Även om man har gjort tusentals studiojobb och medverkat på hundratals skivor så finns det fortfarande speciella tillfällen som kan få en att förlora det grepp man vanligtvis har för en stund. Tommy Denander fick i februari (2005) spela på två låtar till Paul Stanleys soloalbum.
En omtumlande upplevelse som fick honom att minnas känslan av att som barn upptäcka Kiss. På det lite mer jordnära planet har han även blivit god vän med Bruce Kulick och gästade som bekant ESP under konserten på Mondo i Stockholm.
Hur ser din relation till Kiss ut?
Som femåring började jag för första gången plinka på en akustisk gitarr, något mina föräldrar trodde att man skulle leka med i ett par år och sedan tröttna på. Vid sju års ålder, 1975, såg jag en affisch på ”Alive!”, och jag hade ingen aning om vilka de var, men när jag såg affischen kände jag bara hur hjärtat stannade och hjärnan smälte ihop till en liten degklump.
När jag såg att de hade gitarrer och förstod att det var ett band så sade det precis som för hundratusentals andra bara pang och så visste jag att det var det där jag ville göra. Så Kiss var anledningen till att jag köpte min första elgitarr, som jag sedan satt hemma och lärde mig alla Kisslåtar och plankade Ace solon med, precis som så många andra gjorde.
Jag hade dessutom turen att vara i rätt ålder och började gilla Kiss precis innan de fick sitt stora genombrott. Kiss var tveklöst mina största idoler, jag tillhörde den där typen av fans som hade varenda millimeter av både väggarna och taket täckta av affischer och bara skulle ha allt med bandet.
Kiss har hängt med även när jag blivit äldre även om bandet kanske inte kändes lika spännande alla gånger under åttiotalet, men man följde ändå med och köpte plattorna och gick på konserterna. Jag var på Gröna Lund 1976, men då var jag för liten och såg knappt bandet på scenen. Min första riktiga konsert var 1980 på Eriksdalshallen, och den minns jag än i dag som helt fantastisk.
Jag sålde hela min samling för ett tiotal år sedan men nu på senare år har jag blivit helt tokig och återigen börjat samla på böcker om Kiss. Så Kiss är helt enkelt en livsstil för mig som dessutom gett mig väldigt mycket lycka genom åren.
Hur blev du utvald att spela på Pauls platta?
Andreas Carlsson, som varit med och skrivit halva plattan och även producerat, är en vän sedan många år tillbaka. Andreas samarbetar med Desmond Child som ju spelat en stor roll i Kiss historia.
När jag var i Los Angeles i februari i år så skulle jag till deras studio för att hjälpa dem med gitarrer till några andra saker. Andreas nämnde det någon gång i telefon, och sade till mig att vi måste fixa så att jag kan spela på Pauls platta. Jag hade inte ens tänkt fråga om det, och jag sade till honom att han inte fick säga sådana saker och sedan inte mena det. Men Andreas svarade att det är klart att jag måste vara med och lira.
Har man gjort 900 skivor och spelat med nästan varenda idol man har så är det inte ofta man får en kick som gör att man nästan får ont i skallen och skakar av glädje efteråt.
För mig som Kissfan är det ju exakt samma sak som om man hade växt upp med The Beatles och fick spela på uppföljaren till ”The White Album”, det blir helt enkelt inte större. Men mycket riktigt bestämdes det så, och vi bokade upp en dag fem-sex dagar efter att vi hade pratat.
Hur gick själva inspelningen?
Jag har gjort över 5 000 studiojobb under 23 års tid, så vem jag än sätter mig i en studio med så är jag inte nervös eller överspänd. Men när de tryckte på play och ”Wake Up Screaming” drog igång kunde jag inte ens spela någonting första gången. Andreas och de andra höll på att stoppa inspelningen, men jag hyschade åt dem och sade att jag måste få lyssna en gång.
Jag kände mig verkligen precis som ett barn på julafton och det har jag inte upplevt på många år. Sedan så gjorde vi låten och det gick riktigt bra, alla blev jättenöjda. Andreas gjorde en mix som han sedan spelade upp för Paul som blev stormförtjust och bad via Andreas mig att spela på en låt till.
Tyvärr hade jag inte med mig min egen utrustning och även om jag fick låna bra prylar så lät det inte riktigt så bra som jag velat. Det gjorde att den andra låten blev något lidande. Det blev bra men vi saknade det där riktiga köttet i gitarrerna, så Corky James gjorde om en del av gitarrerna efteråt och nu låter den verkligen kanon.
Vissa av mina gitarrer är dock kvar vilket känns som en liten bonus eftersom låten, som jag inte kommer ihåg vad den heter, ska bli första singeln. På ”Wake Up Screaming” spelade jag bara kompgitarr men på den andra lade jag ett solo som eventuellt finns med.
Det var ett ganska kort solo, mer som en kaxig liten melodi. På den här typen av platta går man inte in och drar några flashiga brännarsolon, som man kanske gör om man gästar på andra plattor.
Den kick jag fick av hela inspelningen lever jag fortfarande på, plattan verkar bli fantastisk och Paul sjunger som en gud. Jag är kritisk mot mycket vad det gäller Kiss i dag, men det här känns otroligt bra. Pauls album är dessutom en ganska modern typ av platta, fast hans klassiska melodier och sångstil finns kvar.
Det låter mycket mer modern rock, det är alltså ingen åttiotalsaktig platta. Riktiga Kissfans kommer ändå inte bli besvikna, för ”Wake Up Screaming” påminner till exempel lite om ”Hide Your Heart” i den starka refrängen och sångsättet, men med lite modernare attityd i produktion och stil.
Fick du veta någonting om vad Paul själv spelar på plattan?
Nej, men jag tror inte han spelat så jättemycket på plattan i och med att den är modernare i stuket. Han är säkerligen med och spelar i alla fall några gitarrer, men stilen på det jag har hört är mer modernt, mer rakt och pumpande än de klassiska Kissriffen.
Där passar Corky James, som bland annat spelat med Avril Lavigne, perfekt med sin ungdomligare attityd. Men jag har faktiskt inte så stor koll på vad Paul har spelat eller inte.
Träffade du Paul själv?
Vi hade bokat att jag skulle följa med Andreas och se The Click, som både Andreas och Paul samarbetat med, när de spelade förband till Ashlee Simpson, och då träffa Paul. Detta skulle ha skett samma dag som jag gjorde den andra låten, men tyvärr drog inspelningen ut på tiden så det slutade med att jag blev kvar i studion och Andreas åkte själv.
Det var lite tråkigt, men jag hoppas att jag får träffa honom när jag åker tillbaka dit i höst. Jag har träffat honom förut som ett vanligt fan, men det vore ju kul att träffa honom nu när man jobbat ihop också.
Hur ser Paul på detta projekt?
Paul gör inte den här soloplattan halvhjärtat på en millimeter. Jag tror att han för sig själv tänker att om Kiss spricker i morgon så ska jag kunna stå på egna ben med den här plattan. Det är dödsseriöst för honom att det ska bli en dunderplatta, jag tror att han vill visa folk vad han är kapabel till.
Paul är en otrolig hitsnickrare med ett fantastiskt melodisinne och jag tror att han fortfarande har en inre hunger att skriva bra låtar.
Är det denna perfektionism som gjort att arbetet dragit ut på tiden? Från början sades det ju att skivan skulle ha varit ute i januari i år.
Ja, det tror jag absolut. Jag tror inte han har satt en deadline för när han vara vill vara klar, utan snarare bestämt sig för att den dagen jag har ett visst antal låtar som alla sitter ihop på den nivå jag vill ha dem, den dagen kommer plattan ut.
Nu är han ju vad jag förstått inne i slutskedet av mixningen, och om jag inte missminner mig hade Andreas hört första singeln färdigmixad och tyckte att den lät helt makalös. Både Bruce Kulick, som jag blivit väldigt god vän med, och Eric Singer har också när jag pratat med dem privat verkat dela min känsla av att Paul håller på och göra en av de senaste årens bästa plattor.
Tror du att den även kan bli en kommersiell framgång?
Ja, jag tror faktiskt det, inom realistiska ramar. Den lär väl inte sälja guld i USA, det är väldigt få som säljer en halv miljon plattor i dag, Kiss når ju knappt över gränsen numera. Han har dock potential att få en riktigt bra försäljning och framför allt göra en platta som han inte behöver skämmas för.
Samtidigt som du var i USA och spelade på Pauls platta så träffade du och började samarbeta med Bruce Kulick, hur gick det till?
Jag har medverkat på samma plattor som Bruce ett antal gånger och vi har e-mailat varandra ett par gånger men aldrig fördjupat den vänskapen på något sätt. Jag sprang på honom av en ren slump i Los Angeles när jag var ute och promenerade med min flickvän och gick förbi S.I.R. där man ofta anordnar seminarier och liknande.
Jag ville bara titta in och kolla läget, och den första jag springer på är Bruce. Han kände ju inte igen mig vid person, men det tog två sekunder innan han förstod vem jag var och det sade bara klick mellan oss. Vi spenderade dagen ihop på det seminarium som pågick, som Bruce också var delaktig i.
Vi kände direkt att det vore kul att skriva lite låtar ihop eller åtminstone göra någonting så vi bytte nummer och jag åkte hem till honom en vecka senare. Vi skrev en riktigt bra låt tillsammans som eventuellt kommer att spelas in av ett stort finskt rockband som är intresserade av den. Vi fick otroligt bra feeling tillsammans och har hållit kontakten sedan dess.
Du gästade ju också ESP under konserten i Stockholm i april.
Det var Bruce som föreslog att jag skulle gästa på någon låt under konserten och jag tackade givetvis ja. Att spela live med Bruce, Eric och John Corabi som är en otroligt bra sångare tackar man inte nej till. Det bestämdes att vi skulle spela ”Smoke on the Water”, trots att jag spelat i coverband och att min spontana reaktion mot att spela den låten i Sverige var direkt negativ, så blev det så ändå.
Amerikaner har en annan syn på låten och jag behövde inte repa in någonting, så det fick bli så. Att gå upp och spela med dem på scenen var en kick men man hinner knappt komma upp i varv när man bara är uppe på scenen i tio minuter.
Det som var riktigt kul med den där dagen var att de behandlade mig som en i bandet. Jag träffade dem redan under signeringen på Hard Rock Café och redan där hade de en liten VIP-hörna där de fick vara för sig själva och äta.
Bruce tog mig direkt med in dit och sedan satt vi där och käkade, jag, bandet och deras manager. Bruce är så fantastiskt jordnära och snäll. Hela bandet och alla runt omkring behandlade mig som om jag var en i bandet och skulle åka med på hela turnén.
Jag umgicks hela dagen med bandet och satt och pratade Kiss med Eric och Bruce och skvallrade om Gene och Paul. Det var nog det som var det charmigaste och bästa med de där dagarna. Jag och Bruce behåller vår kontakt så det kommer fler galenskaper från oss två.
Vi uppmärksammar att det var 30 år sedan ”Alive!” (2005) släpptes i det här numret. Hur har skivan påverkat dig?
Anledningen till att jag började spela på riktigt var ju att jag såg en affisch på just omslaget till ”Alive!”, så den blev startskottet till hela min karriär. Även om jag har andra favoritskivor så är ”Alive!” fortfarande en helt makalös platta.
Nu är den ju inte så live som den är känd för att vara, men det är nästan inga liveplattor, och jag tycker inte att det spelar så stor roll. Det den har som kanske inte någon annan liveplatta någonsin haft är en närvaro och en energi. Det spelar ingen roll om det är fixat lite grann i studion, det låter inte som en studioprodukt, det låter som den energi Kiss hade som ungt, tungt band innan de slog igenom.
”Alive!” är en milstolpe inom hårdrockshistorien och absolut en av de största skivorna som gjorts inom genren.
Markus Långström
Reporter
Kiss Army Sweden
Artikel ur Destroyer 14