Donington 1996 – bussresan från helvetet

Donington 1996 – bussresan från helvetet

ticket

Det är nu alltså tio år sedan, ja, ÖVER tio år sedan Kiss återförenades med smink, bomber och annat. Tiden går fort vill jag lova. Mitt första av flera äventyr i sminkets spår skulle bli Donington-spelningen i augusti 1996. Det finns lite att säga om den resan, varför jag gör detsamma här och nu.

Det stod på våren 1996 inte alls klart huruvida Kiss skulle komma till Europa efter USA, så när polarna med pengar fick biljetter till New York-gigen i juli svettades jag ymnigt. Så släppte Kiss ett datum i Europa på sommaren, som co-headliner tillsammans med Ozzy på den anrika Monsters Of Rock-festivalen i augusti. Fortare än någon hann säga blåspudding hade jag köpt biljett, och när det stod klart för mig att jag inte hade den minsta aning om var Castle Donington låg (England? Var fan ligger det?) såg jag ingen annan utväg än att köpa in mig på en bussresa organiserad av Anders i Halland (vad hette företaget?). Tiden gick och sommarjobbande utfördes för att samla in pengar till den förestående resan.

Så hände den första grejen av många i samband med denna resa. En tidig morgon ringde en bekant (bekant? det var löjligt sagt. en Schwärk heter det) och lät groggy som fan men propsade på att jag skulle köpa Doningtonbiljett och resa tillhonom också. Det visade sig att herr Schwärk (påhittat namn, mer eller mindre) precis innan han skulle åka till New York för att se Kiss blivit inlagd på sjukhus och fått blindtarmen bortopererad, och att han inte skulle kunna åka. Fruktansvärt tråkigt för honom, och jag led med honom men ordnade såklart biljett och resa i hans namn till Donington. Detta, skulle det visa sig, räddade den resan mer eller mindre

Dryga månaden senare bar det så av, den 16/8 (dagen innan festivalen). Jag, Schwärk, Calle från Göteborg och en Anders (?) från Örebro hoppade på bussen vid färjeterminalen i Helsingborg. Tidigt började vi ana oråd, det satt ett gäng festare längst fram i bussen som redan tidigt på förmiddagen var rejält schippadonkade. Jaja, tänkte vi, vi har ju en hel kasse full med kanelbullar och en hög med tidningar att förlusta oss med. Resan går nog fort. Så fel vi hade. Hela resan ner genom tyskland var ett veritabelt pissande från partymyrorna i främre delen av bussen, jag tror minsann det hade gått snabbare att gå ner till den franska staden Lille där vi skulle sova över natten. Istället för att vara framme sen kväll som planerat, och få några timmars vila, så var vi framme ganska exakt en och en halv timme innan vi skulle åka därifrån. Fort som fan av bussen, in på ett rum, sov en timme, upp, frukost, och iväg. Trodde vi. Självklart hade någpn av festaporna somnat in rejält och sov så gott, så gott medan vi andra satt i bussen och väntade. Efter att någon lyckats få liv i idioterna kom vi äntligen iväg, grymt försenade till den bokade båten vid Dover-Calais. Vi missade såklart den båten vi skulle åkt med, och nu var nervositeten extremt påtaglig bland oss musikintresserade som sett fram emot en festivaldag. Det stod klart att vi i vilket fall som helst skulle missa de första banden. Personligen struntade jag i dem, det var Ozzy och Kiss jag skulle se, men nervositeten kunde ändå kännas i luften. På något sätt lyckades vi snirkla med oss på nästa båt och busschauffören, denna eminenta herre (eller var de två?) tog oss fram till hotellet utanför Derby och sedan till festplatsen. Det var en enorm känsla att gå igenom grindarna och se det stora däcket som blivit så synonymt med Maidens alla Donington-gig. Och helvete så mycket folk det var på plats. Det finns inga exakta siffror, men någonstans mellan 70.000 och 95.000 är en icke alltför orimlig gissning.

Jag skippar de första banden vi hann med, och nämner bara Ozzy i förbipasserande eftersom han sjöng sämre än någonsin på denna spelning. Låtvalet var kanonbra, ett instrumentalmedley med Diary of a madman, Believer och Over the mountain satt som en smäck, men det var en plåga att höra honom låta så hemskt. Han bad t.o.m. om ursäkt själv mot slutet och skyllde på allt damm. Jaja. Den kulinariska upplevelsen kallad Hamburgare var för övrigt mycket intressant, man hade en balja med kokande fett i vilken man helt sonika slängde ner en hög med pressat kött. Kötthögen fick simma runt i fettet en stund innan någon ansåg det ha simmat färdigt, varpå kötthögen lades mellan två bröd. Vips, så hade vi en hamburgare. Vegetarianer göre sig icke besvär. Man riktigt kände hur artär efter artär sade ”nähäpp” och sprang ut ur kroppen.

Klockan blev kväll, folk hade haft sitt lilla roliga med att kasta saker i luften under Ozzy´s gig; påsar med urin, väskor, väskor med urin, ja vad som helst som kunde bli luftburet blev det. En påse med onämnbart innehåll träffade Schwärk som blev tämligen irriterad, vilket jag har full förståelse för. Sådant lämnades dock åt sidan när de fyra stora uppblåsbara Kissdockorna blev synliga på högersidan om scenen. Fula som stryk var de, och de användes inte så ofta på turnén, men här fick de vara med. Hurra.

Så blev det så äntligen mörkt på scenen. Eftersom det var en festival hade Kiss inte med skynket som täckte scenen, utan vi fick istället helikoptern med strålkastare likt den som användes på Tiger Stadium. Det var en alldeles speciell känsla att få höra ”You wanted the ebst”-introt, följt av Deuce. Jag stod en bit ut i publiken för att få se hela scenen, och hade det faktiskt ganska lugnt och harmoniskt. Det gillade jag. Vad som idag är minnen kontra fabricerade minnen har jag, som alla andra, svårt att skilja på. Det har gått tio år och inspelningarna från konserten har jag sett massor av gånger varför det är svårt att säga exakt vad som är mina egna hågkomster. En känsla som jag dock tyvärr inte kunde skaka av mig på hela giget, och som jag får fortfarande när jag ser dvd´n från giget, är en slags Cosby-pinsamhet. Det kändes pinsamt att Peter tappade av sig i bl.a. Watchin´ you varpå Gene fick stå och räkna med basen för att han skulle komma rätt igen. Fast i ärlighetens namn stod jag nog mest och tittade på Ace, det var en stor dröm som gick i uppfyllelse när jag fick höra Shock me live för första gången.

På det hela taget var Donington en bra Kiss-spelning, speciellt med tanke på hur hemska de låtit ända fram tills det giget. Även om det säkert var grymt att se fyra gig på Madison Square Garden i New York så vittnar inspelningar därifrån om ett nervöst och dåligt Kiss, medan Donington istället verkar ha varit ett ganska harmlöst ”day-on-the-job”-gig. Bortsett från Peters missar så lät de ganska ok. Kul var även att de körde Strutter, på så sätt fick Donington alla de fem låtarna på första demon från 1973 vilket jag så här i efterhand kan tycka var enormt roligt. Däremot undrar jag varför man inte körde vare sig Rock bottom, New York groove eller Beth. Konserten blev knappt 100 minuter lång, att jämföra med Ozzy som körde två timmar.

Kiss tog slut, det kändes som att man stått och tittat på en bootlegvideo med enormt bra bildkvalitet på storbildsskärm, och efter att ha sovit några timmar (faktiskt!) på hotellet bar det av hemåt igen. Fram till Holland gick det ganska bra, inga direkta incidenter och partyhuvena verkade ha domnat bort. Mycket trevligt. Vi läste tidningen Mad´s lustiga namnförslag (Claude A. I. Röhvén) och åt kanelbullar som aldrig förr. Dessutom tillhandahöll bussbolaget Bullens Korv till mycket förmånliga priser. Jag har ALDRIG ätit så mycket korv i hela mitt liv som under dessa fyra dagar. Väl i Holland skulle vi sova i Eindhoven, det tidiga 80-talets Heavy Metal-Mekka. Mycket trevligt. Efter att ha tagit en tur på stan på kvällen och blivit visade av en inföding var man kunde köpa knark billigast (utan att NÅGON av osss ville veta eller använde oss av kunskapen!) gick vi och lade oss. Denna natt sov jag och den gode herr Calle i samma rum i en del av hotellet, och Schwärk sov i en annan del av hotellet. Yrvakna stapplade jag och Calle ner på morgonen för att äta frukost och möttes av en ursinnig pöbel från den andra avdelningen, inklusive den annars så timide och redige herr Schwärk. Givetvis hade något av partyidioterna vaknat till liv i Eindhoven och dragit igång brandlarmet mitt i natten varpå halva hotellet fick utrymmas. Detta resluterade i mången tråkstund eftersom vi inte fick åka vidare förrän någon erkänt så att han kunde få en faktura på utgifterna. Tyvärr är idioter sällan ansvarskännande och dessa partyidioter satt benhårt och förnekade allt trots att det, vill jag minnas, fanns vittnen till incidenten. Efter minst en timme i bussen då irritationen antagit enorma proportioner bland oss med fler än två hjärnceller fick vi så klartecken att komma iväg, varpå hemresan var ett faktum. Jag vet inte hur de löste problemet med brandlarmet och huruvida skurken fick något straff. Vi kan ju hoppas iallafall.

Kiss på Donington blev en blandad kompott av känslor, men idag har jag medvetet glömt bort hur enormt tråkig de stora delarna av resan var och brukar bara mysa till det i minnet med att tänka på Kiss-spelningen. Det gjorde för övrigt inte ont alls att det i turnéboken för spelningen stod datum för Kiss höstturné i Europa. Ticnet fick några telefonsamtal vid hemkomsten kan jag lova, och trenne spelning i december blev bevittnad av mig och herr Schwärk. Men det är en annan historia.

Innan setlisten noterar vi följande materiel som kan vara bra vid bussresa till hårdrockfestival:

1. Påse med kanelbullar (vi hade säkert över 50 stycken!)

2. Svenska Mad-tidningar (de blir mycket roligare ju senare det är)

3. Schwärk (konsertresor blir alltid roligare om man har en sån)

4. Bullens korv (nyttomat göre sig icke besvär)

5. Slagträ (vid närgången förekomst av partydårar kan en dylik komma till undsättning)

Setlist

Deuce
King of the night time world
Do you love me
Calling dr. love
Cold gin
Let me go, rock ´n roll
Shout it out loud
Watchin´ you
Firehouse
Shock me
Strutter
God of thunder
Love gun
100, 000 years
Black diamond
Detroit rock city
Rock and roll all nite

/ Alex Bergdahl

 banner ad


Comments are closed.