Resedagbok New York 2014 #2 – Patrick J. Larsen

Resedagbok New York 2014 #2 – Patrick J. Larsen

12:e April 2014

Trots att jag lämnade svenskgänget runt 01 på natten var jag inte hemma förens tre (igen) då jag tydligen hade åkt för långt med tuben. Men vad gjorde det, jag var ju i New York. Min tid var ju begränsad här, och jag var inte här för att sova. Så i vanlig ordning steg jag upp relativt tidigt, och mitt första mål var att besöka en historisk KISS plats: The Daisy i Amityville. Till min hjälp hade jag min guru, och ledsagare oraklet Alexander Berghdal och hans omfattande ”Resor Till Ingenstans” som jag verkligen rekommenderar till alla som vill göra en vandring i New York i Kiss fotspår.

Jag och svenskgänget hade snackat lite löst om att besöka Amityville dagen innan, men vi hade inte spikat något konkret. Min första fundering blev. VAR ligger Amityville?

Jag något förvirrad....

Nämnas bör är att New York är enormt, inte för intet att det kallas för Big Apple. Bara Brooklyn kändes som större än hela Stockholms innerstad tillsammans med alla stadsdelar… Jag måste ha sett tämligen förvirrad ut där jag stod och kollade in kartan på min t-bane station, så en äldre dam frågade mig om jag letade efter någon specifik station.

Jag svarade: -Amityville!
Damen såg förskräckt ut och sa: -Amityville horror?! Jag log förnöjt, för det var en av två orsaker till varför jag var intresserad av att besöka det stillsamma området. Då min story ska fokusera på Kiss ska jag inte gå in i detalj på hur mitt besök vid skräckhuset avlöpte, utan fortsätter istället i Kiss fotspår. Damen visste inte, jag gissade själv nånstans i närheten av Cony Island då det låg nära ”Ocean”, gatan i Amityville med det hemsökta huset hette ju Ocean Avenue.

Så, med ren bondtur hittade jag Ocean Avenue… i Brooklyn! Jag tog tuben till en station som låg i närheten, klev av och suckade när jag såg numret på gatan. 1100. Jag skulle till 112. Det fanns inga taxibilar eller bussar i färdrikttningen, så det blev till att använda apostlahästarna. Efter drygt 1-2 timmars promenad var jag framme vid början av gatan, och det var då jag insåg att jag förmodligen var på fel Ocean avenue. Inne på Dunkin Donuts (fri Wi-Fi) insåg jag att jag var heeeelt lost.

Dunkin Donuts, men nu visste jag iaf var jag skulle....

Det var bara att ta en buss till Atlantic Avenue i Brooklyn (Barclay center) för att ta fjärrpendeltåget eller vad man kallade det för en timmes resa ut mot ”landet” längs Long Island. Fötterna värkte h**vete då jag hade nya DocMartens klantig som man var, men nu var jag i alla fall på rätt väg. Köpte snabbt en biljett till Amityville.

I Kiss fotspår...

Trodde nu de var raka spåret, men tydligen inte då jag åkte en station åt fel håll. Inga tåg gick tillbaka så jag fick vänta på en ersättningsbuss som skulle ta mig tillbaka till Jamaica (som ligger i Queens(?) också omnämnde i Pålles bok. Och snart satt jag ÄNTLIGEN på rätt tåg. Med lite tur skulle jag kanske se svenskarna. Tåget rullade in i Amityville, och jag kollar på min I-Phones karta för att hitta rätt väg. Det blåser snåla vindar, men är ändå överenskomligt varmt. Ömsom läser jag Alex Bergdals fängslande historia om hans besök till Daisy.

Amityville

Snart är jag ute på huvudgatan ”Broadway” och jag försöker få mig en bild hur tiden verkar ha stått stilla i 40 år då bandet svängde in här med sin hyrda skåpbil för att lasta in grejerna. Förnöjt gick jag längs gatan och höll hela tiden uppsikt så att jag skulle hitta den berömda asfaltsplätten där klubben låg.

Enligt Alex hade själva huset brunnit ner för många år sedan, och allt som nu återstod var en parkering på platsen där huset en gång stött. Jag hoppade upp och ner i förtjusning när jag insåg att jag hade hittat rätt. Jag var framme! Jag var inte sen med att plocka fram kameran.

Här låg legendariska The Daisy!!!!

Sedan satte jag på ”Deuce” och vankade av och an på asfaltsplätten leendes, samtidigt som kameran gick varm. En taxi kom för att hämta någon i grannhuset och de måste ha undrat vad jag höll på med där jag gled fram i mitt Nirvana.

En förnöjd Larsen... dock 41 år för sent...

Efter drygt 15-30 extasiska minuter valde jag att lämna platsen. För att besöka det där huset…. (som inte har med Kiss att göra, annat än att det vilt spekulerats att mördaren hade besökt Daisy och kanske sjungit med i ”Life In the Woods”.

Paul och Gene har ju bägge berättat att det var något tunt med folk den första kvällen och att de låst in sig på kontoret i the Daisy. Och när någon ringt för att fråga vilket band som skulle spela, så hade de fått svaret att det var ett helt fantastiskt band som hette Kiss. Första kvällen gick så där, andra kvällen blev en succe. Och succen skulle ju upprepa sig för det blev ju åtskilliga gig på The Daisy senare under året. All denna möda, att åka ut på Long Island med sin utrustning och sedan åka tillbaka till Manhattan. Men nu var det ju så, och allt detta är ju en bit KISSTORY!

Efter att ha besökt det hemsökta huset slog jag mig ner på en närbelägen restaurangen för att imundiga en välbehövd lunch. Jag satte mig med ansiktet mot huvudgatan, på så sätt skulle jag omöjligt missa de andra svenskarna som jag var ganska säker på få komma se spaterandes inom kort i den nu stekheta värmen. Och mycket riktigt, drygt 10 minuter senare kommer de knallades orienterandes med hjälp av Jimmies mobil för att hitta Oceans Avenue. Jag guidar dem rätt, sen går vi tillbaka till ”The Daisy” och grabbarna blir minst lika lyriska som mig.

Jimmie anländer till "Holy Ground"

De fotograferar asfalten med ett leende på läpparna, tar lite bilder på sig själva och asfalten.. och givetvis är inte jag sen med att föreviga det hela med att ta några bilder.

 

Och allt till tonerna av Deuce. Vi har nu fått se vad vi kom för, och vi är mer än nöjda. Helt fantastiskt. Nu tillbaka till stan, och förnöjda knallar vi upp till ett nerpissat väntrum på stationen medans vi smider planer för kvällen för att hinna se mer Kiss relaterat…

Larsen framför Madison Square Garden

Passande nog har grabbarna grus sitt hotell mittemot Madison Square Garden, en annan historisk plats i Kisstory. Det var ju som bekant deras dröm att spela där, och Paul drog ju sig själv till minnes när han i 70-talets början körde folk med sin taxi dit för att se Elvis. Han tänkte, en dag så kommer folk att ta taxi dit för att se mig! Och han hade rätt. 8) Jag kan inte annat än att beundra den mastodonta byggnanden, sluta ögonen och drömma om hur det måste ha varit. Samtidigt hör jag historiens vingslag.

Maratonlöparna...

Efter en snabb paus på rummet så beger vi oss mot Brooklyn Bridge, som även den spelar en stor roll i Kisstory. Vi åker tunnelbanan ett par stationer och hoppar av i Chinatown. Där tabbar vi oss, för vi verkar helt ha glömt bort Mott Street!
Det var ju här Wicked Lester hade sin replokal, och det var ju också här som Paul och Gene ställde sig ett gathörn med gitarrcaset på marken framför sig sjöng låtar låtar tillsammans för att få ihop några kronor till smörgåsar. Kanske sjöng de Gene Simmons dänga ”My Mother Is The Most Beautiful Woman In The World”.. minns ju hur Paul sjöng ”My mother is beautifuuuuuuuuuuuuuuuul…..” i ExPosed videon. :mrgreen: Andra dagen hade de blivit bortkörda av polisen när de försökte att spela igen.

I Chinatown ligger Mott Street

Jag, mina krampade fötter plågade med Doc Martens, och svenskgänget beståendes av Jimmie som hade värk på andra (?) ställen, Stefan, Affe och Nils gick i marchtakt ner mot Brooklyn bridge. Och efter en låg march så var vi så äntligen framme vid vattnet, och vid det här laget hade det hunnit bli mörkt ute. Brooklyn tornade upp sig på andra sidan bron, lamporna lyste och likaså fullmånen. KODAK MOMENT! Vi tog åtskilliga bilder. Men vad har detta med Kiss att göra tänker ni?

Det var under ”The Brooklyn Bridge” som Kiss gjorde ett bejublat framträdande för MTV Music Awards 1996. Jag har aldrig sett dem så pepp någon gång under re-union som under detta gig. En otrolig energi och spelglädje infann sig, och till och med Peter verkade hålla takten. Det var magiskt, och KISS var tillbaka på allvar! Herre min Jesus, jag får fortfarande gåshud när jag ser detta klipp. Får inte ni?!

När jag såg fullmånen lysa över Brooklyn gick tankarna till Peter, och hans döda mor. För er som minns skrev ju Peter en suverän ballad till sin Cat 3 platta som släpptes 1994 ”Blue Moon Over Brooklyn” där han sjunger om hur han fick höra telefonen ringa, och höra sin brors röst säga att hans mor hade gått bort. Sorgligt, men en otroligt vacker ballad. Kanske bland det bästa katten skrivit på senare år.

Blue Moon Over Brooklyn

Sen fortsatte vi at gå, och gå, och gå.. innan vi till slut hittade färjan över till Staten Island. En ö strax söder om Manhattan dit man endast kommer med båt (?) som jag fattade det. Färjan är gratis och rymmer ett stort antal passagerare, och givetvis har Staten Island något med Kisstory att göra.

Färjan till Staten Island

Gene Simmons gick på Richmond College på Staten Island. Skolan heter numera College of Staten Island efter en sammanslagning med Staten Island Community college. Skolan besökte vi dock inte… utan vi nöjde oss med att hänga med på färjeterminalen. Lustig nog var Jimmie lite seg när han checkade sin Facebook, så innan vi visste ordet av råkade vi lämna honom bakom glasrutan när båten skulle åka. Så vi hoppade inte på, utan gick runt för att möta upp honom igen och avnjuta några kalla.

Gänget njuter av några kalla på Staten Island

Efter resan tillbaka till Manhattan beslutade jag mig för att åka till hotellet för att vila upp mig inför min sista dag, medans grabbarna grus festade vidare i natten.

Fortsättning följer…

 banner ad


Comments are closed.