Efter ”Alive!” deklarerade Kiss att de var klara med den första fasen av sin karriär. Det var nu dags för fas två där bandet skulle nå nya nivåer med nya dräkter, ny show och framför allt musik som bröt ny mark.

Att Kiss i och med ”Destroyer” faktiskt inledde en helt ny fas är väldigt tydligt då man för första gången synkade hela Kissmaskineriet på ett sätt som senare blev standard – en ny skiva med ny musik innebar nya dräkter och ny scenshow! Detta fortsatte Kiss med ända fram till ”Psycho Circus” (med undantagen ”Rock and Roll Over” och ”Unmasked”).

Men tiden mellan släppet av ”Alive!” och ”Destroyer” hade faktiskt varit rätt orolig, Kiss och Casablanca hade en rejäl fnurra på tråden under hösten 1975 som nästan resulterade i att Kiss bytte skivbolag till Atlantic Records. För att stoppa detta drog Casablanca Kiss management inför NYC supreme court, men allt reddes upp och när inspelningarna av ”Destroyer” verkligen drog igång i januari 1976 hade precis ett nytt kontrakt på två skivor signerats av parterna.

Att kontraktet var så begränsat visar att skivbolaget inte var helt övertygade om att Kiss framgångar med ”Alive!” inte bara var en engångsföreteelse, nu måste Kiss visa att de kunde sälja bra även med en studioplatta och inte bara kränga mängder av konsertbiljetter och liveskivor. Vid det här laget, hösten 1975, hade de tre första plattorna inte ens sålt guld i USA, något Casablanca avsåg att fixa genom att släppa samlingen ”the Originals”!

Även för Kiss del fanns det fördelar med ett kortare kontrakt då Casablanca haft stora svårigheter att betala dem royalties, fortsatte dessa problem skulle man snart kunna byta till ett annat skivbolag.

Att Kiss med ”Destroyer” frångick den raka rock de tidigare spelat var ett medvetet val, de ville visa att de kunde mer än vad som kommit fram på de tre första plattorna. Säkerligen fanns också en önskan om att få positivare recensioner i media och mer uppskattning från musikbranschen (även om Kiss själva aldrig skulle erkänna något sådant offentligt).

Kiss ville också hitta nya målgrupper, framför allt skulle man locka fler unga kvinnor till sig med popigare sound och fina ballader. Ett tydligt exempel är ”Do You Love Me?” vars text tydligt riktar sig till en kvinnlig publik.

Mannen som valdes ut för att hjälpa Kiss med denna utveckling var ”the wiz-kid producer” Bob Ezrin som hade lyft Alice Cooper från ett rätt normalt rockband till helt nya musikaliska höjder och dimensioner. I intervjuer gjorda de senaste åren talar Ezrin mycket om hur positiv han var till att producera Kiss då han sett dem live och tyckt att de var ett ”bigger-than-life band that should be making bigger-than-life records”.

Så positiv lät han inte i intervjuer tidigt 1976 då han berättade att han först inte var speciellt intresserad av att producera Kiss, bland annat för att han inte trodde att de skulle kunna sälja tillräckligt bra, men Bill Aucoins envishet och engagemang fick producenten att ändra sig.

När väl Ezrin började jobba med Kiss i augusti 1975 fick han, enligt en Hit Parader-intervju tidigt 1976, börja med att lära medlemmarna en massa musikteori och praktik om noter och takter och i och med detta ha vidgat bandmedlemmarnas vyer för vad de kunde klara av att spela.

När man lyssnar på de tidiga Magna Graphics-demos som kommit ut, så som ”Doncha Hesitate”, ”God of Thunder” och ”Mad Dog” och övriga av Genes demos som spelades in för ”Destroyer”, är det otroligt tydligt hur viktig och påverkande Bob Ezrin är för det sound Kiss har på ”Destroyer”.

Det är avgrunder mellan de ovan nämnda demos som spelades in under två dagar i juli eller augusti (olika källor ger olika tidpunkter) av Paul, Gene och Ace med Kiss road manager JR Smalling på trummor för att visa Bob Ezrin vad de hade för material och de inspelningar som kommit ut där Ezrin är med. Jag tänker då på de rehearsals och demos som troligtvis kan dateras till januari 1976 (en djupanalys av dessa finns på Kiss Army Swedens hemsida under Alex Room Service).

Nu är det kanske någon som vill protestera mot att jag motsäger Pauls påstående om att hela Kiss spelar på Doncha Hesitate-demon, men mina efterforskningar pekar på samma sak som mina öron säger mig – det är inte Peter Criss som spelar trummor på den, utan JR Smalling.

Det är också intressant att Bob Ezrin (eller Gene heller för den delen) inte står som medförfattare på ”God of Thunder”, en låt vi vet att han påverkat mycket i förvandlingen från Pauldemo till Genes signaturlåt. Arrangemang och texten är ju klart förändrade och om inte dessa förändringar satte Ezrins namn på den låten kan man ju undra hur mycket han gjort på de sju låtar han fått sitt namn på, de lyckostar som fått höra alla de demos som spelades in sommaren 1975 vet säkert.

För att verkligen förstå vad som lyfte Kiss från de tidiga demos till den färdiga musiken på ”Destroyer” måste man inse att Bob Ezrin inte enbart tog rollen som producent, han hade ett finger med i allt under produktionen av skivan – låtval, låtskrivande och arrangemang, han spelade instrument och instruerade bandmedlemmarna hur de skulle spela.

Ingen annan producent har påverkat en Kissplatta så fundamentalt och in i minsta detalj som Bob Ezrin gjorde med ”Destroyer”… på gott och ont! I intervjuer både 1976 och så sent som under Reunionturnén gav alla Kissmedlemmar Ezrin sitt erkännande och sade att han hade pressat dem att spela bättre och svårare grejer än tidigare och att detta hade varit utvecklande för dem (Bruce Kulick har många gånger vittnat om hur han genomled samma hårda drill under inspelningen av ”Revenge”). Bob Ezrin ska till och med ha haft en visselpipa som han använde för att få ordning på KISS och få deras uppmärksamhet vilket gjorde att Ace kallade honom för ”the Dictator” bakom hans rygg.

Av de tidiga demos som Kiss skickade till Bob Ezrin sommaren 1975 ska endast två låtar ha överlevt till ”Destroyer”, ”God of Thunder” och en till, övrigt material ansågs inte bra nog av Ezrin även om musiksnuttar, riff och delar av texter återanvändes i nya låtar. Bob Ezrin jobbade mycket och nära med Paul och Gene under hösten 1975 och vidare ända in under inspelningarna i januari 1976 för att skriva fler låtar.

Han tog små snuttar av olika demos och satte ihop dem till nya låtar eller byggde vidare på dem och han tog in låtskrivare utifrån för att komplettera vad bandet lyckades producera. För att ta ett exempel så är texten till ”Do You Love Me?” ett beställningsverk, skrivet av Kim Fowley. Ezrin ringde upp honom och bad honom skriva en text om en rockstjärna som undrar över en groupies motiv, Paul ska sen ha ändrat lite i texten.

Oavsett alla problem och all osäkerhet på vägen så är slutprodukten ”Destroyer” en välpolerad och mycket välproducerad samling låtar som i dag, av fans och media och även av Paul och Gene, ofta nämns som den bästa skiva Kiss har gjort! Under 1980- och 90-talen tjatade nästan Paul och Gene i intervju efter intervju om att nästa platta var den bästa sedan ”Destroyer”.

”Destroyer” hade på något sätt växt fram som mallen för hur Kiss skivor skulle vara enligt Kiss själva. För att bara nämna några av många exempel så sade Paul i en intervju i Okej 1984 om ”Animalize” att ”så här har jag inte känt sedan Destroyer” och några år senare sade han att den kommande plattan ”Crazy Nights” var ”a cross between Destroyer and Animalize or Asylum”.

Att dra paralleller till ”Destroyer” levde kvar till 1991/92 och ”Revenge” som till och med hade arbetsnamnet ”Destroyer 2”. Under 1980- och 90-talen var inställningen hos Gene och Paul att ”Destroyer” helt enkelt var den perfekta Kissplattan och att det var mot den som all ny musik som Kiss producerade skulle mätas.

Men låt oss nu göra en resa tillbaka i tiden till året då ”Destroyer” släpptes, det är en intressant kontrast för då hör vi nämligen helt andra tongångar. För vad som var faktum 1976 men som redan innan det året var slut började glömmas bort är att ”Destroyer” är skivan som inte bara fick de för Kiss så vanliga negativa recensionerna i media utan också kritiserades hårt, både av hardcorefans och av bandet själva.

I en öppenhjärtlig intervju från sensommaren 1976 av Robert Duncan i en av de stora amerikanska rocktidningarna förklarar… eller snarare ursäktar Paul ”Destroyer” och kallar den för ett experiment och något som bandet behövde få ur sig. Man får nästan känslan av att han skämdes över ”Destroyer” när han senare i samma intervju avfärdar att skivan är en ny riktning för Kiss och vidare betonar att nästa album inte skulle ha några stråkar på sig för att, som han säger, ”we’re a heavy metal band”. Slutattacken på “Destroyer” formulerade Paul så här: ”Pretty much as soon as we finished we knew there’d be trouble…//…it’s not a true, full-blooded Kiss album”.

Hårda ord om en av Kiss mest hyllade plattor? Absolut, men enligt Bob Ezrin hade tveksamheter och en rädsla för att musiken på ”Destroyer” var för annorlunda och ett för stort steg bort från hur Kiss tidigare skivor hade låtit redan infunnit sig hos Kiss och deras management så fort de hört den tidiga mixningen. Gene har sagt att de då blev oroliga och rädda för hur annorlunda det lät och framför allt hur annorlunda ”Beth” var allt annat de gjort, detta bör ha varit strax efter mitten av januari 1976 innan Kiss och inspelningsteamet tog ett par dagars semester från inspelningarna.

Under denna paus i inspelningarna ska tydligen Bill Aucoin ha tagit kontakt med producenten Jack Douglas (Aerosmith) för att höra om han inte kunde göra något åt materialet och få det mer Kisslikt i soundet, men längre än en förfrågan kom man aldrig med denna idé.

När skivan väl släpptes blev försäljningen och reaktionen från fans och media långt ifrån så positiv som man hade hoppats. Efter en hyfsad försäljning direkt efter att den släpptes föll ”Destroyer” nästan fritt på Billboardlistan. I media var det till stor del samma fotknölssågningar som vanligt och bland hardcorefansen gnälldes det högljutt över det nya popiga soundet vilket bekräftade den oro som Kiss hade haft. Det var Bob Ezrin som fick bära hundhuvudet och de planer som funnits att Kiss och Ezrin skulle fortsätta sitt samarbete ströks omedelbart.

Det som oroade Kisslägret mest var väl att samtidigt som många gamla fans uttryckte sitt missnöje så var det få nya fans som upptäckte Kiss. Tittar man på biljettförsäljningen på Destroyerturnén så är den mycket ojämn med utsålda konserter varvade med konserter med mindre än hälften av biljetterna sålda – en ren katastrof med den nya och mycket dyra scenshowen.

Reaktionen kom senare samma år då Kiss tog den säkrare och tryggare vägen och tillsammans med Eddie Kramer skapade mästerverket ”Rock and Roll Over” som på väldigt många sätt är föregångarens totala motsats, vilket var ett medvetet val av Kiss.

Destroyerskivans perfekta produktion med inhyrda musiker som till och med ersatte bandmedlemmar på ett flertal låtar, orkesterarrangemang och en producent som medförfattare till sju av plattans nio låtar vändes på ”Rock and Roll Over” till en ren Kissaffär där bara bandet spelade instrumenten och endast Sean Delaney och Stan Penridge står som medskribenter på låtarna.

Följande turné var, till skillnad från Destroyerturnén, en total succé där de flesta konserterna var slutsålda (ett flertal konserter på turnén hade till och med större publik än vad som officiellt rymdes på arenan!).

Framgångarna på Rock and Roll Over-turnén ska dock inte tillskrivas att Kiss hade gått tillbaka till sina rötter… nej, det handlade framför allt om att nya grupper hade börjat följa Kiss. Detta var första gången det hände i stor skala och det skedde igen 1979 efter framgångarna med singeln ”I Was Made For Lovin’ You”, även om Kiss då också tappade stora skaror gamla fans.

1976 handlade det om att en låt från ”Destroyer” hade blivit en oväntad hit – ”Beth” hade plötsligt och helt oväntat börjat spelas på radio! Att ”Beth” blev en hit och faktiskt kanske räddade Kiss karriär är en i sig otrolig händelse med flera underliga aspekter varav några ska tas upp här.

Alla, observera alla promosinglar till radiostationerna som Kiss släppte på 1970-talet hade samma låt på bägge sidor i stereo- respektive monoversion, alternativt studio- respektive liveversion. Det finns ett, observera ett tillfälle då detta frångicks och det är med den tredje singeln från ”Destroyer” där man på promoutgåvan precis som på den officiella singeln finner ”Detroit Rock City” på A-sidan och ”Beth” på B-sidan.

Idén att släppa ”Beth” ens på en singelbaksida kom från en PR-man på Casablanca vid namn Scott Shannon. Han stred hårt för detta och jag antar att det även var han som fick med ”Beth” på promoutgåvan av ”Detroit Rock City. Vad som sen skedde sen har vi väl alla hört sen barnsben och till skillnad från många andra berättelser är detta ingen påhittad Kisstory! Att radiostationerna vägrade spela ”Detroit Rock City” och i stället vände på singeln och spelade ”Beth” är sant och det är också mycket avgörande för Kiss hela fortsatta karriär.

Den första radiostation som gjorde detta var en lokal station i Columbus, Georgia som utan att berätta vilket band det var spelade ”Beth” och stationen blev sen nerringd av nyfikna lyssnare och ”Beth” var snart den mest önskade låten. Jag har själv ägt ett exemplar av promosingeln där någon på en radiostation hade repat A-sidan med ”Detroit Rock City” så att den var ospelbar och skrivit ”No! Don’t even think about it!!!” på etiketten! Det var inte Kissmusik som skulle spelas utan ”Beth”.

Att Casablanca släppte ”Beth” på singel är ett av de viktigaste besluten som tagits i Kiss karriär! Det var ”Beth” som lockade en ny publikprofil till Kiss och därmed också fick fart på försäljningen av ”Destroyer” och konsertbiljetterna, men effekten kom först till hösten när man redan kommit en bra bit in i inspelningen av ”Rock and Roll Over” och då tagit ett stort kliv bort från den experimentella pophårdrock som ”Destroyer” är.

Till och med beslutet att omslaget till ”Rock and Roll Over” skulle skilja sig markant i stil från ”Destroyer” var ett medvetet steg av Dennis Woloch som ansvarade för båda skivornas design, han ville att det skulle synas att ”Rock and Roll Over” var annorlunda i jämförelse med ”Destroyer”.

På den efterföljande turnén lade man till ”Beth” till setlisten, men exakt när den spelades första gången är osäkert, den spelades i alla fall inte på konserten i Memphis den 2/12 men efter årsskiftet 76/77 fanns den med i setlisten. För er vinylfrälsta kan jag nämna att det senare under 1976 släpptes en promosingel med ”Beth” på båda sidor och en vanlig utgåva med ”Beth” på A-sidan och ”Detroit Rock City” på B-sidan och att det var denna utgåva som nådde #7 på Billboard.

Jag avslutar denna artikel med en fundering kring en sällan diskuterad aspekt av ”Destroyer” och det är att den till stor del är en temaplatta som handlar om rockstjärnor, mest om Kiss själva men även i allmänhet, deras fans och relationen dem emellan. Sex av plattans nio låtar behandlar detta tema: ”Detroit Rock City”, ”Flaming Youth”, ”Shout It Out Loud” handlar om fansen medan ”Great Expectations” (övertydlig i demoversionen), ”Beth”, ”Do You Love Me?” tar upp relationen mellan rockstjärnor och fans/flickvänner.

Paul kallade faktiskt den då ännu inte släppta ”Destroyer” för ”concept album” i en intervju våren 1976. Det är dock svårt att få in de övriga tre låtarna i detta koncept, men kanske fanns tanken och kanske man även gjorde ett försök att få hela plattan att handla om rockstjärnor och deras fans. Var ”Destroyer” kanske nära att bli Kiss första temaplatta? Det blev den i så fall bara nästan och i stället dröjde det till nästa gång Kiss arbetade med Bob Ezrin…

Destroyer-kronologi

1975

Juli

• ?? Ace, Gene, Paul och JR Smalling spelade in demos för Bob Ezrin i Magna Graphics-studion under två dagar (eventuellt var detta mellan 3-7 augusti).

Augusti

• 11-13 Repetitioner med Kiss och Bob Ezrin.
• 18-21 Repetitioner med Kiss och Bob Ezrin.

September

• 03-06 Pre-production med Kiss och Bob Ezrin i Electric Ladyland-studion.
• 15-26 Planerade produktionsdagar som blev inställda på grund av kontraktsbråket mellan Kiss och Casablanca.

1976

Januari

• 4-10 Inspelning i Record Plant-studion.
• 12 Inspelning i Record Plant-studion.
• 13 Inspelning med orkester och Brooklyn Boys-kören i A&R-studion.
• 14-16 Inspelning i Record Plant-studion.
• 19-21 Inspelning i Record Plant-studion.
• 23 Inspelning i Record Plant-studion, sista dagen för Kiss i studion.
• 27-31 Mixning i Record Plant-studion.

Februari

• 1-4 Mixning i Record Plant-studion.
• 4 Introt till ”Detroit Rock City” spelas in av Bob Ezrin och Curt Staziak
• 5 Mastering i Record Plant-studion. Skivan var klar.

Mars

• 1 ”Shout It Out Loud/Sweet Pain” släpptes på singel (Nådde #31 på Billboards singellista).
• 15 ”Destroyer” släpptes (Nådde som bäst #11 på Billboards LP-lista).

April

• 11 Kiss tretton konserter korta vårturné i Nordamerika drog igång i Fort Wayne, Indiana.
• 22 ”Destroyer” belönades med guld av RIAA.
• 30 ”Flaming Youth/God of Thunder” släpptes på singel (Nådde #74 på Billboards singellista). Denna singel var den första USA-singeln med omslag för Kiss.

Maj

• 11-12 Kiss repeterade i Shepperton Studios i England.
• 13 Europaturnén startade i Manchester.

Juni

• 6 Europaturnén avslutades i Harelbeke i Belgien, totalt spelades 17 konserter i Europa.
• 15 Promoskivan ”A special Kiss tour album” släpptes för att göra reklam för den kommande turnén.
• ??-?? Repetitioner inför Nordamerikaturnén i Newburgh, New York.

Juli

• 1 Dressrehearsal för inbjuden media i Newburgh, New York. Detta datum är osäkert, det kan ha skett i slutet av juni.
• 3 Destroyerturnén i Nordamerika startade i Norfolk, Virginia.
• 21 ”The Originals” släpptes och gjorde snart att de tre första skivorna nådde guldstatus.
• 28 ”Detroit Rock City/Beth” släpptes på singel.

September

• 1:a veckan ”Beth/Detroit Rock City” släpptes på singel (Nådde som bäst #7 på Billboards singellista den 25 september).
• 12 Nordamerikaturnén avslutades i Springfield, Massachusetts, totalt spelades 35 konserter i Nordamerika.

November

• 11 ”Destroyer” belönades med platina av RIAA

Roney Lundell
Reporter
Kiss Army Sweden

Artikeln ur Destroyer 25.