Under 1995 års första halva var det relativt lugnt på KISS-fronten tills det i juni drog ihop sig för ytterligare en ”KISS Convention Tour” i Europa. Den svenska fancluben anordnade en bussresa till Köpenhamn som, visade det sig, kom att bjuda både det ena och det andra. (Vissa namn i artikeln är fingerade för att skydda de oskyldiga.)
KISS-butiken
För drygt ett år sedan fick jag genom en vän höra talas om att det öppnat en KISS-butik i Stockholm.
– Den ligger i Skärholmen, sade han.
Givetvis slängde vi oss på första bästa tunnelbana för att besöka butiken. Vi klev av i Skärholmen och försökte hitta någon som visste något om detta. Döm om vår förvåning när ingen hade hört talas om någon KISS-butik. Killen i skivaffären tittade storögt på oss och undrade om vi hade drömt, men sade i samma andetag att han själv blev väldigt intresserad. Ruggigt besvikna begav vi oss hemåt igen, jag och Hasse. Jag sade till honom att du får låta bli att skämta om såna här saker, det var inte alls roligt. Men Hasse var säker på sin sak;
-Jag såg ju deras monter på skivmässan!
Nåväl, någon månad senare dök en artikel upp i tidningen Aftonbladet, som berättade om den nyöppnade affären. Jag kastade mig på luren och ringde Aftonbladets växel och sökte artikelförfattaren Annika Sundbaum-Melin. Hon jobbade hemma den här dagen, fick jag veta, men jag fick ett nummer jag kunde ringa. Hon frågade direkt om det gällde KISS och skrattande undrade jag hur hon kunde lista ut det.
– Tja, du är inte den första som ringer, kan jag säga.
Hursomhelst fick jag numret till butiken, ringde och fick reda på adressen. Ånyo tog jag och Hasse ”tricken”, men denna gång steg vi av i Sätra för det var ju där, inte i Skärholmen, som affären låg. Jag kompletterade min videosamling med två konserter från miniturnén i England 1992 och passade på att gå med i fancluben för första gången. Första gången? Ja, trots att jag varit trogen, smågalen KISS-fan sedan 6-årsåldern då jag fick ”Destroyer” har jag aldrig varit med i någon fanclub, men nu tänkte jag;
– What the fuck! It´s now or never!
Glad i hågen åkte vi hem. Nu visste vi att butiken existerade och självklart var vi omåttligt stolta. För vilket annat band har hedrats med något liknande i Sverige?
Copenhagen Convention
Den andra gången jag besökte butiken fick jag veta att det var dags för en ”Convention” i Köpenhamn den 15 juni och att allas vår hjälte Ace Frehley skulle vara där. Då tillställningen skulle hållas på en torsdag var jag osäker på om jag fick ledigt från jobbet men min boss som också är ett gammalt fan (hör till den lyckliga skara som såg KISS på Gröna Lund 1976) tyckte absolut att jag skulle hänga på till Danmark. Alltså inhandlade jag en biljett för mina surt förvärvade slantar och såg fram emot en resa som jag ännu inte visste vad den hade i sitt sköte.
Okristligt tidigt
Vi var ungefär 30 förväntansfulla fans som torsdagen den 15 juni gick upp i ottan för att vara på plats senast kl 06.15 vid fanclubens högkvarter i Sätra. Så tidigt var vi tvungna att åka för att hinna fram i tid till kvällens begivenheter i den danska huvudstaden. Normalt skulle nog ingen av oss ens tänka på att gå upp så okristligt tidigt, men som i de flesta religioner så gör man ju allt för sina gudar. Alltså var vi tvungna att avbryta nattsömnen för att hinna i tid till högmässan…
Busschauffören, vi kan kalla honom Stig, från Stures Busstjänst tog oss säkert ner till första stoppet i Norrköping, där ytterligare några trevliga ungdomar anslöt sig.
Klassiska videos
Den svenska fancluben, med Johan Kihlberg i spetsen, hade laddat upp med ett gäng klassiska videoupptagningar som rullades i monitorn längst fram i bussen. Tyvärr var TV-n i minsta laget, så de som satt långt bak både såg och hörde ganska dåligt. Men ville man inte titta på video kunde man ju alltid prata om vad som komma skulle. De flesta av oss hade inte tidigare sett Ace på riktigt och därför var det naturligtvis extra spännande.
För mig personligen har Ace alltid varit kungen, min favoritmedlem, -gitarrist och idol. När han lämnade KISS var jag utom mig av besvikelse och kunde inte bara fatta hur de andra ens övervägde att fortsätta utan honom. Så småningom kunde jag väl leva med det och är det är ju inte säkert att KISS hade funnits kvar överhuvudtaget om de tragglat vidare med originalsättningen, eller hur?
Ace Frehley- session
Två kvällar innan vi skulle åka till Köpenhamn ringde en annan ”Ace-dåre”, Kent Klang, till mig och undrade om jag ville spela med honom på bussen. Vi träffades den första gången jag var i butiken och jag vill minnas att vi pratade bort nästan en hel timme på den legendariske strängbändaren. Kent berättade då att han hade planer på att starta en slags gitarrkurs där han skulle lära ut Ace´ mest kända licks och lite till. Nu, i juni, hade planerna blivit mer konkreta och Kenta ville göra lite reklam för kursen på bussen till Köpenhamn.
Vi bestämde att vi skulle träffas nästa dag, dvs kvällen innan vi skulle åka, för att repa ihop ett litet medley. Blixtsnabbt kom vi överens om låtarna: ”Let me know”, ”What makes the world go round”, ”Love ‘em, leave ‘em”, ”100.000 years”, ”Strange ways”, ”Rocket ride”, ”Firehouse”, ”Strutter”, ”Deuce” och givetvis ”Shock me” som jag anser innehåller ett av ”Spejsans” absolut bästa solon någonsin.
Då jag själv alltid spelat sologitarr var det en ny och rolig erfarenhet att plötsligt bli ”degraderad” till kompgitarrist. Skämt åsido, detta var ju Kentas idé och självklart ville jag ställa upp och göra ett så bra jobb som möjligt för att stötta ”den bästa Ace-kopian i världen!”
Det var dags för showtime efter vi hade käkat lunch på ett värdshus strax innan Jönköping och KISS-fotografen Ulf Lorentzi, som hade bilat dit, hade hoppat på bussen. Vi hade med oss våra miniatyr-Marshalls och pluggade in. Av ansiktsuttrycken att döma så blev det hela ett uppskattat inslag på resan och spontant utbröt en gissningstävling om vilka låtar vi spelade. Efteråt krävde några extranummer och då fick vi förklara att vi faktiskt inte hade spelat ihop någonsin tidigare och därför inte hunnit tänka på något annat än ”huvudnumret”.
KISS Quiz
En annan kul grej som vi roade oss med under resan var den frågetävling som fancluben förberett. 25 frågor av varierande svårighetsgrad skulle besvaras och många fina priser fanns att vinna. Dessutom lovade Janne Sund-stedt, som för övrigt höll låda i bussens mikrofon till och från, att förstapristagaren skulle få önska ett ”valfritt Bruce Kulick-solo”, spelat av Kent Klang. Vi som känner honom vet ju att detta bara var båg, eftersom ”Klangen” är vansinnigt skeptisk mot alla gitarrister som ”försökt” att ersätta Ace Frehley.
När resultatet sammanställdes stod det klart att alla kan ju inte veta allt om KISS. Faktum är att några hade så många fel att de borde skämmas! Det är i och för sig väldigt lätt för mig att säga som, mycket överraskande, vann frågetävlingen. Jag torskade på en liten ”kuggis”;
– Hur många covers har KISS spelat in? Jag svarade 4. Rätt svar är 6. Jag visste inte att ”Is that you” och ”God gave rock n´roll to you II” var inspelade av andra artister tidigare. De andra är ju ”Kissin´ time”, ”Then she kissed me”, ”Anyway you want it” och ”2000 man”. Så nu vet ni det. Jag också.
Förstapriset var i alla fall 4 st ursnygga porslinsmuggar med soloalbum-omslagen på samt ett originalfoto på Gene från tidningen OKEJ och ett Gene-plektrum.
Helsingborg-Helsingör
Framåt 14.00-tiden började vi närma oss Helsingborg där vi skulle åka med färjan till den danska sidan sundet. Efter lite irrande i innerstaden där en av Norrköpingskillarna var tvungen att uppsöka ett postkontor rullade vi ombord och de flesta av oss rusade direkt upp i cafeterian för att inhandla diverse drycker och smörgåsar. Knappt hade vi lämnat fastlandet förrän vi var framme i Helsingör.
När vi kom tillbaka till bussen hade busschauffören Stig tydligen tröttnat på våra KISS-videos och hade istället slängt in en privat kassett med lite hederlig hårdporr. Allas vår favorit Nina Hartley medverkade utklädd till man och visst var väl också Vinnie Vincent med på ett hörn? Nä, kanske inte. Han var väldigt lik den gode Vinnie, i alla fall. En dryg halvtimmes körning senare var vi äntligen framme i Köpenhamn.
Janne smörade
Uret visade ganska precis 16.00 när vi rullade in i staden. Det visade sig därmed att Stig var ett riktigt proffs för när vi lämnade Stockholm drygt 9 timmar tidigare sade han att ”vi är nog framme vid 16-tiden”.
Nu gällde att hitta bästa och snabbaste vägen till Pumpehuset där kvällens ”Convention” skulle hållas. Vår konferencier Janne fick göra sitt bästa och hoppa av för att fråga om vägen. Det jag inte kan förstå är varför han bara frågade unga, vackra damer när hela gatan var full av pålitliga, danska medborgare. Nåväl, efter litet smörande fick vi till slut en vägbeskrivning som ledde oss fram till målet. (Här kände också några i bussen igen sig från föregående år). Utanför Pumpehuset satt det redan många andra tillresta fans och väntade.
Kl 17.00 skulle det vara en förfest där bara medlemmar i KISS Army International hade tillträde. Förfesten gällde m.a.o inte de flesta i vårt gäng så jag och Uffe, som inte kände varann innan, promenerade ut i eftermiddagssolen, köpte några öl och pratade musikminnen och kom tillbaka till Pumpehuset lagom till 18.00 då huvudprogrammet skulle börja.
Tuffa KISS-prylar
Tanken med förfesten var bl.a att Ace Frehley skulle dyka upp och mingla, men när jag och Uffe kom tillbaka fick vi veta att han av någon anledning inte hade gjort det. Därmed hade vi inte missat något av betydelse. (Give me five, Ulf!)
När mässan något försenad öppnade portarna kom vi in i lokalen där dignande bord med KISS-prylar hade dukats upp. Här kunde man hitta gamla turnéprogram, onödigt tuffa originalfoton på alla i bandet, T-shirts, skivor, mössor, böcker, posters, plektrum, ja, allt möjligt. Ace´ sällskap hade sin egen hörna där de sålde specialdesignade tröjor, signerade foton, m.m. Om man köpte något där så blev man lovad två autografer istället för en på den stundande signeringsstunden. Jag köpte tre plektrum, men inte fan fick jag två autografer för det.
För min egen del blev det inte så mycket tittande på prylarna då jag var tvungen att bära omkring på min gitarr eftersom vi inte skulle åka med samma buss hem. Det bästa hade ju varit att kunna lämna den i bussen.
Efter en dryg timme var det så dags för det vi alla väntat på. Vår alldeles egen superlegend skulle medverka på en ”Question & Answer”-stund uppe på scenen.
Totally wiped-out
Ljuset dämpades och kvällens konferencier presenterade Ace som äntrade scenen iklädd urtvättade, svarta jeans och en svart skjorta med röda dödskallar utanpå ett motorcykellinne. Jag måste erkänna att det gick en rysning genom kroppen när hans slitna ansikte uppenbarade sig. My hero! Where have you been all my life?
Tyvärr kunde vi ganska omgående konstatera att Ace inte var i någon lysande form. Han var alldeles så där dimmig och flummig som vi hade hoppats slippa se honom. Om det enbart var alkohol eller någon annan blandning lär vi aldrig få veta, hursomhelst var det tragiskt att se honom i detta nerdekade tillstånd. Det lustiga var dock, trots att han såg ut att vara ”totally wiped-out” så var han ganska skärpt när han svarade på publikens och intervjuarens frågor. Eller vems frågor det nu var.
För er som inte vet det kan jag berätta att ca 1 månad innan gjorde Kent Klang en telefonintervju med Ace för tidningen Aftonbladet. Bandet skickades sedan till Gerhard Wimmer, ordförande i KISS Army International och huvudansvarig för ”Convention”-turnén. Ett flertal av frågorna var helt klart snodda direkt från Kentas intervju (intervjun publiceras i sin helhet på sidan 16-17).
Ace svarade i alla fall seriöst på frågorna och han verkade uppriktigt glad att få vara på plats i Köpenhamn.
Vi fick bl.a veta att han hade en platta på gång men tyvärr inget europeiskt skivkontrakt, men han hoppades att skivan skulle kunna vara färdig till årsskiftet. (Ännu har vi inte hört något…)
Han berättade att han slutat använda alkohol och droger p.g.a att han inte ville vara ett dåligt exempel för sin 14-åriga dotter Monique. (Var det någon som trodde honom???)
Han berättade också att inte längre bodde i sitt hus i Connecticut utan hade flyttat till en lägenhet på Manhattan istället.
Det som vi dock jublade mest åt var att Gene Simmons och Paul Stanley bjudit honom på middag drygt ett halvår tidigare och de hade kommit överens om att glömma allt gammalt groll och smutskastningen i pressen som framförallt de senare två ägnat sig åt de senaste åren.
De har kallat Frehley slut, en loser, en riktig nolla.
Jag tror inte Ace när han säger att det eventuellt blir en återförening, kanske redan nästa år. Det var liksom för bra för att vara sant. Nu med facit i hand drygt ett halvår senare, vet vi att han talade sanning.
Återföreningen, om än högst tillfällig, ägde ju rum i början av augusti i New York där KISS spelade in en ”MTV Unplugged”-platta med Ace och Peter Criss medverkande på några låtar.
Några dagar senare åkte Peter tyvärr fast för vapeninnehav på JFK-flygplatsen, så någon ”riktig” återförening skall vi nog inte vänta oss.
Fansen skrattade åt Ace
Det var som sagt tragiskt att se vår hjälte i så pass dåligt skick att han knappt kunde stå på benen. Rykten gör gällande att det var bara i Köpenhamn som han uppträdde på fyllan och att han blivit lurad att ta droger just där. I de andra städerna under den här turnén hade han tydligen varit ganska fräsch, eller så fräsch som man kan vara när man redan supit i 20 år.
Det mest tragiska tycker jag dock var att många som hade kommit för att se honom skrattade, ja du läste rätt, skrattade när han satt och flummade på scenen. Själv vände jag mig mot Mats Vassfjord och Uffe med en klump i halsen och tyckte synd om Ace. Vi hade ju kommit för hylla honom, istället möttes han av hånskratt för att han var full. Vad är det för jävla fans?! Hade vi inte velat sett honom nykter och städad?! Ville inte vi se honom spela senare på kvällen?! Nu fick vi inte det, dels beroende på hans tillstånd, dels sades det att han begärt snuskigt mycket pengar för att spela. Hur avgörande det var vet vi inte, men vi vet ju att han spelade i Oslo ett par dagar innan, så varför kunde han inte spela i Köpenhamn?
Autograf-skrivning
Efter frågestunden försvann Ace för att någon timme senare återvända för autograf-skrivning åt alla närvarande.
Vi delades likt boskap upp i två köer; en kö för KISS Army Internationalmedlemmar och en för oss andra. Internationalmedlemmarna skulle förutom autograf få bli fotograferade tillsammans med Ace som kompensation för att han ej dök upp på förfesten. Detta medförde naturligtvis att det hela tog litet längre tid än beräknat, men när man ändå var på plats var det väl lika bra att vänta, eller hur?
Jag själv valde att få min personliga signering på mitt vinylexemplar av soloplattan från 1978. Gissa om den förärats en hedersplats i mitt hem nu…
Innan Ace började skriva förklarade en biff att han inte skulle signera några medhavda gitarrer, men ”Igge” som reste med oss tog en rövare och gick fram med sin akustiska gitarr. Men nej, det blev tyvärr ingen ”ajta” på guran den här gången.
KISS THIS
Det var jag, Matte, Uffe och Pekka som gick i väg till en närliggande restaurang för en bit kvällsmat. Det blev pasta och pizza, utom för Pekka som beställde något han absolut inte blev mätt på. Lita på att han var besviken, han var nog den av oss som var hungrigast. Vi fick oss i alla fall en liten pratstund och en kall öl innan vi gick tillbaka till Pumpehuset.
Det började att dra ihop sig för hemfärd, men det fanns lite tid över så jag och Mats gick in igen för att kolla in KISS THIS, coverbandet som ser fantastiskt lika ut 1980 års upplaga av KISS med Eric Carr (R.I.P).
Dräkterna, perukerna, gitarrerna, trumsetet och sminkningen var kusligt lika originalet. Om man kisade med ögonen kunde man drabbas av en ordentlig flashback för några ögonblick. Dock lät de inte riktigt lika bra som de såg ut. Missförstå mig rätt, de var inte dåliga, men killen som var Gene lät mest som en black metalsångare och så vill vi inte höra ”Deuce” eller ”Calling Dr. Love” sjungas.
Det lustiga var att ”Eric” inte alls lät som Eric när han sjöng. Däremot som Peter, så varför var han inte sminkad som Peter istället? Vi fick höra ”Hooligan” med ”Eric” på sång och både jag och Matte tyckte att det lät ruskigt likt Peter Criss.
Äntligen hemfärd
Någon gång mellan kl 00.00 och 01.00 lämnade vi Köpenhamn för hemfärd mot Norrköping och Stockholm. Trots att Janne och Johan räknade in oss flera gånger så var vi inte lika många med i bussen som när vi kom. Någon eller några blev kanske kvar men ni får faktiskt skylla er själva då vi faktiskt hade bestämt en tid då vi skulle dra hemåt.
De flesta av oss knoppade in ganska omgående, några satt och dryftade om kvällens händelser. Visst var vi lite besvikna att vi inte fick se Ace spela och att han var så nerdekad.
En eloge måste jag dock ge Frehley, ingen kan beskylla honom för ha uppträtt kaxigt eller otrevligt, till skillnad mot Peter Criss på 1994 års ”Convention”. Han verkade, trots allt, vara ganska nöjd med tillvaron, och att få bli hyllad som den rockstjärna han i grund och botten är måste naturligtvis värma även en gammal räv som ”Spejsan”.
Slutligen vill jag å fanclubens vägnar passa på att tacka er som var med, dels i Köpenhamn och på vår egna ”KISS Convention Stockholm” den 9 december 1995 och hoppas att vi ses snart igen.
Anders Ringman
Reporter
Kiss Army Sweden
Artikel ur Destroyer 1.