På våren 1977 stod Kiss i mitt tycke på sin absoluta topp med originalsättningen, konserterna var konstant genialiska, ”Rock And Roll Over” var den nya underbara skivan efter den hyggliga men något överambitiösa ”Destroyer”, och Kiss skulle äntligen få besöka Japan.
Kiss 70-tal går att dela upp i några olika kategorier, i alla fall enligt min mening. 1973 till 1975 är den naiva/progressiva avdelningen, Kiss letade efter sin identitet med skivor som förvisso var bra men ofta väldigt splittrade, exempelvis så återfinns både ”Mainline” och ”Parasite” på samma skiva.
1975 till och med våren 1977 är min favoritavdelning, på väg mot superstjärnestatus körde Kiss över allt och alla med intensiva shower, låtarna gick i ett rasande tempo, solona hölls ganska korta och en spelglädje som aldrig senare kommit tillbaka återfanns på varje spelning.
Från sommaren 1977 till och med 1979 var sedan tiden då korthuset rasade samman, vissa började använda för mycket lustiga substanser, andra började gå ut med Cher. Superstjärnestatusen tog död på den tidigare spelglädjen, något inte minst den tämligen hemska Dynastyturnén 1979 bär vittnesmål om.
Kiss hade haft möjlighet att besöka Japan ända sedan 1975, vilket hindrats av Bill Aucoin som ville att de skulle vänta för att bygga upp förväntningarna till max.
Han fick rätt
Kiss landade i Japan och möttes av ett folk som fullkomligen törstade efter bandet, inte bara på flygplatsen eller hotellet, utan överallt!
Bill Aucoin hade dessutom gjort en smart grej. Av rädsla för att Kiss skulle tappa i popularitet i USA medan de var borta så fanns ett tiotal amerikanska journalister med på Japanturnén för att skriva och ta bilder så att hemmapubliken kunde vara lite delaktiga i detta stora äventyr. Ett otroligt smart drag eftersom detta bara spädde på myten att Kiss var världens största band (vilket de i och för sig var på väg att bli).
En deal med flygbolaget Pan-Am gjordes, där bolaget fick ensamrätt på att flyga Kiss och deras grejer, samt pressfolket mot att de skulle nämnas i artiklarna som skrevs, och detta gick så bra att Pan-Am gjorde i ordning ett flygplan med texten ”The Kiss Clipper” på nosen. Planet behöll sedan texten och användes även efter turnén för reguljära flygningar i ett par år.
Kiss anlände till Japan den 19 mars och hade bråda dagar framför sig. De hade en presskonferens den 21 mars men framförallt skulle de börja repetera på en ny scen! De fraktade inte över scenen de använt de senaste sex månaderna utan använde en helt ny scen, samma scen som för övrigt skulle användas under Love Gun- och Alive II-turnéerna, dock utan en del detaljer, exempelvis hissarna.
Kiss första Japanturné drog så igång i Osaka den 24 mars med dunder och brak. Jag skulle kunna skriva spaltmeter med allehanda positiva adjektiv som beskriver mina åsikter kring låtvalet, framförandet och bandets generella sound vid just denna turné, men jag avstår eftersom detta inte är någon grammatiklektion i svenska.
I stället gör jag en liten låt-för-låt-genomgång, vilket jag hoppas både den som hört någon av spelningarna och den som inte gjort det uppskattar.
Förbandet på Japanturnén var det inhemska bandet Bow Wow. Några rapporter om hur de lät eller mottogs av publiken har jag inte sett till. Vi kan väl för vänlighetens skull anta att det säkert gick jättebra för dem.
Kiss konsert inleds med ”Detroit Rock City”. Kanske världens bästa öppningslåt, det är den eller ”Deuce” i mina öron. En underbar upptempoversion av låten dessutom, medan Paul och gänget studsar, eller i Ace fall sakta dråsar, ner för de upplysta trapporna vid sidan av trumsetet.
Utan andningspaus fortsätter sedan giget med ”Take Me”, en låt som vid denna tidpunkt verkligen repats in efter att tidigare på turnén ha låtit lite slarvig. Störtskönt!
Härnäst följer ”Let Me Go, Rock n’ Roll” som efter Europaturnén 1976 kortades ner ifrån den långa Aliveversionen till en som snarare följer Hotter Than Hell-versionen. Hård och hänsynslös men i mina ögon ändå kanske den enda låten jag helst hade sett utbytt mot någon annan eftersom inget toppar den långa versionen.
Så följer en klassisk Paulpresentation av min absoluta livefavorit med Kiss, ”Ladies Room”. Versionen som levereras är den i särklass bästa, även om låten inte alls var oäven på senare (eller för den delen tidigare) turnéer. Så himla synd att denna inte fått vara med en enda gång sedan 1978. Tänk ”Ladies Room” på ”Animalize Live Uncensored” 1984, eller på Hot In The Shade-turnén 1990! Rys!
En pliktskyldig ”Firehouse” i speedmetalversion står på tur. Okej, kanske inte speedmetal, men det går fanimej undan! Eld blåses, sirener tjuter, kossor råmar och vi är fortfarande på en Kisskonsert.
Med sirenerna bakom oss fortsätter vi med en av kvällens tyngdpunkter (alltså konsertkvällens, jag skriver detta en söndagmorgon vid elvasnåret), ”Makin’ Love”. Bara feedbacken i början av låten kan ju få en fåntratt som mig att må som en prins. Om nu prinsar mår bra. För det gör jag i alla fall. När jag hör feedbacken alltså (fast även annars).
”I Want You” är den solklara efterföljaren och skall jag välja någon liveversion som skall kunna mäta sig med studioversionen så är det Japan 1977-versionen. Ingen av de senare versionerna har haft samma driv. Mumma!
När sedan ”Cold Gin” drar igång är det lätt att bli lite hemmablind. Eftersom jag personligen tycker att den enda riktigt bra versionen av denna tämligen uttjatade låt är studioversionen, så hade jag väl egentligen aldrig lyssnat speciellt noga på den på någon av konserterna jag hört. Men så fick jag in en bootleg ifrån 1976 som jag inte hört tidigare och ”tjoflöjt” sa Janne Vängman så satt ”Cold Gin” som en smäck.
Jag har därför omprövat mitt beslut lite grand till förmån för Rock And Roll Over-turnéns väldigt snabba och intensiva version, den är helt okej i mina öron. Ace solo som följer tillhör dessutom inte kategorin ”somna, somna, gäsp, gäsp” som på senare turnéer, framför allt 1996-2001. Här höll man solot kort och det vinner konserten på i längden.
”Do You Love Me” som sedan följer hade likt ”Take Me” repats in ordentligt, i exempelvis New York 770218 var det en slarvig version av en hygglig (men något överskattad) låt. I Japan är den transformerad till en riktig mördare!
Som solsken på smöret får vi efter detta lite Allsång på Skansen-vibbar i ”Nothin’ To Lose”, ytterligare en riktig klassiker som efter Japan 1977 endast luftats vid två ynka tillfällen, ”MTV Unplugged” samt Dodger Stadium 981031. Varför, varför, varför?
Gene spottar lite inälvor på publiken, återigen ett föredömligt kort solo utan flygövningar eller annat trams, och vips så är ”God Of Thunder” igång. En snabbare version än studioplattan, vilket jag tycker är fantastiskt bra.
En sak som jag och en bekant dryftade ganska ofta under Reunionturnén var låtarnas tempo, ”äntligen får vi låtarna i studioversionernas tempo” kunde vi i vår dåtida ignorans säga. Sådär i efterhand inser jag att jag hade skygglappar för öronen, skall jag lyssna på ”God Of Thunder” live idag vill jag höra en med driv och engagemang, och därför blir det en 1976/77-version. Det blev väldigt släpigt 1996/97 vilket jag idag inte tycker låter klokt.
Studioversionen är underbar i sitt tempo då den är tung och hänsynslöst elak, men live skall det fanimej vara bullrigt och bångstyrigt!
Trumsolot var det längsta av alla solona, men inte så att det stör. Dessutom var Peter på sin topp här varför solot aldrig blir ointressant. Fan vad det går undan emellanåt!
Konserten avslutas med en pliktskyldig ”Rock And Roll All Nite”, och här drar vi oss till minnes Kvitt eller dubbelt 1986 när Salme Oja svarade så fint på alla frågorna. SVT hade plockat fram en hel del mummaklipp i form av reklamfilmen för ”Hotter Than Hell”, just ”Rock And Roll All Nite” i Tokyo 1977 och lite annat.
Jag finner fortfarande en alldeles speciell känsla när jag ser just denna låten ifrån detta giget på video, precis som om någon liten del av mig vägrar släppa taget om det ”gamla Kissfanet” i mig. Eländes bakåtsträvare.
Första extranumret blir ”Shout It Out Loud”. Hej vad det går, men nog låter den som den alltid gjort, inget nytt under solen.
”Beth” däremot lät väldigt bra dessa sista gånger som Peter klarade av att sjunga i någorlunda takt och hyfsat rätt tonläge. Bara på Love Gun-turnén hade han tyvärr tappat detta och på Dynastyturnén 1979 är det fullkomligt olyssningsbart (Largo/Landover 79 någon?).
Bandet kommer ut och bockar varpå Paul får någon minut ensam under spotlighten. ”Black Diamond” avslutar spelningen, trumsetet åker upp, bomber smäller och japanerna kissar på sig (det sistnämda är dock ren spekulation ifrån min sida).
75 minuter har gått och publiken står kvar någon sekund och undrar vad som hände. En sådan fullständig urladdning ifrån Kiss sida måste ha lämnat både en och två personer med en tår i ögonvrån, och permanenta hörselskador.
Kiss i Japan 1977 var ett välregisserat ”organiserat kaos”-spektakel som inte lämnade vare sig bandet eller fansen oberörda. Peter besökte Pearlfabriken där trumseten tillverkas, allt inför kamerorna såklart. I Tokyo sålde Kiss ut alla fyra spelningarna på anrika Budokan Hall, något endast The Beatles lyckats med tidigare, året efter sålde de ut fem spelningar och slog således sitt eget och Beatlarnas rekord.
Varthän de gick så fanns det kameror och fans i släptåg, allt skulle arkiveras och rapporteras. Det smartaste PR-tricket någonsin? Kanske inte, men fanimej på tio-i-topp!
Så kommer vi till det jag som vanligt tycker är roligast – det arkiverade materialet. Jag börjar med att konstatera att det av någon outgrundlig anledning inte finns en enda sekund privatinspelad 8 mm-film med Kiss ifrån Japan 1977. Med andra band finns det mängder med privatfilmer, Beatles 1966 (coolt), Deep Purple 1973 och 1975, Rainbow 1976, 1977 och 1978, för att nämna några.
Men med Kiss finns det alltså nada, intet och nix. Detta är inte bara tråkigt, det är såklart ganska otroligt, med all sannolikhet ligger det en del rullar hos japanska Kissfans, men det är inget som cirkulerar bland traders. Ännu.
Nåväl, onto business. Fram till april i år fanns det inspelningar ifrån Osaka 29 mars, Tokyo 1 april, Tokyo 2 april (19:00-showen trodde vi alla) samt Tokyo 4 april. Vaddå ”fram till april i år” förresten? Den som läser får se. Vi börjar med klassikern, den nästintill ofattbart coola ”Takes Tokyo”.
Jag säger det igen, ”Takes Tokyo”. I denna vår tid där var man sätter sin egen titel på bootlegs så är just titeln av föga eller intet intresse, samma inspelning kan ha femtiotvå olika namn, en inspelning ifrån London 1980 kan heta både ”Egos At The Stake”, ”Live In London”, ”Setting Fire On London 1980”, ”Tjo vad det var livat i London i lördags” och så vidare i all förbannad evighet. Men förr, alltså innan den digitala revolutionen och när jag var ung, trycktes bootlegskivor på en annan plast som kallades vinyl.
Att trycka vinylbootlegs var inte var man förunnat utan sådant överlämnades ofta till minst sagt mindre nogräknade vinylpressare. Dessa kom i små upplagor (säkert för att det var snordyrt) och blev döpta till namn som fortfarande idag ger mig rysningar av välbehag längs hela ryggen.
I den svenska boken ”Still On Fire” som utkom 1989 fanns en bootlegdiskografi med titlar som ”Fried Alive”, ”Sneak Attack”, ”First Kiss In Long Island”, ”Fancy Fair” och just min stora favorit, ”Takes Tokyo”.
”Takes Tokyo” är en publikinspelning som håller förhållandevis god kvalitet. Inspelningen är ifrån den 1 april 1977 och är komplett. Den enda Fossmopastorn i denna Knutbybägare av glädje är att låtarna tyvärr är pressade i fel ordning, men inte ens detta får mig att fryna på näsan speciellt mycket.
Det är enkelt att med datorns hjälp idag rätta till detta och pressa på CD om man nu vill ta till sådana okristliga metoder. Själv skulle jag hellre bränna fingrarna av mig eller möjligtvis gå på en Anna Book-konsert än att göra om en vinylbootleg till CD. Hu!
Tokyogiget upptar tre av skivornas fyra sidor, den sista sidan är inspelad i Los Angeles 770827. Det hör väl till god ton att även nämna LP:n ”Mama We’re All Crazy Now” här, det är också Tokyo 1977 fast bara på en enkelskiva. Dessutom ligger Slades hit med samma namn som skivan med på ena sida. Denna skiva rankas som en av de svåraste bootlegskivorna och brukar betinga ett pris på en bra bit över 1 500 kronor.
Det är numera vida känt att Eddie Kramer fanns på plats i Japan för att spela in några av konserterna (kanske alla) i Tokyo för en exklusiv liveskiva som det var tänkt bara skulle släppas i Japan. Arbetstiteln på skivan var eventuellt ”Rock And Roll Party” (så påhittigt) och det gick så långt att den faktiskt blev mer eller mindre färdigmixad och allt, när Kiss plötsligt bestämde sig för att lägga den på is bredvid Ace champagneflaska och släppa en internationell liveskiva senare på året i form av ”Alive II”.
Lyckligtvis har den färdigmixade Japanskivan dock läckt ut, och vi tokdårar kan avnjuta en liveskiva med betydligt mer livekänsla än ”Alive II”. Dessutom visade det sig när denna bootleg kom ut att flertalet låtar på ”Alive II”, som enligt Kiss var inspelade i Los Angeles, faktiskt var inspelade i Japan. Låtvalet på den osläppta liveskivan ser ut enligt nedan.
Detroit Rock City / Take Me / Ladies Room / Do You Love Me / Makin’ Love / I Want You / God Of Thunder / Cold Gin / Beth / Shout It Out Loud / Rock And Roll All Nite (de olika solona är med i respektive låt fast i nedkortade versioner).
Som om inte detta vore nog så hade Bill Aucoin sett till att få NHK (det japanska SVT) att filma båda konserterna i Tokyo den 2 april. Denna film är en riktig klassiker, länge fanns den bara i en 50-minutersversion, men för några år sedan dök hela giget upp oklippt.
Ryktena gjorde gällande att det var kvällsshowen som var källan till denna eminenta film, men som intervjun med Bill Aucoin visar (se annan plats i tidningen) så är filmen ett hopklipp av båda konserterna.
Den kompletta versionen av filmen håller ”bara” bra kvalitet, däremot visade japansk TV en digitalt förbättrad version av 50-minutarn i våras, och den kopian är så sjujäkla kristallklar så det inte är klokt! Tänk om hela giget kunde komma ut i sådan kvalitet.
Utöver ”Takes Tokyo”, den osläppta liveskivan och filmen finns det sedan två publikinspelningar som inte blivit pressade på någon vinyl, och således inte har något namn. Detta gäller Osaka den 29 mars (den tredje och sista konserten i Osaka) samt Tokyo den 4 april (sista giget i Japan). Osaka håller helt okej kvalitet medan Tokyo är aningen sämre.
Så skriver vi april 2004 i almanackan, och jag skall få in en uppgraderad kopia på just Osaka den 29 mars. Glad i hågen (vad fan betyder det egentligen?) slänger jag skivan i CD-spelaren och noterar att ljudet är riktigt bra. Dessutom är det annorlunda mellansnack än på min tidigare kopia.
Jag börjar då minsann ana ugglor som får kläder och tar fram den gamla kopian för att börja jämföra. Den ”gamla” 29 mars-kopian bär rätt datum, Paul nämner att det är sista giget i Osaka vid några tillfällen, men var i hela Strömstad är då den ”nya” inspelningen gjord?
Efter noggranna efterforskningar visar det sig att detta är en helt ny och tidigare ocirkulerad inspelning som med all sannolikhet är inspelad i Osaka den 25 mars (detta är dock inte helt bekräftat). Ljudet är kanonbra, en av de bästa publikinspelningarna ifrån 70-talet, och konserten i sig är magnifik!
Att få äran att hitta en tidigare ocirkulerad och okänd inspelning ifrån min favoritturné hade jag aldrig ens i mina drömmar vågat hoppas på. Underbart!
Här förväntar de flesta sig säkert så en liten avslutning på denna krönika, men de fick minsann en hel drakbåtsfestival i näsan! Det blir ingen putslustig avslutning från mig denna gång, jag väljer i stället att låta några bevingade ord ifrån herr Stjärna avsluta denna lilla textresa till det lilla landet i öst.
För er som kan, släng nu igång valfritt Japan-1977-gig och läs allting en gång till. För er som inte har tillgång till sådana inspelningar, dra igång ”Alive II” – det är ändå ungefär samma inspelning.
Ifrån Kisstory: ”To say that we were kinda big in Japan is to say that the sun is kinda hot.” (Paul Stanley)
Fakta Kiss Japan 1977
24/3 – Osaka: Kosei Nenkin Hall
25/3 – Osaka: Kosei Nenkin Hall
26/3 – Kyoto: Kyoto Kaikan
28/3 – Nagoya: Aichi-Ken Taiiku-Kan
29/3 – Osaka: Royal Festival Hall
30/3 – Fukuoka: Kyuden Taiiku-Kan
1/4 – Tokyo: Budokan Hall
2/4 – Tokyo: Budokan Hall (15.00)
2/4 – Tokyo: Budokan Hall (19.00)
4/4 – Tokyo: Budokan Hall
SETLIST
Detroit Rock City
Take Me
Let Me Go, Rock n’ Roll
Ladies Room
Firehouse
Makin’ Love
I Want You
Cold Gin / Ace – solo
Do You Love Me
Nothin’ To Lose
Gene – solo
God Of Thunder / Peter – solo
Rock And Roll All Nite
Shout It Out Loud
Beth
Black Diamond
Alex Bergdahl
Reporter/orakel
Kiss Army Sweden
Artikeln ur Destroyer 12.