Djävulens avkomma – Turnékrönika – Creatures of the night 1982/83

Djävulens avkomma – Turnékrönika – Creatures of the night 1982/83

Turnékrönika – Creatures of the night 1982/83

Djävulens avkomma

Vi skall denna gång beta av en turné som skulle få monumental betydelse i Kiss historia. På felaktiga grunder i de flesta fall, men ändå. För att förståelsen skall bli fullständig måste jag dock göra en kort sammanfattning av händelserna som ledde till turnén.

1980 avslutas Unmaskedturnén på Nya Zeeland. En ny skiva är på gång som enligt Ace skall bli en tung hårdrocksskiva. Under våren och sommaren 1981 står det klart att det inte kommer att bli så och när ”The Elder” släpps på hösten är katastrofen ett faktum. En temaskiva av episk storhet är inte vad fansen vill ha efter utsvävningarna på ”Dynasty” och framför allt ”Unmasked”.

De fans som stannade kvar efter ”Unmasked” börjar nu se sig om efter nya idoler och New Wave of British Heavy Metal slår igenom med sin tunga och kompromisslösa hårdrock med anor i punkens jävlar anamma-attityd. Mitt i detta står vårt Kiss med en skiva som är helt fel i tiden vilket gör att Kiss nu verkligen blöder.

Det går så långt att den europeiska marknaden vill släppa en samlingsskiva för att skapa lite intresse igen och beställer av Kiss att de skall spela in fyra nya låtar till denna skiva, dessutom fyra hårdrockslåtar och inget annat. Skivan släpps tidigt 1982 och bär namnet ”Killers”. ”Killers” släpps dock inte i USA varför förhoppningen om någon ny Kissvåg i hemlandet grusas. Inte för att ”Killers” blev en succé någon annanstans, men i USA fick den inte ens chansen.

Nu är goda råd riktigt, riktigt dyra. Kiss måste spela hårdrock igen för att kunna konkurrera med de nya hungriga banden, annars kommer det att gå käpprätt åt Saltsjö-Boo. Därför påbörjas inspelningen av en liten kuplett som heter ”Creatures of the Night” på sommaren 1982. Tyvärr så har Kiss ett problem att tampas med mitt i allt elände, ett ganska stort problem, nämligen Ace Frehley.

Ace var sedan Peter Criss avsked riktigt trött på att bli utröstad i alla omröstningar som gällde bandet eftersom Paul och Gene hängde ihop i vått och torrt, vilket bland annat ledde till att Ace knappt medverkade på ”The Elder” och inte alls var med på de fyra nya låtarna på ”Killers”.

När Kiss så gick in i studio för ”Creatures” var Ace stol helt tom. Rådlösa visste inte Kiss vad de skulle göra, det fanns nämligen en klausul i kontraktet att minst tre originalmedlemmar måste vara med i bandet för att kontraktet skulle gälla. Om vi till detta adderar att Kiss precis stämt Polygram på flera miljoner för uteblivna försäljningsintäkter så förstår vi att livet enkelt sagt var skit för de inblandade.

Man kan dock inte jobba sig ur en kris genom att blunda för den. Skivbolaget ville ha en ny skiva och Kiss blev mer eller mindre tvingade in i studion igen för att spela in. Skivan spelades in mellan juli och september och i brist på Ace deltog en hel uppsjö av gitarrfolk i inspelningen.

Bob Kulick, Robben Ford, Steve Ferris samt låtskrivaren Adam Mitchell spelar alla på skivan. En liten oansenlig figur med ett enormt sinne för låtskrivande kallad Vincent Cusano får även chansen att lägga lite gitarr på minst två låtar och dessutom delta i skrivandet av tre låtar.

Cusano spelade 1982 i bandet Warrior som precis hade slängt ihop en demo med låtar (som för övrigt CBS visade intresse för). Warrior repade på SIR studios i New York i rummet bredvid Kiss och Paul och Gene måste ha hört genom väggarna de briljanta låtarna som Warrior spelade och då tänkt något i stil med ”det här skulle vi kunna göra något med”. Det gjorde de därför också.

Ett hårdare sound

”Creatures of the Night” skulle vara en återgång till hårdrocken i stil med ”Destroyer” eller något åt det hållet. Det skulle dock visa sig att ”Destroyer” i jämförelse med ”Creatures” hade mer gemensamt med Gullan Bornemarks barnvisor, för det som stod klart när ”Creatures” släpptes var att så här in i helvete tunga och elaka hade Kiss aldrig varit! Till och med skivans ”ballad”, ”I Still Love You”, är så satans ödesmättad och tung att en Lars Norén-pjäs framstår som ett skojfriskt lustspel med Sven Melander i huvudrollen.

Det var ett argt Kiss som spelade, produktionen är fortfarande bland de bästa jag vet och de flesta låtarna tillhör bandets absoluta toppar! Gitarrerna har kanske inte det rent tekniskt sett bästa ljudet men det har utan tvekan det råaste eftersom de låter som om de vore motorsågar inkopplade i förstärkare. Basen är tung, sången på alla låtarna håller absolut toppklass och, givetvis, trummorna!

Eric, den lille spjuvern, fick äntligen visa precis vem han var och hur han kunde spela! Med ett bombastiskt, stort och fullkomligt hänsynslöst trumljud och ett trumspel som alla vi trummisar måste avundas pulvriserar Eric våra trumhinnor i varje låt. Ja, jisses.

Skivan släpps i oktober och en promotionturné till Europa står på dagordningen. Med som gitarrist är ingen mindre än… Ace? Just det, Ace följde med till Europa för skivsigneringar och TV-framträdanden vilket ses som en självklarhet eftersom hans ansikte dessutom pryder det nya skivomslaget (som för övrigt är bandets snyggaste någonsin).

Komiken når sin höjdpunkt när han står på scen med bandet i Italien och Tyskland och framför ”I Love It Loud” och i bland ”Creatures of the Night” playback eftersom det framgår snabbt för ett tränat öga att han inte har en aning om hur låtarna går. ”I Love It Loud” spelades dock en hel del gånger varför han mot slutet började få fason på kompandet, men framträdandet av ”Creatures” ser verkligen urlöjligt ut (läs mer om denna promotionturné på annan plats i magasinet).

Väl hemma i USA i november måste Kiss så börja repa för den stora comebackturnén, deras första USA-turné sedan den tämligen dysfunktionella Dynastysvängen 1979. Scenshowen skulle bli den mest spektakulära någonsin och Kiss skulle etablera sig som ett namn att räkna med på den inhemska marknaden igen.

Sökandet efter en gitarrist var därför intensivt eftersom Ace helt ville ut ur karusellen. Paul och Gene ville verkligen ha honom kvar, troligen främst av kontraktuella skäl men säkerligen också för att han var en del av bandets hjärta.

Detta skulle dock inte ske, Ace köptes ut helt ur organisationen till skillnad från Peter som fortfarande var med i företaget Kiss. Ace skulle formellt sett inte vara borta från Kiss förrän i juni 1983 och det ryktas om att Gene ringde upp Ace under turnéns gång vädjandes till honom att han skulle komma tillbaka.

En ny gitarrist behövdes i alla fall omgående inför den stundande turnén och efter flertalet provspelningar var det någon som muttrade ”den där Cusano då, han kan ju spela?”. Sagt och gjort, han tillfrågades och tackade ja varför en ny sminkning och karaktär utformades. Enligt alla uppgifter föreställer sminkningen det egyptiska tecknet för evigt liv, men vi som vet bättre vet att det är en vingmutter.

Pauls skämt ”kolla grabbar, den här sminkningen skall han ha” togs på fullt allvar varför Paul måste ha fnissat på sig varje dag när Vinnie sminkade sig.

Vinnie ja, Vincent Cusano var inget gångbart namn i Kisskretsar så Vinnie Vincent fick bli det påhittiga artistnamnet. Varför Bruce Kulick aldrig fick något artistnamn är för övrigt något att stilla fundera över när hösten annalkas och kaffet kallnat.

Kiss vs Polygram

Innan vi fortsätter är det på sin plats att lite snabbt sammanfatta stämningen mot Polygram som skulle ha stor betydelse för bandets framtid. Kiss stämde 1982 Polygram på sju miljoner dollar som de ansåg skivbolaget vara skyldig dem i uteblivna royalties. Kiss vann målet men vinstsumman sänktes till det otroliga 520 000 dollar.

Det fanns dessutom den tråkiga omständigheten med Ace, eftersom han nu ville ut hade Kiss brutit sitt kontrakt där det stod att minst tre originalmedlemmar måste vara med vid en given tidpunkt. Alltså behövde Kiss omförhandla sitt kontrakt och hade de inte stämt skivbolaget innan Ace avhopp hade de haft en oerhörd fördel inför förhandlingarna.

Nu hade de i stället vunnit en pyrrhusseger och hade ett väldigt besviket skivbolag att förhandla med. Som läsaren förstår så blev omförhandlingen av kontraktet inte till Kiss omedelbara fördel, för att framföra det milt.

Rättegången mot skivbolaget ägde rum i början av december och turnén skulle börja i slutet av samma månad. Jag kan personligen inte föreställa mig hur det såg ut i huvudet på Gene och Paul vid denna tid, dels skulle de hinna med rättegången och omförhandlingen av Ace och sitt eget kontrakt, dels skulle de repa in en helt ny setlist för en ny turné på en ny scen med en ny gitarrist. Jag tar en vild chansning och gissar på att ingendera sov speciellt bra i slutet av 1982.

Efter rättegångens avslut började Kiss omedelbart repetera inför turnén. Repetitionerna ägde rum i Irving, Texas och skulle se Kiss bland annat peta in en äldre låt i setlisten som de inte spelat på några år, ”I Want You” (senast spelad i Valencia 780519). Vidare så var allt material från ”Dynasty” och ”Unmasked” borta och inget senare material från ”The Elder” eller ”Killers” spelades heller.

Man koncentrerade sig på det som ansågs vara ”klassiska” Kiss samt så klart några nya spår, allt förpackat i en scenshow som minst sagt var förbluffande stor. I dag är vi vana vid U2, Rolling Stones och Madonnas gigantproduktioner men 1983 var det få produktioner som kunde mäta sig med ”the Kiss tank”.

Scenen var alltså formad som en stridsvagn där larvfötterna gick längs scenens vänster- och högerflank och där trumsetet stod upphöjt ovanpå kanontornet. Kanontornet rörde sig genom att snurra åt båda håll (dock inte helt runt i 360 grader) och sköt även med kanon på vissa givna tidpunkter i showen.

Bomber smälldes av i sedvanlig ordning, rök användes en massa och den klassiska Kisslogon hängde där den borde och blinkade taktfast. Under avslutningen i ”Black Diamond” placerade sig alla de tre mobila bandmedlemmarna på kanontornet framför Erics trummor och åkte med runt på scenen medan bomber sprängdes helt olikt något man sett förut. På en överlevande privatfilm från Montreal 1983 ser det nästan ut som vore det krig på scenen, så mycket smäller det!

Utöver dessa musikaliska fakta är det värt att notera att på kontrakt från USA-turnén står det fem bandmedlemmars namn, alltså även Ace namn. Detta banar väg för spekulation i sedvanlig ordning.

Vidare så var New Orleans-konserten den 14 februari faktiskt tänkt att bli en återföreningskonsert med Ace och Peter, en one-off-show med alla originalmedlemmar. Detta gick i stöpet då en viss herr katt krävde att reklamen skulle säga Kiss featuring Peter Criss. Lite synd kan man tänka eftersom speciellt Peter verkligen hade behövt lite publicitet i sin ensamhet 1983. Undrar vilka låtar de skulle kört!

Turnén som skulle kallas för ”the 10th Anniversary Tour” presenterades den 28 oktober på en stor presskonferens i Hollywood på Francis Ford Coppolas Zoetrope Studios där man bland annat visade upp den nya scenshowen för de inbjudna gästerna. Det var dessutom i denna studio man spelade in promotionvideon till ”I Love It Loud”.

När turnén närmade sig sin början i december var det meningen att den skulle starta i Rapid City 821227 för att sedermera förhoppningsvis bli över 100 konserter lång och vara i över ett år världen över. Ingetdera hände.

Rapid City-spelningen fick ställas in sent på eftermiddagen samma dag då Kiss grejer inte anlänt till staden eftersom planet satt fast i en snöstorm i Denver. De 100 konserterna skulle dessutom vid turnéns slut endast ha blivit 55 till antalet och större delen av världen fick vänta. Anledningen till detta återkommer jag till.

Premiär i Bismarck

Turnépremiären förlades i stället till Bismarck 821229 kring vilken spelning det i den förnämliga boken Kiss Alive Forever finns en mycket intressant anekdot. Eftersom Kiss utrustning fastnat på flygplatsen i Denver så lastades allt på lastbilar och kördes till Bismarck. Allt utom dräkterna som ansågs vara för värdefulla för lastbilsfärd varför dessa och den ansvarige för Kiss garderob stannade kvar på flygplatsen tills dess att den öppnade igen.

Kiss behövde ju kläder till Bismarckspelningen och ett nödsamtal till en gammal garderobsansvarig, Pixie Esmonde, ägde rum under vilket hon ombads åka till Kiss lager och plocka ihop kläder för fyra medlemmar och ilflyga med dessa till Bismarck. Hon kom dock bara till St. Louis där hon också fastnade i snön med reguljärflyget varför en specialjet hyrdes in som tog henne och kostymerna till Bismarck.

Följden blev enligt Pixie att Kiss framförde denna första Creaturesspelning i Love Gun-dräkterna. Tyvärr finns det inte ett enda fotobevis för detta, åtminstone inte tillgängligt, så vi har bara hennes ord för det.

En mycket intressant historia om jag får säga det själv! Jag har varit i kontakt med chefredaktörerna för flertalet stora dags- och morgontidningar i North Dakota men tyvärr inte fått något napp gällande konsertrecensioner eller fotografier. Sökandet går vidare.

Dagen efter Bismarck spelade Kiss i Sioux City. Denna konsert finns bevarad för evigheten och finns recenserad ingående på Alex’ Room Service varför jag inte hyllar den mer här än att jag säger att det är en fantomspelning. Setlisten för denna första arkiverade spelning från 10th Anniversary Tour finns det dock anledning att plita ned varför jag gör detsamma:

Creatures of the Night / Strutter / Calling Dr Love / Firehouse / I Love It Loud / Cold Gin / Keep Me Comin’ / War Machine / I Want You / Vinnie – solo / Rock and Roll Hell / I Still Love You / Shout It Out Loud / Gene – solo / God of Thunder / Eric – solo / Love Gun / Paul – solo / Black Diamond / Rock and Roll All Nite / Detroit Rock City.

En smått genialisk setlist om jag får säga det själv. Dagen efter i Rockford, på självaste nyårsafton, var ”Keep Me Comin'” borta och ”I Still Love You” hade bytt plats med ”Shout It Out Loud”. I övrigt var setlisten identisk.

Den skulle dock vara förändrad till sin (nästan) slutgiltiga form på nyårsdagen i Terre Haute. ”Rock and Roll Hell” var borttagen, solona till viss del omflyttade och den fjärde versen i ”I Love It Loud” skulle slutligen från och med Charleston 830104 försvinna eftersom Paul tyckte att låten segade sig fram. Återstod av setlisten gjorde därför som följer:

Creatures of the Night / Detroit Rock City / Calling Dr Love / Firehouse / I Want You / Vinnie – solo / I Love It Loud / Cold Gin / Gene – solo / God of Thunder / Paul – solo / Love Gun / Eric – solo / War Machine / I Still Love You / Shout It Out Loud / Black Diamond / Strutter / Rock and Roll All Nite.

Det enda som hände med setlisten efter detta under turnéns gång var att ”Strutter” försvann på vissa gig, att ”Shout It Out Loud” försvann helt i början av februari och att Genes solo med ”God of Thunder” bytte plats med Erics solo och ”War Machine”. Inga fler låtar lades till och setlisten som började på runt 105-110 minuter i december 1982 var neddragen till runt 90-95 minuter i februari/mars 1983.

Detta var första turnén på vilken den faktiska speltiden skulle minska successivt under turnéns gång, men tyvärr inte den sista. Jag har försökt finna svar på varför detta skedde på alla USA-turnéer mellan 1983 och 1988 men inte funnit något vettigt svar, men jag antar att det har med ekonomi, löner och hyror att göra.

En liten musikalisk detaljförändring skulle komma att förgylla tillvaron när turnén nådde Brasilien i juni, vilket kommer att avhandlas i ett senare stycke. Nu måste vi först förklara lite kring läget runt turnén eftersom detta var en synnerligen turbulent tid för hårdrockare i västvärlden.

Reagan och yttrandefriheten

Om man gick och såg Kiss i exempelvis Springfield i februari 1983 berodde det med all sannolikhet på en av följande orsaker:

  1. Man gillade Kiss och tyckte om att se dem live, kanske hade man gjort det förut, kanske hade man aldrig fått tillfälle. I vilket fall tyckte man att detta skulle bli skoj.
  2. Man hade fått biljetten i present/vunnit den/hittat den på gatan och var för snål för att låta bli att utnyttja den trots att man egentligen gillade syntrockgruppen Logementet betydligt bättre än sån där heavy metal.
  3. Man hade hört på nyheterna att djävulens avkomma tillika satanstillbedjarna i skräckrockbandet Kiss var ute och turnerade igen och att man gjorde allra bäst i att bli hemma och lyssna på något snällare som exempelvis The Carpenters eller Paul Anka.

Naturligtvis kunde man inte låta bli att gå och se om de verkligen avlivade hundvalpar och bebisar på scen, det sade ju den lokala prästen i TV att de gjorde när han samtidigt brände deras skivor inför kamerorna och talade i tungor om hur sjuka i huvudet dessa individer var med sin satanism och kunde tittaren för övrigt möjligen tänka sig att skänka honom några dollar?

Den observante läsaren har redan upptäckt vilken riktning denna krönika nu tar. Under tidigt 80-tal skulle Reaganadministrationen i USA börja fiffla lite med det här om huruvida yttrandefrihet var något bra eller dåligt för gemene man. Det lät ju bra på papperet men var det verkligen lämpligt i praktiken för till exempel en hårdrocksgrupp med smink i ansiktet att få existera utan att någon säger till?

Nej, det var det naturligtvis inte och under hela turnéns gång var en kampanj i gång mot Kiss i nästan varje stad där de renlevande riktiga kristna människorna stod utanför arenorna och protesterade och brände skivor så det stod härliga till. De medverkade i TV-program och försökte få Kiss förbjudna att spela i just deras stad.

På radio kunde man höra Dan och Steve Peters förbanna all rockmusik genom att ”bevisa” att alla rockband lade in hemliga meddelanden baklänges på sina skivor. Denna teknik kallades backmasking och dess satanistiska influenser fick stort gehör bland föräldrar i USA under tidigt 80-tal, vilket bland annat skulle resultera i bildandet av PMRC 1985, Parents Music Resource Center (ungefär som Hem & Skola i Sverige fast betydligt otäckare*) under ledning av Tipper Gore (japp, vicepresidentens fru!).

De flesta känner till att Judas Priest och Ozzy blev åtalade för att vara ansvariga för några tonåringars död i mitten av 80-talet vilket skulle vara resultatet av sådan här backmaskingteknik. Inget av åtalen ledde till fällande domar eftersom domarna i fallen inte fann några belägg för att banden skulle vilja att deras fans, skivköparna, skulle ta livet av sig. Nåväl, jag avviker lite märker jag, tillbaks till Kiss.

Kiss hanterade dessa fascistliknande dårar med en stor portion humor, åtminstone utåt. Det finns en hel del intervjuer där Paul småflinar och enkelt konstaterar att han tycker att ”they’re strange”. Jag håller med Paul.

Det lustiga är att samtidigt som den gamla ”Kiss är nazister”-skrönan dök upp igen, eftersom de nu till och med hade en stridsvagn på scenen, så står de anklagande och bränner bandets skivor och förnekar bandet sin rätt att uttrycka sig fritt. Precis vad nazisterna pysslade med. Låt den som är utan sten kasta första hönset. Hönset i detta fall får väl sägas vara de ”religiösa” människorna.

If I may put forward a slice of personal philosophy här så kan man fundera på hur religiösa dessa människor egentligen var eftersom en stor del av kristendomen bygger på att vända andra kinden till, vilket man väl borde känna till även i de mest outbildade trakterna av religionens utmarker. Här var det dock ingen som vände någon kind, man försökte mangrant berätta för Kiss vilka dårar de var som gick satans ärenden (posten?) och få dem utvisade till något mindre nogräknat land, kanske Uganda.

Lyckligtvis dog trenden med att försöka portförbjuda hårdrocken ut och i dag sitter väl alla dessa rättrogna och porrsurfar på internet som alla andra. Säga vad man vill men det rådde i alla fall ingen brist på Kiss på TV och i radio under 1982-1983.

Även om det sägs att all reklam är bra reklam så verkar det vara som att just denna sortens reklam faktiskt var ganska dålig för bandet. De hade genomgående dåliga publiksiffror vilket såklart påverkade bandet mer än ekonomiskt.

Hungern och råheten i december och januari är som bortblåst de sista veckorna på turnén. Inte nog med att de vet att det där med 100 konserter skulle skita sig kapitalt, de vet även att det rent ut sagt går förbannat dåligt för dem. Comebacken med tung hårdrock och en ny fräck scenshow gick inte alls lika bra som man hade önskat och skulderna efter turnén skulle vara större än inkomsterna.

Efter San Francisco-giget den 3 april 1983 åker man hem till New York med svansen mellan benen och ett övertrasserat konto. Föga visste Kiss att de dryga två månader senare skulle göra sin största spelning någonsin i ett land de knappast hört talas om mer än på TV.

Den sydamerikanska lösningen

Det var en (eventuellt) solig dag i New York i april när det nådde Kiss managements öron att en herre som gick under benämningen Junior sålde biljetter till en bunke Kisskonserter som skulle äga rum på gigantiska arenor i Brasilien i maj.

Ingen trodde sina öron. Kiss var verkligen inte vare sig inblandade eller ens tillfrågade, men Junior tyckte väl ”bättre att förekomma än att förekommas” och började sälja biljetterna först för att på så sätt få med sig Kiss när han kunde visa hur mycket han sålt.

Den brasilianska Kissturnén skulle innefatta fem konserter, en i Rio, två i Sao Paulo, en i Porto Alegre och en i Bela Horizonte. Efter noggrann övervägning står det klart att Kiss behöver pengarna varför två representanter för Kiss åker ner till Brasilien för att kolla upp hur det ligger till. Det visar sig att informationen kring allting är ytterst knapphändig.

Junior har onekligen sålt biljetter men var Kiss skall spela är till viss del höljt i dunkel. Arenorna är stora, nej massiva komplex med massor av funktionella brister, elektriciteten fungerar lite som den vill och hur säkerheten skulle arrangeras för sådana folkmassor är det ingen som riktigt vet.

Efter flertalet garantier och monetära förskott så accepterar i alla fall Kiss organisation turnén och åker hem för att berätta för bandet att de får repa lite igen. Alla är nöjda och glada. Nu börjar problemen.

Spelningen i Porto Alegre avbokas på grund av problem med tillstånd och dylikt. Inga hästar synes dock, Junior hade tillgodo en tvåveckors turné med sammanlagt fem spelningar att boka och Kiss var garanterade pengar för alltihopa. Skulle en spelning gå i stöpet var det Junior som fick ta smällen, inte Kiss.

Språkbarriären mellan portugisiska och amerikanska skulle visa sig vara större än man trott innan, massor av telegram skickades mellan länderna utan att någon egentligen verkade veta vad som hände i Brasilien. Den stora dagen annalkades i alla fall, Kiss hade repat ordentligt och skulle gå på ett plan på eftermiddagen som skulle ta dem och deras utrustning till Brasilien.

Det var bara den sista tredjedelen av pengarna som skulle skickas över varpå Kiss plan skulle lyfta. Pengarna kom dock aldrig. Besvikelsen måste ha varit oerhörd när detta var ett faktum med tanke på att lastbilarna med scenen stod redo på flygplatsen men fick nu plötsligen vända hem igen. Turnén var alltså slut innan den ens hade börjat.

Några dagar efteråt framkom det att Junior stött på en massa ekonomiska problem med höjda avgifter och extrakostnader. Dock ville han såklart att turnén skulle bli av med tanke på hur mycket han redan lagt ner på den varför han begav sig till USA och träffade Kiss representanter igen.

Han ville att turnén skulle flyttas till mitten av juni i stället. Efter många om och men skrevs ett nytt kontrakt där Kiss skulle få betalt för sina utgifter under veckorna som de stått overksamma, det var en motvillig Junior som gick med på detta men han skrev under i alla fall. Kiss packade sina väskor igen och ytterligare en gång verkade det som att pengarna inte skulle komma.

Denna gång kom de dock varpå turnén var på. De hade bara blivit översända till fel mottagarkontor varför det tog ett dygn extra för Kiss att få reda på det. Den 14 juni 1983 landade således sminkrockgruppen Kiss i det varma Brasilien för fyra konserter.

Paul och Gene var inte helt lyckliga över sin vistelse i vad de ansåg vara ett riktigt U-land. Eric var glad eftersom det fanns flickor överallt, vissa mot betalning, Vinnie var glad för han åkte med sin fru på utflykter och turistade ordentligt. Men Paul och Gene ansåg under hela resan att trots att de var jättestora i Brasilien så räknades det liksom inte. Det var ju inte USA, eller ens västvärlden för den delen.

Hur man än ser på det så var dock Kiss gigantiskt stora i Brasilien. Alla tidningar och TV-kanaler gjorde reportage och den första konserten, Rio de Janeiro den 18 juni, skulle gå direktsänd i TV.

Riokonserten ägde rum på världens (då åtminstone) största stadium, Maracaña. Den höll ungefär 200 000 personer men hur många som faktiskt såg Kiss 1983 finns det inga rena fakta kring. Mellan 100 000 och 150 000 är summorna som brukar nämnas från olika håll, men det fanns ingen biljettkontroll och folk sprang ut och in på arenan till och med när Kiss hade börjat spela varför en exakt siffra inte existerar.

Det var helt enkelt jävligt många människor som var där. Som konsert betraktat är det Kiss största någonsin, inget förband och inga krusiduller, bara 90 minuter svettigt Kiss.

Medan låtlistan för Brasilien var identisk med den under senare delen av USA-turnén så kan jag nämna den lilla musikaliska detaljen som var en nyhet för brassarna. I slutet av ”Black Diamond” när medlemmarna åkte runt på kanontornet hade man lagt till en instrumental melodi, en slags coda som dessutom skulle komma att stanna kvar i ”Black Diamond” under ytterligare två turnéer.

Jag hade för mig att denna melodi spelades även i USA men grundlig research inför denna krönika visar att den faktiskt gjorde sitt inträde i Kisshistorien på Riokonserten.

Rio var dock ett tekniskt helvete med dåligt ljud, dåligt med elektricitet och knepig säkerhet. Alla var glada när spelningen var slut men den där riktiga wow-känslan infann sig aldrig. Det var ju inte 150 000 amerikaner som såg Kiss, utan lågutbildade mer eller mindre korkade sydamerikaner. Detta enligt Gene och Paul som hellre hade sett att de var i Australien igen. Eller på hemmaplan inför samma publiksiffra.

Nästa konsert var Belo Horizonte. Denna spelning skulle äga rum den 20 juni men bara timmar innan konserten stod det klart att det inte fanns någon elektricitet att tillgå. Kaos rådde och spelningen blev omedelbart inställd och flyttad till dagen efter. Den 21 juni spelade så Kiss i Belo Horizonte inför runt 30 000 personer.

Denna siffra hade varit betydligt högre om inte kommunledningen i staden hade beslutat att ingen under 16 år skulle släppas in utan en förälder. 30 000 var ändå mycket folk, men i en arena som håller 80 000 personer var det inte ens halvfullt.

Slutligen kommer bandet till Sao Paulo, två spelningar skulle genomföras men det stod snart klart att det bara skulle bli en. Oavsett hur stora Kiss var så kunde de inte fylla den anrika Morumbistadion två kvällar, varför spelningen den 24 juni ställdes in. Endast spelningen den 25 juni skulle bli av.

Detta var ett direkt problem för Junior eftersom den enda spelning han skulle tjäna pengar på var den andra spelningen i Sao Paulo, när en sådan nu blev inställd blev han utan vinst. Det gillade han inte.

Kiss spelade i Sao Paulo inför runt 65 000 personer på vad som skulle bli deras sista spelning med smink fram till 1996. När bandet efter avslutad ordinarie speltid åter äntrade scenen inför extranummer började publiken formligen vråla melodin till ”I Love It Loud”, varpå Kiss faktiskt hängde på och körde låten en gång till för Sao Pauloianerna.

Efter spelningen var turnén slut och bandet skulle bege sig hem för att börja inspelningen av nästa skiva, som redan var bestämt skulle bli den första utan sminkade medlemmar. Junior ville dock inte att bandet skulle åka hem utan gjorde allt för att hålla dem kvar i landet för fler spelningar, helst skulle Kiss dessutom spela gratis eftersom han hade gått med en grym förlust på de tre konserter som blivit av.

Efter några dagars förhandlande och förhalande åkte Kiss hem och lämnade en bedrövad Junior bakom sig. Ett tag verkade det som att det skulle bli några spelningar även i Buenos Aires i Argentina, men med minnena färska från Brasilien åkte representanterna för Kiss ner till Argentina och möttes av två män som hade minst sagt skumma affärer för sig.

Efter en massa velande hit och dit åkte man hem igen och några veckor senare försvann dessa två herrar ut i periferin efter att ha blivit bombhotade för att försökt få Kiss till Argentina vilket såklart omintetgjorde den redan från början dödsdömda Argentinasvängen.

Kiss sista spelning med smink var i Sao Paulo. Nästa gång de stod på en scen var i Lissabon i oktober, då helt utan smink, nästan i alla fall.

Att Kiss scen med tank och allt fortfarande i juli 1983 befann sig i en hangar i Brasilien utan tillstymmelse att flytta på sig får läsaren veta mer om i nästa nummer. Nu är det nämligen i sedvanlig diktatorisk ordning att redogöra för inspelningarna från turnén.

Bevarade skatter

Vad det gäller Creatures-skivan i sig finns det lite grejer att snacka om. En tidig tracksheet inför skivan visar att det fanns flera låtar tilltänkta som inte kom med.

”Don’t Leave Me Lonely” (som senare skulle hamna på Bryan Adams skiva ”Cuts Like a Knife”), ”Betrayed” (Genelåt som enligt uppgift inte är samma som den på ”Hot in the Shade”), ”Back on the Streets” (Vinnielåt med Paul på sång) samt ”Partners in Crime”.

”Partners in Crime” var en nyinspelning av låten från ”Killers” med Creaturesljudet men den skrotades tyvärr från skivan i elfte timmen. Den har dock dykt upp på singelbaksidor och var även med på promotionskivan ”First Kiss Last Licks” från 1990. Den senare innehåller även ”Nowhere to Run” (1989 remix) vilket kan vara en nyinspelning, jag har tyvärr inte skivan själv och lämnar därför frågan öppen.

En nyligen utkommen demolåt från augusti 1982 är ”Not for the Innocent”, låten från ”Lick It Up”, ett år tidigare! Det roliga med denna demo är att Paul och Gene sjunger den tillsammans, Gene tar verserna och Paul förrefrängerna och refrängerna! Ett stycke Kisshistoria som varit oss undangömt fram till januari 2006! Året börjar bra.

Liveinspelningar från turnén finns det gott om, nästan hälften av turnén cirkulerar bland samlare. De roligaste spelningarna är i mina öron som följer: Sioux City 1982 tack vare den fantastiska setlisten, Terre Haute 830101 där Gene sjunger första versen i ”Firehouse”, Kanadaspelningarna i januari där Kiss är heta som attans samt Rio och Sao Paulo tack vare att de dels är tämligen bra, svettiga Kiss-spelningar, dels är de historiskt mycket intressanta.

En inspelning värd att leta efter är The Peters Brothers ”Truth About Rock” som är ett radioprogram med de tidigare omnämnda bröderna Peters där de verkligen bevisar att Kiss är djävulens avkomma. Dessutom har de smugit med sig en bandspelare in på konserten i Bloomington 830218 (bootlegging kallas det!) och spelar i radio upp låtar och mellansnack som de anser tala till Kiss nackdel.

Dessutom beklagar de sig i etern hur ont de fick i öronen av den fruktansvärda volymen. En på det hela taget så rolig inspelning att tårarna rinner kontinuerligt på lyssnaren.

Videomässigt är vi lite sämre bevandrade, detta är tveklöst en av de sämst bevarade turnéerna vad det gäller videoinspelningar. Endast Animalizeturnén är sämre bevakad, men från den turnén fick vi i alla fall en nästan komplett TV-filmad konsert.

Från Creaturesturnén har vi en 50 minuter lång privatfilm från Montreal 830113, kort enkom då filmarens batteri tog slut. Dessutom finns den första låten från detta gig komplett filmad med en kamera i photopiten, en kort men grymt rå inspelning. Utöver detta finns det en 8 mm-film med dubbat ljud från Charleston 830104, samt en hel hög med korta TV-reports som inte sällan innehåller kortare TV-filmade liveklipp. En konsekvens av all publicitet som omgav turnén.

Rio de Janeiro-inspelningen tillhör i sanning de mest klassiska samlarvideopinalerna och de 35 minuter som numera cirkulerar i styggt bra kvalitet visar på ett Kiss som är helt underbart att se. Rått, intensivt, hänsynslöst och orättvist.

Dessutom finns numera en video från Sao Paulo, den dök upp från intet för några år sedan och innehåller 45 minuter konsert filmat ute i publiken med stativ väldigt långt från scenen, och sedan ytterligare en kvart filmat i photopiten, bakom scenen och på sidan av scenen. Denna kvart innehåller bland annat en minut ”I Still Love You” vilket är det enda filmiskt arkiverade cirkulerande klipp av denna låt framförd med sminkade medlemmar.

På Sao Paulo-inspelningen finns även presskonferensen filmad där bandet sitter i bandanas med förtäckta osminkade ansikten, men banne mig om kameramannen (flickan?) inte lyckas få bilder på Paul utan bandana, coolt!

En oklippt Riokonsert har det ryktats om i alla tider men det är ingen som har sett den, kanske för att den inte existerar. Hur skulle det förmodligen snåla/ekonomiska TV-bolaget Globo TV i Brasilien kunna veta att en långhårig före detta yngling i Småland, Sverige 23 år efteråt lätt hade sålt av allehanda släktingar för att få tag i en konsertfilm de gjorde med ett band de säkerligen inte ens gillade vidare mycket.
Nej, en komplett Rio lär vi aldrig få se, men vi hoppas! Dessutom måste Kiss själva ha någon form av profilmad konsert från denna turné. På flera ställen fanns det i alla fall kameror som filmade för skärmar, jumbotroner och så vidare. Inget har dock läckt ut, vi går här och väntar och väntar.
Här skulle denna krönika kunna ta slut, men det gör den egentligen inte. Eller, jo, för detta nummer gör den det, men den får sin naturliga fortsättning i nästa nummer. Eftersom systerturnén till denna är Lick It Up-turnén och de två är så väldigt sammanbundna kan jag inte ropa hej utan att först riva bron för egen fot.
I Lick It Up-krönikan kommer den hungrige läsaren att få ta del av flertalet intressanta anekdoter som till exempel en om den enda gången Kiss spelat en av de fyra Killerslåtarna live, en om varför Kiss inte spelade i Köpenhamn och eventuellt en om Vinnies inblandning i Julstrul med Staffan och Bengt (Sveriges Televisions julkalender 1984).
Men det blir nästa gång. Tills dess, glöm inte det gamla visa ordspråket: ”När Vinnie spelar solo är det som om tiden står helt stilla.”
* Jag vill påpeka att även om jag säger att jag tycker att PMRC var ännu otäckare än Hem & Skola så förringar jag på intet sätt den otäckhet som Hem & Skola utsatte ett naivt Sverige för under 80- och 90-talet.

Artikel från Destroyer #15 – April 2006

Alex Bergdahl
Reporter/orakel
Kiss Army Sweden

 banner ad


Comments are closed.