Turnékrönika – Alive!

Turnékrönika – Alive!

alive_4

Vi gör en djupdykning i Kiss historia och ser vad som frambringade denna deras bäst säljande skiva samt hur turnerandet såg ut under 1975.

1975 var ett otroligt turbulent hårdrocksår. Deep Purple hade redan tappat Ian Gillan och Roger Glover och skulle sedermera förlora Ritchie Blackmore endast några månader in på året. Alice Cooper stod utan ”sin grupp” för första gången och var tvungen att visa att han klarade sig på egna ben. Led Zeppelin hade förvandlats från en tungt, hungrigt och svängigt bluesrockband till ett band som helt hade tappat konceptet med tre timmar långa konserter där låtarna segades ut ad infinitum.

Tiden var helt enkelt inne för ett sminkat band som bara ställde till jäkelskap, såg ytterst farliga ut och dessutom lät alldeles för mycket. 1975 skulle visa sig bli Kiss år på många sätt. Utan att gå händelserna i förväg alltför mycket kan vi väl säga att i januari spelade Kiss på anrika men i sammanhanget ganska lilla Winterland Ballroom i San Francisco, för att sedan i november sälja ut Capital Center i Landover utanför Washington D.C. och därmed sätta publikrekord – en bedrift om något!

Efter att Kiss andra skiva ”Hotter than Hell” kommit ut på hösten 1974 stod det snart klart att inte heller denna skulle bli någon dundersuccé. Plattan sålde ytterst modest medan Kiss fortsatte sitt tillsynes eviga turnerande. Något var på väg att hända dock, det kom mer och mer folk till spelningarna och ryktet hade spridit sig att Kiss var ett liveband att räkna med.

Skivorna de släppt hade dock inte speciellt mycket att göra med hur de lät live, den rena energin de så starkt förmedlade på scen gick helt obemärkt förbi den vanliga skivköparen. I ett nytt försök att få folk att börja lyssna på dem slängde de in sig i en studio tidigt 1975 för att påbörja sin tredje skiva.

Producenterna på de två tidigare skivorna, Richie Wise och Kenny Kerner, hade blivit avyttrade av Casablancas Neil Bogart när de försökt få över Kiss på ett annat skivbolag, så producerandet på denna tredje skiva skulle skötas av Bogart själv. Han ansåg att vad de behövde var en skiva ”i tiden”, vilket för honom betydde glada upptempolåtar och en riktigt catchy hit. En ”anthem”, för att använda hans eget ord.

DRESSED TO KILL - Casablanca NBLP-7016 (US, 3/19/75)

DRESSED TO KILL - Casablanca NBLP-7016 (US, 3/19/75)

Skivan skulle få namnet ”Dressed to Kill” och spelades in under några dagar i slutet av januari och ett par veckor i mitten av februari. Eftersom Kiss turnerade hela tiden led de denna gång, precis som förra gången, av materialbrist. I brist på nytt fräscht material fann bandet det nödvändigt att putsa upp ett par gamla Wicked Lester-låtar, ”Love Her All I Can” och ”She”.

”She” hade varit standard i låtsetet ända sedan tidigt 1974 i vilket fall som helst, så den satt redan som en smäck men blev ganska blek på skiva jämfört med hur den lät live. ”Love Her All I Can” fick en upputsning men lämnades rent arrangemangsmässigt ganska lik originalet. Plus i kanten till Ace som levererar ett solo som får mig att bli röd om öronen av skam varje gång jag ens funderar på att spela lite gitarr själv.

Resten av skivan utgjordes av en bunke låtar som i många fall låter tämligen ofärdiga i mina öron. Jag har alltid tyckt det var lustigt att ”Rock and Roll All Nite” inte innehåller något gitarrsolo, precis som ”Anything For My Baby”. Just den senare låter verkligen som en ofärdig demo, till och med ”Doncha Hesitate” som vi fick i boxen och som härstammar från denna tid verkar mer genomtänkt och inrepad.

Produktionen blev dessutom annorlunda även denna gång, från första plattans underbara replokalljud genom andra plattans oerhört knepiga mix så fick den tredje skivan en lättsam, nästan poppig eller glättig mix. Inte ett uns av Kiss oerhörda råhet och nästintill paralyserande volym återfinns på ”Dressed to Kill”.

Men det var inget att hänga upp sig på, skivan blev inspelad, omslaget blev svart/vitt och turnera vidare skulle man! Dessutom fanns det redan innan ”Dressed to Kill” ens började spelas in en speciell idé i såväl bandets som skivbolagets och managementets huvud. En idé som skulle visa sig tämligen lukrativ ganska snart.

Till en början verkade dock det inte som om Kiss själva var speciellt roade av sitt tredje alster. Skivan släpptes i mars 1975 och turnén började också då med två uppvärmningsgig på The Roxy i Northampton följt av två gig på Beacon Theatre i New York. På dessa gig hade egentligen endast en enda ny låt letat sig in i den gamla låtlistan.

Beacons setlist som vi känner till tack vare en kassettinspelning var:
Deuce  / Strutter / Got to Choose / Hotter than Hell / Firehouse / She / Nothin’ to Lose / Parasite / 100 000 Years / Black Diamond / C’mon and Love Me / Let Me Go, Rock n’ Roll.

Get the Flash Player to see the wordTube Media Player.

”She” var förvisso med på den nya skivan men var som sagt spelad live i över ett år så det räknas inte. Den första april var Kiss med i TV-programmet Midnight Special där de framförde fyra låtar (varav en verkar ha försvunnit helt från alla arkiv – mer om det senare).
Under mars, april och första halvan av maj fortsatte Kiss att kuska runt på high schools och auditorium i USA medan de såg sin nya skiva sjunka som en sten.

alive_7

Värt att notera här är förresten att även om Dressed to Kill-tiden normalt förknippas med dräkterna på Alive!-omslaget så hade Kiss fortfarande sina Hotter than Hell-dräkter fram till och med mitten av maj 1975. Tänk på det nästa gång du lyssnar på Boston 1975!

Någonstans under turnéns gång slängdes ”Room Service” in i setet vilket var ett välkommet tillskott, men inspelningar vittnar om att den inte var standard i låtlistan utan bara spelades ibland. Ett mysterium värt att undersöka är varför ”Rock and Roll All Nite” inte var med i setet under denna första del av turnén. Kanske trodde inte Kiss på den på samma sätt som Neil Bogart gjorde?

I vilket fall – nu börjar vi närma oss pudelns kärna! Jag muttrade innan om en idé som funnits med ett tag, den idén var en liveskiva. Alla var mer eller mindre missnöjda med de två första studioinspelningarna och sedermera även den tredje, varför det enda rätta verkade vara att fånga bandet i sitt rätta element, live.

En dubbel-LP med tre sidor live planerades, där den fjärde sidan skulle innehålla nya låtar. Detta koncept övergav man dock (eller sparade till ”Alive II”) för en skiva med fyra sidor helt och hållet bestående av Kiss live. Till saken hör att åtminstone inom musikbranschen klassades liveskivor inte högt 1975 utan snarare ansågs vara lite pinsamma. I Kiss fall verkade det dock vara enda vägen ut, vilket skulle visa sig vara ett helt korrekt antagande.

Planen var att spela in några konserter under sommarturnén 1975 för ett eventuellt livesläpp. Den första av dessa skulle vara i klassiska Cobo Arena i Detroit den 16 maj, Kiss första stora headlineshow.

Efter att första delen av Dressed to Kill-turnén tagit slut den 11 maj i Boston tog Kiss en välbehövlig paus på… tre dagar. Den 14 maj befann sig så Kiss på Michigan Palace i Detroit där man tog bilder för skivomslaget och dessutom spelade in två promotionvideos för ”C’mon and Love Me” och ”Rock and Roll All Nite”, detta var första gången de nya dräkterna såg dagens ljus.

alive_1

Så kom den stora dagen – turnépremiär! Kiss hade varit stora i Detroitområdet ganska länge och skulle komma att anse Detroit vara deras ”riktiga” hemstad fram till dags dato. I Cobo Arena skulle en helt ny ljusrigg och scen presenteras och det fanns även bildskärmar på plats som visade en film under introt till första låten.

Filmen spelades in backstage under eftermiddagen och visar när Kiss sminkar sig och går i korridoren till scenen, man kan bara tänka sig effekten av att se denna film på skärmen medan introt till ”Rock Bottom” lyder i en fullsatt Cobo Arena. Ja, det verkar faktiskt som att Kiss för första och hittills enda gången valde att öppna en spelning med denna ytterst sagt suspekta titel.

Det cirkulerar tyvärr ingen inspelning från giget så vi kan inte vara helt säkra, men en roadie från tiden har uttalat sig i såpass säkra ordalag att det är omöjligt att bara avfärda informationen som blatant strunt.

Tyvärr skulle detta dundergig få problem i slutet då Peters trumtjofräs inte hade ström nog till att skicka upp trumsetet i ”Black Diamond”, vilket efter giget ledde till att den ansvarige för felet fick se sig om efter ett nytt jobb.

Efter Detroit fortsatte turnén i vanlig takt, med en väsentlig skillnad mot tidigare turnéer. J.R. Smalling, killen som normalt vrålade ”Are you ready to rock? Are you ready to roll? Well if you are, put your two lips together and welcome Kiss!” som introduktion, ändrade detta i maj 1975 till det numera klassiska ”You wanted the best”-introt.

Den första bekräftade konsert där detta intro användes är för övrigt Long Beach 750531, en kanonbra konsertinspelning med Kiss i dunderform!

Låtlistan för aftonen var:
Deuce / Strutter / Got to Choose / Hotter than Hell / Firehouse / She / C’mon and Love Me / Rock Bottom / Nothin’ to Lose / 100 000 Years / Black Diamond / Cold Gin / Rock and Roll All Nite / Let Me Go, Rock n’ Roll.

Dagen efter spelade Kiss återigen på Winterland Ballroom i San Francisco, ett gig som blev filmat men det bandet blev tyvärr förstört i en brand tillsammans med annat för ett tag sedan. Tråkigt, ibland vore det bättre att inte veta.

Kiss spelade in fyra konserter till för liveskivans räkning, Cleveland 750621, Davenport 750720 (två konserter samma dag) samt Wildwood 750723. I augusti månad spelade Kiss några gig som förband till Black Sabbath, i övrigt var det nu Kiss som var headliner i princip hela tiden. Turnén tog slut i slutet av augusti och Kiss tog en kort paus medan liveskivan färdigställdes.

Det skulle dock redan efter de första två inspelade gigen visa sig att Kiss live inte lät speciellt bra på skiva utan det visuella som ”förstärkning”, varför en viss förbättring skulle behövas. Detta går jag däremot inte in på här utan det äventyret får en alldeles egen sida i tidningen. Läs mer ”Alive! eller Alive!”

Alive! - 1975

Så släpps då ”Alive!” i september månad, förpackad i ett dundersnyggt gatefoldomslag med personliga meddelanden från varje medlem och en fräck booklet sprängfylld med livebilder tar den världen med storm, eller åtminstone USA. Det är till dags dato Kiss bäst säljande skiva och den har sedan länge överskridit 4 x platina i USA. Läs mer ”Intervju med Fin Costello – Rent tekniskt är det hemskt”

Men hur beskriver man den skivan? Hur sammanfattar man vilken monumental plats i Kiss historia ”Alive!” har på några få rader? Är det ens möjligt att beskriva skivans innehåll för en som inte hört den? Som synes finns det en hel del frågor kring denna skiva av skivor, frågor vars svar inte är helt enkla eller ens möjliga att svara på.

Det skulle nämligen som bekant visa sig att ”Alive!” inte bara är världens bästa skiva utan även att dess betydelse för musikens framtid var betydligt större än vad den getts credit för. Hur många artister har vi inte hört säga ”hade det inte varit för Kiss hade jag inte börjat spela”. Hur många grupper har inte försökt kopiera detta energipaket i livehistorien? Hur många förpackningar har inte varit efterapningar eller i det närmaste klockrena plagiat på denna fantastiska gåva som bara ger och ger, till och med 30 år efter dess utgivning?

Jag lämnar nu vidare beskrivning därhän, för har du läst så här långt i denna krönika så har du med all sannolikhet hört ”Alive!” och vet därmed vad jag talar om.

alive_3

Det kan tolkas konstigt att efter denna formidabla hyllning till liveskivan som definierar begreppet rock komma med följande mening, men ut skall den likförbannat. ”Alive!”, roten till Kiss succé, är även början till Kiss fall.

Efter ”Alive!” gick det sakta utför för bandet, eftersom de blev för stora för sina egna egon. Det gick väldigt sakta fram till slutet av 1976/början av 1977, men sedan blev det rutschkana i stället. Fast det lämnar vi därhän, jag gillar att befinna mig i 75-ruset och skall bara springa och vända på skiva två innan jag fortsätter med Kiss äventyr i blåbärsskogen.

När ”Alive!” släpptes i september 1975 var Kiss redan ute på turné igen. Höstturnén skulle visa sig bestå av nästan exakt samma låtlista som tidigare.

I Rockford 751115 såg den ut så här:

Deuce / Strutter / Got to Choose / Hotter than Hell / Firehouse / She / Ladies in Waiting / Nothin’ to Lose / 100 000 Years / Black Diamond / Cold Gin / Rock and Roll All Nite.

”Let Me Go, Rock n’ Roll” spelades som vanligt sist på konserterna men var av någon anledning inte med i just Rockford. En förändring skedde inom några veckor då ”Got to Choose” byttes ut mot ”C’mon and Love Me” för återstoden av turnén.

En knapp vecka efter Rockford, i Terre Haute 751121, grundades vad som skulle komma att bli anledningen till att just jag skriver detta för just dig, Kiss Army. Mer info kring detta vid ett senare tillfälle.

alive_2

Turnén fortsatte som ett korståg genom USA, Kiss hade börjat slå igenom stort nu i flera områden även om det på vissa ställen fortfarande rådde ointresse eller okunskap om Kiss förehavanden. Som exempel kan nämnas att Kiss den 28 december spelade för 2 468 personer i South Bend, Indiana och dagen efter för 13 200 personer i Providence, Rhode Island.

På nyårsafton 1975 spelade Kiss på Nassau Veterans Memorial Coliseum i Uniondale. Nu dödar jag en klassisk Kiss-skröna, nämligen den att ”1974 spelade Kiss förband till Blue Oyster Cult, och ett år efter var rollerna ombytta”. Detta är falskt, den tidiga spelning som hänsyftas till är giget på Academy of Music i New York på nyårsafton 1973, då Kiss spelade som fjärde band på en konsert där även Blue Oyster Cult spelade. Ett korn av sanning fanns alltså i ryktet, men inte mer.

Vi noterar även här att en inplanerad Europaturné i slutet av 1975 ställdes in för att rida på USA-vågen. Det finns inga datum eller liknande ute, men det är väl rimligt att tro att turnén hade liknat den som skulle bli av mindre än ett år senare.

Efter nyårsafton tog bandet en paus på tre veckor innan det var dags att åter ge sig ut på turné och dessutom återvända till Detroit, denna gång med hela tre utsålda spelningar på Cobo Arena den 25, 26, 27 januari 1976. Kiss anlände till Detroit i ett privatflyg och blev varmt välkomnade på en i övrigt kall flygplats komplett med snö och isbjörnar.

alive_1

Återigen hade Kiss skärmar ovanför scenen på vilka en film projicerades innan bandet gick på, och alla tre konserterna blev professionellt filmade med flera kameror, mer om detta strax.

Första kvällen i Detroit hade följande låtlista:
Deuce / Strutter / C’mon and Love Me / Hotter than Hell / Firehouse / She / Ladies in Waiting / Nothin’ to Lose / 100 000 Years / Black Diamond / Cold Gin / Rock and Roll All Nite / Let Me Go, Rock n’ Roll. På andra och tredje giget ersattes ”Ladies in Waiting” av ”Parasite”.

Efter Detroitgigen fortsatte turnén genom USA och tog bandet norr- och västerut upp till Washington, ner via Kalifornien och sedan ner mot södern. I Huntsville, Alabama den 11 mars framfördes en ny låt, ”Shout It Out Loud”, från den kommande skivan som nyligen färdigställts. Detta är den första bekräftade gången som Kiss spelade material från ”Destroyer” live.

Ett par veckor senare gjorde Kiss sin sista spelning på Alive!-turnén i Springfield, Massachussetts. På denna spelning spelades både ”Shout It Out Loud” och ”Flaming Youth”, som ett litet smakprov på vad som komma skulle. Men vad som komma skulle, det lämnar jag nu därhän. Det kommer ju fler tidningar och 30-årsjubileum inom kort!

Se där, inte så tokigt! Ett av Kiss mest turbulenta år sammanfattat i en fullt begriplig historik. Men för att stilla mitt personliga begär känner jag mig nu nödd och tvungen att i vanlig ordning redogöra för det inspelade materialet från dessa 1975-års turnéer av närmast påvlig storhet.
1975 är nämligen året då det börjar röra sig lite på inspelningsfronten. Efter de tämligen skrala åren 1973 och 1974 så är 1975 och tidigt 1976 obönhörligen bättre arkiverade för framtiden genom både kassettinspelningar, radioinspelningar, TV-filmningar och Super 8-filmer. Häng med nu, för här går det som vanligt fort!

alive_5

Det finns sammanlagt nio publikinspelningar som cirkulerar bland traders.
New York 750321, Palatine 750419, Philadelphia (Upper Darby) 750503, Boston 750511, Long Beach 750531, Wildwood 750723, Providence 750808, Hempstead 750823 samt Rockford 751115. Dessutom finns och cirkulerar Miami 760321.
Av dessa är såklart alla intressanta av olika anledningar, men vi kan väl dela upp de roligaste i två läger.

De med bra kvalitet, där hittar vi Long Beach 750531 (mumma) och Hempstead 750823 (också mumma).

De historiskt intressanta, nämligen Philadelphia 750503 (innehåller ”Room Service”), Palatine 750419 (innehåller soundcheck där ”Room Service” och ”Communication Breakdown” spelas) samt Wildwood 750723 (inspelning av ”Alive!”).

Dessutom dödar vi en skröna till. Alltför många traders har Nassau Coliseum 751231 i sina listor. Denna inspelning är gjord 750823 i Hempstead, vilket de flesta som inte lider av alltför nedsatt hörsel kan höra. En bra giveaway är Pauls snack innan ”Hotter than Hell”. ”It’s getting pretty hot this summer.” December var inte sommar i USA 1975, heller.

Detta misstag kommer av att det finns en klassisk bootleg-LP som påstår sig härstamma från just Nassaugiget, nämligen ”First Kiss in Long Island”. Men nu vet ni bättre!

Utöver de cirkulerande publikinspelningarna existerar följande publikinspelningar: Tulsa 750613, Waterbury 751218 samt Springfield 760328. Dessa finns inte ute bland traders, ännu.

alive_2

Dessutom finns det en rolig halvtimme som i folkmun kallas Cleveland 750621. Det är en radiosändning bestående av fem låtar som sändes i det populära King Biscuit Flower Hour-programmet i USA på 70-talet. Vad få dock vet är att minst två låtar kommer ifrån Wildwood 750723!

Hur vet jag detta? Jo, lyssna på publikinspelningen från Wildwood där Paul presenterar ”Hotter than Hell”. Själva låten är inte med, men presentationen är! Det är exakt samma presentation som på Cleveland. Denna radioversion är djupare analyserad i min inspelningskrönika, men det bör nämnas att ljudet är perfekt och att ”Let Me Know” är med live. Dessutom på riktigt, inte som på ”You Wanted the Best, You Got the Best” från 1995.

På video finns det också en hel del, inte minst det underbara framträdandet i TV-programmet Midnight Special i april 1975. ”Deuce”, ”She” och ”Black Diamond” framförs i sådana versioner att man lätt kissar på sig. Peter sparkar dessutom sönder sitt trumset i slutet av ”Black Diamond”. ”C’mon and Love Me” spelades också men verkar förlorad.

Vidare så finns det tre låtar från Landovergiget i november, nämligen extranumren. I denna DVD-bytandets tid så håller dessa tre låtar numera ganska god kvalitet, även om killen som släppte ut dem skulle ha prygel alternativt tvingas genomlida en kommunal budgetförhandling i Älmhult för att han förstörde en fin film med sina ”titta jag har en jätterolig videomixerpryl”. Man får dock glädjas åt att det i alla fall finns något!

Några riktigt fina Super 8-filmer finns också, en ifrån Waterbury 751218, en ifrån Springfield 760328 och en som är odaterad ifrån 1975 där Kisslogon inte reser sig från golvet i ”Deuce”, utan sänks ned från taket – märkligt!

Dessa filmer är dock uteslutande av intresse för sådana som mig eftersom de inte har eget ljud utan är överdubbade med vad som helst. Det krävs ett svagt mått av sinnessjukdom för att sitta och glo på sådant, i alla fall om man frågar min flickvän.

Get the Flash Player to see the wordTube Media Player.

Ja, lite Detroitsnack också då. Av de tre kvällarna i Detroit 1976 cirkulerar en 60-minutersversion av det första giget samt en komplett version av det andra giget. Varför det blivit så här vet jag inte, än mer förvirrat blir det när folk har slängt på andra kvällens extranummer på första kvällens film för att skapa illusionen av en komplett konsert. Vad man inte kan ta miste på är i alla fall att Kiss är på topp på båda filmerna/konserterna!
Den första kvällen innehåller ”Ladies in Waiting” vilket bara det betyder mer för mig än hatten för muminpappan, denna timme är troligen bland det mest fullkomligt underbara jag personligen sett med Kiss på film. En DVD-box med alla tre gigen kompletta i toppkvalitork och Bergdahl hade inte ens funderat på att gå till jobb på tjugo veckor!

Get the Flash Player to see the wordTube Media Player.

För att inte tala om att Kiss filmade Detroit 750516 och att klipp från denna spelning syns i promotionfilmerna till ”C’mon and Love Me” och ”Rock and Roll All Nite” (vilka alla Kissfans med självaktning har!).

En Detroit 75 på DVD och både Drutten och Jena hade fått ruskas fram ur byxorna (internt skämt för den äldre generationen, yngre tittare kan byta ut Drutten och Jena mot exempelvis Big Brother-Linda eller ännu hellre, The Osbournes).

Be that as it may and I doubt that it was, ”Alive!” står än i dag ut som en av de stora skivorna. Ryck inte loss en enstaka låt, skit fullständigt i huruvida Paul sjöng in ny sång på introt till ”Black Diamond” och stirra dig inte blind på de tämligen penibla skrifterna på gatefoldomslagets insida, ”Alive!” är en helhet, ett koncept som är beroende av alla delarna för att fungera.

Sant är att det finns band som låter bättre än Kiss, sant är att det finns skivor som har snyggare omslag, men försök att ta fram en skiva till vars bergfasta kraft finns i dess rena väsen, i dess blotta existens. Det går inte. ”Alive!” står över allt och är i sanning exakt vad musik handlar om för mig. Känslan, energin och stämningen är på topp. Inget annat betyder något. Amen, och sitt ner.

Dressed To Kill / Alive! Tour 1975-76
Mars
9 Northampton (kl. 18.30)
9 Northampton (kl. 21.30)
21 New York City (kl. 19.30)
21 New York City (kl. 23.00)
27 Kenosha
28 Toledo
April
1 Burbank (Inspelning för Midnight Special)
4 Hartland (Flint)
6 Washington DC
8 Akron
9 Erie
11 Dayton
12 Normal
13 Kansas City
15 Pittsburgh
17 Burlington
19 Palatine (Chicago)
21 Louisville
22 Indianapolis
24 Johnson City
25 Charlotte
26 Fayetteville
27 Richmond
29 Lansing
30 Columbus
Maj
3 Upper Darby
(Philadelphia)
6 Milwaukee
8 Lockport (Chicago)
9 Ada
10 Landover
(Washington DC)
11 Boston
16 Detroit
17 Johnstown
19 St. Paul
23 Medford
24 Portland
25 Seattle
26 Portland
27 Spokane
29 Las Vegas (kl. 20.00)
29 Las Vegas (kl. 02.00)
30 Los Angeles
31 Long Beach
Juni
1 San Fransisco
6 Fresno
7 San Diego
13 Tulsa
14 Austin
15 Corpus Christi
18 Jackson
20 Salem (Roanoke)
21 Cleveland
22 Charleston
25 Asbury Park
27 Ashville
28 Greenville
Juli
1 Port Chester
5 Tampa
20 Davenport (kl. 19.30)
20 Davenport (kl. 23.00)
23 Wildwood
Augusti
2 Baltimore
8 Providence
9 Albany
14 Boston
15 Saginaw
16 Muskegon
17 Pekin
23 Hempstead
25 Harrisburg
27 Owensboro
28 Indianapolis
September
10 Chattanooga
11 Knoxville
12 Greensboro
13 Norfolk
14 Wilkes-Barre
Oktober
2 Syracuse
3 Upper Darby
(Philadelphia)
4 Passaic (kl. 20.00)
4 Passaic (kl. 23.30)
5 Henrietta (Rochester)
6 Allentown
7 Kalamazoo
9 Cadillac
11 Columbus
19 Orlando
20 St. Petersburg
22 Birmingham
26 Montgomery
30 Nashville
November
1 St. Louis
3 La Crosse
6 San Antonio
7 Beaumont
8 Arlington
9 Houston
12 Toledo
15 Rockford
16 Flint
17 Flint
18 Port Huron
21 Terre Haute
22 Chicago
23 Evansville
26 Huntington
27 Fayetteville
28 Asheville
29 Charlotte
30 Landover (Washington DC)
December
2 Columbus
3 Dothan
5 Atlanta
6 Jacksonville
12 Syracuse
14 Boston
18 Waterbury
19 Binghamton
20 Pittsburgh
21 Richmond
26 Fort Wayne
27 Louisville
28 South Bend
29 Providence
31 Uniondale
Januari
23 Erie
25 Detroit
26 Detroit
27 Detroit
30 Mt. Pleasant
31 Dayton
Februari
1 Cleveland
4 Milwaukee
5 Madison
6 St. Paul (kl. 19.30)
6 St. Paul (kl. 23.00)
9 Salt Lake City
11 Portland
12 Spokane
13 Seattle
14 Seattle
16 Missoula
23 Los Angeles
24 Los Angeles
26 San Bernadino
27 San Diego
29 Honolulu, Hawaii
Mars
4 Oklahoma City
6 Licoln
8 Tulsa
11 Huntsville
12 New Orleans
13 Mobile
14 Memphis
20 Lakeland
21 Miami
24 Philadelphia
25 Johnstown
26 Harrisburg
28 Springfiled

Alex Bergdahl
Reporter/orakel
Kiss Army Sweden

Destroyer # 14 Oktober 2005

Artikel ur Destroyer 14

 banner ad


Comments are closed.