Lund 1984 med Johan Falk

Lund 1984 med Johan Falk

Onsdag den 24 oktober

På Animalize-turnén hade jag bestämt mig för att se alla tre Sverigekonserterna. Vi började med att köpa tågbiljetter tur och retur Göteborg-Lund för lågpriset 152kr. Det var jag och två kompisar, bägge två lystrade faktiskt till Henrik. Vi hade fått reda på vilket hotell Kiss skulle checka in på, men vi hann inte dit innan bandet åkt iväg till arenan. Istället började vi vandra mot Olympen till fots. Väl på plats fick vi vänta några timmar innan dörrarna öppnades för insläpp. Nu var det nära…

Ännu en gång skulle jag få bevittna det bästa livebandet jag någonsin hade upplevt. Visst föredrog jag det sminkade Kiss, men det osminkade Kiss gick inte av för hackor. När portarna öppnades tog vakterna hela biljetten istället för att riva av en bit. Jag hade med mig en stor kameraväska med en systemkamera med tillhörande teleobjektiv och blixt som jag hade lånat av min bror och jag hade fått en snabblektion i hur den fungerade. Vakterna sa ingenting när jag gick in med min stora kameraväska. Det var onumrerade platser på hela Olympen, man kunde sätta sig var man ville. Vi valde att sätta oss på den vänstra läktaren, så långt fram vi kunde komma. Vi hade bra överblick över scenen och där tog jag en hel rulle bilder.

Mot slutet av konserten gick jag över till den högra sidan och knäppte ytterligare några bilder. Kiss hade inget förband eftersom de inte hade plats för deras utrustning då ytan på scenen inte räckte till. Dessutom var taket lågt, vilket syns på bilderna från konserten. Kiss-loggan stod mer eller mindre på golvet bakom trumsetet istället för att hänga ner från ljusriggen som den vanligtvis gjorde. Det var en intimare konsert där man såg allt väldigt bra och det kändes som man kom närmare bandet.

Efter konserten satte vi oss en stund på ett fik och hämtade andan. Där fick vi syn på några med backstagepass och min kompis, Henrik fick en plan – han skulle tillverka ett eget backstagepass och försöka använda det i Göteborg. Han studerade passen mycket noga. Hur det gick för Henrik får ni läsa om i texten om mina upplevelser från Göteborg 1984. Men vi hade ett akutare problem. Var skulle vi sova i natt? Vi hade inte bokat något hotellrum och det sista tåget till Göteborg hade redan gått. Eftersom vi nu visste var Kiss bodde så bestämde vi oss för att gå bort till deras hotell. Vi stod och frös i över en timme innan Eric Carr äntligen kom ut vid midnatt. Han skrev autografer till alla som ville, vilket nog var en 7-8 fans.

Eric var mycket vänlig och omtänksam och tog sig tid att fråga flera gånger hur jag stavade mitt namn. Ändå blev det fel för jag hade svårt att bokstavera på engelska. Det står ”To Juhan, Eric Carr KISS” på mitt papper. Efter Eric gått in igen drog vi runt på Lunds gator resten av natten för att invänta tåget till Göteborg som gick först framåt 6-7 på morgonen. Vi värmde oss bland annat i en bankomatkur tills polisen kom och körde ut oss. En stund senare hittade vi en nattöppen kyrka där vi kunde gå in och sätta oss. Prästen kikade ut från sin dörr och blev nog mäkta förvånad när han såg oss. Det visade sig att vi inte var välkomna här heller. Förmodligen såg han oss som ett gäng skräckinjagande hårdrockare som hyllade Satan för han ringde polisen som återigen körde oss på dörren och ut i kylan. Vad genomlider man inte för att följa sina idoler på riket runt? Särskilt när man är en fattig gymnasiestudent.

Tidningsrecensioner Lund

Arbetet 25 okt 1984

Kiss – älskade och hatade hårdrockare

Erik J Rudvall träffar Paul och Gene innan konserten på Olympen. Paul vill inte kommentera våldet i WASP’s framträdanden. Dom får skaffa sig en egen stil utan att vi bestämmer vad som är rätt eller fel. Gene tycker att Kiss har utvecklats genom att spela snabbare och högre. Vi gillar det vi håller på med och fansen också säger Paul. Vi slåss för de nertryckta säger Paul. Ända sen vi började har vår musik skrivits ner.

Lena Svensdotter, Paraden på Rockkonsert

KISS BÄST UTAN MASK

Här är en tjej som har fattat storheten i Kiss liveframträdanden. Hon beskriver att Kiss har lagt av med sceneffekterna och utan dessa är det bara fyra oerhört skickliga musiker som bevisar att de klarar sig fint utan bomber och eld så länge de levererar bra musik. Eric står för svänget i musiken och Paul är den som flörtar med publiken och får igång en dialog med dem. Gene provocerar fram reaktioner från fansen och även Bruce beskrivs positivt då han nämns som en lysande gitarrist. Det enda som kommer fram i negativa ordalag är den höga volymen.

Kvällsposten den 25 okt 1984

Det är till och med en bild på Gene på förstasidan och rubriken är Kiss – snällare med åren

Hårt, hett och högt – men tamt…

Kiss kommer till Lund utan en massa effekter och då tycker recensenten att Kiss har tappat sin råhet. Det nämns också en hel del hur Paul får publiken att skrika sig hesa och sjunga med. De har också noterat att Bruce Kulic, (ja de stavar hans namn så.) mest får stå i bakgrunden och får inte ens en lampa på sig under sina gitarrsolon. Även här berättas det att Kiss spelar olidligt högt och tyvärr också otroligt onyanserat.

GP, Peo Andersson, publicerad den 27 okt 1984

VISST KAN KISS!

Bandet är samspelt, showen fri från döda punkter, och musikaliskt är det rockmusik av bästa märke. Ja, det är en väldigt positiv recension av Peo som berättar att han även såg Kiss 1980 där det var betydligt mer av scenshow. Men detta till trots, så levererar Kiss en bra show och Kulic (ja, även här stavas hans namn utan K) får oerhört mycket beröm och beskrivs som ett utmärkt tillskott. Dock går Peo emot de andra recensenterna som klagade på volymen. Han tyckte det var bra ljud på Olympen och inte alls för högt. Kan det ha att göra med att man gillar det man hör? Ja, jag tror faktiskt det.

/Johan Falk

 banner ad


Comments are closed.