Så var det krönikedags igen, trots att det är sol och varmt ute så sitter jag här och funderar kring 37 minuter unikum i Kiss bootleghistoria. Det finns mängder med demos och outgivet material ifrån 70-talet med Kiss, men i princip allt har en gemensam nämnare: Det är aldrig Kissdemos, det är de individuella bandmedlemmarnas demos. Antingen inför olika skivor (exempelvis Peters ”Love Gun”-demos, Genes ”Rock And Roll Over”-demos), eller bara demos (exempelvis Gene 1969). Att hela gruppen deltar på en sådan inspelning tillhör ovanligheterna, ”Doncha Hesitate” i Kissboxen är en sådan ovanlighet. Så även det som min krönika denna gång handlar om: ”Destroyer Outtakes & Rehearsals”, och när jag satte mig ner för att lyssna noga så stod det klart att de dessutom var lite mer spännande än jag tidigare trott! Men vi börjar med låtarna, dessa finns med på tapen/skivan:

1. Beth (instrumental)
2. Do You Love Me
3. Flaming Youth
4. God of Thunder (instrumental)
5. None of Your Business
6. None of Your Business (instrumental)
7. Great Expectations
8. King of the Night Time World
9. Detroit Rock City
10. Sweet Pain
11. King of the Night Time World (utdrag)

Dessa elva låtar kan man sedan dela in i två kategorier; spår 1-7 är outtakes, och spår 8-11 är rehearsals. Jag inledde dock mitt lyssnande i tron att det mesta var rehearsals, alltså att någon skulle ha spelat in Kiss i replokalen. Outtakes ifrån studioinspelningarna verkade lite för otroligt. Guuuud så fel jag hade.

När jag lyssnade så stod det helt klart att just låtarna 1-7 verkligen är outtakes, det är nämligen exakt samma versioner som kom på skivan! Tro nu inte att det är några ”låtsasdemos” som är vanliga i Kisskretsar, för det är det inte, utan det är låtarna som de lät i studio innan de var färdiga. Utan effekter, utan sång eller med annan sång i olika fall, oftast utan gitarrsolo och utan en egentlig produktion. En slags råmix kan man kanske tala om. Men varför har dessa inspelningar överlevt, och dessutom kommit ut? Mycket skumt men fantastiskt roligt! Låtarna 8-11 är dock repetitioner i studion/replokalen, med spelfel, omtagningar, försök till solo och annat mys. Men jag går in lite närmare på varje låt för att försöka förklara lite tydligare.

Outtakes

1. Beth (instrumental). Detta är den korta versionen, den som användes live utan ”orkestersolot”, och den har ingen sång. Detta är klart och tydligt nästan exakt samma version som kom på skivan rent ljudmässigt, men jag tror att de lade till något blåsinstrument för jag saknade en ton på ett ställe av ett basinstrument, en bastuba tror jag. Men t.o.m. den akustiska gitarren är med, så detta är väldigt nära arrangemanget som kom på skivan i vilket fall.

2. Do You Love Me. En hel inspelning, detta är backingtracksen som kom på skivan, som sagt tidigare helt utan produktion eller effekter men med sång. Det fattas dock sång i sticket (”Your backstagepass and black sunglasses…”), den delen är instrumental. Sången är inte heller samma sång som på ”Detsroyer”, utan en slags ”slasksång”.

3. Flaming Youth. Nu börjar det bli riktigt kul. Texten är annorlunda, i stället för att Paul sjunger om sig själv (”My parents think I’m crazy”) så sjunger han om oss allihopa (”Our parents think we’re crazy”). Hela texten sjungs på detta sätt och det låter ganska coolt. Gitarrsolot är grymt då det är samma solo som på skivan fast utan fördröjningseffekten. Man hör alltså exakt vad som spelas, ton för ton. Dessutom är det ingen sång efter solot, utan låten är helt instrumental ifrån solot fram till dess slut. Jag har sagt det förr och säger det igen, det är så jäkla coolt att höra dessa låtar på detta nakna sätt. Jag anser personligen att ”Destroyer” är alldeles för överproducerad, och dessa outtakes ger oss en liten fingervisning om hur det kunde låtit om exempelvis Eddie Kramer fått producera i stället.

4. God of Thunder (instrumental). Utan Bob Ezrins barns snackande och en massa skumma effekter så tappar denna magiska lilla filur faktiskt lite av sin charm. Saknar sång och gitarrsolo gör den också, det är bara backingtracksen vilket tyvärr blir lite enformigt efter ett tag.

5. None of Your Business. Och VIPS så har vi ett unikum vid fötterna (beroende på ställning?). En helt outgiven låt med hela bandet, inte helt olikt ”Doncha Hesitate” som jag nämnde innan, men med två ganska stora skillnader. Detta är ingen Kisslåt, utan en cover, och det är en i sanning USEL låt. Bob Ezrin visste inte riktigt vad han skulle göra med Kiss när han tog på sig producentjobbet, så han hade med sig lite musik som han lät bandet spela in, och denna låten kommer därifrån. Peter sjunger en liten ”jag gör vad fan jag vill”-text till sin tjej, men det kunde lika gärna varit till Gene och Paul (”I will be what I will be with your checking on me” exempelvis). Låten släpar sig fram i ett lågt tempo, och ingen i bandet verkar veta riktigt vad de skall göra med den, Ace har inte ens lagt ett gitarrsolo. Peter sjunger dessutom inte speciellt mycket, han vrålar mest ut sina aggressioner. Ingen klassiker, men eftersom det är en outgiven låt med hela bandet så har den ändå sin plats i var mans samling och hjärta.

6. None of Your Business (instrumental). Ingen sång på denna gör en lite halvtrist låt ännu tråkigare. Men som sagt, allt är bättre än inget och jag tror dessutom att denna versionen är annorlunda än den förra, det är nämligen inte samma instrumentation överallt så vitt jag kunnat höra. Intressant kuplett men mer är det inte.

7. Great Expectations. Här har vi en demoklassiker som det skrönats om mycket genom åren, mest tack vare texten. Gene sjunger som bekant helt om sig själv på ”Destroyer”-versionen, men här sjunger han om varje medlem i stället: ”You watch Paul playing guitar”, ”You watch Ace playing guitar”,”You watch Pete playing his drums”. Riktigt coolt, och eftersom denna versionen inte är helt orkestrerad blir det lite av en unpluggedstämning. Piano och lite stråkar finns, men inte super-duper-avalance-fighter-deluxe-arrangemanget som användes på ”Destroyer”, en naknare version även här helt enkelt. Gene återanvände för övrigt delar av demotexten till ”Alive IV”, för den som nu vill hålla reda på sånt (och det vill vi väl alla?). Detta gör att den mest obskyra texten till låten inte är demoversionen, utan den som kom officiellt på ”Destroyer”. Kan vara kul att fundera över när det är kallt ute, det regnar och kvällsmarsipanen tagit slut.

Rehearsals

8. King of the Night Time World. Och nu traskar vi lite förväntansfullt in på repetitionerna. Sådana här inspelningar är vardagsmat med bl.a. Alice Cooper, men med Kiss från 70-talet finns det i princip ingenting. Första gången jag hörde detta höll jag på att hälla kaffet i strykjärnet, att höra Kiss repa lite privat är så förbannat coolt att tillräckligt starka ord inte går att uppbringa, vare sig på svenska eller danska. Denna låt börjar coolt, inte med Ace en-tons-feedback som på skivan utan med en staccatorytm på gitarren, det vill säga det låter hackigt (typ da-da-da-da i 8/4-takt) i stället för en enda lång ton (daaaa – vadå lekman?). Efter detta minst sagt, eh, intressanta intro spelas merparten av låten utan sång, och man får ta om slutet några gånger för att det skall sitta. Trummorna är inte uppmickade så de hörs knappt, men gitarr och bas går fram bra. Det spelas inget solo på denna förresten.

9. Detroit Rock City. Och så blir det så där coolt igen! Instrumentalt även här, samma ljudbild som ovan med bra gitarrer/bas och låga trummor, men solot! Herregud Alma, ta in smöret! Detta är innan Bob Ezrin fått lägga sig i hur Kiss skulle framföra låtarna, så gitarrsolot är ett improviserat, tattigt och lite halvfalskt klassiskt Ace-solo. Precis som det skall vara alltså! Mycket underhållande, heja Ace – bu för Bob. (Nja, kanske inte just i detta fallet, Bobbans solo är också lite coolt – men så värst mycket Kiss är det inte!)

10. Sweet Pain. En intressant inblick i denna låtens tillkomst, den spelas inte i sin helhet utan det verkar som om bandet testar olika riff tillsammans utan att egentligen veta vad de skall göra med dem. Ingen sång mer än lite nynnade från demonen i bakgrunden, men Ace är i alla fall med vilket är skoj med tanke på hans frånvaro i denna låten, i alla fall solomässigt, på ”Destroyer”.

11. King of the Night Time World (utdrag). Detta är endast korta utdrag ur låten, bandet testar olika versioner på slutet och lite sådant. Inget att hoppa högt över, men ändå…

Så där, jag tror jag fick med allt jag ville ha med nu. Och nu måste jag komma till en tråkig sak. Efter att eventuellt ha byggt upp förväntningarna hos någon/några nu så måste jag berätta att ljudet är dåligt. Nej, fel av mig, uselt. Den version som cirkulerar har extremt låg volym, musiken ligger så att säga långt in i högtalarna. Man kan höja volymen såklart, men det vet vi alla vad det betyder – brus. Usch och fy. Det går lätt att förstå dock att det är antalet kassettkopior som spelat roll i denna försämring, för bortom bruset och den låga volymen är det faktiskt riktigt okej ljud. Med lite tur dyker det upp en bättre version någon gång, men än så länge får vi hålla tillgodo med det som finns…

Alex’ Room Service är slut för denna gång, eventuella dricks lämnas i tvålkoppen på vägen ut.

Alex Bergdahl/ 040415