Kattens historia kapitel 2

Innan kattens historia fortsätter ber jag att få göra en rättelse. I förra delen, avd. Balls of Fire, nämner jag några turnédatum samt inspelningar. Det har efter noggrann undersökning visat sig att vissa av turnédatumen / inspelningarna var tämligen osäkra, jag snackade med gitarristen i bandet (John Pakalenka) som berättade att de aldrig spelade utanför Los Angeles-området, vilket alltså betyder att konserten i Vancouver inte ägde rum. Dessutom råder det stor tvekan kring vilka gig som spelades och vilka som finns inspelade.

Nog om det. Sist lämnade jag katten när han nyss lämnat Balls of Fire. Balls of Fire fortsatte en tid efter Peter men lade snart in hatten. And they were never seen again. Tips: Sök på Jane Booke på google så får ni se vad denna f.d. rocksångerska pysslar med numera. Intressant hur karriärer kan vända.

Efter Balls så var det tyst om Peter. Länge. Förutom två gästframträdanden, på Black n’ Blues ”Nasty Nasty”-platta 1986 och King Kobras ”III” 1988, så höll sig Peter ganska mycket i skymundan. Förutom att uttala sig i några intervjuer där han fullkomligen slaktade Kiss, Paul, Gene, ja allt som kom i hans väg, så fanns det dock några andra rykten som han själv påpassligt nog talade om så ofta han kunde. Dels höll han på att skriva en bok (”A Face Without a Kiss”), dels skrev han ny musik (låttitel: ”The Days of my Greasepaint”). Dessutom skulle han göra en truminstruktionsvideo. Av detta blev det noll och intet. Boken kom aldrig (”Book? There’s no book. I’m sure he’d like to write a book, but there’s no book”, Gene 1992), musiken kom aldrig och ingen trumvideo heller för den delen. Dock hann Peter med att göra en drum clinic 1988 men mer blev det inte. Det kan för övrigt vara världens sämsta clinic med tanke på att trumsnacket/spelandet är i det närmsta obefintligt vad jag minns. Men hockeyfrillan är en klassiker. Den tredje februari 1988 köpte för övrigt Paul och Gene ut Peter från Kiss med en engångssumma, ett smart drag då kanske men fläktrem vad Peter måste ha ångrat detta 1996.

Plötsligt då, 1988/89, började det suga i speltarmen igen. Peter gästade Ace på hans tredje skiva efter Kiss; ”Trouble Walkin’”. Gästsång och percussion på tre låtar bäddade för lite jams med Ace även live, och 1990 skulle Peter dyka upp som gäst på ”Deuce” på både ett och två gig i USA. Peter bodde fortfarande i Los Angeles och i början av 1989 hade han börjat synas med lite olika människor. Bandet skulle snart komma att kallas för The Tree eller The Keep, vad som kom först (hönan eller ägget) är osäkert fortfarande. Den första lineupen värd namnet bestod av Peter på trummor och sång, Kevin Russell på gitarr (hade tidigare spelat med bl.a. Tod Howarth, Frehley’s Comet), Joey Muddari på bas samt Michael McDonald på leadsång. Och nu får ni hänga med, för här går det undan. Michael McDonald hade tidigare kallat sig för David Donato (oj så bra artistnamn!) och var sångare i White Tiger. Get it? White Tiger? Med Mark St. John på gitarr? Jajemen, densamme Mark St. John som spelade med Kiss 1984! I vilket fall, Mark tog snart över Kevin Russells roll som gitarrist i bandet och Joey Muddari byttes ut mot en Jim Barnes. Snart nog byttes Jim Barnes dock mot Marks bror, Michael Norton. Och då har vi alltså tre fjärdedelar av White Tiger samt Peter Criss i ett band! Jajemen!

Bandet repade mycket, främst hos andra än Peter eftersom Peters fru Debbie (enligt Mark) inte ville veta av något rock n’ rollande hemma. Bandet hoppade ganska rakt in i studio för att spela in några låtar för att ha något att presentera för skivbolagen. Femlåtarsdemon cirkulerar bland fans i bra kvalitet och vittnar om ett hungrigt bra rockband, dock utan någon egentlig identitet. Det låter helt enkelt som vem som helst som kunde skriva rock, även om låten ”Between the Lines” är grymt bra. De andra låtarna heter “Do You Know What I Mean” (en cover av Lee Michaels hit från 1971), “Love for Sale”, “All Night Long” och “Been a Long Time”. Demon spelades in i Sound City Studios i Los Angeles, och det finns troligen fler låtar inspelade men det är inget som cirkulerar. Ännu.

The Keep (jag hoppas att detta var det gängse namnet, The Tree låter illa i mina öron) spelade tyvärr bara live en enda gång, den andra maj 1990 på en drum clinic som hölls på Guitar Center Music Store i Lawnsdale, CA. Tyvärr är detta inget som finns inspelat, eller i alla fall ute. Man kan stillsamt fundera på vad de körde, säkerligen några White Tiger-låtar, kanske någon Kisslåt samt flertalet av de nya låtarna låter väl rimligt. Men jag vet som sagt inte.

Sedan vändes allt upp och ner. För det första dog den ordinära rockmusiken i skivbolagens ögon när grungen slog igenom 1990, och det fanns plötsligt ingen plats för band som The Keep som spelade vanlig hårdrock. Kort därefter sket Peters liv sig ganska så ordentligt. För att göra en lång och jäkligt tråkig historia kort så dog Peters mamma under nyårsveckorna 1990/91, samtidigt publicerade den amerikanska tabloiden en historia om en Peter Criss som varit rockstjärna men som nu levde under en pir i Santa Monica, utslagen och fattig. Med bilder och allt skränade tidningen ut denna historia, som självklart var falsk, men som ändå rönte mycket uppmärksamhet. Folk gick på den och ville hjälpa Peter, men snart visade det sig att den hemlöse var en Christopher Dickinson som gått med på att ljuga för att få sig en kvarting. I vilket fall, Peter och alla andra inblandade var med i Phil Donahue Show i februari 1992 och där redde problemet ut sig, Peters rykte blev återupprättat, Christopher fick sitta och se hjälplös ut (t.o.m. Peter tyckte synd om honom) och The Star blev stämda. Stämningen resulterade i två saker: en förlikning mellan Peter och blaskan, och att Peters giftermål gick åt helsike när Debbie lämnade honom för advokaten.

Efter detta hoppade Mark av The Keep vilket Peter tog som en personlig förolämpning, och även sångaren försvann. Michael Norton, basisten, stannad ett tag men slutade snart även han. Kvar var en desillusionerad Peter som i vanlig ordning skyllde alla fel på alla andra. Via en bekant fick han dock nys om en basist som hette Mark Montague, och utan ens en provspelning fick han jobbet som basist i det nya bandet Criss 1991. Via två intressanta och vid denna tidpunkt av varandra helt oberoende källor, Gene Simmons och Eddie Kramer, fick Peter nys om en kille som hette Phil Naro. Phil skulle bli Peters nya sångare och låtskrivarpartner. Efter några auditions hade de även en gitarrist, Ray Carrion. Nu var det ingen tid att förlora, Peter och Phil började jobba lite med några låtar från The Keep men även en hel del nya. Låtarna som ”överlevde” från The Keep var följande: ”Love for Sale”, ”Do You Know What I Mean” och ”Between the Lines”. Utöver dessa så repade Criss på nya låtar, som tillsammans med de ”gamla” även spelades in i studio. De nya låtarna hette “Blue Moon over Brooklyn”, “Wait For the Minute to Rock n’ roll”, “No, I’m Not Afraid”, “Bad People Burn in Hell”, “Spread the Word”, “First One to Admit It” och “All in This Together”. Alla dessa låtar, inklusive två versioner av ”Between the Lines”, cirkulerar bland traders i hygglig till god kvalitet.

Phil Naro skulle dock skiljas fort ifrån bandet då hans barn blev sjukt och han blev tvungen att åka hem till Toronto. Detta gillade inte Peter, och ersättaren blev en Phillip Anthony. Bandet fortsatte repa och skriva låtar, och gjorde sedermera premiär inför publik den tionde november 1991 i Los Angeles på Exposure 54 Club. Setlisten bestod av “Love for Sale”, “Bad People Burn in Hell”, “Blue Moon over Brooklyn”, “Live Life” , “No, I’m Not Afraid”, “Surrender”, “Bad Reputation”, “Between the Lines”, “You’re the One”, “Wait For the Minute to Rock n’ roll”, “We Want You” samt en akustisk version av “Beth”. Denna lineupen gjorde den första regelrätta turnén som involverat Peter sedan 1979! I april 1992 startade turnén som skulle ta bandet runt i USA under våren/sommaren på totalt 52 konserter. Setlisten varierade lite per kväll, vissa spelningar var runt 65 minuter långa och andra ända upp till 85 minuter. Dessutom hade man lagt till två låtar i det akustiska setet som kom som första extranummer innan avslutande ”We Want You”, ”Beth” föregicks av ”By Myself” (från ”Out of Control” 1980!) och ”Hard Luck Woman”. Även ”Nothin’ to Lose” spelades på turnén, elektriskt dessutom! (”By Myself” är för övrigt en riktig höjdare att höra live på de cirkulerande konsertinspelningarna vill jag påpeka) Criss spelade bl.a. på The Ritz i New York den trettonde maj, endast fyra dagar efter att Kiss spelat där med nya trummisen Eric Singer. Besviken på att han inte kunde sälja ut som Kiss gjorde (1 500 biljetter på en och en halv minut) så beskyllde Peter Paul och Gene för att ha smutskastat honom, och han spydde galla över hemmapubliken i mängder av intervjuer efteråt.

Efter turnén lämnade Phillip Anthony bandet på hösten för att bli sångare i Beach Boys (jösses). Nya sångaren kom att heta Mike Stone, och i december 1992 var det turnédags igen med en lite förändrad setlist. Några låtar var borta, några nyskrivna tillagda och ”Nothin’ to Lose” byttes ut mot ”Let Me Go, Rock and Roll”. 1993 skulle bli ett bra år, bandet präglades dock först av ett medlemsbyte igen. Ray Carrion stack och blev snabbt ersatt av Kirk Miller. På våren 1993 skrev äntligen bandet kontrakt med ett skivbolag, ett litet independentbolag som hetter Tony Nicole Tony-records. Bandet spelade in en femlåtars limiterad och numrerad EP som släpptes i december 1993 (Bergdahl har nummer 5918). Skivan innehåller följande låtar: ”The Cat”, ”Show Me”, ”Good Times”, ”What You’re Doin’” samt en akustisk ”Beth”. Musiken är samma stil som Peter kört sedan 1989, vanlig enkel rock n’ roll. EP:n gjorde mig oerhört lycklig när den kom, det var ju för skrående tolv år sedan människan släppte något sist! Inget nyskapande men ack så trevligt. Omslaget är en närbild på Peter med halva ansiktet osminkat och halva sminkat som när det begav sig. Vad ville han med detta egentligen? Det tål att funderas på. Dessutom tackar han Paul, Gene, Ace och Eric Carr i tacklistan. Eric träffade han mig veterligen en enda gång, 1984 i New York. Nog ligger det ett par två ugglor begravda under en hund här…

Så kom 1994, ett år med lite av varje. Till att börja med så blev Peter offer för ett försök till en carjacking i Los Angeles, han skadades ganska allvarligt när någon slog sönder hans ansikte genom sidorutan. Flera operationer krävdes för att återställa honom, det var en ganska ruggig period enligt Mark Montague, basisten i Criss. Dessutom så hoppade Kirk Miller av och blev ersatt av Mike McLaughlin (ej att förväxla med jazz/fusiongitarristen med samma namn, men det tål att funderas på hur det hade kunnat låta med en sådan virtuos i bandet). Denna sättning tog steget fullt ut och spelade in en hel skiva, ”Cat #1”. Skivan innehåller låtar från alla Crissättningarna, och en låt gjordes det dessutom en video på (”Show Me”). Som lök på laxen var gamle Ace Frehley inkallad för tjänstgöring vilket resulterade i spelande på låtarna ”Bad Attitude”, ”Walk the Line” samt ”Blue Moon over Brooklyn”. Den sistnämnda hade nu transformerats ifrån den rocklåt den var 1991 till en ganska vacker halvballad, den i mitt tycke bästa versionen. Skivan, som bar ganska exakt samma omslag som EP:n, bara några få justeringar, släpptes i augusti. Samtidigt som skivan släpptes var Peter på en conventionturné i Europa vilken tog honom till bl.a. Köpenhamn. Dessutom var han i Amsterdam, och det finns en video ifrån den Q&A-sessionen där Peter sitter märkbart påtänd av något och snackar så mycket skit att man tror att man hamnat på socialmoderaternas partikongress. Han slaktar alla återigen, Kiss, Paul, Gene, men framförallt slaktar han det faktum att Kiss existerar utan honom. En mycket underhållande om än tragisk video. Så otrevlig var han inte i Köpenhamn, även om han var riktigt sur när han tvingades sitta och signera saker. Han vägrade även ställa upp på foto med fansen under större delen av conventionturnén (kanske hela). Snålgris. Han spelade i alla fall med coverbandet som hade en egen Kiss-show på varje convention, i Köpenhamn blev vi tilldelade tre riktigt hemska versioner av ”Deuce”, ”Strutter” och ”Hotter than Hell”.

Efter att skivan och singeln (jomen! Akustisk ”Beth” + 2) släppts var det så turnédags igen, bandet körde hårt i slutet av 1994 och början av 1995 då YTTERLIGARE en medlem tappades. Mike Stone försvann (spelar numera med Queensrÿche och var i Sverige i juli 2004!) och in kom Jason Ebs och tog över sången. Bandet fortsatte skriva låtar, och det materialet är bland det tyngsta Peter någonsin varit med och gjort. Jason skulle visa sig vara en bra vitamininjektion. I juni 1995 gästade Peter Kiss på det första amerikanska Kisskonventet, han blev intervjuad på scen och var sedan med och sjöng några låtar när de körde sin akustiska spelning. Efter denna halvåterförening var det turnédags, denna gång tillsammans med Ace! De kallade turnén för Bad Boys of Kiss, och första rundan på sommaren tog dem till Kanada för flera spelningar, sedan tillbaks till USA. Nu hade Peter verkligen börjat rota i Kisslåtskatten, ”Strutter”, ”Baby Driver” och ”Hooligan” luftades ofta, både elektriskt och akustiskt. Dessutom testades flertalet nya låtar såsom ”The Shooter” (även kallad ”My Reality”), ”Zig-Zag” (även kallad ”Fallout”), ”Beg, Borrow & Steal” m.fl. Låtarna var som sagt väldigt tunga för att vara Criss, och det finns faktiskt fyra låtar inspelade i studio som ingen vet speciellt mycket om. Jag kan berätta att två av dem är ”The Shooter” och ”Zig-Zag”, och jag tror en tredje är just ”Beg, Borrow & Steal”. Jag har hört de två förstnämnda och det låter grymt bra. Hoppas dessa låtar kommer ut i samlarkretsar snart, det är de verkligen värda.

I augusti 1995 återförenas så original-Kiss under ”MTV Unplugged”-inspelningarna, och vi vet alla varthän det barkade. Det var enligt Jason helt klart redan under höstturnén att Criss inte skulle komma längre än till december, och den sextonde december spelade bandet sin sista spelning till dags dato i Greenwood Lake, NY. Två månader senare blev världen tagen på sängen under American Music Awards.

Här står vi nu, i slutet av 2004. Peter Criss-sagan i perioden mellan Kiss och Kiss igen har tagit slut. Jag hoppas det kommer en fortsättning i form av mer ny musik av Peter, han har snackat länge om det. Men det har han ju alltid gjort. Snackat alltså. Det mesta av Peters post-Kiss/pre-Reunion Kisskarriär är bra, allt är värt för den vetgirige att försöka leta fram. Det finns massor av spelningar och demos i cirkulation, man skall bara veta var man skall leta.

Söndag – 041219 – 01.15 – Bergdahl signing off för han har tvättstugan om åtta timmar

/ Alex Bergdahl 041219

Fakta

Criss: EP 1993 Special Limited Edition

Inspelad i juli 1993 i Track 24 Recording Studios, förutom trummorna som spelades in i Brooklyn Studios.

USA : Tony Nicole Tony Records – CD – 0004-2SE

1. The cat
2. Show me
3. Good times
4. What you´re doin´
5. Beth

Criss: Cat #1 1994

Inspelad 1993 i Track Studios, förutom trummorna som spelades in i Cherokee Studios.

Canada: Tony Nicole Tony Records/PolyGram – CD – 76974 2035-2

Europa: Tony Nicole Records/Megarock – CD – MRRCD-017 (släpptes 1995)

USA:Tony Nicole Records – CD – 0004-2/4

1. Bad Attitude (feat. Ace Frehley)
2. Walk the Line (feat. Ace Frehley)
3. The Truth
4. Bad People Burn in Hell
5. Show Me
6. Good Times
7. Strike
8. Blue Moon Over Brooklyn (feat. Ace Frehley)
9. Down with the Sun
10. We Want You
11. Beth