Skulle Kiss någonsin komma till Sverige igen? Kanske är allt över efter 2003 års USA-turné? Det var två frågor som jag ställde till mig själv innan jag började planera min resa. Med dessa frågor i åtanke kändes det som om jag inte hade nåt val. Jag måste åka tillbaka till USA igen. Ingen av mina kompisar var beredda på att lägga ut så mycket pengar, inte ens slavdrivaren Fredrik som var helt såld på Kiss sist vi var över med Kiss Army Sweden. Jag hade alltså bara ett val, jag fick resa till USA ensam.
Planeringen började så fort biljetterna släpptes. Två guldbiljetter blev det, en till Chula Vista utanför San Diego, och en till Devore strax utanför San Bernadino. 2 500 SEK stycket fick jag hosta upp, men jag blev ju placerad på första raden., så jag tyckte att det var helt okej. Focusresor i Jönköping hjälpte till med bokning av flyg, hyrbil och hotell. Eftersom dollarkursen stod relativt lågt så blev det ändå inte så dyrt.
Den 14 oktober bar det av mot San Diego (via Frankfurt och Denver). och så äntligen var jag ”over there”! Första konserten ägde rum på Coors Amphitheatre i Chula Vista, en kort stunds bilkörning från San Diego och endast tio minuter från mitt hotell. Parkerade bilen redan klockan 17:00 och gick mot arenan. Mycket folk hade redan samlats utanför. Jag letade upp kansliet där jag skulle hämta ut min biljett, och direkt började det strula. Trots ID-handlingar och bekräftelse på att jag beställt biljett så fanns den inte. Efter cirka en halvtimme fick jag reda på att guldbiljetterna ej hade anlänt, och jag lugnade mig då. Under tiden vandrade jag runt på arenan och träffade massor med Kissfans från många olika länder, och jag hörde inte en enda negativ kommentar om Tommy Thayer. Visst, de flesta hade ju sett Ace i stället men alla var ändå glada att Kiss fortsatte. Får en känsla av att det är de svenska Kissfansen som är mest negativa till att Tommy fått överta Ace plats i bandet.
Klockan 19:00 fick jag i alla fall ut min efterlängtade biljett till slut och jag pustade ut. Tänk om jag missat hela konserten! Direkt letade jag upp min plats på första raden, och vilken sikt jag hade! Förbandet hade redan gått på men de var väl inte mycket att hurra för. Okej, de rockade hårt men musiken föll inte mig i smaken. Så jag gick till merchandisetältet i stället. Där fanns gott om prylar att slösa pengar på. Dock köpte jag ingenting med tanke på att jag skulle stanna i USA i två veckor. Dessutom var det inget speciellt som jag föll för (snål smålänning som man är).
Klockan 19:45 informerar speakern om att Kiss går på om femton minuter så jag går och sätter mig. Prick klockan 20:00 hör jag de underbara orden ”All riiight San Diego!!! You wanted the best, you got the best, the hottest band in the world – Kiss!” Det stora skynket faller ner, bomberna smäller och jublet vet inga gränser. Det här är stort!
Kiss öppnar med ”Detroit Rock City”. Inte mycket att säga om det. Hela Kiss verkar vara i fin form och jag tycker att Pauls sång sitter klockrent. Man fortsätter raskt med ”Deuce”. ”I wanna hear you” och jublet stiger än en gång! Här visar verkligen Kiss att man är i toppform! Jag är speciellt imponerad av Tommy som verkligen vågar ta för sig på scenen, och hans solon sitter klockrent. Inget snack om att han är en värdig ersättare för Ace.
”Shout It Out Loud” fortsätter showen och denna låt tycker jag personligen är en av de sämre Kiss gjort. Här får Tommy göra sin första röstinsats då han vrålar ”come on and shout it out” och det gör han bra. Visst kan man sakna Ace röst, men nu är inte han med och det är bara att acceptera situationen som den är.
”Do You Love Me” är ytterligare en låt som jag inte gillar nåt vidare men vem bryr sig när man är på Kisskonsert? Här får Kiss inte riktigt till det. De lyckas inte få med sig publiken och kanske är även den amerikanska publiken trött på den. Ska ju också tillägga att inte alla kommit för att se Kiss, utan Aerosmith. När ”Let Me Go, Rock And Roll” tar vid ökar trycket igen. Tommys gitarrspel är som taget ur skolboken och det märks att han har kul.
Nu försöker Paul vara rolig. Han berättar om att han är väldigt förtjust i paj. När han frågar publiken om de gillar paj så är alla med på noterna. Efter ytterligare lite snack (eller skrik om man så vill) drar de igång ”Lick It Up” och den låter betydligt bättre nu än sist jag såg Kiss. Dock hänger inte Peter med riktigt men det är vi ju vana vid nu för tiden.
Tydligen tar låten musten ur Peter för nu har Paul en lång konversation med publiken. Han får egentligen inte så mycket sagt men jag antar att Peter måste vila. Paul vrålar ”tonight we’re gonna get this place so hot” och ”Firehouse” tar vid. En klassiker som håller! ”I Love It Loud” borde de ratat, för denna låt fixar inte Peter. Men nu spelar de den och det är bara att njuta så gott det går. Större delen av publiken gillar den dock för här är det allsång!
Nu kommer kvällens för min del stora överraskning! ”I Want You”. Den tillhör en av mina favoriter och lyckan är stor. Dock tjatigt när Paul efter låten envisas med att skrika ”I want” och publiken ”you”. Scenen släcks ner och Gene blir ensam kvar. Alla vet vad det är frågan om. Men detta är tungt och mäktigt! Så klart flyger Gene upp i taket! Mycket bra samspel mellan samtliga medlemmar och alla har kul! Efter låten får jag ett plektrum av Gene och lyckan är förstås på topp!
Kiss fortsätter sen med ”100 000 Years” och jag tycker även att den låten gjort sitt. Inte för att den är dålig men den låter inte lika bra som tidigare. Nu till en av kvällens höjdpunkter, ”Black Diamond”. Kiss kanske allra bästa låt. Dock inleder Paul med att spela introt till ”Stairway To Heaven” (Led Zeppelin, för er som inte visste det). Sen skakar han på huvudet och skrattar. Här gör Peter sin bästa insats och det gäller både spel- och sångmässigt. Maffigt!
Efter tack och god natt från Paul så blir det en kort paus innan Peter kommer in på scenen och sjunger ”Beth”. Hade det inte varit för att detta är så klassiskt så kunde de gott och väl spelat en annan ballad. De har ju flera bra att välja mellan. Peter avslutar med ”God bless you, San Diego” och tjejerna längst fram får rosor av Peter. ”Love Gun” tar vid men innan dess så spelar Paul lite Stones! Aj då! Fel låt, skrattar Paul och drar igång det rätta introt. Återigen starkt samspel mellan grabbarna och publiken överröstar Paul i sången.
Sista låten för kvällen är ”Rock And Roll All Nite”. Paul inleder med att berätta om alla problem som råder ute i världen. ”If you’re watchin’ TV – trouble! If you’re reading newspapers – trouble! If you´re listening to the radio – trouble!” Paul menar att det enda som kan förena världen är rock and roll, och åtminstone ikväll har han rätt. Jublet når sitt klimax när Peter drar igång. Visst den här låten är tjatig och framför allt sönderspelad, men vilken härlig avslutning på en konsert som var bättre än jag vågat drömma om. Och för er som tvivlar, det ÄR liv i Kiss utan Ace! Nöjd och belåten lämnar jag arenan och går mot bilen. Jag hoppar Aerosmith denna kväll då jag snabbt skall bege mig till Los Angeles för att träffa Brent Fitz (från Union) ett par timmar senare.
Jag såg ju ytterligare en konsert med Kiss och även Aerosmith. Samma setlist och grabbarna visade lika god form. Dock ännu bättre drag på publiken. Men om jag ska vara riktigt ärlig så rockade Aerosmith skiten ur Kiss. Men jag kan konstatera att jag har sett två konserter av hög klass och att resan definitivt var värd pengarna. All heder åt Tommy Thayer som verkligen visar att han är kapabel att vara medlem i världens bästa band – Kiss!
Henric Ekelund – Reporter
Kiss Army Sweden
Bilder från KISSONLINES bildarkiv.
Setlist:
Detroit Rock City
Deuce
Shout It Out Loud
Let Me Go, Rock ’N Roll
Lick It Up
Firehouse
I Love It Loud
I Want You
God Of Thunder
100,000 Years
Black Diamond
Beth
Love Gun
Rock And Roll All Nite