Kiss tillbaka på Madison Square Garden!
Jaa, som ni alla vet vid det här laget är originaluppsättningen av KISS tillbaka tillsammans igen. Otroligt, men sant! Presskonferensen på det stora hangarfartyget U.S.S. Intrepid i våras gav löfte om en världsturné under de närmaste två åren och världen häpnade. Kan de verkligen…? Självklart!
För KISS är inget omöjligt! Jag och kompisen Mats Vassfjord kunde inte vänta på att våra hjältar skulle komma till Sverige, så vi beslöt oss för att bege oss till USA där turnén naturligtvis började. Ursprungligen var det tänkt att vi skulle åka runt på 7-8 st konserter (som vi annars brukar göra), men ekonomiska skäl och andra orsaker gjorde att vi endast begav oss till New York City för att se dem på den inte helt okända arenan Madison Square Garden!
Fyra konserter utsålda direkt
Första problemet var dock att få tag i biljetter. Vi hade blivit varskodda om att det var rykande åtgång på dem, och vi var lite oroliga att vi inte skulle få tag i några. Första giget på Tiger Stadium i Detroit sålde ju slut på 47 minuter och det var 38.000 biljetter. Här gällde att vara med! Den 1 juni skulle biljetterna till New York släppas och Mats satt laddad vid telefonen. Efter ett antal timmars konstant ringande kom han äntligen fram…, men, alla biljetterna var slut! Inte bara till en konsert, inte till två konserter, inte heller till tre, utan till FYRA konserter på raken. Helt ofattbart! 70.000 biljetter! En förkrossad Mats ringde mig på nallen för att meddela det sorgliga. Jaha, det var den USA-resan, tänkte man. Fan också! Jag som hade sett fram mot detta.
Ett par dagar senare hade dock Mats, via Internet, lyckats få tag i några helt officiella svartabörshandlare som sålde biljetter, dock till helt andra priser. Detta kan vara värt att kolla upp! Priserna var som sagt inte så roliga då de låg på ca. $100 (( 670 SEK) och uppåt beroende på hur bra biljett man ville ha. Tanken svindlade! Kan det vara värt dessa pengar? Det tog inte så långt tid innan vi gemensamt kom fram till att det inte lät så dumt med fyra konserter i New York och vi beslöt oss för att köpa dessa dyra biljetter. Hur mycket de kostade spelade ju egentligen ingen roll då man ändå skulle lägga ut drygt 8.000 kr på flyg och hotell i syftet att se KISS i USA. Då kunde ju biljetterna också få kosta lite grann. Sagt och gjort! Nu var allting spikat och den totala uppladdningen kunde börja på allvar.
Via Internet fick vi fortlöpande information om hur turnén gick och om hur Ace och Peter gjorde ifrån sig.
Den 21 juli var det äntligen dags att ge sig av mot det stora landet i väster.
KISS-feber i New York
NEW YORK!!! Ja, visst är det trevligt att vara här igen, men vi är ju inte här som turister direkt. Vi är här som galna KISS-fans och skiter fullständigt i Frihetsgudinnan, Empire State Building och allt det andra. Nu är det KISS som gäller, inget annat! Vi är dessutom inte ensamma här. Redan när vi kom hit märktes att det var KISS-feber i stan. Överallt träffar vi fans med KISS-tröjor och i skivaffärerna finns stora promotionaffischer och montrar med KISS. I tidningskioskerna finns massor av tidningar med KISS på omslaget. Man tror knappt sina ögon. KISS är verkligen heta! Kul! Det var ett tag sedan!
Dagarna fram till den första konserten den 25 juli spenderade vi på New Yorks gator och framförallt i skivaffärerna. Vårt hotell låg mitt emot Madison Square Garden och det pirrade till i magen varje gång KISS-logon dök upp på den stora lysande skylten utanför.
Sebastian och Scott på första parkett!
Torsdag kväll och nu var det äntligen dags. Det kryllade nu fullständigt av fans utanför arenan och vi var nu så peppade att vi hade svårt att koncentrera oss på mat och annat tjafs. Vi ville ju in och se KISS!
När vi väl kom in spelade förbandet för fullt, men de var så usla att jag inte bryr mig om att tala om vad de heter.
Efter förbandet såg vi hur Sebastian Bach från Skid Row och Scott Ian från Anthrax intog sina platser på första raden på parkett. Coolt! Framåt niotiden började man förstå att det var dags för KISS att äntra scenen.
I högtalarna spelades ”Won’t Get Fooled Again” med The Who och i slutet av låten höjdes volymen något och ett stort svart skynke med KISS-logon på föll ned från ljusriggen. Samtidigt släcktes ljuset i hallen ned nästan helt. Publiken blev som galna och vi insåg att vi inte befann oss i Sverige. Vilket JUBEL! Och KISS hade inte börjat än. Vart skulle detta sluta! Strax därefter släcktes ljuset helt och ett enormt dån hördes ur PA:t. Sedan hördes:
YOU WANTED THE BEST, YOU’VE GOT THE BEST! THE HOTTEST BAND IN THE WORLD! KISS!!!
1996 eller 1977?
”Deuce” öppnade giget med dunder och brak och jag var tvungen att klia mig i ögonen. Nu ska vi se… Är det 1996 eller 1977? Det såg ruskigt bra ut och lät helt fantastiskt! Vilket tryck!
Folk stod upp och sjöng med och när Ace tog sina första solotoner steg jublet om möjligt ännu mer. Vilken hjälte! Det finns ingen som låter som han. Punkt slut!
Det märks att KISS har kämpat för att få det att låta som det gjorde och ändå låter det fräscht, men framförallt tungt, mycket tungt! ”King Of The Nighttime World” kom i snabb följd och bredvid Peter reste sig de liggande högtalarlådorna upp. Kul effekt! Scenen är en kombination av gammalt och nytt, men jag förstår inte varför de har tagit bort de lysande trapporna bredvid Peter. Det ser tomt ut utan dem. KISS-logon är en ny skapelse som består av en massa lampor som blinkar och skapar olika mönster. Den är tyvärr lite för liten, men annars helt OK! Det ska tilläggas att den är mycket bättre än det skeva plåtskrot som användes under ”Hot In The Shade” & ”Revenge”-turnén. Tredje låten blev ”Do You Love Me?” som inte tillhör några av mina live-favoriter, men med ett nytt och fräscht slut får den klart godkänt. KISS öste på med gamla godingar som ”Calling Dr. Love” och ”Cold Gin” som lät tyngre än någonsin. Vilket gung! Ace gitarrljud är verkligen unikt! Man får gåshud! Förut har ju alltid Gene sjungit hela låten, men nu tog Ace hand om andra versen själv. Låt nr. 6 blev ”I Stole Your Love” om inleddes med bomber. Ace och Paul delade på solot.
Madison-publiken helvild!
Det roliga med att vara på Madison Square Garden var att publiken var helvild. Alla stod upp, från första till sista raden och även högt uppe på läktarna. Detta skulle jag vilja se i Globen!
Sedan följde ”Shout It Out Loud” och ”Watchin´ You” som tillhör en av mina ”all-time favourites”. Gene missade lite grann i texten i första versen, men vem brydde sig egentligen? Det lät sagolikt bra! Därefter kom ”Firehouse” där Gene naturligtvis sprutade eld. Paul hade dock ingen brandhjälm. Synd! Sedan var det dags för Ace att bränna av sin ”Shock Me”. Kommentarer överflödiga! Gitarrsolot efter låten bestod av en blandning av solona från ”Alive” och ”Alive II” med några nya inbakade riff och ett axplock från Beethovens 5:a. Snyggt, coolt och självklart fanns alla klassiska Ace-stunts med: rykande gitarr och skjutande raketer. Ace is back, I can tell ya! Sedan var det dags för ”Strutter” och ”Rock Bottom” som jag alltid har gillat, men den har vuxit ytterligare sedan den fantastiska versionen på ”MTV Unplugged”-skivan. Därefter släcktes ljuset på scenen helt och ett svagt grönt ljus riktades mot Gene som nu hade klivit fram till scenkanten. Det var dags för operation bloddrägel och det såg ut precis som det gjorde på 70-talet. Gene tog ett par steg tillbaka och sedan flög han upp till ljusriggen, där ett mikrofonstativ stod väntande. Man ryste till när den pulserande ”God Of Thunder” drog igång och på scenen och i ljusriggen sköt stora eldsflammor upp. Gene försöker sjunga precis så brutalt som han en gång gjorde och han lyckades nästan helt med det. Precis som på ”Alive II” har Peter Criss sitt trumsolo i ”God Of Thunder” och vi var väldigt nyfikna på hur det skulle låta. Rent trumtekniskt är inte Peter mycket att hänga i granen, men det var väldigt kul att se honom bakom trummorna igen. Trumsolot är således ingen sensation, med helt okej för att vara Peter.
Ace tillför en ny dimension
Efter det var det återigen dags för Ace att sjunga. Nu med låten ”New York Groove” som naturligtvis gick hem extra mycket denna kväll. Ace visade här upp en nykonstruerad blinkande gitarr. ”Love Gun” följde sedan och det är väl en av de låtarna jag är mest trött på. Det betyder inte att jag tycker att det är en dålig låt, utan mer för att den är uttjatad vid det här laget. Vad jag vet har KISS alltid spelat den sedan 1977. Det skall dock nämnas att alla låtarna låter mycket bättre med Ace på gitarr. Han har verkligen återskapat det riktiga KISS-soundet och tillför musiken en ny dimension. KISS fortsatte med ”100.000 Years” i en något kortare version än på ”Alive”. Det blir ju fusk om Peter ska få två trumsolon. Återigen njöt man av Ace´s gudomliga gitarrspel och tunga eldsflammor kryddade denna benknäckarlåt. Det märktes att de var väl inrepade då det mesta sitter som berget. Peter är ju som sagt den svagaste musikaliska länken och ett par missar får han ta på sig. ”Black Diamond” fick avsluta huvudsetet och Paul gjorde ett vackert intro som vanligt. Låten svänger enormt och solot är lika läckert som det alltid har varit. What can I say? Världsklass! I slutet av låten klev Gene resp. Paul & Ace ut på varsina hydrauliska ramper som sköts ut över publiken. Peters trumpodium åkte upp 10 meter och avslutningen var verkligen mäktig.
Peter delade ut rosor
Efter ett par minuters jubel kom KISS tillbaka för att ta emot publikens stående ovationer. Finalen inleddes med ”Detroit Rock City” som inte behöver någon närmare presentation och därefter klev Peter fram till scenkanten för att framföra sin ”Beth”. Innan låten delade han, på klassiskt manér, ut rosor till damerna på första raden.
KISS har mig veterligen aldrig lämnat en konsert utan ”Rock And Roll All Nite” och inte gjorde de det i kväll heller. Konfetti och en krossad gitarr var resultatet efter den låten. Efter drygt två timmars show tackade KISS för sig och lämnade publikens jubel bakom sig. Vi tackar för uppvisningen och började genast att se fram mot ytterligare tre konserter. Som ni säkert kan förstå är det inte så lätt att försöka beskriva en KISS-konsert i ord. Den ska upplevas! That´s it!
Dagen därpå , den 26 juli var konserten i stort sett identisk med första kvällen och inga närmare beskrivningar av den showen förefaller nödvändiga. På den tredje och fjärde kvällen bytte de dock ut ”I Stole Your Love” mot ”Let Me Go, Rock´n Roll”. Jag dyrkar visserligen ”I Stole Your Love”, men ”Let Me Go…” är ju något alldeles i hästväg. Speciellt som de körde hela den långa versionen från ”Alive”. Jag saknar ord!
Vad säger man då efter att ha sett KISS reunited igen? Vilka intryck sitter djupast? Vad var det som var extra bra resp. dåligt? Jaa, dessa frågor tänker jag inte spekulera i här. Det skulle ta alldeles för stor plats. Jag säger bara: Gå och se dem, när de kommer hit! Ni blir inte besvikna, jag lovar!
Artikel från Destroyer 2.
Ulf Lorentzi
Reporter
Kiss Army Sweden
