Live to Win – En soloartist att räkna med

Live to Win – En soloartist att räkna med

Live to win - Paul Stanley

Spekulationerna drog igång samtidigt som nyheten om en kommande soloplatta såg dagens ljus. Paul har ju trots allt inte spelat in något solo sedan 1978, så hur skulle detta låta? Nu vet vi svaret och detta är mina reflektioner över ”Live to Win”.

Paul Stanley är en man som för det mesta förknippas med party, rock n’ roll och trallvänligt låtmaterial, så därför trodde säkert flera att den här plattan skulle följa samma mall. Paul har ju dock visat andra sidor av sig själv tidigare, exempelvis på ”Carnival of Souls – The Final Sessions”, så min tanke och förhoppning var att hans nya soloalster skulle vara något helt nytt och fräscht!

Helt allena har han dock inte varit i arbetet med plattan, utan har tagit hjälp av bland annat Desmond Child, Andreas Carlsson, Bruce Kulick, Tommy Denander och John ”5” Lowery. Detta må kännas som en salig påse blandat, men enligt min mening har han använt sig av helt rätt folk vid de rätta tillfällena.

Live to Win

Titelspåret får öppna plattan och fungerar bra som en kraftfull och rättfram öppning. Ett tungt och mörkt gitarriff driver denna ganska fartfyllda låt framåt, plus att synthmattor och andra effekter ger ett väldigt djup åt låten. Med detta arrangemang lägger han ribban mycket högt, och lovar oss en musikalisk resa genom en monsterproduktion.

Sången är väldigt energisk och det hörs på Paul att han hungrat efter att få spela in nytt. Segerkänsla finns i både text och sångstil, så redan här står det klart att Paul Stanley är tillbaka och lever för att vinna!

Lift

Spår nummer två är om möjligt snäppet tyngre än föregående. Riffet bygger mer på takt här och basen blir tydligare i den här typen av arrangemang. Små snygga gitarrlick ylar till lite klagande i bryggan innan refräng då och då, vilket höjer det hela ytterligare ett par pinnhål.

Även här ligger en hel del syntetiska effekter och tuggar i bakgrunden som snyggar till och när vi kommer fram till sticket kulminerar låten när ett mäktigt stråkarrangemang tonar in. Låten är dystert vacker och smått gotisk.

Paul använder sig inte direkt av sitt höga sångregister i låten, utan spelar mer på en allvarlig känsla och en ganska bedjande röst.

Wake Up Screaming

Här piggas melodin upp något jämfört med tidigare stycken. Melodin för mina tankar bakåt till sent 1980-tal, tycker att den har ganska mycket ”Hot in the Shade” över sig. Enbart positivt i mitt tycke, då jag anser att hans låtar på den plattan var mycket starka.

Trots att detta är en något mer lättsam låt så är han produktionen trogen, vilket gör låten väldigt mycket mäktigare än om den hade producerats av Kiss 1989.

Här sjungs det i en högre tonart än innan och visst känner vi igen det! Lite raspigare än tidigare, men väldigt kraftfullt och snyggt.

Everytime I See You Around

Inget Paul Stanley utan ballader – och vilken ballad sen! Börjar med vackert, akustiskt strängplockande för att sedan brista ut i ett tyngre arrangemang. Känslan av ballad stannar ändå kvar och denna tycker jag står sig lika gott som klassikerna ”Forever” och ”Every Time I Look At You”.

Det enda klagomålet jag har är på partiet med ”humm-mm”, stämman känns i vägen på något sätt.

Klassisk Paulsång för den här typen av låtar, det vill säga han låter lite väl glad i hågen för att sjunga om den förlorade kärleken.

Bulletproof

Vi bjuds tyvärr här på något intetsägande och entoniga verser, men det tunga pianot är genialiskt! Detta piano klingar ut tydligare i refrängen och kryddar melodin med mer sväng än den hade haft annars. Det som räddar låten är refrängen, som svänger rejält.

Det jag vill lyfta fram när det gäller sånginsatserna är den kvinnliga kören. Detta funkar klockrent som stämningshöjare och sveper över mig som en frisk fläkt. Paul leder fram sången på ett självsäkert vis och sångstilen känns igen sen tidigare år.

All About You

Introt kan vara något av det mest “icke-Paul” jag någonsin hört. Låten kräver några lyssningar innan den fastnar, men efter ett par chanser sitter den som den smäck till poppärla den är!

Låten drivs till en början av det syntetiska, men i refrängen öses det på med tyngre gitarr och högre oktaver. Det lite udda trumspelet övertygar inte helt och vissa syntheffekter känns smått malplacerade, men i övrigt funkar detta mycket bra.

Paul sjunger lite halvmystiskt och lugnt i verserna, men i refrängen tar han i ända från tårna och får väggarna att skaka!

Second to None

Dags för ytterligare en ballad, tycker inte att denna håller samma klass som den tidigare. Lite väl smörigt för min smak, men melodin är intressant och kommer med största sannolikhet att tilltala många. Ett plus i kanten för att mixa in kyrkklockor här och där, tyvärr räcker inte det för att rädda denna soppa.

Sången är dock väldigt fin och kommer helt till sin rätt i den här typen av låt. Lagom darrig och bedjande och fina stämmor bättrar på det hela.

It’s Not Me

Lite av en mellanlåt, inte dålig men inte heller toppen. Rak rocklåt med svängig och trallvänlig vers samt en refräng med bra ös i. Snyggt och finurligt gitarrspel gör att låten inte går helt förbi.

Standardsång för att komma från Paul och snygg stämsång på rätt ställen snyggar till.

Loving You Without You Now

Ett kortare intro med piano och stråkar öppnar denna ballad, snyggt och stilfullt. Melodin i denna softa låt fångar mitt intresse och har de rätta kvalitéerna en ballad behöver. Detta är helt klart ett skönt break från plattans hårda arrangemang i övrigt.

Sången pendlar mellan mjukt och hårt, vackert känslosamt i verserna och kraftigare i refrängerna. Paul är verkligen mästare på att ta i utan att förstöra känslan i den här typen av låtar och utnyttjar även här sin dynamik till fullo.

Where Angels Dare

Plattans avslutning är inget halvdant! Med denna låt ser han till att man minns plattan som kraftfull och genombra redan efter första lyssningen. Mäktigt och snyggt arrangemang som drivs av gitarrer och som flera gånger tidigare ligger där små effekter som klockrent höjer känslan för lyssnaren.

Låten är melodisk och tung på samma gång, något jag gillar skarpt! Paul sjunger här med en otrolig känsla, samma glädje och energi som i titelspåret. Kvinnlig stämsång och partier med ”call and respond” höjer detta till skyarna.

Hög och jämn kvalité

Man märker tydligt att det ligger mycket arbete bakom produktionen och inget är här lämnat åt slumpen. Plattan är jämn och håller samma höga kvalité rakt igenom utan att bli enformig. Förväntningarna har naturligtvis varit skyhöga på den här plattan, vilket samtidigt är oundvikligt, men min gissning är att endast ett fåtal fans kommer bli besvikna på Pauls soloalster.

Något som säkert många kommer att reagera på är plattans längd. Endast dryga halvtimmen lång, men och andra sidan är varenda minut njutbar. Inga dussinlåtar finnes och Paul har endast valt ut låtar i toppklass för att platsa på skivan. Hade han tagit med tre låtar till i utfyllnadssyfte, hade det plötsligt blivit smått ointressant och vissa frågetecken hade uppstått.

I skrivandets stund har Paul dragit ut på turné i USA för att promota albumet. Bandet som backar upp honom kallar sig till vardags för The House Band och har figurerat som just husband i den amerikanska TV-serien Rock Star. Dessa killar är oerhört begåvade och hanterar utan några problem de sololåtar och Kissklassiker som spelas under turnén.

Hade bandet bestått av Eric Singer, Bob Kulick och Chuck Garric hade det hela lätt känts något krystat och förlegat, men med nya förmågor bakom sig känns det helt klart att Paul Stanley är pånyttfödd och en soloartist att räkna med!

David Mide
Reporter
Kiss Army Sweden

Destroyer # 17 December 2006

Artikeln ur Destroyer 17.

 banner ad


Comments are closed.