Från barband till tecknade superhjältar – Exklusiv intervju med Bill Aucoin

Från barband till tecknade superhjältar – Exklusiv intervju med Bill Aucoin

bill_01

Alex Bergdahl fick i egenskap av initierad Kissfantast äran att göra en intervju med Kiss första manager och upptäckare, Bill Aucoin, under dennes besök i Stockholm i maj. Läs och förundras över Alex träffsäkerhet med frågor, Bills minnesbank och några nya detaljer till den gedigna Kisshistorien.

Kan vi ta det från början? Gillade du hårdrock när du såg Kiss på Hotel Diplomat?

Nja, jag är väl inte helt säker på att jag gillade vad jag hörde på The Diplomat. Jag tror att jag gillade dem mer när jag hörde deras demo efteråt, men jag märkte att de var väldigt bestämda som grupp i vad de ville göra.

Du såg potentialen?

Jag såg potentialen och att de var ”artister”. Jag kom ifrån TV- och filmvärlden, jag var både regissör och producent redan som ung, jag hade en TV-show på NBC i USA, och det var så Kiss fick syn på mig. De skrev till mig varje vecka vilket till slut resulterade i att jag såg dem på Hotel Diplomat.

Jag är uppvuxen med musik, och på 60- och 70-talet var musik en väldigt stor del av våra liv. Vi kunde sluta med att göra något bara för att lyssna på en ny skiva, vänner kom hem till en och vi lyssnade tillsammans till varje låt. Sånt händer inte lika ofta idag, många gånger när man köper en CD så är det bara en eller två låtar som är bra, men på den tiden så kom det en ny skiva som man hörde talas om och som man bara var tvungen att åka och lyssna på.

Det var inte heller bara lyssnandet som var viktigt, man tittade på omslaget också. Omslagets utseende var mycket viktigt. Man lyssnade på hela skivan, ofta tillsammans med många vänner, och detta inkluderade både folkmusik, rock n’ roll och allt möjligt.

Så olika sorters musik var inte alls främmande för mig, men om jag skulle lämna TV- och filmindustrin för att bli manager så var det tvunget att det skulle vara ett tillräckligt intressant och spännande band för att jag skulle vilja bli involverad.

När jag så fick se att Kiss hade en show, även om det inte var någon större produktion precis i början, så blev jag väldigt inspirerad och tänkte att ”de vill verkligen framträda, detta kan bli kul”.

Jag träffade dem efteråt och bad dem att komma till mitt kontor för att prata lite, och jag föreslog att de skulle ge mig 30 dagar att skaffa dem ett kontrakt, och om jag lyckades så skulle vi fortsätta jobba tillsammans. Om jag däremot inte lyckades skulle de själva får välja om de ville sparka mig eller fortsätta jobba med mig.

De kom till mitt kontor, vi talade igenom detta och de gick med på det, och inom 30 dagar hade jag ett kontrakt åt dem. Det var så det hela började, men i övrigt gjorde jag bara små förändringar, jag uppmuntrade dem exempelvis till att göra en större show.

I början hade alla inte samma vita grund för sminket, och jag tyckte att de skulle ha det för att det skulle se mer enhetligt ut. Jag hjälpte till att designa deras kläder och att utveckla scenshowen med pyroteknik och Genes eldblåsande, och även med trumsetets ”svävande”. Allt detta var alltså påtänkt och i vissa fall med i showen i princip från början.

Kiss idag består av Paul och Gene med inhyrda musiker, men vem styrde bandet 1973?

Ironiskt nog så har det där förändrats från hur det var i början. Den enda med någon egentlig inspelningsbakgrund och som hade haft skivkontrakt och släppt en skiva innan Kiss var Peter. Peter hade spelat i en grupp som hette Chelsea och de hade kontrakt med RCA, så 1973 var det ofta Peters åsikt som styrde besluten. Sedan hittade Ace på namnet Kiss och dess logotyp, så han var också med i oppositionen på den tiden.

Paul och Gene är och har alltid varit konsekventa och bestämda men på vissa sätt gammalmodiga, medan Ace och Peter var de utsvävande, kanske lite galna hårdrockarna. Jag minns att när vi var ute tillsammans eller hemma hos någon så spelade Paul och Gene alltid Beatleslåtar, aldrig hårdrock.

I alla fall, i början innan jag kände dem så var Kiss en draggrupp, de hade klänningar och allt sånt, men när New York Dolls slog igenom ville de inte vara en kopia av dem. Det är intressant, på den tiden ville ingen vara en kopia av någon annan, alla ville vara ett eget band.

Idag har vi kopior på kopior på kopior, skivbolagen ser att någon slår igenom och börjar omedelbart leta efter någon likadan. Men på den tiden var i princip alla skivor olika och individuella. En specifik artist eller grupp ville vara sig själva, de försökte inte likna någon annan.

Kiss var ju verkligen unika i det de gjorde, så unika att ju mer de gjorde desto mer hatade pressen dem, desto mer hatade andra grupper dem, radio hatade dem, och så vidare. Det var verkligen ett unikt band på många sätt, speciellt i det avseendet att ingen trodde på att ett band i smink skulle slå igenom, de var inte bra musiker nog för att få slå igenom, hur vågar de ens försöka, allt sånt vägdes in.

Hur passade Neil Bogart och Joyce Bogart (född Biawitz) in i bilden från början?

Joyce var min affärspartner. Jag var med och gjorde filmversionen av musikalen ”Oh Calcutta”, men det visade sig snart att jag behövde en assistent när jag gjorde filmen, så jag gick till The New School i New York och frågade en professor vem som var den bästa studenten han hade. Han svarade ”Joyce Biawitz”, det var så jag träffade Joyce.

Jag frågade henne om hon hade lust att vara min assistent vid filminspelningen, det fanns visserligen inga pengar men jag lovade att betala hennes utgifter. Hon tackade ja, och jag avgudade henne direkt (skrattar). En fantastisk människa, intelligent, samlad och rolig! Vi hade ett bra arbetsförhållande och jag sade till henne att jag funderade på att lämna produktionsbolaget jag jobbade för och starta ett eget.

Strax därefter startade Joyce och jag ett bolag vid namn Direction Plus tillsammans, främst för att göra reklamfilmer. Vi gjorde några filmer, och sedan producerade jag en musik-TV-show som hette Flipside. Där träffade vi Neil Bogart som var med och gjorde ett av avsnitten, och han föreslog att vi skulle göra reklamfilmer för artister varpå vi sade ja men Joyce tyckte att vi skulle göra hela låtar, inte bara korta reklamsnuttar. Vi gjorde således några sådana ”musikvideos” för Neil, som dessutom flirtade lite med Joyce.

Neil jobbade vid denna tid på Buddha Records när han plötsligt fick ett erbjudande ifrån Warner Brothers att starta ett eget skivmärke. Vi hörde talas om detta, Joyce och jag, och under hela denna period skrev Kiss till mig i princip varje vecka efter att ha sett Flipside. Jag gick och såg Kiss, och efter mitt förslag till bandet var Neil den första personen jag gick till eftersom jag jobbat med honom tidigare.

Neil sade att han tyckte det var en bra idé med ett annorlunda band så han spelade demotejpen för sina producenter på Buddha Records, Kenny Kerner och Richie Wise. De hade haft några hits på Buddha och Neil frågade vad de tyckte om detta nya rock n’ roll-band. Vad han inte visste var att både Kenny och Richie var riktiga rock n’ roll-typer själva. Även om de hade gjort pophits för Buddha så ville de gärna producera ett rockband, och när plötsligt ett rockdemo dök upp så sade de omedelbart ja.

Jag är inte säker på att de egentligen gillade Kiss, men det spelade ingen roll för de ville producera ett rockband, så dels fick Neil ja från sina producenter, dels började han bli kär i min affärspartner Joyce och mitt i allt detta fanns en grupp kallad Kiss som genom alla dessa sammanträffanden fick ett skivkontrakt. Det var verkligen så det gick till (skrattar).

Det var alltså alla dessa faktorer som bidrog till att Kiss fick kontrakt. TV-showen Flipside, Neil gillade Joyce, vi gjorde musikvideos innan någon annan vilket Kiss uppskattade, Ken och Richie ville verkligen producera rock, det var verkligen ödet som spelade alla i händerna.

Alla ville göra något, inte nödvändigtvis tillsammans, men allt passade ihop vid just denna tidpunkt. Efter ett tag kom ju också Joyce Biawitz att bli Joyce Bogart, men det var flera år senare.

Men senare kom väl Casablanca att bryta sig loss ifrån Warner Brothers?

Ja, och där börjar en annan historia. Warner backade upp Neil men gillade egentligen inte Kiss. De tyckte inte att Kiss var bra nog för att ha kontrakt, de spelade inte tillräckligt bra och låtarna var inte bra nog.

Neil hade redan signat dem och vi spelade in skivan, den skulle precis komma ut när plötsligt Warner säger till Neil att ”Vi släpper ut skivan och allt sånt men fråga dem om de kan tänka sig att ta bort sminket”. Neil frågade Warner om de menade allvar och vad det var för fel med sminket. Warner svarade bara ”Usch, nej, fy, det här är helkorkat, ingen kommer att gilla ett band med smink, fråga om de kan ta bort sminket”.

En kväll när Kiss repade på gamla Fillmore East, som då stod tomt eftersom Fillmorekonceptet hade flyttat till San Francisco, så vi kunde hyra stället billigt för att repa i, fick jag ett samtal ifrån Neil där han sade ”Jag vet det är hårt, men Warner Brothers vill inte att bandet skall vara sminkat, de tror inte att de kommer att funka, kan du fråga dem om de har lust att ta bort sminket”. Jag svarade att jag inte trodde de ville göra det, men jag lovade att fråga killarna.

Bandet avslutade repetitionerna och jag gick upp i omklädningsrummet och berättade att Neil ringt och vad han sade. Jag berättade att Warner ville att bandet skulle överväga att ta bort sminket, och killarna frågade mig vad jag tyckte. Jag sade att jag inte tyckte de skulle ta bort det, detta var en unik grej och jag gillade den skarpt varpå bandet sade ”Det gör vi också”.

Jag ringde tillbaka till Neil och berättade att bandet behåller sminket, och Neil sade bara ”Okej”.

Nåväl, skivan kom ut i slutet av februari 1974 och det var dags att göra promotion för den. En del av Casablancas avtal med Warner var att Warner skulle hjälpa till att promota skivan, det var ju dessutom de som ställt upp och betalt den. Ett hemligt PM cirkulerade dock på Warner som ungefär sade ”Vi gillar Neil Bogart, men han kommer att hitta något bättre så låt denna skiva bara försvinna – bry er inte om Kiss”.

Lyckligtvis hade Neil, vänlig och älskvärd som han var, skaffat sig många vänner på Warner och en av dessa såg i skymundan till att han fick se detta PM. Där stod han med ett band som han tyckte om, som i sin tur jobbade med en flicka han ville gifta sig med, och en färdig produkt som inte skulle få någon promotion.

Neil blev såklart vansinnig och gick direkt upp till Warner huvudkontor som vid denna tid hade två verkställande direktörer, Mo Ostin och Joe Smith. Joe var den ledande kraften i företaget, medan Mo hade halkat in på VD-posten genom sina kontakter med Frank Sinatra och höll sig mer i bakgrunden.

Neil fick tala med Joe och frågade hur de kunde göra så här mot honom och hans nya skivbolag, hur de kunde gå emot det första rockbandet han släpper på sitt nya bolag. Joe svarade att de tyckte det var helt fel med en sminkad grupp, att de hade kollat med radiostationer och fått veta att ingen skulle spela musiken där, men han sade samtidigt att Warner stod helt bakom Neil.

Det var bara Kiss de inte gillade. Detta retade Neil, inte bara hade de gått emot honom, de hade gjort det i hemlighet, bakom hans rygg. Hade de varit ärliga från början hade det kanske gått annorlunda, men Neil hatade verkligen när folk försökte lura honom, och dessutom var han djupt förälskad i Kiss co-manager Joyce (skrattar).

Alltså sade han att han inte kunde jobba med ett företag som gjorde så här, att han ville bort från Warner. Lyckligtvis hade Mo och Joe skuldkänslor nog att låta honom gå utan krusiduller. Han hade så att säga kommit på dem med byxorna nere (skrattar).

Tiden gick och vi började alla bli panka. Jag hade snart använt alla pengarna jag tjänade i mitt produktionsbolag, Neil fick såklart inte längre pengar ifrån Warner utan fick ta ett lån på sitt hus för att hålla igång Casablanca.

Neil vände sig till olika små distributörer för att kunna hålla distributionen vid liv, och alla dessa kände till honom från Buddhatiden och bidrog med vad de kunde. Dels för att de kände till honom och visste att han var seriös, dels för att de faktiskt tyckte om honom som person. Casablanca växte dock snabbt till ett helt litet företag med anställda vänner som flyttat ifrån när och fjärran till New York för att jobba med Neil.

Kiss hade släppt två skivor och jobbade på den tredje, ”Dressed To Kill”, när Neils pengar verkligen började sina. Han berättade att det inte fanns tillräckligt med pengar för att anlita en producent till skivan så han kunde göra det själv. Det var alltså anledningen till att Neil producerade ”Dressed To Kill” själv, han hade inte råd att hyra in någon annan.

Efter detta stod vi snart vid en fjärde skiva och visste inte vad vi skulle göra. Jag föreslog en liveskiva eftersom turnerandet gick så pass bra. Neil gillade idén, för då behövde han nämligen inte betala någon producent utan bara en tekniker.

cover_alive_large

Eddie Kramer hyrdes in som tekniker men fick faktiskt titeln producent på skivan för det kostade oss ändå inte mer (skrattar). Dessutom fanns det inga pengar för studiotid. En liveskiva var alltså en kanonlösning och därför släpptes ”Alive!”.

Tyvärr stod vi inför ett annat problem här, Neil hade aldrig givit oss någon royaltyrapport och jag visste att det började bli dags att be om en sådan eftersom jag visste att vi i alla fall sålt några skivor men inte fått några pengar för dem. Samtidigt var Neil en god vän som dessutom var tillsammans med min affärspartner.

Neil blev arg på mig och menade att han hade gjort så mycket för oss och slagits för oss, och undrade hur jag kunde gå emot honom. Jag gick inte emot honom men visste att Kiss snart skulle börja bli sura på mig om jag som manager inte skötte deras intressen rätt, därför var jag tvungen att fråga om royalties för att reda upp det här en gång för alla.

Neil tyckte dock att jag gick emot honom och gick, ironiskt nog, bakom min rygg till gruppen och sade ”Jag kan sköta managerbiten åt er”. Neil gjorde alltså mot mig ungefär vad Warner hade gjort mot honom, vilket resulterade i ett rejält gruff som jag tänkte vinna, dessutom var alla fakta på min sida eftersom Neil faktiskt inte hade betalt Kiss några royalties alls.

Vid denna tidpunkt kom en hel del andra bolag och erbjöd sina tjänster eftersom ryktet gick att Neil hade misskött sig, men jag ville faktiskt inte lämna Neil, det var inte därför jag gjorde vad jag gjorde. Vi lyckades till slut göra upp i godo dock, varpå vi skrev ett nytt kontrakt med Neil och fick våra royalties, en check på två miljoner dollar.

Två miljoner, jag hade aldrig sett en check med så många nollor förut. Jag minns att jag satt och räknade nollorna på checken flera gånger. Vi gick ifrån att vara helpanka till att ha två miljoner dollar, och helt plötsligt exploderade ”Alive!”. Vi sålde tre och en halv miljon exemplar.

Tre och en halv miljon exemplar 1975 motsvarar ungefär att sälja tio eller tolv miljoner idag, det var en enorm summa skivor att sälja. Kiss blev från och med ”Alive!” ett fenomen tack vare alla de sammanträffanden och händelser jag beskrivit som ägde rum från början fram till denna tidpunkt.

Detta måste ha varit en vändpunkt eftersom Carl Glickman och Howard Marks kom in för att ha hand om bandets pengar?

Oj, nåja, oh boy (skrattar). Jag kände Howard sedan länge, jag hade gjort reklamfilmer för hans reklamfirma och betraktade honom som en god vän. Han sade att han kände en person i Cleveland som hade ett riktigt bra ekonomisinne, kanske kunde de ha hand om Kiss pengar. Howard var alltid väldigt bra att ha och göra med så jag sade okej.

Detta skulle senare visa sig riktigt dumt eftersom de båda själva ville ha hand om Kiss som managers och kontrollera bandet varför de sakta började jobba emot mig redan ifrån början. Men detta visste jag naturligtvis inte då. De kom alltså in och blev Kiss businessmanagers vilket skulle visa sig vara början till slutet vad gällde mitt samarbete med Kiss eftersom de bakom min rygg jobbade emot mig inför bandet som de själva ville sköta.

Detta kände jag inte till tidigare, att de jobbade emot dig.

Nej, det kan jag tro. Musikindustrin hade redan då blivit showbusiness, det handlade mer om spektakel än om musik. Jag uppfattade inte att de jobbade emot mig på ett bra tag, och så här i efterhand skulle jag naturligtvis ha anlitat ett separat businessmanagementbolag i stället för detta, som låg lite för nära mig eller oss.

Ju mer pengar medlemmarna i bandet tjänade desto mer ville Glickman/Marks jobba direkt med medlemmarna eftersom de fick procent på allt som medlemmarna tjänade i stället för att få en klumpsumma ifrån managementet.

Vad som ofta händer när en grupp börjar tjäna pengar är att alla som jobbar runt gruppen blir ”ja-sägare”. Jag var aldrig sådan, jag hade varit med alldeles för länge för det. Jag sade alltid vad jag tyckte. Men när pengarna började rulla in så sade både deras advokater och deras businessmanagers plötsligt ja till allting, oavsett hur korkat eller galet det var.

Jag kan berätta hur skruvat det blev, efter ett möte en gång fick jag ett brev ifrån mina advokater där det stod att ”vi har beslutat att inte vara din advokat längre, vi ska jobba för Kiss”. Detta lät jag bero, jag tänkte att ”de är ju vänner, även om det var jag som fixade jobbet till dem från början”. Jag var ung då, idag hade jag stämt skiten ur dem (skrattar). De tyckte helt enkelt att det var mer lukrativt att jobba för Kiss, det fanns mer pengar där. Det fanns betydligt mer politik bakom kulisserna än vad böckerna om Kiss någonsin berättat.

Har du läst boken ”Kiss & Sell” av Chris Lendt? För mig som har läst alla ”Kiss är världens största och bästa band”-böcker så var den boken en verklig ögonöppnare vad det gäller information om hur det funkade ”bakom kulisserna”.

Den är mycket intressant. Det enda som är lite konstigt med hans bok är att han skriver i jagform om vissa händelser som han inte var med om utan bara har hört talas om. Det mesta han skriver är dock helt korrekt och den är intressant eftersom den berättar historien om bandet sett ifrån ”insidan”.

Varför lämnade du bandet eller de dig?

Vi kom överens om att skiljas åt av olika anledningar. Jag ville inte att de skulle ta av sminket och jag ville att merchandisebiten skulle fortsätta medan Gene och Paul ville kunna bli igenkända av sina fans och andra, och ville därför således ta bort sminket.
Dessutom tyckte de att merchandisebiten hade gått alldeles för långt så de ville sluta med den. I bakgrunden fanns också Glickman och Marks som sade till gruppen att de visst kunde ta bort sminket, de skulle väl inte behöva lyssna på mig utan göra vad de själva ville. Detta resulterade i att de kom in på mitt kontor en dag och sade att vi kanske skulle tala lite om att separera.

Jag hade redan börjat kolla på Billy Idol och jobba med honom, och ju fler konflikter som uppstod med Kiss desto mer drog jag mig undan eftersom jag inte längre hade samma talan som deras advokater och businessmanagers som de kunde springa till när de ville och få medhåll hos.

Dessutom visade det sig att Howard hela tiden hade tyckt att han skulle ha fått vara med ifrån början med mig och Joyce, men det hade jag aldrig ens haft i åtanke. Howard kände sig alltså åsidosatt vilket resulterade i hans motarbetande av mig inför Kiss.
Det var alltså en mycket tråkig triangel av händelser som ledde fram till vår separation ifrån varandra, inte helt vad jag ville kanske, men det var enda sättet för båda parter. Det blev åtminstone en helt ömsesidig separation ifrån både min och bandets sida.

Exakt när i tiden hände detta? Kiss 1981-82 var en väldigt konstig enhet där väldigt lite information finns om vad som hände.

Det kan man verkligen säga. Jag var fortfarande där vid tiden för ”(Music From) The Elder” som jag sedan dessutom fick ta skulden för. Så här var det: Gene och Paul ville verkligen inte göra en skiva 1981 men Carl och Howard menade att Paul och Gene fick ju två miljoner dollar varje gång de släppte en skiva, så ”hit med en skiva” (skrattar).

Givetvis visste de att de var tvungna att göra någonting, men ingen ville gå in i en studio, Peter hade redan stuckit, Ace ville inte jobba med bandet längre, Paul och Gene var trötta och ingen ville skriva något. Därför ringde jag in Bob Ezrin som producent, han hade gjort Destroyerskivan och kände till bandets problem sedan innan.

Hade vi tagit in någon ny som fick reda på att bandet egentligen inte ens ville göra en skiva, då hade vi haft problem. Men Bob kände som sagt till bandets alla egenheter och när han kom in och märkte att ingen ville göra något kom han med förslaget om ett konceptalbum.

Detta verkade vara en bra lösning för bandet, att inte göra en renodlad Kiss-skiva, utan en konceptskiva fast med Kiss. Detta tände en liten gnista hos bandet då det verkade vara ett enkelt sätt att spendera studiotiden. Skivan blev alltså ”(Music From) The Elder”.

Men skivbolaget tyckte inte att det var en ”riktig” Kiss-skiva och bad dem göra en till. Bandet svarade att detta är visst en Kiss-skiva, blotta tanken på att gå in i studion ytterligare en gång var bara ”glöm det”.
När sedan ”The Elder” sjönk som en sten var det enligt Carl och Howard mitt fel, ”Bill lät er göra skivan”, ”Bill gjorde si”, ”Bill gjorde så”. En del av Carls och Howards kampanj emot mig som lyckades totalt (skrattar).

Du var inte med vid inspelningen av ”Creatures Of The Night”?

Bara precis i början.

Det var alltså någon gång i mitten av 1982.

…som jag var ute ur bilden, helt rätt.

Det är lustigt att det finns så otroligt lite information tillgänglig om er separation, Kiss själva har sällan sagt ett enda ord om det och ingen verkar ha tagit reda på det heller.

Det är sant och det är troligen för att jag alltid sade till bandet att Kiss är ett eget väsen, allt som inte måste luftas öppet håller vi för oss själva. När vi misslyckas gör vi det tillsammans, bara vi ser till att lyckas mer än vi misslyckas.

Mycket av det vi gjorde var helt unikt, något som ingen gjort förut, och vi lyckades i 80 % av fallen. Några grejer gick totalt i stöpet, grejer som varken du eller någon annan känner till, men de allra flesta gångerna lyckades vi med det vi tog oss för. Mycket av det handlade om att väldigt få kom att känna till den ”inre cirkeln”, de flesta kände oss bara till fasaden, samma fasad som hålls uppe ännu idag.

Jag är god vän med både Paul och Gene idag. Paul skall man helst tala med i enrum för att få svar utanför den givna mallen, då kan han tala om något annat än ”Kiss-snacket”. Gene är svår att tala med utanför mallen, han hamnar väldigt gärna i ”brudar, Kiss, sex, pengar”-snacket, nästan alltid.

Varför var det så få TV-program som innehöll Kiss under 70-talet, jag tänker på alla musikprogram som fanns.

Det där var svårt därför att de flesta helt enkelt inte tyckte om Kiss. In Concert-specialen 1974 var bara en återgäldad tjänst till mig och Neil från Dick Clarks sida. Midnight Special 1975 var en återgäldad tjänst ifrån programvärden Dons sida. Mike Douglas 1974 var också en tjänst.

Däremot gjordes Paul Lyndes Halloween Show 1976 på Paul Lyndes egen begäran, han tyckte att Kiss skulle passa bra in i en Halloweenspecial. Det är också det TV-framträdande som funkade bäst med Kiss vad det gäller både låtmaterial och image. Dessutom hade ”Beth” precis blivit en jättehit och de tänkte att den skulle funka bra som dragplåster för programmet.
Annars var det mest intervjuer och korta reportage i lokalkanaler om Kiss var på turné i närheten. Även radion jobbade då precis som nu, det är fortfarande ingen radiokanal som spelar Kiss annat än om de skall ha en konsert i närheten.

Man skulle ju annars kunna tro att TV-bolagen skrek efter Kiss, som var ett så pass visuellt band.

Men TV-bolagen trodde inte då och tror fortfarande inte på rockmusik i TV, oavsett hur stort bandet är eller hur populärt till exempel MTV blev. De stora bolagen gör Grammygalan, och det är ungefär allt.

När jag tog in namn som John Lennon eller Stevie Wonder i Flipside blev ledningen vansinnig och tyckte inte alls att sån musik passade i TV, de ville hellre ha namn som Frank Sinatra och Barbra Streisand. Jag blödde från öronen varje vecka, efter att gång på gång ha fått höra att jag inte skulle haft med den eller den artisten (skrattar).

1978 måste ha varit en av de sista milstolparna innan originalbandet började falla sönder med filmen (”Kiss Meets The Phantom”), soloskivorna och allt annat.

De var under alldeles för hårt tryck, samtidigt som de tjänade mer under 1978 än under något annat år. Vi fick in 119 miljoner dollar 1978, vilket idag ungefär skulle motsvara en halv miljard. Detta betydde att de jobbade för hårt, började bli ovänner och samtidigt hade en massa pengar. Fel kombination (skrattar).

Utav de 119 miljonerna kom 55 miljoner ifrån merchandise och resten ifrån skivor och turnéer. Även om de blev mer och mer ovänner och Ace och Peter använde mer och mer sprit och droger, så tjänade de mer pengar än vad någon av dem någonsin kunnat drömma om, vilket ledde till ett ökat individuellt oberoende.

Fram till maj 1978 hade Kiss turnerat konstant sedan 1974…

Det fanns en anledning till detta. Turnerandet gick ruskigt bra nästan hela tiden, även utan radions backning. Så fort en turné var slut var det så direkt in i studion, vilket det också fanns en undermening med.

Jag och Neil hade kommit överens om att se till att det kom en ny skiva ungefär var sjätte månad. Varje gång affärerna skulle skicka tillbaka de osålda skivorna, kunde vi vifta med en ny produkt och påminna dem om att en ny skiva även säljer de gamla. På så sätt skickades inga osålda skivor tillbaka (skrattar).

Det var alltså ett konstant turnerande och skivinspelande, och det funkade bra i början utan semestrar och ledigheter eftersom det var detta de ville göra, men så fort de började tjäna pengar och på så sätt hade råd att göra annat så tröttnade de dock.

Pengar kan vara roten till allt ont sägs det, och det stämmer verkligen med detta band. I och med att de hade pengar att göra vad de ville började de arbeta mot varandra i stället för med.

Det verkade konstigt att de tog ett års paus ifrån turnerandet 1978-79 när de var som allra störst. I stället kom fyra soloskivor, ”Double Platinum” samt ”Dynasty”.

”Dynasty” var sista plattan som vi jobbade hårt med. Soloskivorna gjordes för att de skulle slippa ifrån varandra ett tag, vilket såklart skapade nya problem på sitt sätt.

”Double Platinum” var vi tvungna att göra eftersom Kiss själva vägrade spela in en ny skiva. Vi anlitade Mike Stone och Sean Delaney för att mixa om och samla gamla låtar i en snygg förpackning, för att ha något att sälja.

Berätta lite om Sean Delaney. Var han den femte Kissmedlemmen?

Antingen Sean eller jag (skrattar). Sean var en nära vän till mig sedan många år, vi jobbade ihop i många år. Sean var ironiskt nog en musiker i sin egen rätt, han skrev mängder av Kiss material.

Han hade ett band, Trust, som precis skulle få kontrakt hos Elektra när bandet började bråka och bröt upp. Samtidigt lämnade jag TV-branschen för att jobba inom rock n’ roll, så jag sade ”Sean, kan du inte börja jobba med mig i stället?”.

Det var så han blev involverad i Kiss. Han blev deras första roadmanager. J.R. Smalling påstår att han var den första, men det var faktiskt Sean.

Eftersom Sean var en artist själv kunde han hjälpa bandet med vissa grejer, vissa rörelser och koreografi samtidigt som han var roadmanager. Dessutom skrev han låtar med bandet och hjälpte till att producera några skivor (Gene Simmons och Peter Criss soloalbum, Alex not.).

Tyvärr så var Howard och Carl businessmanagers även för Sean, men jobbade samtidigt emot honom när de jobbade med Kiss. Sean dog i diabetes förra året och jag är övertygad om att Kiss var skyldiga honom mellan tre och fyra miljoner dollar som Howard och Carl fifflade bort så att Sean aldrig såg röken av dem. Det finns mycket sådan tragik bakom Kissfasaden som aldrig har blivit uppklarad eller uppmärksammad.

Sean skrev väl en bok?

Ja. Den blev ungefär halvfärdig men jag vet inte om den någonsin kommer att komma ut. Den skulle ha blivit film också, några filmbolag hörde av sig och ville göra en film av boken.

Det hade varit intressant att få läsa den.

Verkligen! Det finns grejer som jag inte vill tala om som Sean berättade om utan omsvep (skrattar). Han berättade allt och nämnde alla namn.

ericcarr1

Eric Carr då, berätta lite om honom.

Eric… (sitter tyst några sekunder och tittar bort). När Peter slutade så gick vi igenom ungefär 70 trummisar och när vi sållat ner antalet till runt 10 så stod det klart att Eric var rätt kille.

Eric var nog världens snällaste och trevligaste person och när han kom med i bandet, även om det bara var som en inhyrd trumspelare, så ville vi att han skulle känna sig som en rockstjärna. Därför betalade vi honom 100 000 dollar per år och köpte honom en Porsche direkt.

Han blev helt ställd, han kom i princip ifrån ingenstans och blev plötsligt stjärna. Han var en fenomenal trummis och en fantastisk människa som brydde sig om alla, verkligen alla. Han älskade sina fans och kunde spendera timmar med fansen bara genom att snacka och umgås med dem.

Efter att Kiss tog bort sminket och sålde färre och färre skivor så förminskades hans roll verkligen till en inhyrd inhoppare, de sänkte hans lön och stängde honom ute ifrån allt beslutsfattande. Detta blev bara tråkigare och tråkigare ju längre tiden gick, och slutligen fick han hjärtproblemet och opererades.

Efter operationen ringde han mig, jag var en av de få han kunde tala med om allt vad gällde Kiss eftersom jag visste allt som försiggick i kulisserna. Han var ledsen för att ingen i bandet ville tala med honom längre, och det allra värsta var att Gene hade ringt och sagt att de skulle säga upp hans försäkring.

Han ringde mig direkt efteråt och frågade vad han skulle ta sig till. Han kom direkt från en hjärtoperation och inget försäkringsbolag ville ha med honom att göra. Jag frågade honom om han var säker på att de verkligen hade sagt så, och han svarade ja.

Veckan efter dog han. Hans föräldrar är fortfarande övertygade om att det var stressen ifrån Genes samtal som dödade honom. Det behöver det naturligtvis inte vara, men det var alltså så långt det gick mellan Eric och de andra. Hela denna biten att låsa ute någon annan hade jag aldrig tillåtit.

Något liknande, fast såklart inte lika allvarligt, hände när Peter lämnade bandet. Jag fick kämpa hårt för hans skull för de andra ville inte ge honom någonting.

Ironiskt nog var det inte Paul och Gene som initialt ville bli av med honom, de tyckte bara det var tråkigt att han inte skötte sig så jag föreslog att vi skulle ge honom en ärlig chans att ordna upp sitt liv. Då sade Carl och Howard ”gör er av med honom, vi måste tjäna mer pengar”, och när de sade det så fyllde Kiss advokat Paul Marshall i ”ja, få bort honom, han är ju drogberoende, vi måste hitta en ny”.

Jag sade då att ”vänta lite, han är faktiskt en del av gruppen, vi kan väl försöka hjälpa honom”. Detta ledde till att det blev jag och Ace mot Howard, Carl, Paul Marshall, Gene och Paul. Det fanns alltså inte mycket till val.

Dessutom kunde jag inte få Ace tillräckligt engagerad, han kunde tala med mig om det men inte argumentera inför de andra. Han var ju dessutom själv ganska alkoholiserad.

Därför försvann Peter. Jag gjorde dock allt för att Peter skulle få ett så bra avtal som möjligt när han lämnade bandet. Jag fixade så att han fick behålla rättigheterna till sitt smink och hela sin kattkaraktär, dessutom fick han ett bra avgångsvederlag.

När Ace slutade fick han ingenting. Jag var heller inte inblandad längre vid den tidpunkten och därför kunde jag inte hjälpa honom.

Vilken förlust för Ace.

Ja, men senare köpte ju Gene och Paul tillbaka allt ifrån Peter också, de köpte sminket och hela karaktären billigt då Peter behövde pengarna. Ace hade inget val när han lämnade, de sade bara ”vi behåller allt” och Ace brydde sig inte speciellt mycket då.

Ett smart drag inför Reunionturnén. Ace och Peter måste ha varit lika mycket inhyrda inhoppare då som Eric och Bruce varit?

Helt rätt, de var verkligen bara inhyrda. De fick en viss lön men inget annat, inte ens procent på merchandise.

Förvisso så behövde båda pengarna, och dessutom gick det ju så pass bra så att alla kände sig stora igen, men efter ett tag började Ace och Peter begripa vart pengarna tog vägen och började bli sura för det. Då började hela den karusellen en gång till (skrattar).

Var bootlegskivorna som kom och fortfarande kommer ut någonsin ansedda vara ett problem?

Nej. Visst fanns det bootlegs, men de kunde aldrig tävla med de officiella releaserna med sina bonusgrejer. Anledningen att vi stoppade med till exempel pistolen i ”Love Gun” och alla merchandisebladen var att bootleggarna inte hade råd med sånt (skrattar).

För några år sedan nämnde du i en intervju att ni brukade filma när Kiss repeterade i början.

Ja, med stora klumpiga videokameror som jag hade fixat genom mina tidigare TV-kontakter. Vi kunde inte transportera dem (skrattar), men jag brukade filma bandet när de repeterade och så tittade vi på det tillsammans efteråt då jag pekade ut vad som såg bra ut och vad som inte gjorde det.

Vi hade bara ett band som vi spelade över, vi hade ju ingen anledning att spara dem då. Det sista jag spelade in på det bandet var de två sista konserterna på Coventry i december 1973 precis innan de gjorde sin första turné.

Jag hittade nyss det bandet och spelade upp det för Gene och Paul, kvalitén är helt perfekt. Jag tror att detta kommer att släppas som någon form av bonusmaterial på någon annan skiva någon gång i slutet av detta år.

Är det hela konserterna?

Jajemen.

Om de släpps går jag aldrig hemifrån igen.

(skrattar högt). Både Paul och Gene blev helt ställda när de såg bandet, Paul satt och kommenterade hela tiden ”Wow, Ace är skitbra, Peter är skitbra, jag är skitbra”.

Dessa konserter visar alltså bandet precis efter att skivan är inspelad och alla är på absolut topp. Det var kul att se Gene, som normalt sett tappar intresse för filmade konsertinspelningar direkt, sitta och fånstirra på båda konserterna rakt igenom. Det var då jag tänkte ”herre gud”.

Vad minns du om videoinspelningar ifrån 70-talet? Jag tänker på exempelvis Detroit 1976 som är filmad både professionellt och med er egen filmkamera som filmade i svart/vitt och som ni filmade massor med från och med 1976.

Vad det gäller just Detroit så skulle vi för första gången ha storbildsskärmar på konserterna, så jag hade hyrt ett filmbolag som filmade oss när vi anlände med vår Kissjet och när vi åkte med limousinerna ifrån flygplatsen. När ljuset släcktes i arenan visades denna film på storbildsskärmar innan giget började, för att sedan hoppa till en livekamera i Kiss omklädningsrum. Denna kamera följde sedan bandet direkt när de gick backstage fram till scenen. Det var första gången någon hade gjort något sånt här!

En av de roligaste sakerna med Kiss var alla sådana här fräcka grejer som man kunde hitta på, allting passade in i konceptet. Ett annat bra exempel är eldblåsandet. Jag bjöd in en magiker till mitt kontor 1973 när Kiss var där och han kom in och blåste några eldflammor.

Jag tittade på bandmedlemmarna som satt med tallriksögon och stirrade, varpå jag ställde frågan om vem som ville göra det här (skrattar). Det tog en stund men slutligen sade Gene att han kunde testa, det var så han blev eldspottaren. Hade Ace sagt ja så hade det blivit Ace.

Blodet var Genes egen idé, av någon anledning tyckte han det passade. Problemet efter några år var att Gene fick all uppmärksamhet på scenen även om Paul var frontmannen, så i slutet av 70-talet sade jag till Paul att jag hade en grej till honom. Paul blev glad och jag sade att ”du ska flyga upp till ljusriggen och sjunga en låt däruppe!”. Paul svarade bara ”nej, det ska jag inte” (skrattar).

Så fort Paul sagt nej så stod Gene där och viftade med handen i vädret och sade att han ville göra det.

Vad har du för reflektioner kring Dynastyturnén 1979 jämfört med Unmaskedturnén 1980? Ni turnerade inte i USA 1980, var detta endast på grund av dålig skivförsäljning?

Nja, inte bara. Det var mer att hela konceptet hade börjat falla sönder. Dynastyturnén gick inte jättebra vilket till stor del berodde på förändringarna inom bandets hela koncept. En sak man kan lära sig av detta är att när fansen gillar en grej med ett band så bör man inte ändra det allt för mycket.

Kiss 1979 hade förändrats intill oigenkännelighet, dräkterna var alldeles för flashiga för de flesta ”‘äldre” fansen. Däremot så gjorde detta att tjejerna började strömma till konserterna, från att tidigare ha haft en till större delen manlig publik började Kiss nu attrahera tjejer.

Som lök på laxen så spelade Kiss in discolåten, ”I Was Made For Lovin’ You”. Detta var till stor del Neil Bogarts fel eller förtjänst, han sade till bandet att ”gör en discolåt, vi kan sälja miljoner skivor över hela världen”.

Kiss spelade in den och den blev en gigantisk hit här i Europa, men i USA blev den ingen jättesuccé. Dessutom kunde bandet aldrig spela den live.

Jag minns att vi hade en keyboardist som stod bakom scenen och spelade, och jag minns speciellt i Frankrike där låten var en jättehit, att fansen började dansa när låten började med keyboard (nynnar på melodislingan), men när Kiss började spela så tappade den allt driv och fansen blev tämligen besvikna.*¹ De kunde inte spela den då och inte ens idag spelar de den som den lät på skivan.

Ni använde alltså en keyboardist på Dynasty- och Unmaskedturnéerna?

Ja, en kille som spelade backstage. Han spelade bland annat som sagt introt till ”I Was Made For Lovin’ You”.

Minns du hans namn? Jag har aldrig hört talas om detta.

Ja… (sitter tyst och funderar en lång stund). Jag borde kunna detta.

Det är intressant information, det har mig veterligen aldrig diskuterats tidigare.

Vi höll tyst om allt sånt eftersom Kiss var Kiss och inget annat. Det var en del av mystiken och fasaden som bandet höll uppe.

Har du några speciella minnen kring den första Europaturnén 1976?

Ja. Kiss hatade den. Allihop. De var rädda för att lämna USA eftersom de hade fått för sig att de skulle bli kidnappade eller något sådant.

När vi kom till England så var hotellrummen pyttesmå och sängarna ännu mindre, dessutom var den enda TV de kunde se BBC som slutade sända 23:00, och de få gånger det fanns rumsbetjäning så slutade den vid 21:00.

Värst av allt var bussarna dock, de hade inte sådana turnébussar som vi var vana vid i USA med egna sängar och liknande, de hade bara vanliga bussar där alla satt rakt upp. Kiss hatade verkligen England.

Och sedan återvände ni till Europa 1980 med ”Unmasked”. Hur kändes det för bandet att efter att ha avverkat Dynastyturnén i USA på förhållandevis stora arenor att komma till Europa med, i deras ögon, småarenor?

Tja, det var ju Europa. Eftersom det inte var USA tyckte de att ”jaha, så här ser det väl ut i Europa”. De visste inte bättre. Men senare i Australien var det annorlunda, det var nästan som om de hade ett helt land till sig själva.

Alla i Australien mottog dem med öppna armar och var kanontrevliga på alla sätt. Men i Europa visste de som sagt inte bättre.

Vad det gäller New York 1980, Erics första konsert, har du några speciella minnen kring repetitionerna och konserten?

(skrattar) Det kan man väl säga. Gene och Paul var riktigt, riktigt nervösa att saker och ting inte skulle fungera eller falla på plats. Till exempel satt vi kvällen innan giget och hade fortfarande inte klurat ut hur Erics smink skulle se ut, dessutom var hans dräkt inte klar heller.

Alla sådana småsaker bidrog till att Paul och Gene klockan tio kvällen innan giget kom till mig och lämnade över allt ansvar, jag var manager och skulle se till att allt var klart. Det var inte så mycket att de var arga på mig, de var rädda.

Du kunde se det i deras ansikten att de var väldigt osäkra på hur allt skulle utvecklas, men Eric och jag satt uppe hela natten och såg till att sminkningen blev klar, och dagen efter åkte vi ut till dräktmakaren och såg till att även den blev klar. Allt löste sig i sista minuten som tur var, men Paul och Gene var väldigt skeptiska in i det sista.

Filmade ni konserten?

Nej, tyvärr inte, men det borde vi ha gjort.

En fråga som några av oss svenska konsertsamlare har diskuterat länge är huruvida Stockholmskonserten 1976 blev filmad av Sveriges Television eller av er själva. Har du något minne kring detta?

Nej, men det är inte omöjligt. Vi blev faktiskt tillfrågade av olika instanser under Europaturnén om att bli filmade, och speciellt i Sverige fanns det ju lite hysteri. Här var första gången vi stötte på fotografer som gömde sig med kamouflagekläder för att få tag i bilder på Kiss utan smink (skrattar).

Men jag kan inte säga att jag minns huruvida konserten filmades. Jag hade inte blivit överraskad dock. Vad som kan ha hänt är att konserten blev filmad men att den inte visades eftersom Kiss aldrig lät speciellt bra live.

Lyssnar man bara utan att titta så märker man snabbt att det som blev lidande av allt springande och hoppande på scenen var musiken. Så den som filmade kan ha låtit bli att visa konserten av den anledningen, det har hänt förut (skrattar).

Jag menar när jag satt och skulle klippa ihop Tokyo 1977 för Young Music Show-specialen, så satt jag länge och fixade till allt som inte skulle se helt bra ut om man bara visade den rakt upp och ner.

Man filmade ju båda konserterna i Tokyo den andra april 1977, är videon som finns ute endast en av konserterna eller är det en mix av båda?

Det är en mix av båda. Det ligger enorma mängder av klipptid bakom den inspelningen för att få den att se bra ut.

Kan du berätta lite om Fritz Postlethwaite och hans funktion i Kisslägret?

Han var bandets roadmanager under några turnéer, en av många roadmanagers genom åren. Dessutom satt han i bilen med Peter när han krockade vilket ledde till att Fritz blev ganska illa bränd. Han undervisar i en skola i Florida nu om jag inte missminner mig.

Finns det någon trovärdighet i ryktena om att det under minst en spelning på 70-talet skall ha stått en kille i full Acemundering redo att spela om inte Ace klarade det? Ryktena har florerat länge, och efter vad som hänt de senaste åren med Kiss så har ryktena spätts på ytterligare.

Jag tror att det skulle ha varit en omöjlighet på 70-talet dock. Jag tror inte att någon ens skulle ha kommit på tanken. Vi hade bara ställt in giget om någon medlem inte kunde spela.

Jag läste i ”Kiss & Sell” av Chris Lendt om något som kallades för ”6 million $ solution” när Kiss stämde Polygram 1982, kan du berätta lite om händelserna kring detta?

Vad det handlade om var att Polygram skeppade skivor över gränserna (”transshipping”, Alex not.) för att bli av med dem, något de inte fick göra. Det som producerades i USA skulle stanna där och det som producerades i Europa skulle stanna i Europa.
Vad som hände var att Polygram i USA hade mängder av skivor som de inte kunde sälja, så de lastade en stor container som skulle skickas i hemlighet till Europa för att vräkas bort. Då händer följande: (skrattar) killen som hade hand om denna egentligen hemliga, men för honom helt ointressanta sändning, ringde mig och frågade om jag hade något som skulle till Europa för han hade redan en container med Kissprylar och menade att jag kanske hade mer när han ändå höll på. Jag frågade vad det var för grejer som skulle skickas och han sade att det var en massa LP-skivor som skulle skeppas över.

Jag höll mig lugn och lät honom berätta allt han visste varpå jag omedelbart gick till Kiss advokater och berättade att skivbolaget skulle skeppa över skivorna de inte kunde sälja i USA till Europa, något som det stod specifikt i kontraktet att de inte fick göra. Fallet var alltså solklart och skivbolaget stämdes men Kiss fick nästan ingenting av de sex miljoner de ville ha. Ironiskt nog kom skivbolaget och ville reda ut detta utanför rätten och erbjöd Kiss tre miljoner. Detta tyckte jag var kanon och sade direkt att de skulle acceptera erbjudandet, delvis i egenskap av vän men även som intressent. Advokaterna övertygade dock Kiss om att en jury skulle ge Kiss betydligt mer, så fallet gick upp i rätten.

Jag var ju inte med Kiss längre, men var tvungen att vittna inför rätten vilket jag också gjorde, för även jag hade intresse av att detta skulle lösas. Jag skulle ha fått tjugo procent av pengarna eftersom detta var skivor producerade under min tid med bandet.
Men Carl och Howard ville ha mer än tre miljoner och därför gick det som det gick. Kiss vann målet men blev bara tilldelade 500 000 dollar, vilka försvann rakt ner i Howards och Paul Marshalls fickor.
Paul Marshall tog över 300 000 dollar betalt i advokatarvode. Jag fick inte en krona (skrattar). Dessutom fick de skivbolaget emot sig eftersom de prompt skulle gå till rätten, vilket inte var speciellt bra det heller.
Hade Kiss bara tagit de tre miljonerna så hade allt varit bra, Kiss hade fått pengar, skivbolaget hade kommit undan bra med tanke på att de visste att det de gjorde var olagligt, alla hade varit nöjda. Men Kiss var giriga.

När jag tänker tillbaks på Kiss så delar min hjärna automatiskt in dem i skiva/turné/årtal. Tänker jag på 1976 så är det automatiskt Destroyerdräkterna och turnén jag ser framför mig, tänker jag på 1980 ser jag ”Unmasked”. När du ser tillbaks på allting, hur ser du åren framför dig, hur delar du upp tiden med Kiss?

Jag var ju mitt uppe i det, men till exempel Destroyer/Rock And Roll Over-tiden minns jag speciellt mycket kring för då låg hela världen för våra fötter, allt hände och hände snabbt. Alla drömmar jag någonsin haft låg plötslig inom räckhåll.
Dessutom var det kul just då för alla var fortfarande förvånade över att vi började bli så stora, ett sånt skitband som Kiss kunde väl inte bli något (skrattar). Det var kul att vara mitt uppe i det också.

När så slutet kom, umgicks ni privat även efteråt? Var ni fortfarande vänner?

Inte direkt, inte då. Vi hade gjort något riktigt magiskt tillsammans som hade tagit slut, och jag hade till slut hela företaget Kiss emot mig, Carl och Howard, advokaterna och så vidare. Jag höll faktiskt bäst kontakt med Ace och Peter åren efter Kiss eftersom inte heller de var nöjda med Gene och Paul och de andras beslut. Däremot så har Paul och Gene och jag kommit varandra betydligt närmare igen de senaste åren. De frågade faktiskt mig om jag kunde tänka mig att bli manager igen när de återförenades med Ace och Peter. Jag tackade nej eftersom jag inte ansåg att det kunde bli samma sak en gång till. Så här i efterhand skulle jag naturligtvis ha hoppat på, tagit pengarna och dragit (skrattar).

Jag förstod dock att det skulle bli ett slags barnvaktsjobb. Det var inte så mycket Kiss längre, utan mer ”the Paul and Gene-band”. Enda anledningen att de frågade mig var såklart för att jag också var med på 70-talet, det handlade bara om att få med ett namn till från förr.
De blev lite sura när jag tackade nej, men de fick Doc McGhee i stället som i sitt kontrakt fick en riktigt liten procentdel, och han har sedan dess gjort mycket gott för Kiss.
Jag ville inte bli barnvakt. Jag var hela tiden övertygad om att problemen med Ace och Peter skulle dyka upp igen på olika sätt, därför tackade jag nej.

Det var bäst så?

Jag tror det.

Då vill jag bara tacka för att du tog dig tid att göra denna intervju och önska dig ett fortsatt trevligt Sverigebesök.

Tack själv!

Fotnoter

*¹ Detta lämnade mig tämligen perplex. Jag har hört stora delar av både Dynasty- och Unmaskedturnén, men har aldrig märkt att det skulle spelas keyboard i ”I Was Made For Lovin’ You”.
Jag gjorde en noggrannare undersökning efter intervjun såklart men hör fortfarande ingenting, oavsett om det jag lyssnat till varit en soundboardinspelning eller en bra eller dålig publikinspelning.
Jag har mailat Bill några gånger och bett honom minnas namnet på keyboardisten, men utan resultat. Frågan lämnas därmed öppen. Skulle jag hitta mer info i frågan lägger jag ut det på hemsidan i Alex’ Room Service.

www.aucoin.biz

Alex Bergdahl
Reporter/orakel
Kiss Army Sweden

Destroyer # 12 November 2004

Artikeln ur Destroyer 12.

 banner ad


Comments are closed.