Intervju med Fin Costello – Rent tekniskt är det hemskt

Intervju med Fin Costello – Rent tekniskt är det hemskt

Fin Costello

Få fotografier får en sådan spridning och håller så länge som ett skivomslag. Få fotografer får uppleva känslan av att överhuvudtaget ha tagit ett klassiskt skivomslag, ännu färre lyckas ta flera. Fin Costello har tagit ett par skivomslag som blivit klassiska, givetvis med ”Alive!” i spetsen.

Trots detta var Fin själv inte säker på om någon skulle vara intresserad av att läsa det han har att berätta i den här intervjun om omslaget och den korta period han fotograferade Kiss under 70-talet. Döm själva.

Berätta lite om dig själv först. Hur kom det sig att du blev fotograf? När började du? Vad gör du i dag?

Det hela började som en hobby. I slutet av 60-talet arbetade jag i ett fotolabb och tog bilder åt de lokala dagstidningarna innan jag började fotografera musiker 1970. Just i år har jag stängt min studio i London och koncentrerar mig nu på att fotografera skivomslag åt band som Status Quo och UB40 för att nämna några.

Du såg Kiss live för första gången i mars 1975, vad var din första reaktion?

Jag såg dem för första gången på Beacon Theatre i New York (21 mars 1975) tillsammans med Peter Corriston som precis hade designat ”Dressed to Kill” åt Kiss. Bandet hade redan gått på när vi äntrade rummet, och jag kommer ihåg att jag sade till någon att det var som att kliva in hos djävulen själv. Nuförtiden är det helt normalt med rök, eld och en publik som går bärsärkargång, men då hade jag aldrig sett något liknande.

Alive! - 1975

Alive! - 1975

Varför fick just du jobbet att fotografera omslaget till ”Alive!”?

Jag blev utvald tack vare bilderna jag tog den där kvällen på Beacon Theatre och de skivomslag jag hade plåtat åt band som Deep Purple, Humble Pie och Uriah Heep.

Du fotograferade omslaget på Michigan Palace i Detroit, berätta lite om den sessionen. Ungefär hur många bilder tog du vid detta tillfälle?

Man höll på med tekniska repetitioner för konserten på Cobo Hall. John Kelly och jag filmade promofilm och jag tog fotografier till promon, med mera.
Det var från början tänkt att vi skulle plåta omslaget på Cobo Hall, men det slutade med att vi tog det på Michigan Palace i stället. Jag kommer ihåg att jag och Gene skämtade mycket om vad vi kallade ”Status Quo-posen”. Vi var där hela dagen och hela natten och jag tog ungefär 20 rullar film.

Var det annorlunda att fotografera Kiss jämfört med andra band?

Ja, eftersom de var mer teatraliska än de andra stora rockbanden vid den tiden, mera show business så att säga. De gillade det tidiga 70-talets glamscen med akter som Gary Glitter och David Bowie. De var väldigt professionella och lätta att arbeta med.

Var det enklare att fotografera Kiss på Michigan Palace i stället för dagen efter på Cobo Hall, som är en större lokal?

Det var bara annorlunda eftersom jag hade total kontroll där och kunde dirigera bandet medan jag på Cobo Hall hade varit tvungen att följa showen och om jag hade missat något så hade det varit borta för alltid. Äkta livefotograferingar är alltid riskabla.

Togs det några andra mer eller mindre konceptuella foton i stil med fotot med bannern på baksidan?

Vi tog några olika foton på hela bandet och varje medlem, men konceptet var ”live”. Fotot på baksidan togs precis innan Kiss gick upp på scenen på Cobo Hall. Till höger om killarna med bannern sitter Chad Smith från Red Hot Chili Peppers och hans bror som var skolpojkar vid den här tidpunkten.

Hur omfattande var ditt samarbete med albumets designer, Dennis Woloch?

Vårt samarbete var väldigt litet. Konceptet för omslaget var mitt, baserat på omslaget till Uriah Heeps ”Live” som jag hade gjort ett par år tidigare i London.

Ett kommersiellt misslyckande med ”Alive!” kunde ha inneburit slutet för Casablanca Records och kanske till och med Kiss själva. Upplevde du den spänning som måste ha omgärdat hela projektet?

Spänningen låg mer på affärssidan och hos Casablanca. Jag gjorde en överenskommelse med Bill Aucoin om att ta en risk med min betalning beroende på om albumet kom ut och om Casablanca överlevde. Inom ett par månader hade Casablanca hits med Kiss, Donna Summer och filmen ”The Deep”, som räddade bolaget.
Vi visste alla att Kiss förr eller senare skulle slå igenom och det enda problemet var kostnaden för att hålla showen ute på vägarna. Det var också vid den här tidpunkten som band som Rolling Stones, Led Zeppelin, Deep Purple och Aerosmith började ge riktigt stora stadiumkonserter, och Kiss dök upp vid precis rätt tidpunkt för det.

Fin Costello tillsammans med Kiss i Cadillac 1975.

Fin Costello tillsammans med Kiss i Cadillac 1975.

Vad tycker du om omslaget i dag?

Rent tekniskt är det ett hemskt fotografi, men det fungerar verkligen tack vare den smutsiga råa atmosfären som var precis vad fansen såg i showen. Det var perfekt för bandet vid just det tillfället, och det fungerade uppenbarligen eftersom det nu har blivit klassiskt, och inte bara för sin egen generation.
Jag fotade Jon Bon Jovi nyligen och han sade att det var en av hans största influenser som ung pojke i New Jersey. Dave Mustaine och Bruce Dickinson har sagt ungefär samma sak. Det gör mig väldigt nöjd eftersom det var där jag själv befann mig när fotot togs.

Skulle du personligen ha valt ett annat foto än det som till slut blev omslaget?

Nej.

Finns det något med fotot som en annan fotograf hade gjort annorlunda? Du har till exempel medgett att det inte är någon bra bild rent tekniskt sett.

Jag antar att fotografiet fungerar eftersom det får fram sitt budskap, även om det inte är rent tekniskt ”rätt”. Jag har ingen aning om vad en annan fotograf skulle ha gjort med det. Jämför till exempel med Barry Levines arbeten, som tekniskt sett är mycket mer sofistikerade än mina, men ger en helt annan känsla och atmosfär.
Det spelar ingen roll hur man gör det så länge det fungerar för personerna som tittar på det. Ozzy Osbournes ”Bark at the Moon” är ett annat exempel på ett av mina fotografier som inte är ”rätt” tekniskt sätt men helt klart fungerar. Mick Wall kallade en gång mina bilder råa, men rätt för rock.

Trots att Kiss är kända som det ultimata livebandet är omslaget till ”Alive!” ett av få exempel där man använder ett livefotografi till albumomslaget. Vad tror du anledningen till detta är?

Det är en sak du bara kan göra en gång och de gick vidare till en mer sofistikerad stil på sina album, som uppenbarligen hade blivit rätt för dem då. Då behövde de också annat folk för att förverkliga sina visuella visioner.

Det är svårt att hitta någon som inte tycker att ”Alive!” är ett bra album, vad tycker du?

Precis som några av de andra livealbumen under denna era, som Deep Purples ”Made in Japan”, The Who ”Live at Leeds” och Rolling Stones ”Get Your Ya, Ya’s Out”, fångade ”Alive!” känslan av bandets konserter komplett med misstag och allt.
Jag är övertygad om att mycket negativt kan sägas om spelandet på skivan, omslaget och kvaliteten på inspelningen, men det spelar ingen roll eftersom den gör vad den ska göra, den fångar känslan av vad Kiss var just då.

Ace med flaskan i högsta hugg, en av Fins favoritbilder med Kiss.

Ace med flaskan i högsta hugg, en av Fins favoritbilder med Kiss.

Ungefär hur många bilder per konsert tog du när du fotograferade Kiss live?

Fem till sex rullar.

Hur många bilder tog du under en normal fotosession?

Det berodde helt på vilken sorts session det var. Oftast tog jag bilder tills jag var säker på att jag hade fått allt jag kunde tänkas vilja ha.

Du gjorde många jobb åt den svenska tidningen Poster på 70-talet, berätta!

Hans Hatwigs tidning var den första i sitt slag, inte bara i Sverige utan i hela världen. Banden gillade verkligen de stora bilderna och det var givetvis en genial idé för fans av teatraliska band som Kiss. Det var fantastiskt att arbeta med Hans. Det var alltid helt galet att jobba med honom men framför allt mycket roligt.

Som fotograf har du rest mycket, har du något favoritland eller någon speciell plats som du tycker är värd att nämna?

Inom musikbranschen måste jag säga USA, på grund av dess professionalism.

När fotograferade du Kiss senast?

1976. Jag arbetade endast med dem under en kort period, runt 18 månader.

Har du några planer på att släppa en fotobok med dina arbeten med Kiss, i samma stil som exempelvis Barry Levines ”The Kiss Years”?

Nej, jag har inte tillräckligt med material. Jag kommer däremot kanske att sätta ihop ett häfte med foton ifrån Alive!-sessionen snart. Jag funderar på en limiterad utgåva på 25 signerade exemplar i A4-format med 20-25 bilder, varav ett par även kanske kommer att vara ifrån Cadillac, Michigan.

Finns det något riktigt personligt minne med Kiss som du skulle vilja berätta för oss Kissfans som bara du känner till?

När Peter Criss var hemma hos mig i Connecticut för att bli plåtad för Cream Magazine behövde vi en snygg bil för honom att posera framför. Det slutade med att jag lånade en gammal MG av en granne som samlade på bilar. Vi glömde att täcka över registreringsskylten, så några fans lyckades spåra bilen och dess ägare. Han fick under en lång period samtal från fans som var övertygade om att han var Peter, det höll på i evigheter. Till saken hör att han var 76 år gammal och pensionerad advokat. Han tyckte det hela var väldigt lustigt.

www.fincostello.co.uk

Markus Långström
Reporter
Kiss Army Sweden

Destroyer # 14 Oktober 2005

Artikeln ur Destroyer 14

 banner ad


Comments are closed.