Resedagbok New York 2014 – Patrick J. Larsen

Resedagbok New York 2014 – Patrick J. Larsen

Nu var det ett par dagar sedan man kom hem från en minst sagt fullspäckad resa till staterna för att se favoritbandet KISS väljas in i hårdrockens Hall Of Fame. Men det skulle bli mycket mer än så, så här kommer min story!

Första gången jag hörde talas om att KISS skulle väljas in så ryktades det ju om att originalsättningen skulle återförenas, och i samband med det förhoppningsvis spela tillsammans en allra sista gång med smink, och originalmedlemmar och hela baletten. Nu blev det ju inte så som vi alla vet vid det här laget, och i smutskastningarnas smutskastningar slutade det hela trots allt med att originalbandet återförenade sig för att ta emot priset. Förmodligen för den sista gången i Kissstory, och att ha varit på plats där kändes minst sagt magiskt.

För er som känner mig, vet nog ganska väl hur impulsiv jag kan vara. Och denna resa var inget undantag. Dagen innan gigget hade jag ännu inte bestämt mig, och velade fram och tillbaka. Det var först på kvällen dagen innan som jag slog slag i saken och köpte en flygbiljett och bokade hotell+biljetter till eventet. Jimmie (The Oath) varnade mig och sa att biljetterna var slut sen länge. Det må vara hänt, men en annan vän tipsade mig om Tickethub.com där det skulle finnas 3000 (!!) biljetter i varierande prisklasser. Det är som ett slags Blocket för biljetter där man själv kan få printa ut biljetten. $600 USD för bra platser, och $50 för de mindre bra. Tror jag gav runt $100 för min och den dög alldeles utmärkt. Det skulle visa sig att ju närmare det kom galan, desto mer sjönk priserna. Blev lite förskräckt när jag printade ut min e-ticket och upptäckte att det stod ett annat namn. Men sen insåg jag att det var andrahandsbiljetter. Nu korsade jag fingrarna för att den bara skulle funka.

Mitt flyg skulle vara framme i NYC kl. 15.50, men skulle jag hinna att ta mig från JFK till Barclay center?! Det hela skulle jag dra igång redan klockan 19.

Flygförsening...

10:e April 2014
Sagt och gjort beger jag mig ut till Arlanda, och första stoppet ska bli Helsingfors. Vad upptäcker jag där om inte flightdelays. Mitt hjärta stannar, och för en sekund känns det som att allt är kört.

Tack och lov bara en timmes flygförsening, så planet landar på JFK 16.50. Men nu är det bråttom. Flygplanet stannar under intaxningen, och flygvärdinnan basunerar ut att gaten är upptagen. Vi får vänta ytterligare 20-30 minuter ute på landningsbanan 🙁

Strul vid immigrationen, så jag får gå in i ett litet rum. Där får jag sitta med ett gäng illegala invandrare som har svårt att redogöra var de ska någonstans. Dock är de få till antalet, och snart ser jag en administratör ta min mapp och pass. Han sätter sig och knappar på datorn, och ber mig komma. Utan ett ord ger han mig mitt pass och låter mig gå. Inga konstigheter, men klockan tickar på. Inget baggage att vänta på tack och lov, och jag finner det bäst att ta en taxi. Klockan är 18.10 och jag har ca. 4-5 km från flygplatsen till Barclay center. Jag slänger mig in i en taxi samtidigt som jag frågar hur lång tid det kan tänkas ta. Jag känner mig någorlunda lugn, men snart så bryter nästa helvete lös.

Rödljus över allt, och resan går segare än segast. Jag ser Manhattan torna upp sig i fjärran, och samtidigt ser jag hur KISS blir omnämnda i taxibilens lilla tv skärm. Kiss är överallt hinner jag tänka..

Klockan 19.05 så går jag in på Barclay center, och säkerheten var tydligen ganska hög. Metaldetektorer och väsksök, jänkarna tar det säkra före det osäkra och kanske bra är väl det.

Sen springer jag snabbt upp till min sittplats bara för att förfasas över att det redan sitter någon där. Men det löste sig ändå då stolen brevid var ledig. Nu kunde jag änligen pusta ut och luta mig bakåt. Jag var ju framme!

Barclay där galan skulle hållas...

Jag spanar ut över jättearenan. Nere på golvet står alla bord med de berörda artisterna där det bjuds på mat och goda drycker. Försöker hitta Kiss bord, men kan inte se dem från platsen där jag befinner mig. Evenemanget drar igång, och de presenterar alla artister på storbildsskärmen. Störst jubel får KISS.

Jag hade trott att alla medlemmar, och fd. medlemmar i KISS skulle sitta vid samma bord. Men tydligen inte. Gene har ett eget bord där han sitter med Tommy och Eric. Paul har ett med sin familj, och Peter och Ace har också varsitt bord. Borden är belägna längst fram till höger om scenen så att det ska gå snabbt och smidigt för dem att ta sig upp på scenen. Förutom Kiss fick jag även se Peter Gabriel, Cat Stevens, E-Street band, Nirvana mfl. uppträda. Den stora behållningen för mig förutom Kiss var då Nirvana, då det var första gången de giggade sen 1994(!).

Tom Morello från Rage Against The Machine introducerade bandet. Han gjorde det med bravur, och sen äntrade så Kiss äntligen scenen till alla stora glädje. Osminkade och iförda finkläder. De hade sina tacktal, och det man kanske kan tycka var märkligt var att ingen tackade Doc McGhee, men däremot många från Kiss långa och brokiga historia. Peter tog upp sin tacksamhet över att vara cancerfri, och Ace det faktum att han nu varit nykter i över sju år.

Kiss-Rock-and-Roll-Hall-of-Fame
Jag märkte på medlemmarna att de inte trivdes att stå på en scen tillsammans, även om de uppförde sig artigt och sa vänliga saker. Det är väl lite nu man inser på fullt allvar att det förmodligen aldrig kommer bli ytterligare en vända med KISS (i original sättningen). När Paul körde sitt tacktal så tackade han även Tommy Thayer och Eric Singer och fick ett stort buuuu rop från publiken. Det var då jag kröp ner i stolen, och verkligen skämdes över mina fellow kissfans. Detta var verkligen dålig stil, och jag förstår inte hur man kan bete sig så. Även om vissa påstår att publiken ropade Bruuuuuuce…. 😕

Paul Stanley tackade Thayer & Singer...

Egentligen inget anmärkningsvärt att säga om själva tacktalen. Det var när man fixade och donade med scenen som jag för en sekund trodde att de trots allt kanske skulle köra ett gig! Men den drömmen gick i kras. Och innan vi visste ordet av det så var det hal över. Förutom mig själv så vet jag att följande svenskar fanns på plats: Jimmie R, Andreas A., Stefan C och Nils L. 8)

IMG_0010

11:e April 2014
Jag hade kommit sent i säng min första natt i NYC, och det första jag såg när jag vaknade var att Jimmie hade postat nått om att de stod och köade för biljetter till Jimmy Falllon där KISS tydligen skulle göra ett uppträdande. De hade tydligen köat sen 06.00 på morgonen om inte tidigare. Trots att jag bara hade sovit 3-4 timmar så tog jag mig dit så fort jag bara kunde. Men det var kört. Alla var borta, och biljetterna var redan utdelade. Det fanns inte en chans att jag skulle få se det hela nu. Så med bitter min svalde jag, och knallade mot Time Square och Hard Rock Cafe. Då fick jag ett mail av en gammal Kiss vän som är bosatt i New York. Jag berättade hur ledsen jag var att jag inte fått tag på någon biljett, varvid han sa att han hade en extra till mig (!!). Snacka om överaskning. Jag blev helt lyrisk.

Och som om det inte vore nog. Han tipsade mig också om VAR Kiss bodde under sitt besök. Det var på ett hotell bara ett stenkast från Time Square så jag knallade snabbt över dit och slog mig ner i lobbyn. Jag verkar vara det enda fanet som känner till att Kiss bor här, skönt för dem kan man tycka. Personalen har säkert sina instruktioner att köra ut obehöriga. Med min Kiss t-shirt och kavaj känner jag att jag ligger ganska risigt till, så jag går fram till tjejen i receptionen och säger att jag vill ringa till en av gästerna varvid hon hänvisar mig till telefonerna runt hörnet. Jag ringer en i Kiss lägret. Inget svar, jag går tillbaka till receptionen och säger att jag väntar på en bekant som bor där, och ber om ett WIFI lösenord som jag får. Utan att tveka får jag det, och lite diskret ställer jag mig i ett hörn.

Snacka om flax när jag efter bara drygt 20 min ser Tommy Thayer knalla förbi mig iförd badrock och smink på väg till hissarna. Jag hälsar, och han hälsar men så mkt roligare än så blev det inte. Han var i vanlig ordning inte speciellt talför, utan smiter diskret iväg till sitt hotellrum.

Jag känner då rent instinktivt att de andra också är på ingång… Detta kommer bli spännande.

Då får jag se en annan slinka in genom entren till hotellet. Och till min besvikelse verkar han välja vägen runt hörnet till hissarna. Missar jag honom nu hinner jag tänka…

Jag ser min chans, och skyndar mig runt hörnet till hissarna.
Eric Singer i full krigsmundering. Its now or never som Elvis en gång sa, så jag tog mod till mig och knallade runt till hissarna för att hälsa.

Där stod han, och sa att det var kul att vi ses. Vi småpratade en stund, och här kan vi snacka om en riktigt trevlig kille. Trots att han förmodligen hade mycket på sin agenda tog han sig tid för att prata med mig en stund, och säkerhetställde att jag hade biljetter till Jimmy Fallon. Jag får nog säga efter att ha setts hans ödmjukhet, och trevliga sida så får jag nog sålla han till den trevligaste medlemmen i KISS som jag träffat! Han hade inte heller något emot att jag fick ta några bilder på honom.

Jag tackade så hemskt mycket, och sa att vi snart skulle ses igen. Sen gick jag ut, och turen stod på min sida. För vem får jag se ute på gatan om inte Gene Simmons som också är på väg in. Det första han lägger märke till är mig, och hälsar artigt innan han skyndsamt knallar in på hotellet tätt eskorterad av Hab. TMZ står och filmar utanför, och i vimlet träffar jag även Keith.

Sen såg jag även Dean Snowden hjälpa till med att få in deras dräkter. Tydligen hade de haft ett tidigt morgon program som de medverkat på redan 07.00!! Sen hade de gått ut på gatan och hälsat på fansen, men detta hade jag tydligen missat.

Här kommer lite mer bilder på vår hjälte Gene Simmons, knallandes ut från sin bil. Notera hur tourmanager Hab skyndsamt visar vägen samidigt som han försöker blockera allt för närgångna journalister, och tvfilmande reportrar. I bakgrunden står ett par nyfikna tjejer och gapar glatt över det faktum att de hade turen att få se Gene Simmons livs levande. Det första Gene ser när han hoppar ur sin bil är mig. Han måste blivit överlycklig!!

Stannar kvar på hotellet en stund till och pratar med Hab. Jag har förmodligen redan missat Paul, så istället för att stå kvar där och drälla hela dagen beslutar jag mig för att hinna med lite mer sightseeing innan det är dags för Jimmy Fallon show på NBC. Jag tar en rask promenad till Empire State Building som också har en viss betydelse i Kiss kretsar. Hinner med Skyride, men då klockan tickar på så skjuter jag upp min runda upp till 86:e våningen och skyndar mig till NBC.

Ingången till NBC.

Ingången verkar vara via en butik som finns på NBC där det säljs allehanda souvenirer. Väl där inne skymtar jag några bekanta ansikten, däribland Andreas ”Affe” Alfsson från Kinna, Stefan Claesson, Nils Lindén och Jimmie Rudolfsson 😀 Jag hälsar artigt, och berättar hur överlycklig jag är att jag ska få se detta med en förhoppning om att Kiss åtminstone kör 2-3 låtar! De tycker att det är lika kul, men deras biljetter är bara stand-by så helt klart är det inte. Jag våndas med dem, samtidigt som jag tittar på klockan. Min vän verkar vara lite sen, så jag tok Face-bookar honom, varvid jag får svaret att han är framme men att han letar en parkeringsplats. Jag går mot insläppet och ser en bekant man stå och språka med några fans… kan det vara… och ja det kan det 😀

Det är min vän Al Soluri, en av Kiss officiella fotografer, och tillika stundtals fotograf för Kiss Army Sweden. Han känner genast igen mig, och hälsar artigt samtidigt som han tycker det är väldigt kul att se mig. Jag gratulerar honom till hans bild i Pauls bok, och den kommentar som Paul skrev som hälsning i boken: -To my pal… Al ! :mrgreen:

Jag och min vän Al Soluri.
Vi snackar en stund, och han frågar om jag redan var på listan. Och jag nickar. Så presenterar han mig för några av sina vänner, innan det är dags för dem att glida förbi repet och gå in på talkshowen. Jag ser dem ljudlöst glida upp för den mycket tilltalande trappan som vetter till övervåningen. Men utan biljett får jag snällt stå kvar och vänta. Hoppas nu min vän Mike dyker upp snart.

Gänget knallar upp för trappan...men vem är den mystiska mannen som gömmer sig under trappan?!

Tack och lov dyker min vän upp. Han presenterar mig för ytterligare en bekant i hans sällskap. Och tillsammans knallar vi upp. Tydligen ska vi kvittera ut våra biljetter och få instruktioner där uppe. Inspelningen ska tydligen inte dra igång förens klockan 17. Jag uppskattar antalet personer på övervåningen till kanske max 150, och alla ser lika förväntansfulla ut.

 

Jag kikar lite längre bort i kön. Och vem ser jag där om en ”svensk” gänget, och alla ser saligt lyckliga ut samtidigt som de ger tummen upp. En säkerhetskille från NBC ger oss instruktioner, och han upprepar dem gång på gång likt ett mantra. Han påtalar hur otroligt viktigt det är att vi INTE tar några som helst bilder, eller filmer. Ser de minsta antydan till att vi försöker ta fram mobilen, eller tar kort så kommer vi att bli eskorterade ut ur byggnaden. Därefter kommer de se till att bilderna/filmen kommer bli raderad. Denna information får vi åtminstone tre gånger innan biljetterna börjar delas ut, så ingen kan omöjligen missa det hela.

Den åtråvärda biljetten.
Vi får våra biljetter, och snart dyker även Mikes vän Russel upp i sällskap av några andra.
På avstånd ser jag hur svenskgänget skiner upp. Alla får biljetter, och även alla andra med ”stand-by” biljetter får biljetter. Snacka om lycka. Jag, Mike och hans vän hinner dra en snabb sväng på muggen innan det är dags att bli insläppta i själva studion.

Nu radas vi upp i små grupper indelade på våra sällskap. Varje biljett har en siffra på sig, min var nummer 26. Men då resten av vårt sällskap har 46 ställer jag mig däristället och det gick tydligen bra. Medans vi väntar så bli vi än en gång påminda om fotograferingsförbudet, och vad som händer om vi bryter mot det. Två gånger får vi denna information. När vi ska bli insläppta i studion så får vi gå igenom en metalldetektor och blir visiterade. Säkerheten är rigorös. Sedan bliv vi ledda in i studion, och detta känns riktigt spännande. Själva lokalen i sig skulle nog lätta in uppemot 600-1000 personer om man skulle trängas. Men nu tar de så klart bara in det antal som behövs för att man ska kunna göra bra TV. Och i vårat fall max. 200 personer. Bara det känns unikt. Bakom oss känns det ganska luftigt och skönt. Jag står några meter bak i publiken på vänster sida och får reda på att det står några ”kändisar” där. Vinny Gonzales (kiss nr.1 fan) son finna på plats, samt en som var roddare åt Kiss på 80-talet. En liten anekdot om Vinny är att han fortfarande går på Kiss konserter men går redan efter 2-3 låtar har spelats… 😕

 

Nåväl, scenen var en stripped down variant av Monster scenen. Och snart skulle hela bandet äntra scenen. Kändes lite ovant att inte få höra den klassiska inledningen ”You Wanted The Best…”. Innan kamerorna började rulla så roade sig Paul med att kasta ungefär 50 plektrum på någon som stod längst fram, tyckte mig minnas att han nämnde att detta fan hade köpt åtskilliga m&g på föregående turné. Sen drog de igång med en bombastisk version av ”King Of The Nighttime World”. En låt som inte spelats på bra många år, och jag måste säga att jag var riktigt imponerad. Det lät kanon, och Paul verkade ha riktigt mycket energi. I slutet av låten smashade han sin gitarr. Trots den tunna publiken gav Kiss allt på scenen och levererade. 5 av 5, utan tvekan.

Mellan låtarna larvade sig Gene i vanlig ordning. Men så fort kameran rullade och låtarna drog igång blev han allvarlig och gjorde ett kanonjobb. När han drack sitt vatten spottade han ut det ur sin mun likt en fontän på tjejerna som stod på första raden, samtidigt som han gjorde en oskyldig min. Gene i ett nötskal. :mrgreen: En av svenskarna såg helt lyrisk ut efter att ha fått lite vatten över sig 😛 😛

Kiss dundrade på med en bombastisk version av ”Deuce”, och ”Hotter Than Hell”. Jag ville att det aldrig skulle ta slut.
Tydligen spelades programmet in i samkörning med TV studion som låg vägg i vägg, Så efter tre låtar så fick Kiss knalla in i studion där det hälsade på Jimmy Fallon och publiken. Hans husband hade spexat till det, och alla i orkestern hade Kiss masker. När programmet var slut så gick det igenom publiken och spexade, ungefär som i slutet av det där TV programet de gjorde .. var det 1981? Nåväl….

Nicholas Cage som var gäst hade smugit sig tillbaka och stod tydligen brevid de andra svenskarna, något som Affe uppmärksammade men inte jag. Lite diskret och högst ofrivilligt skrev Cage en autograf åt Affe. Face off! 😀
Kiss fortsatte med ”Black Diamond” och avslutade med ”Rock And Roll All Nite” komplett med konfetti och hela kalaset. Dock ingen pyro. Svettig men lycklig lämnade jag lokalen. Detta var kalas. För att fira det hela drog jag och svenskarna till stammisbaren där vi hällde i oss åtskilliga ”Blue Moon” som onekligen förde tankarna till Criss solodänga ”Bluee Moon over Brooklyn”.

Jag och Affe efter gigget....

 

Svenskgänget gick vidare i natten, men jag gick och slaggade. I säng 03 igen...

Och där tog kvällen slut för denna gång. Ännu en fantastisk dag hade kommit till ändå.

Imorgon var det dags att utforska New York, och besöka ett par historiska ställen i Kisstory…

Fortsättning följer…

 banner ad


Comments are closed.