca Records under namnet Lightning.
Låtarna man spelade in var följande; ”Disco Symphony”, ”Baby, Without Your Love”, ”In and Out of Love”, “I Love the Way You Love You” och “One Step at a Time”. Eric spelade trummor och sjöng bakgrundsvokaler på alla låtarna.
Albumet producerades av Lewis Merenstein, samma person som producerade Peter Criss album med Chelsea, som han var involverad i före Kisstiden. Ungefär samtidigt som det var meningen att man skulle göra reklam för skivan, splittrades dock bandet.
Erics dröm blir verklighet
Kring 1979 höll discoeran på att svalna ordentligt. Detta påverkade dock inte Eric som vid denna tidpunkt ansåg själv att han var ”den enda discotrummisen med långt hår, en stor mustasch, John Lennon-glasögon och dubbla baskaggar”.
I slutet av 1979 bytte Eric band. Denna gång hamnade han i ett band vid namn Flasher som i stället för discomusik spelade rockcovers. Denna period i livet var dock för Erics del ganska så ledsam. Eric började känna att alla hans försök och tålamod att bli en stjärna inom musiken höll på att rinna ut i sanden. Eric funderade till och med på att lägga musiken bakom sig och satsa på ett ”vanligt jobb”.
Men vilken tur att det inte blev så! Det var nämligen i maj 1980 som turen vände för den då nästan 30-årige mustaschprydde trummisen. Det var nämligen då som han blev tipsad om att provspela för Kiss. Eric hade ändå vid denna tidpunkt bestämt sig för att lämna Flasher, så chansen kom mycket lägligt.
Eric var dock till en början tveksam till att försöka, men till slut blev han övertygad. Han gick då och köpte ”Unmasked” och började sätta ihop sin ansökan. Eric skrev bland annat i sin ansökan att han ”spelade trummor med dubbla baskaggar, att han även kunde spela gitarr, bas och en del keyboard”. Eric skrev även att han kunde spela allt ifrån pop, disco och hårdrock.
En smart detalj som Eric gjorde var att han skickade in sin ansökan i ett orange kuvert, något som mycket riktigt gjorde att det blev uppmärksammat. Detta ledde till att han blev intervjuad av Bill Aucoin där han genast blev tillsagd att han var tvungen att raka bort sin mustasch för att överhuvudtaget vara en intressant ersättare till Peter.
Hans goda sångegenskaper och hans styrka att spela dubbelkagge gjorde att Eric blev erbjuden en provspelning med bandet. Låtarna som Eric blev tillsagd att lära sig var; ”Black Diamond”, ”Firehouse”, ”Strutter”, ”Is That You?” och ”Detroit Rock City”.
Det var en väldigt nervös Eric som dök upp för att provspela den 23 juni 1980. Spelningen filmades av Kiss och för Erics del gick det hela bra, även om bandet spelade liveversioner av låtarna medan Eric lärt sig studioversionerna. När Eric lämnade provspelningen var han väldigt noga med att ta deras autografer, ifall han inte skulle få träffa dem igen!
Efter en knapp vecka fick Eric den 1 juli reda på att han var den nya trummisen i Kiss. Det ville sig dock inte bättre än att Eric fick reda på detta via sin systers telefonsvarare! 15 års trevande med musiken gav till slut utdelning för en mycket lättat Paul Caravello.
Varför valde då Kiss just Eric? Först och främst naturligtvis därför att han var en mycket duktig trummis. Man ansåg även att hans anonymitet var ett klart plus. Bill Aucoin sade även att Eric ”bara är den typen av person man gillar”.
Men vad ska grabben ha på sig då?
Erics första tid i Kiss blev mycket händelserik och stressig för alla inblandade. För det första var Eric tvungen att byta namn, eftersom man inte vill ha två stycken Paul i bandet. Paul Charles Caravello blev då i stället Eric Carr. Ett annat namn som också cirkulerade som förslag var Rusty Blades, men tack och lov valde man Eric Carr i stället.
Efter namnbytet kom den kanske allra svåraste utmaningen, nämligen att Eric skulle skapa sig en egen Kisskaraktär. En hel del olika karaktärer cirkulerade, bland annat The Hawk, men den visade sig fungera bättre som koncept än i verkligheten. Några andra kanske mindre seriösa förslag fanns även, så som Ghost, Duck och Chicken.
Inför Erics första konsert med Kiss var det mer eller mindre panik med Erics karaktär. Man hade helt enkelt inte kommit på något som passade perfekt. Gene och Paul var så nervösa inför detta att de bara släppte allt och lämnade över allt ansvar till Bill och Eric. Eric och Bill slog sina kloka huvuden ihop och kom fram till att The Fox var den karaktär som skulle passa Eric bäst. Den 25 juli 1980 gjorde så Eric sin första konsert med Kiss på The Palladium i New York.
Eric blev direkt mycket väl mottagen av fansen, trots att han officiellt bara hade varit Peters ersättare i fem dagar. Eric visade direkt att han förde Kiss till en betydligt högre musikalisk nivå än denna man haft med Peter. Han visade även att originalmedlemmarna faktiskt kunde bli ersatta, inte bara i studio, utan nu även ”på riktigt”.
Kiss drog till Europa och sedan till Australien och just Australien var en av de största höjdpunkterna i Erics tid med Kiss någonsin. Han pratade i alla år om turnén där 1980 och hur fantastiskt det var och så vidare. I julklapp samma år fick Eric en Porsche av bandet och denna bil ägde Eric fram till sin död.
Kiss började fundera på att spela in ett nytt album och Eric av alla var heltänd på att få gå in i studion och göra en platta med bandet. Vad man inte visste då, var att ”The Elder” skulle bli ett konceptalbum. För Erics del blev ”The Elder” en stor besvikelse. Den var inte alls i stil med den musik som Eric (eller någon annan heller för den delen) symboliserade med Kiss. Eric hade sett fram emot att spela ”riktig” hårdrock med bandet och så fick han detta i stället.
Eric var naturligtvis besviken med den musikaliska inriktningen på skivan, något som han också framförde till Gene och Paul. Man måste även förstå att Eric vid denna tidpunkt, som ny i bandet, kanske inte hade den allra bästa positionen när det gällde att kritisera. Eric höll säkert mycket av sin besvikelse och ilska inom sig och en sak är säker, allt släpptes lös som kraften av tre Hiroshimabomber något år senare.
Eric tar revansch – Creatures of the Night
När det var dags att spela in ”Creatures of the Night” gick Eric verkligen lös på trummorna. Han laddade hela besvikelsen och antiklimaxen från ”The Elder” och skapade det grymmaste trumsoundet som Kiss någonsin kommer att ha på en platta. Med detta var han en starkt bidragande orsak till inriktningen på skivan, som utan tvekan var Kiss tyngsta och i många ögon också den bästa! Tillsammans med Vinnie råder det inget tvivel om att de tvingade fram det allra bästa hos Gene och Paul.
Creaturesturnén blev Erics första USA-turné och tyvärr en av de sämsta turnéerna någonsin om man skall se till hur mycket publik man drog, men det råder ingen tvekan om att Eric hade satt sin prägel på bandet! Denna turné tog Kiss till Brasilien där man spelade på stadiums inför mer än 100 000 personer. Dessa spelningar blev också Erics favoriter.
Just under Creatures- och Lick It Up-turnén så blev det så att Eric var något av den mest framträdande medlemmen på scen, då han satt uppe på stridsvagnen som var en stor favorit bland fansen.
Eric fortsatte med samma stil under hela sin period i Kiss. Hans trumspel var alltid mycket bra, både i studio och live och han hade stor del i att Kiss gjorde så bra plattor som de gjorde under hela 1980-talet. Ett par roliga historier angående Erics trumspel finns även och berätta.
Under en studioinspelning frågade Eric Adam Mitchell: ”Hur vill du att jag skall spela?”. Adam svarade simpelt: ”Just be amazing!”. Erics trumtekniker under Hot in the Shade-turnén, John Walsh kommenterade Erics trumspel med orden: ”Slå dem så hårt du kan!”. Eric svarade lite förnärmat: ”Det gör jag ju redan!”.
Han sjöng ”Black Diamond” redan på sin första turné, men sedan sjöng han även ”Young and Wasted” under ett par turnéer. Fansen älskade hans röst och både Eric och fansen krävde att han skulle få sjunga på någon platta, men det dröjde ett bra tag innan det blev av.
Eric hade varit med i fyra år och under denna tid hade man även använt sig av fyra olika gitarrister. Det var först när Bruce Kulick blev medlem som allting kändes perfekt i Kiss. Eric och Bruce blev mycket bra vänner vilket nog kunde vara skönt vid sidan av Gene och Paul, för sedan Ace lämnat skeppet så var det Gene och Paul som styrde och ingen annan.
När man släppte ”Asylum” så var Eric inte speciellt glad över omslaget där halva hans ansikte var borta, man pratade om att göra ett nytt men det blev aldrig av. Turnén som följde tog Kiss tillbaka till Madison Square Garden för första gången sedan 1979 och en av Erics, och även Bruce, stora drömmar gick i uppfyllelse. Båda var från New York och spelade musik och då är det på Madison Square Garden man drömmer om att få spela en dag!
Hans trumset på denna turné var ännu större än tidigare med bland annat tre bastrummor och han hade även en hel del elektroniska trummor som han använde under sitt solo. 1986 flyttade Eric hemifrån och bosatte sig på Manhattan.
En sak som Gene och Paul inte tyckte om var att Eric tog sig fram på Manhattan med tunnelbana. Inte skall en känd rockstjärna åka tunnelbana! Men Eric fortsatte att åka och leva enkelt som han alltid gjort och stod kvar med båda fötterna på jorden, vilket mannen skall ha all respekt för, men det var bara så han var.
Efter Crazy Nights-turnén så släppte Kiss samlingsplattan ”Smashes, Thrashes and Hits” som också innehöll två helt nya låtar samt en nyinspelning av ”Beth” med Eric Carr på sång. Äntligen fick han sjunga, dock med stor besvikelse över att det var Peter Criss gamla hit från 1976.
När Paul 1989 var ute på sin soloturné så hade han med sig Eric Singer på trummor. Eric fick för sig att Kiss skulle byta ut honom mot Singer, vilket Gene och Paul förnekade. Relationen mellan Paul och Eric hade varit lite ansträngd under en tid och det kom också att märkas under Hot in the Shade-turnén.
På skivan ”Hot in the Shade” som kom ut under hösten 1989 fanns så äntligen en låt med som Eric sjöng på och det var låten ”Little Caesar”. Kanske inte en av de bästa låtar Kiss spelat in men Eric låter hur bra som helst.
På den kommande turnén hade man tagit bort Erics trumsolo vilket han inte var nöjd med för fem öre och detta märktes på hans humör och var säkert en bidragande faktor till den sämre relationen med Paul som växte fram. Jag (Niklas) kan själv säga att det var två olika Eric Carr man träffade 1988 och 1990. Fortfarande trevlig och fantastisk mot oss fans, men det var något i hans sätt som inte fanns där 1988.
Kiss avslutade turnén på Madison Square Garden den 9 november 1990 och detta blev Eric Carrs sista konsert med Kiss. Innan det är dags att skriva om det sorgliga slutet vill jag bara återge delar av en kort mailintervju med Bruce Kulick.
Förändrades Eric som person och/eller trummis under eran gemensamma tid i Kiss?
Eric hade ju redan varit några år i Kiss innan jag kom med, men Erics humör var mycket upp och ner. Han var oftast väldigt glad, men han kunde även bli väldigt frustrerad och deprimerad.
Tror du att Eric kände att han inte fick ut allt av sin kapacitet, att Gene och Paul höll tillbaka honom?
Det är helt klart att Eric var extremt talangfull. Lyssna på ”Rockology”. Jag kan inte påstå att de höll tillbaks honom, de tog bara inte vara på all hans kapacitet.
Vilken turné tror du att Eric gillade mest/minst?
“Hot in the Shade” var den turnén han gillade minst. Jag antar att ”Crazy Nights” var okej för honom. Vi reste runt en hel del och gjorde en hel del stora spelningar, speciellt i Europa.
Att Gene och Paul inte tog tillvara på Erics alla kvaliteter känns naturligtvis väldigt tråkigt. Jag misstänker att det Bruce syftar på i första hans är Erics röst, men säkert också hans låtskrivande. Precis som Bruce säger skall man verkligen lyssna på ”Rockology”, men mer om det mästerverket senare!
Början till slutet
Precis efter att Hot in the Shade-turnén var avslutad stod det klart att Erics hälsa inte var som den skulle. Han kände sig riktigt dålig, hade hög feber, mycket hosta och kände sig riktigt risig i största allmänhet. Eric trodde själv att han hade drabbats av influensa, men så var tyvärr inte fallet.
Eric tog det säkra före det osäkra och valde att gå till läkaren för att få sina lungor röntgade. Lungorna såg bra ut på bilderna, men det var nu man i stället upptäckte att något inte stod rätt till med Erics hjärta. Eric blev undersökt av en expert, som fann det som han trodde var en vätskesamling kring hjärtat. Det skulle senare visa sig att detta var blod.
Anledningen till att man trodde att det var en vanlig vätska och inte blod, var att det tydligen inte är helt ovanligt att det kan samlas vätskor kring hjärtat då man har virus eller en infektion i kroppen.
Eric fick framgångsrik behandling och efter tre veckor kände han sig frisk igen, förutom att han kände sig lite flåsig i andningen. Eric ville dock vara på den säkra sidan att hans hälsotillstånd inte skulle vara i vägen för ett nytt Kissalbum, så han valde att låta sig undersökas ytterligare en gång.
På den undersökningen såg man att vätskan kring hjärtat var borta, men man såg också det som vätskan framgångsrikt hade dolt; nämligen en cancertumör i den högra delen av Erics hjärta. Eric fick nu genomgå mängder av tester och snart kom man fram till det oundvikliga, Eric skulle opereras.
Det var tydligt att tumören redan hade börjat sprida sig, så man blev tvungna att skära bort en större del än vad man först hade planerat. Eric opererades på en tisdag, men redan på fredagen samma vecka var han uppe och promenerade och mådde bra. Läkaren klargjorde nu att Eric ”hade tur” att tumören hade funnits i den högra delen av hjärtat. Hade den i stället funnits i den vänstra delen hade den kanske spridit sig till hjärnan och både förlamat och dödat på betydligt kortare tid.
I april 1991 gjorde Eric det som skulle bli hans sista inspelning med Kiss, nämligen ”God Gave Rock n’ Roll To You II”. Eric Singer var backup för Eric på trummorna medan Eric Carr själv sjöng bakgrundsvokaler. Eric kände sig egentligen tillräckligt okej för att spela, det enda som hindrade honom var att hans ben i bröstet inte hade läkt ordentligt. Detta var mycket frustrerande för Eric som verkligen ville vara med och spela.
Slutet närmar sig
I slutet av maj 1991 upptäckte man att Erics cancer hade spridit sig till hans lungor och att ännu fler behandlingar och ingrepp skulle vara oundvikliga. Den 9 juni inledde Eric dessa behandlingar medan resten av bandet fortsatte arbetet med ”Revenge”. Efter sex veckors behandling var Eric tillbaks och enligt sig själv redo att spela igen. Detta var dock inte Gene och Pauls åsikt, utan de fortsatte att repa med Eric Singer i tron att det var bäst att vänta ytterligare tills Eric blev helt frisk.
I slutet av juli kom dock det som såg ut att bli en positiv vändpunkt för Eric. Han var med och spelade på hela inspelningen av videon till ”God Gave Rock n’ Roll To You”. Eric spelade trummor i tolv timmar och kände sig frisk. Han hade även fått reda på att hans lungor rehabiliterade sig snabbare än förväntat.
I september 1991 mådde han så pass bra att han medverkade på MTV Music Awards, men bara två dagar senare fick Eric en hjärnblödning. I oktober var Erics tillstånd kritiskt. Han hade varit medvetslös en längre tid och Gene tvekade i en intervju på frågan om det fanns någon framtid för Eric i Kiss. ”Jag tror inte det. Vår första prioritet nu är Erics hälsa och vi ber för honom.”
Under en kort period under hösten 1991 såg det ut som om Eric var på bättringsvägen, men just då drabbades han av ytterligare en hjärttumör. Då orkade inte Erics kropp längre.
Paul Charles Caravello avled söndagen den 24 november 1991 på Bellevue Hospital efter sviterna av sin hjärttumör. Samma dag avled även Queensångaren Freddie Mercury i sviterna av AIDS.
Närmare 500 fans, släkt, vänner, Kiss och Ace Frehley fanns med på begravningen. Bland fansen gick det olika historier om hur Eric hade blivit behandlad av Gene och Paul under den sista tiden och man tog avstånd från bandet och så vidare. Vad som är sant eller inte lär vi aldrig få reda på, men ofta när man blir man full av sorg och bedrövelse måste man skylla på någon och i detta fall blev det Gene och Paul som under en tid fick ta mycket skit från fans.
På ”Revenge” som kom ut 1992 så hyllar bandet Eric med låten ”Carr Jam”, en gammal inspelning från 1981. Det som är riktigt tråkigt är att det aldrig kom ut en liveplatta från 1980-talet, det hade sättningen med Eric och Bruce varit värda.
Vad får man inte missa?
Finns det då något som man bara måste lyssna på när det gäller Eric? Naturligtvis finns det massor som man kan gotta sig i! När det gäller Erics tid i Kiss så finns det hur mycket som helst, men för att begränsa sig till det allra bästa så får man bara inte missa att lyssna på konserten från Rio de Janeiro 1983 eller Tokyo 1988. Båda dessa gig är smått fantastiska, med i båda fallen ett Kiss på absolut topphumör och framför allt en Eric i sin allra bästa form. Erics trumsolo från Tokyo är bara, så grymt. Om du inte hört det, rätta snarast till detta misstag!
När det gäller Erics egenproducerade musik är det ”Rockology” som man inte får missa. ”Rockology” var Erics soloprojekt som han tyvärr aldrig hann slutföra helt och hållet. Bruce Kulick tog i stället på sig ansvaret att slutföra materialet så gott det gick och resultatet blev alldeles lysande!
Skivan innehåller både spår som i princip är helt klara, men också spår som knappt innehåller någon sång alls, utan mest mummel från Erics sida. Trots att skivan inte är fullständig så finns det ingen som helst anledning att inte köpa den. Skivan är ett perfekt exempel på Erics talang både när det gäller hans trumspel, låtskrivande och även hans sång.
När man lyssnar på denna märker man verkligen vilka kvaliteter Kiss gick miste om när Erics sjungande blev begränsat till en egenskriven låt. Det finns några låtar på ”Rockology” som sticker ut lite extra, så missa inte kortfakta om dem i en separat ruta.
På det hela taget är ”Rockolgy” en riktigt bra skiva. Den innehåller det mesta, allt från coola rocklåtar till bra ballader och bör finnas i skivsamlingen. Naturligtvis bör man även inhandla DVD:n ”Tale of the Fox” som är en alldeles utmärkt dokumentär om Erics liv.
Avslutning
Det känns väldigt svårt att avsluta artikeln på ett bra sätt. Eric är så saknad bland oss alla och han gav sina fans allt han kunde. Trots att jag aldrig träffade Eric själv har man svårt att tycka illa om honom.
Han kommer alltid att ha en del i våra hjärtan och det enda sättet vi kan hedra honom på är att lyssna på hans musik. Så ta tid, ansvar, lyssna på ”Rockology” och njut av en Eric i toppform. Mycket bättre än så blir inte musik.
ROCKOLOGY HÖJDPUNKTER
Ytterligare en låt som skrevs för ”Rockheads”. Även denna passar deras attityd och image. Eric spelar trummor samt bas och Bruce spelar gitarr. Bruce säger även att denna låt var riktigt rolig att spela in samt att den hade varit en riktigt bra livelåt.
Eyes of Love
Stark öppning på skivan. Eric spelar trummor och bas samt sjunger. Bruce spelar alla gitarrerna samt att han överdubbade sitt solo 1999.
Somebody’s Waiting
Skivans absolut bästa ballad, kanske skivans allra bästa spår. Eric spelar bas och trummor plus att han sjunger. Bruce spelar lead, rhythm och akustisk gitarr.
Too Cool for School
Denna låt skrevs för att passa till ”Rockheads” när det gäller deras attityd. Riktigt bra låt som tillsammans med ”Somebody’s Waiting” och ”Nasty Boys” är skivans bästa.
Nasty Boys
Ytterligare en låt som skrevs för ”Rockheads”. Även denna passar deras attityd och image. Eric spelar trummor samt bas och Bruce spelar gitarr. Bruce säger även att denna låt var riktigt rolig att spela in samt att den hade varit en riktigt bra livelåt.
Ordförande
Kiss Army Sweden
Artikeln ur Destroyer 17.