– Jag ska äntligen starta en jazzensemble!

Destroyer 7, juni 2000. Reporter Stefam Lundström

Varför valde du att börja spela trummor och inte något annat instrument?

– Jag valde det inte, jag tror på Gud och jag tror Gud valde det åt mig. Antingen är du född med talangen eller inte, du vet somliga är födda till polismän och somliga är födda till trummisar och jag tror att jag föddes till trummis.

Hur ofta övar du och varför bytte du trummärke från Pearl till DW Drums?

– Jag använde faktiskt DW före Pearl, men jag använde Pearl för Reunionturnén för att det skulle se ut som på 1970-talet. Jag satte mina DW åt sidan just för den turnén, men jag kunde inte vänta på att få använda dem igen till Psycho Circusturnén, och nu så är jag kontrakterad av DW. Och jag tycker att de är de bästa trummorna på planeten. Ja, jag tränar varje dag, jag har ett övningsset på mitt rum som jag övar på en timme om dagen.

Det märks, jag är trummis själv och det var du som fick mig att börja spela.

– Toppen, personligen tycker jag inte att det finns något bättre instrument än trummor.

Du har haft problem med dina armar och blev opererad förra året. Gör det fortfarande ont när du spelar trummor?

– Att jag hade ont i armarna var för att vi gjorde så många shower att jag blev sliten helt enkelt. Men jag blev inte opererad i armarna, utan i min högra hand. Ligamenten var uppslitna, men operationen är gjord, handen känns jättebra och det var skönt att få det gjort. En av de bästa läkarna gjorde operationen och resultatet blev en succé.

Kanon, så nu gör det inte längre ont när du spelar?

– No man, det gör det inte och det är suveränt. Smärtan innebar att jag bara kunde åstadkomma 75 procent av mitt spelande och det är inte kul att spela när det gör ont hela tiden.

På 1970-talet följde du Ace när du spelade, men på Reunionturnén följde du mest Gene. Vad var anledningen till det och hur påverkade det ditt trumspel och hur musiken låter?

– Jag har alltid varit en trummis som följer gitarrerna, men när vi återförenades hade jag lagt mig till med vanan att följa basisten i mitt eget band och tyckte att det kändes bra. Jag gillade att låsa in min bastrumma i hans basmönster och jag råkade göra det med Gene, och vi har aldrig gjort det tidigare men jag tycker att det får bandet att låta bättre. Men nu börjar jag att flyta över till Ace igen och jamma lite mer med honom på den här turnén, så vi får se… Jag verkar aldrig kunna följa reglerna!

Vad tycker du om Kiss extrummisar Eric Carr och Eric Singer?

– Jag tycker att de är suveräna rock n’ rolltrummisar! Eric Carr, må hans själ vila i frid, var en fantastisk och solid trummis och det samma gäller för Eric Singer – han är från Tommy Alridges skola. De är rock n’ rolltrummisar, själv är jag en jazztrummis, har alltid varit och kommer alltid att vara och nu när bandet lägger av så kan jag äntligen få spela det. Jag kan inte vänta på att få göra det – och det är verkligen vad som kommer att hända. Jag startar mitt eget skivbolag och den första skivan blir en hyllning till Gene Krupa. Just nu sätter jag ihop en egen jazzensemble. Min första sak ut blir jazz, jag har alltid velat göra och känt passionen för det, men jag kommer att spela in alla möjliga sorters skivor, dessutom så kommer jag att börja med lite skådespeleri.

Vilken typ av skådespeleri?

– Drama, alla möjliga sorter, du vet; komedi, gangsters (skratt)… Allt som jag kan få! Jag har blivit vän med Billy Bob Thornton och han hjälper mig med kontakter. Min fru har dessutom fått mig att börja måla igen och så ska jag göra en biografisk bok.

När jag såg er i Las Vegas, Anaheim och San Diego förra månaden lät ditt trumspel jättebra och du verkade vara den som är mest i form. Hur kommer det sig? Går du på gym?

– Ja, jag försöker att träna mycket, jag har ett gym i mitt hus och jag är också 27 år äldre än min fru (skratt) så det håller mig i form. Faktum är att det är vår andra bröllopsdag i morgon!

Du måste hälsa din fru Gigi från mig! Vi möttes både i Anaheim och San Diego.

– Ja, hon är ju delvis svenska, för Guds skull. Hon ser svensk ut och kan ju till och med prata lite svenska!

Den här frågan har du säkert fått tusen gånger förut. På en konsert i Columbus 1997 ersattes du av din trumtekniker Ed Kanon. Hur kändes det och vems beslut var det?

– Oh, det kändes och känns jättebra, han är fortfarande med mig, han har varit min trumtekniker de senaste 10 åren. Och tack gode Gud att han fanns där och kunde ta min plats den kvällen. För ingen annan trummis skulle klarat ut det. Han har varit omkring mig så länge och alltid bakom mig vid varje Kisskonsert, så han visste hur arrangemangen var gjorda. Jag vet inte annars var de skulle ha hittat en kille så snabbt som dessutom skulle kunna arrangemangen och låtarna. Men han gjorde det och i över två veckor efteråt kunde han knappt lyfta armarna! Efter det kunde han inte fatta hur jag klarar av två timmar där varenda kväll. Så det var väldigt coolt gjort och jag var väldigt stolt över honom.

Okej, låt oss ta några frågor om dig och bandet. Vilket är ditt bästa minne med Kiss? Från den gamla tiden och nu?

– Mitt bästa minne…? Som jag känner det nu måste det vara Tiger Stadium 1996, det var verkligen en rysare. Efter alla dessa år fanns det ca. 38.000 människor där, det var en känsla jag aldrig kommer att glömma. Det var som ett ”välkommen hem” och ”vi har saknat er”, det var en fantastisk känsla!

Och om man ser tillbaka på minnen från 1970-talet?

– Bra eller dåliga? (Skratt).

Bra.

– När vi fick vår första guldskiva, jag var verkligen stolt över den. Allt jag någonsin har velat göra är att spela musik och vara med i ett band, och om jag uppnådde det skulle det vara fantastiskt. Men jag trodde aldrig att jag skulle få en guldskiva en dag, och nu har jag så många att jag inte får upp dem på väggarna. Det var ett stort ögonblick.

Vilket är då dina sämsta minnen? Då och nu?

– Det var väl på slutet när vi började bråka mycket, vi kom inte överens och fungerade inte som ett band längre, vi var trötta på varandra, utbrända och tjänade en massa pengar. Det var verkligen en skitkass tid för mig och jag lämnade bandet. Jag tror att det är det värsta minnet.

Och från Reuniontiden, har du bara positiva minnen?

– Farewellturnén är den bästa, att kunna säga adjö och inte behöva se ut som feta gamla gubbar som stapplar över scenen. Vi lämnar åtminstone scenen med heder, värdighet och stolthet. Vi kan inte göra mer för våra fans och de förtjänar det. Den här turnén är till för att säga adjö till Kiss Army och våra fans, för att säga ”tack för åren ni har givit oss” och vi vill lämna er med den bästa showen vi kan prestera så att ni alltid kommer ihåg oss, och jag tycker att det känns underbart.

Har du några minnen från Sverige och Europaturnén 1976?

– Du vet att jag älskar svenska kvinnor, det slutade med att jag gifte mig med en (skratt) – det är ett bra minne. Men jag tycker att ert land är fantastiskt, människorna är underbara, jag tycker att er attityd är kanon – ni har alltid behandlat oss suveränt. Jag älskar Sverige, jag älskar svenskarna! Inte för att jag vill trycka ner tyskarna – men jag gillar Sverige bättre!

Så du kommer att besöka Sverige tillsammans med din fru då?

– Absolut, vi kommer att besöka Sverige, eller spela där!!!

Okej, wow!

– Jag kommer över med min jazzensemble!

Vilket år var det roligaste i Kiss?

– Mest kul? Vi har haft så mycket kul! Det fanns en tid när vi när vi uppträdde på en show i typ dragshowkläder, du vet olika dressar och peruker, jag tror att det var i San Fransisco. Men det var långt tillbaka på 1970-talet. Jag önskar att det fanns bilder på det.

Vilken är din absoluta favoritlåt med Kiss och varför?

– Favoritsång med Kiss? Jag skulle säga ”Beth”, men det gör jag inte! (Skratt). Jag vet inte, men jag har alltid gillat ”Strutter”. Paul skrev den och den har alltid påmint mig om en Rolling Stoneslåt. Jag har alltid gillat Stones och den påminner mig om deras typ av sound och vibe. När jag först spelade den gillade jag den med en gång och känner fortfarande starkt för den. Vi borde spela den, men det gör vi inte.

Vad tycker om att spela låtar från 1980-talet? Vem bestämde att ni skulle göra det? Hade du och Ace nåt att säga till om här?

– Vad menar du?

Ni spelar ”Heaven’s On Fire”, ”Lick It Up” och ”I Love It Loud”? Vilket ni gör mycket bra…!

– Jag har kul när jag spelar dem, för mig är det som nya låtar. Jag uppskattar mycket att spela ”I Love It Loud”, det är en verkligt rolig trumlåt, med mycket bas och virvelkagge och jag har till och med ändrat på den lite. Ja, faktiskt har jag ändrat på alla tre en del för att passa min stil… Så Ace gillar dem också! Vi har spelat de andra låtarna i nästan 30 år, de här tre låtarna är som helt nya för oss, så varje kväll när vi gör dem är det som första gången. Det känns faktiskt som en kick att spela dem. Dessutom så har vi spelat in dem till ”Alive 4”, när den plattan någonsin kommer ut…! Jag skulle gärna vilja ha ut den nu men det är en hel massa saker som händer.

Vad tycker du om det nya N64-dataspelet?

– Jag vet inte så mycket om det ännu. Just nu är det mest att gå upp ur sängen och dra iväg till nästa show. Jag har inte hunnit fundera så mycket på vår merchandise utan koncentrerar mig mest på att få till en bra show varje kväll.

Gillar du datorer annars?

– Nu gör jag det! P.g.a. att jag startar mitt skivbolag och ska spela in egen musik och allting är datastyrt försöker jag lära mig hur det fungerar. Jag köpte en Apple G4 som jag kopplar in i min studio hemma, jag bygger allt digitalt så att jag kan bränna min egen CD och lägga ut på min hemsida, jag håller också på att öppna upp en sajt på adressen www.petercriss.com och namnet på mitt skivbolag blir Catapult Records. Jag måste vara datakunnig och jag börjar äntligen att få kläm på det.

När är din sida online?

– Vi jobbar på det just nu, min advokat gick precis och vi talade om det. Det är ett stort projekt och vi vill göra det riktigt innan vi öppnar.

Jag har hört att Ace eventuellt ska göra reklam för Apple, känner du till det?

– Det stämmer säkert, det var han som fick mig att börja använda de burkarna så jag skulle inte bli förvånad.

Blir det en ny soloplatta för din del?

– Jag skriver en massa själv just nu, allt i från Frank Sinatrajazz till riktigt hård rock. För mig så finns det inga gränser jag vill gärna prova allt och ge ut alla sorters album.

Finns det någon chans att du kommer att jobba med Ace eller någon annan av Kissmedlemmarna igen?

– Jag kommer absolut att jobba med Ace om han vill att jag ska spela med honom.

Har du några planer på att arbeta med Mark Montague igen?

– Jag vet inte. Han var en bra basist. Jag träffade honom nyligen med sin son i Vegas, han kom för att träffa mig och han har alltid gett mig musik. Om vi snubblar på någonting bra så kommer vi säkert att jobba tillsammans igen.

Skulle du kunna tänka dig att göra en conventionturné med smink så att fansen fick träffa dig i en ”ickekonsert”-situation med smink?

– Jag vet inte, jag är tveksam. Den här turnén är nog slutet. Jag har en känsla av att vi säger adjö till scenen tillsammans. Jag tror inte att vi gör conventions i smink efter detta.

Och så en fråga jag verkligen måste ställa: Det har cirkulerat ett rykte i svensk massmedia den senaste veckan; kommer Kiss till Sverige och/eller Europa för några avskedskonserter?

– Inte vad jag vet än, vi har ytterligare 47 shower kvar att göra. Såvitt jag vet ska vi tydligen göra vår sista show på Madison Square Garden i New York City den 23 september. Men saker och ting förändras, jag vet att vi fått erbjudanden om att spela i Europa och dessutom i Japan och Australien. Till och med Afrika. Det är upp till bandet men vi vill först och främst avsluta det här i Amerika.

Det har varit slutsålt varenda gång ni spelat här hittills. Det spekuleras ju om att Paul inte kommer att hamna på Broadway förrän nästa år vilket lämnar utrymme för en avskedsturné även i Europa.

– Det finns det ju, så vem vet? Jag vet bara att det är tänkt att vara slut i september.

Jag har varit ett Kissfan sedan 1974 och blev besviken när du lämnade bandet 1980. Jag undrar varifrån du fick styrkan att strunta i drogerna och komma tillbaka till toppen?

– Som jag sa, jag fann Gud! Jag blev religiös, jag har en dotter från ett tidigare förhållande som är 19 år gammal och jag gifte mig med Gigi som inte tar droger och aldrig skulle få för sig att prova och som är emot dem. Och jag upptäckte att mina trummor är mycket, mycket viktigare för mig än att bli hög. Min musik är allting och under en tid gick jag vilse, det har hänt från Mick Jagger till Keith Richards. Det är inte något nytt inom rock n’ roll att folk ibland blir lite galna. Jag blev lite galen under 1970-talet, och mognade sedan och insåg att så här ska det inte vara.

Okej, Peter, tack för intervjun!

– Tack själv! Det var trevligt! Glöm inte att sända kopior av tidningen!

Tack ännu en gång och hälsa så mycket till din vackra fru Gigi från mig! Jag hoppas att vi får se dig i Sverige inom en snar framtid. Jag skickar en tidning inom 3 veckor.

Destroyer 7
Reporter Stefan Lundström
Kiss Army Sweden