En kort recension av No Regrets av Ace Frehley:

Ace Frehley’s Wild Rocket Ride

By Bob Ruggiero

Even by standards of ’70s hard rock excess, original KISS guitarist Ace Frehley was out of this world. In this breezy, buzzy, and debauched memoir, The Spaceman takes readers on a rocket ride through his ups and downs with his bandmates, musical career, private life, and booze-and-drug binges that would make the guys in Mötley Crüe beg for a day to recover.

Born Paul Frehley — the nickname ”Ace” stemmed from his success in finding girls for he and his buddies — the teen was the classic stereotype of the long-haired, drinking-and-drugging-and-fucking musical aspirant, and flitted through a series of bands while attending as many shows — and sometimes sneaking backstage — as he could.

But when he answered a 1972 ad for an ax man with ”flash and ability” (not, as KISS legend has it, ”flash and balls”) and auditioned for future bandmates Gene Simmons, Paul Stanley, and Peter Criss — a gig to which his mom had to drive him — even the overly ambitious Simmons couldn’t predict how huge KISS would become. And with releasing their first four records in just 18 months, the ride to the top was a fast one, aided by manager Bill Aucoin and Casablanca Record head Neil Bogart’s flair for publicity and pushing the envelope already shoved along by the New York Dolls and Alice Cooper.

​And while the makeup, smoking guitars, fire and blood were all part of the show from the git-go, Frehley claims he was uncomfortable when the emphasis became selling products and commerce over music. And he points the finger on Simmons for his insatiable drive for both a buck and pussy.

”I guess I could be diplomatic and say he was wise beyond his years, or some bullshit like that,” Frehley writes of the Demon. ”But mainly, I just felt like he had a stick up his ass. He was a fifty-year-old accountant in the body of a twenty-three year old kid.”

Still, Frehley doesn’t blame Simmons and Stanley for being fed up with his out of control behavior, and even credits the current reality-TV star with saving his life from drowning during binges — twice.

”There were so many close calls, so many disasters averted. I have no idea how or why I’m still around,” Frehley sums up. And indeed, No Regrets sometimes reads like an endless recitation of Frehley’s drug-and-booze binges, near-death dalliances, and interactions with law enforcement officers. A little more about the music of KISS and recording dates would have been welcome. (Though a certain beloved octogenarian actress might be amused to know that her name was the code word for cocaine, as in ”Will Betty White be at the party?”)

”Alcohol and drugs were my constant companion, my best friend — and worst enemy. Sometimes, they were a deterrent to my career and personal life,” he writes in the Classic Rock Understatement of the Year. ”Overall, I guess, you’d have to argue they were mainly a bad thing insomuch as they nearly killed me.”

The four original members of KISS did reunite the mid-’90s for several hugely successful tours and another studio album, but again, Frehley’s demons and his own ambivalence led to his departure. A solo career resumed — with his last record in 2009 — and he notes at the book’s end that he’s now been completely sober for five years.

And his opinion of KISS today, especially with former guitar tech Tommy Thayer (who Frehley says he once punched out for insulting a girlfriend) suiting up every night in Ace’s Spaceman costume and trademark makeup?

”I think they’re just a bunch of dirty rotten whores.”

No regrets — and no punches pulled — indeed.

Det är solig julimorgon och jag sitter här för att skriva ner mina tankar kring en valfri Kiss-skiva. ”Inte göra en sådan där vanlig recension”, bad Niklas mig, ”utan skriv på ditt sätt, det brukar bli ganska kul”. Jag har ingen aning om hur och var detta skall sluta, och knappt börja heller för den delen, men för att inte verka överdådig måste jag nog göra en kort presentation av mig själv.

Jag heter Alex Bergdahl, finns i Växjö (flyttat ifrån Helsingborg), 26 år gammal under vilka Kiss funnits med i 22 ½.

Jag anser att Kiss inte gjort någon riktig usel platta, t.o.m. när de är dåliga är de bättre än de flesta andra, MEN jag måste få nämna att jag anser att de sedan 2001 börjat köra namnet i botten med en massa tvivelaktiga projekt, dessutom kan jag inte alls acceptera att man tar in nya medlemmar och sätter på dem gamla medlemmars smink. Bara så läsaren vet var jag står. Men detta är en passus. Kiss var, och är, världens bästa band. No contest! Men nog om detta.

Vilken skiva skall jag skriva om då? Det finns egentligen bara en att börja med, den som startade allt för mig: ”Unmasked” från 1980. Något oförtjänt klassad som en pop-platta anser jag att den står ut som en av de mer välproducerade och välspelade skivorna världen sett. Må vara att den inte är särskilt ”tung”, och att antalet originalmedlemmar per låt är ganska lätträknade, men herre jestanes – låtarna! En av de få plattorna som innehåller idel hits, även om de rent försäljningsmässigt naturligtvis inte klassas som sådana.

Från början? Okej då.

Is That You?

Nä dra åt Ystad vilken kanonöppning! Paul sjunger sådär rått som han bara gjorde precis mellan 1980 och 1982 (med undantag för ”Love Gun”-skivan), riktig ”Nowhere To Run”-klass på sången.

Dessutom dyrkar jag Pauls falsett ifrån turnén, helt i stil med ”Take Me” på Love Gun-turnén. Har alltid undrat om Gerard McMahon (som skrev låten) gjort en egen version, och hur den i så fall låter. Men jag kanske inte vill veta?

Shandi

Well, vad säger man? Världens bästa låt? Ja, troligtvis. En perfekt låt. Släng alla ”Forever” och ”Beth” åt skogen och kräma på ”Shandi” på full fräs. Vi fick i Kissboxen reda på att det endast är Paul ifrån Kiss som är med, resten var roddare(!) och studiomusiker. Betyder det något? Om resultatet blivit dåligt, ja! Här? Nej. Detta är Pauls låt, och det är han som skall leda den. Sättet på vilket han sakta klättrar ner för skalan i versens sångslinga är fanimej fenomenalt.

Talk To Me

Ace hade vid denna tid verkligen blommat ut som låtskrivare, och fick många låtar även på denna skiva (tre, samma som på ”Dynasty”). Eftersom han i egenskap av, eh, galning (…), inte hade riktigt samma gränser som Paul och Gene blev dessutom texterna ibland både, eh, intressanta och framförallt komiska (mer om det senare).

”Talk To Me” är en riktig Aceklassiker, som av någon anledning glömdes bort omedelbart efter turnén 1980, för att inte återfinnas förrän 1994 på en av Ace otaliga klubbturnéer (och då i en ganska slarvig version). Synd, för den är både kul spelmässigt och melodimässigt. Solot är dessutom riktigt bra!

Dock kördes den faktiskt, återigen bara halvinspirerat, på Kissturnén 2001 i Australien/Japan.

Naked City

Genes inlägg i debatten om storstadslivet. Herregud vilken låt! Gene lyckas fånga en i det närmaste desperat stämning, visserligen musikmässigt men framförallt med sin nästan vädjande röst.

Jag skulle inte vilja höra nyinspelningar av många Kisslåtar, men tycker att bandet skulle gjort en nyinspelning av denna inför Creaturesinspelningarna 1982. Det hade varit kul att höra den med ”Rock And Roll Hell”-produktion, bara som en jämförelse. ”I’ve got a feeling I’m in trouble again” ifrån andra versen är troligen Genes vackraste sånginspelning någonsin.

What Makes The World Go ‘Round

Den enda låt på skivan jag tycker är lite anonym. Missförstå mig rätt, den är helt okej, men den sticker inte ut som någon superlåt, kanske för att den är omringad av just sådana på resten av plattan.

Det finns en kul ”hemmagjord” video till låten där man försökt (och lyckats i de flesta fall) passa ihop texten med Pauls rörelser så den skall se äkta ut. Bilden till videon är tagen ifrån den i Sydney 1980 TV-filmade konserten, och skulle kunna leda till att någon faktiskt tror att låten framförts live, men så är icke fallet.

Tomorrow

En Paulklassiker. Att den inte spelats live är för mig ett mysterium, den skulle lätt kunnat uppnå ”Shout It Out Loud”-klass om den bara fått en chans. Den är betydligt mer sing-along-vänlig än ”Is That You?” som man ju faktiskt körde.

Handklappningen är kul, och solot är klassiskt Ace (men skulle, tekniskt sett, kunna vara inspelat av Paul själv). En glad låt, som även denna blivit bortglömd av bandet.

Two Sides Of The Coin

Ace andra höjdare av totalt tre. Ganska kul att höra Ace söka den sanna kärleken, och inte bara engångsliggen, det är verkligen ingen text man förväntar sig av mannen bakom ”Rocket Ride”. Dessutom intressant med ett keyboardsolo, som backas upp av ett roligt komp.

Man undrar om det är Ace som skrivit och/eller framfört solot, i vilket fall han är mer bevandrad i sin musikalitet än jag trodde (samma fråga kan ställas kring ”Dolls” ifrån Frehley’s Comets första skiva, men det tar vi en annan gång).

She’s So European

Det här är verkligen en udda låt! Gene har sällan skrivit något så knepigt som detta riff. Hans låtar brukar kretsa kring det enkla (”Christine Sixteen”, ”Murder In High-Heels” och den hemska ”Boomerang” för att nämna några), men riffet, ämnet och hela låtens struktur är väldigt o-Gene tycker jag. Helt underbar!

Det står dessutom väldigt klart att Ace inte är inblandad i denna (åtminstone i solot), det är med all sannolikhet den femte medlemmen Bob Kulick som spelar. Tittar man på det klassiska Rock-Pop-framträdandet ifrån tysk TV 1980 ser man att Ace (liksom Eric Carr!) inte har någon särskild aning om hur låten går. De hade väl fått lyssna lite snabbt i logen innan eller så kan man tro…

Easy As It Seems

Paul Stanley goes funk! Och fy fabuland vad bra det blev. Detta är en av de mest bortglömda små smultronen i bandets hela katalog!

Jag hade lätt bytt ut vilken låt som helst i setlisten de kört när jag sett dem för att få höra just denna (och ”Shandi” visserligen). Låtens uppbyggnad bär vissa likheter med ”100 000 Years” (okej, långsökta sådana, men jag tycker de finns där), och sången är (som norrmannen skulle sagt) ”kjempegreit”!

Torpedo Girl

…och den tredje Aceklassikern är den i särklass coolaste! Wow! Basen, trummorna och det otroligt skumma gitarriffet gör detta till en absolut höjdare. Aldrig körd live med Kiss (jo, förresten, en pyttedel av låten framfördes i Melbourne 2001!) och det är för sorgligt.

Att en låt som denna skulle gå förlorad var synd tyckte jag förr, men det skulle ändras. ”Ack”, sade Ace och drog fram låten till sitt ypperliga medley han satte ihop 1992 (låtarna som ingick förändrades under turnéns gång, men ”Hard Times”, ”Speedin’ Back To My Baby”, ”She”och ”Wiped-Out” var några av höjdarna).

Det finns en textrad i andra versen som definierar hela Ace väsen, han svarar på sin egen fråga ”could this be a dream?” med det fantastiska, och väldigt Ace-iga ”I don’t know”. Lyssna på just det ”I don’t know” och försök förstå det, så har du kommit en bra bit på väg att förstå Ace (om det nu överhuvudtaget är möjligt).

You’re All That I Want

Genes första och hittills enda riktiga kärleksförklaringssång (soloskivan 1978 icke räknad), och det är ett gott försök.

Jag tycker att den är bra, och live var den ännu bättre (den kördes på första delen av turnén 1980, och finns förevigad på den ytterst eminenta bootleg-LP:n ”Egos At The Stake” i kanonkvalitet). En bra avslutning på skivan, men kanske (och det är bara kanske) hade ”Two Sides Of The Coin” passat bättre som avslutning.

Sådär ja, lite att fundera kring kanske. Jag tänkte dessutom, för den vetgiriga, dra fram lite halvintressanta fakta kring turnén till skivan. Inte jättemycket, men sådär så att det vattnas lite i munnen.

Detta blev den första världsturnén som inte innefattade USA. Man spelade ett enda gig i USA, New York den 25 juni 1980, för att introducera Eric Carr. Konserten framfördes på Palladium, som tidigare hade hetat Academy Of Music. Ringer det en klocka? Nyårsafton 1973? Diverse andra gig 73-74? Kiss var tillbaka på ruta ett, skulle man kanske kunna säga. Sedan blev det Europaturné, med en scen som var en betydligt nedbantad version av Dynastyturnéns jättebygge 1979.

Låtvalet inför turnén var åtminstone lite nytänkande, ”Cold Gin” och ”Strutter” plockades fram ur malpåsen där de legat de senaste fyra åren, ”I Was Made For Lovin’ You” och ”2 000 Man” överlevde ifrån ”Dynasty”. Sedan var det idel ”såna vi måste köra”, ”Detroit Rock City”, ”Black Diamond”, ”Firehouse” och så vidare. Från nya plattan var ”Is That You?” och ”Talk To Me” standard på hela turnén, ”You’re All That I Want” kördes i New York och fram till och med Englandsgigen på Europasvängen. ”Shandi” plockades fram på Australienturnén (den var en stor hit ”down under”!).

Inga av låtarna från ”Unmasked” överlevde dock när Kiss skulle tvätta bort pop-disco-stämpeln 1982, och de har (med några få undantag 1995 och 2001) varit borta sedan dess. Tänk om de kört ”Tomorrow” på återföreningsturnén 1996! Kunde blivit hur bra som helst.

Alex Bergdahl
Reporter
Kiss Army Sweden

Artikeln ur Destroyer 10.

Kiss första auktoriserade biografi påbörjades redan 1979, men först nu, 2003, får allmänheten ta del av den. David Leaf och Ken Sharp presenterar, ”Kiss: Behind The Mask”.

Efter återföreningen 1996 har tillgången på böcker som berör ämnet Kiss och dess omgivning ökat dramatiskt.

I första hand är det den inofficiella marknaden som fullständigt exploderat och gett oss mycket god läsning, bland annat i form av C.K. Lendts ”Kiss And Sell”, Gordon Gebert och Bobby McAdams ”Kiss And Tell”, Curt Gooch och Jeff Suhs uppslagsverk ”Kiss Alive Forever” samt Julian Gills otroligt detaljerade ”Kiss Album Focus”.

Men vad har egentligen Kiss själva presterat? Mycket lite, tyvärr. Ett otydligt svar som enklast kan förklaras med boken ”The Early Years”, en fotobok med otroligt tunn text av Gene Simmons och Paul Stanley. Mycket intressantare än så har det inte varit, fram tills nu.

David Leaf

David Leaf är mannen som 1979 skickades till Des Moines, Iowa, för att skriva om världens för tillfället största rockband. Han skickades på uppdrag av Kiss management, för att med hjälp av intervjuer skapa bandets auktoriserade biografi.

David arbetade som journalist i New York, och hade tidigare gjort liknande jobb åt Bee Gees och Brian Wilson.

Biografin färdigställdes och lämnades över till uppdragsgivaren, men i början 1980 fick David det dystra beskedet, boken kommer inte att publiceras. Utan att få någon egentlig anledning stoppade David undan manuskriptet, som sedermera glömdes bort.

Ken Sharp

Till skillnad från David har Ken Sharp länge varit en profil i Kisskretsar. Mest känd är han för sina djupa och intressanta intervjuer med bandet i tidningen Goldmine, samt arbetet med VH1-specialen ”Ultimate Albums: Kiss Alive!”. Ken och David träffades för ett antal år sedan genom gemensamma vänner. Ken hade ingen aning om att David skrivit ett en biografi om Kiss ett antal år tidigare, och blev genast intresserad av projektet.

Innehållet

Detta är upptakten till Kiss första auktoriserade biografi, ”Kiss: Behind The Mask”.

Boken är uppdelad i tre avdelningar, David Leafs biografi som berör åren fram till 1980, Ken Sharps fortsättning 1981-1996, samt en detaljerad genomgång av allt material Kiss har spelat in och släppt på skiva.

David Leafs biografi skrevs som sagt redan 1979, och publiceras orörd. Som titeln antyder fokuserar texten på människorna bakom sminket, men även bakom musiken. Öppet och avslappnat berättar medlemmarna själva om tiden som passerat, familjen, barndomen, sina drömmar och hur Kiss blev världens största rockband.

Jag vågar säga att något liknande som berör Kiss aldrig har publicerats. Framför allt barndomen behandlas mycket varsamt, och detaljrikedomen är hög.

Ken Sharps fortsättning är baserad på intervjuer med en mängd olika människor. Anekdoter från turnéledare, roadies och fotografer, varvas med kommentarer från nyckelpersoner som Bill Aucoin, Sean Delaney och Joyce Bogart. Bara denna uppsjö av människor är mycket imponerande.

Den avslutande delen, en uppräkning av allt Kiss inspelade material, komplett med kommentarer från bandmedlemmar och inblandade människor, är en enda stor guldgruva. Här avslöjas både det ena och det andra, och en hel del myter bekräftas. Dessutom introduceras en rad musiker som figurerat i Kisskatalogen. Några känner vi till sedan tidigare, exempelvis Dick Wagner och Alan Schwartzberg, andra inte.

Ytterligare ett plus bör nämnas. De flesta bilderna i boken är tidigare ej publicerade, och det är bilder med högt historiskt värde.

Sammanfattning

Har man då äntligen lyckats producera den ultimata boken om Kiss? Nej. Kommer den någonsin att produceras? Nej. Detta är dock det bästa försöket hittills, och boken är verkligen ett måste i varje dedikerat fans bokhylla. Bara David Leafs biografi står på egna ben, och är ensam värd bokens kostnad.

Till skillnad från många andra böcker om Kiss är ”Behind The Mask” både strukturerad och välskriven, och innehållet förser läsaren med lagom mycket information för att intresset ska hållas vid liv. Något negativt kan jag faktiskt inte komma på för tillfället.

Köp boken, sjunk likt en Teliaaktie ner i din favoritfåtölj och åtnjut boken som du åtnjuter en lagrad Glenfiddich på julaftonsmorgonen. ”Kiss: Behind The Mask” är räddaren.

Stefan Cedervall
Reporter
Kiss Army Sweden

Artikeln ur Destroyer 10.

Spekulationerna drog igång samtidigt som nyheten om en kommande soloplatta såg dagens ljus. Paul har ju trots allt inte spelat in något solo sedan 1978, så hur skulle detta låta? Nu vet vi svaret och detta är mina reflektioner över ”Live to Win”.

Paul Stanley är en man som för det mesta förknippas med party, rock n’ roll och trallvänligt låtmaterial, så därför trodde säkert flera att den här plattan skulle följa samma mall. Paul har ju dock visat andra sidor av sig själv tidigare, exempelvis på ”Carnival of Souls – The Final Sessions”, så min tanke och förhoppning var att hans nya soloalster skulle vara något helt nytt och fräscht!

Helt allena har han dock inte varit i arbetet med plattan, utan har tagit hjälp av bland annat Desmond Child, Andreas Carlsson, Bruce Kulick, Tommy Denander och John ”5” Lowery. Detta må kännas som en salig påse blandat, men enligt min mening har han använt sig av helt rätt folk vid de rätta tillfällena.

Live to Win

Titelspåret får öppna plattan och fungerar bra som en kraftfull och rättfram öppning. Ett tungt och mörkt gitarriff driver denna ganska fartfyllda låt framåt, plus att synthmattor och andra effekter ger ett väldigt djup åt låten. Med detta arrangemang lägger han ribban mycket högt, och lovar oss en musikalisk resa genom en monsterproduktion.

Sången är väldigt energisk och det hörs på Paul att han hungrat efter att få spela in nytt. Segerkänsla finns i både text och sångstil, så redan här står det klart att Paul Stanley är tillbaka och lever för att vinna!

Lift

Spår nummer två är om möjligt snäppet tyngre än föregående. Riffet bygger mer på takt här och basen blir tydligare i den här typen av arrangemang. Små snygga gitarrlick ylar till lite klagande i bryggan innan refräng då och då, vilket höjer det hela ytterligare ett par pinnhål.

Även här ligger en hel del syntetiska effekter och tuggar i bakgrunden som snyggar till och när vi kommer fram till sticket kulminerar låten när ett mäktigt stråkarrangemang tonar in. Låten är dystert vacker och smått gotisk.

Paul använder sig inte direkt av sitt höga sångregister i låten, utan spelar mer på en allvarlig känsla och en ganska bedjande röst.

Wake Up Screaming

Här piggas melodin upp något jämfört med tidigare stycken. Melodin för mina tankar bakåt till sent 1980-tal, tycker att den har ganska mycket ”Hot in the Shade” över sig. Enbart positivt i mitt tycke, då jag anser att hans låtar på den plattan var mycket starka.

Trots att detta är en något mer lättsam låt så är han produktionen trogen, vilket gör låten väldigt mycket mäktigare än om den hade producerats av Kiss 1989.

Här sjungs det i en högre tonart än innan och visst känner vi igen det! Lite raspigare än tidigare, men väldigt kraftfullt och snyggt.

Everytime I See You Around

Inget Paul Stanley utan ballader – och vilken ballad sen! Börjar med vackert, akustiskt strängplockande för att sedan brista ut i ett tyngre arrangemang. Känslan av ballad stannar ändå kvar och denna tycker jag står sig lika gott som klassikerna ”Forever” och ”Every Time I Look At You”.

Det enda klagomålet jag har är på partiet med ”humm-mm”, stämman känns i vägen på något sätt.

Klassisk Paulsång för den här typen av låtar, det vill säga han låter lite väl glad i hågen för att sjunga om den förlorade kärleken.

Bulletproof

Vi bjuds tyvärr här på något intetsägande och entoniga verser, men det tunga pianot är genialiskt! Detta piano klingar ut tydligare i refrängen och kryddar melodin med mer sväng än den hade haft annars. Det som räddar låten är refrängen, som svänger rejält.

Det jag vill lyfta fram när det gäller sånginsatserna är den kvinnliga kören. Detta funkar klockrent som stämningshöjare och sveper över mig som en frisk fläkt. Paul leder fram sången på ett självsäkert vis och sångstilen känns igen sen tidigare år.

All About You

Introt kan vara något av det mest “icke-Paul” jag någonsin hört. Låten kräver några lyssningar innan den fastnar, men efter ett par chanser sitter den som den smäck till poppärla den är!

Låten drivs till en början av det syntetiska, men i refrängen öses det på med tyngre gitarr och högre oktaver. Det lite udda trumspelet övertygar inte helt och vissa syntheffekter känns smått malplacerade, men i övrigt funkar detta mycket bra.

Paul sjunger lite halvmystiskt och lugnt i verserna, men i refrängen tar han i ända från tårna och får väggarna att skaka!

Second to None

Dags för ytterligare en ballad, tycker inte att denna håller samma klass som den tidigare. Lite väl smörigt för min smak, men melodin är intressant och kommer med största sannolikhet att tilltala många. Ett plus i kanten för att mixa in kyrkklockor här och där, tyvärr räcker inte det för att rädda denna soppa.

Sången är dock väldigt fin och kommer helt till sin rätt i den här typen av låt. Lagom darrig och bedjande och fina stämmor bättrar på det hela.

It’s Not Me

Lite av en mellanlåt, inte dålig men inte heller toppen. Rak rocklåt med svängig och trallvänlig vers samt en refräng med bra ös i. Snyggt och finurligt gitarrspel gör att låten inte går helt förbi.

Standardsång för att komma från Paul och snygg stämsång på rätt ställen snyggar till.

Loving You Without You Now

Ett kortare intro med piano och stråkar öppnar denna ballad, snyggt och stilfullt. Melodin i denna softa låt fångar mitt intresse och har de rätta kvalitéerna en ballad behöver. Detta är helt klart ett skönt break från plattans hårda arrangemang i övrigt.

Sången pendlar mellan mjukt och hårt, vackert känslosamt i verserna och kraftigare i refrängerna. Paul är verkligen mästare på att ta i utan att förstöra känslan i den här typen av låtar och utnyttjar även här sin dynamik till fullo.

Where Angels Dare

Plattans avslutning är inget halvdant! Med denna låt ser han till att man minns plattan som kraftfull och genombra redan efter första lyssningen. Mäktigt och snyggt arrangemang som drivs av gitarrer och som flera gånger tidigare ligger där små effekter som klockrent höjer känslan för lyssnaren.

Låten är melodisk och tung på samma gång, något jag gillar skarpt! Paul sjunger här med en otrolig känsla, samma glädje och energi som i titelspåret. Kvinnlig stämsång och partier med ”call and respond” höjer detta till skyarna.

Hög och jämn kvalité

Man märker tydligt att det ligger mycket arbete bakom produktionen och inget är här lämnat åt slumpen. Plattan är jämn och håller samma höga kvalité rakt igenom utan att bli enformig. Förväntningarna har naturligtvis varit skyhöga på den här plattan, vilket samtidigt är oundvikligt, men min gissning är att endast ett fåtal fans kommer bli besvikna på Pauls soloalster.

Något som säkert många kommer att reagera på är plattans längd. Endast dryga halvtimmen lång, men och andra sidan är varenda minut njutbar. Inga dussinlåtar finnes och Paul har endast valt ut låtar i toppklass för att platsa på skivan. Hade han tagit med tre låtar till i utfyllnadssyfte, hade det plötsligt blivit smått ointressant och vissa frågetecken hade uppstått.

I skrivandets stund har Paul dragit ut på turné i USA för att promota albumet. Bandet som backar upp honom kallar sig till vardags för The House Band och har figurerat som just husband i den amerikanska TV-serien Rock Star. Dessa killar är oerhört begåvade och hanterar utan några problem de sololåtar och Kissklassiker som spelas under turnén.

Hade bandet bestått av Eric Singer, Bob Kulick och Chuck Garric hade det hela lätt känts något krystat och förlegat, men med nya förmågor bakom sig känns det helt klart att Paul Stanley är pånyttfödd och en soloartist att räkna med!

David Mide
Reporter
Kiss Army Sweden

Artikeln ur Destroyer 17.

Att få sparken från ett av världens största rockband skulle knäcka den bäste, men varken Bruce Kulick eller John Corabi däckade ner sig. De tog helt enkelt tag i det själva, bildade bandet Union, och nu släpps deras tredje album sedan starten 1998, The Blue Room.

Utan omsvep kan jag säga att The Blue Room vid en första lyssning inte spred några positiva vibbar i mitt huvud. Kanske var det den ovana känslan av att vakna upp i en turnébuss efter timmar av dålig sömn lutad mot ett fönster eller något annat obefintligt distraktionsmoment, men en sak är säker, skivan växer något enormt efter ett par lyssningar. Vid det här laget är jag totalt såld!

The Blue Room inleds med den punchiga ”Do Your Own Thing” (tillika den första singeln) som vittnar om ett delvis ösigare Union än vad vi fick höra på debutalbumet. Ett bastant packet rock n’ roll kryddas med ett vasst Kulick-solo i bästa Chuck Berry-anda (eller Dregen-anda för yngre läsare). ”Who Do You Think You Are” och ”Dead” är två spår som står ut med riktigt starka riff, något jag personligen saknade tidigare. Den förstnämnda spelades på bandets turné i Skandinavien förra året och är, liksom ”Everything’s Alright”, låtar man inte glömmer i första taget. Min kanske absoluta favoritlåt på albumet är ”I Wanna Be”, som bjuder på ett snyggt stråkarrangemang, ett genomarbetat solo och en riktigt bra text. Vad mer kan man begära?

Något så ovanligt som ett spår med Bruce Kulick på sång hittar vi också på skivan. Låten heter ”Dear Friend” och är skriven som en hyllning till Eric Carr. Personligen har jag lite svårt för Bruce som sångare, han saknar den karisma som utmärker vana vokalister. Ungefär samma uppfattning har jag för övrigt om Ace Frehley på den punkten. Nämnas bör dock att Bruce, trots sin korta erfarenhet, klarar uppgiften med bravur, och får bra backning av John i refrängen. Psykadeliska ”Do You Know My Name” och skivbolagsfavoriten ”Shine” ligger för mig snäppet under gräddan, men håller sig dock med marginal ovan den förrädiska ytan till utfyllnad.

I enkla termer kan man säga att bandet tagit ett steg tillbaka, men två steg framåt. Skivan bjuder på rakare rock med bibehållna melodiösa gitarrslingor och spännande stråkarrangemang. Musikaliskt sett har Bruce Kulick aldrig varit bättre. Hans gitarrspel är väldigt inspirerande, långt bortom det 80-tals debacle han lätt snurrade in på före vändningen med Kiss Revenge 1992. I vanlig ordning är jag också imponerad av John Corabis vokalistiska insats. Han var bra på Mötleyplattan 1994, bättre på Unions debutalbum, och ännu en snäpp vassare på The Blue Room. Brent Fitz och Jamie Hunting representerar båda en ytterst kompetent skara kompmusiker som vet hur man tar ett steg extra, utan att falla utanför ramarna och trilla ner i ett hav av egoistiska utsvävningar. Tillsammans bildar de fyra en stark sättning som verkligen verkar ha hittat varandra musikaliskt!

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att Union är det bästa band som bildats av en före detta KISS-medlem, bättre än Frehley’s Comet, Criss, Vinnie Vincent Invasion och White Tiger – med bred marginal! The Blue Room släpptes i Sverige av Playground den 22 februari.

Stefan Cedervall
Reporter
KISS Army Sweden

Artikel ur Destroyer 7

Under 1999 dök ett flertal böcker med KISS som förtecken upp – en av dem berättar historien om Andre Augustine, säkerhetsansvarig på flera större KISS-turnéer.

Tillsammans med författaren Mark Rodgers får vi följa med bakom kulisserna till några av världens främsta rap- och rockakter.

Vad många inte vet är att Andre började sin karriär inom professionell amerikansk fotboll. Han fick erbjudanden från Oakland Raiders, Miami Dolphins samt New York Jets, och valde att satsa på Jets. Dessvärre visade det sig att Andre fick konkurrens i försvaret av kanske världens bästa sättning, bestående av Mark Gastineau, Joe Klecko, Abdul Salaam och Marty Lyons. 1985 tröttnade han på politiken inom sporten, och flyttade hem till Kalifornien och Los Angeles igen.

Väl på hemmaplan träffade han Pete Kranzke som drev företaget Contemporary Services Corporation, specialiserat på säkerhet och organisation vid större folksamlingar, exempelvis konserter. På den vägen fick Andre sitt första uppdrag inom branschen, på Run D.M.C. och Beastie Boys gemensamma Together Forever turné.

Detta blev upptakten till en synnerligen framgångsrik karriär inom den lynniga, och många gånger korrupta, musikbranschen. Bara några år efter sitt första uppdrag blev Andres ansvarsområde större och han fick nöjet att arbeta med artister som George Thorogood, Bon Jovi, Prince, Aerosmith – och givetvis KISS. Hans imponerande meritlista innefattar både arbete som säkerhetsansvarig (security director), turnéledare (road manager) och personlig livvakt.

En relativt stor del av boken behandlar KISS, och de tre stora turnéer han genomförde med bandet. Först och främst Revengeturnén 1992, senare Conventionturnén 1995, och slutligen den stora återföreningsrundan – Alive/Worldwide ‘96-’97.

Han bjuder på roliga anekdoter och delar med sig av livet bakom fasaden. Det är stundtals riktigt intressant – även om något direkt shockmoment aldrig infinner sig. Personliga favoriter inkluderar hans något tvivelaktiga uppdrag som Gene Simmons personliga assistent inom kvinnliga erövringar (en tjänst som Paul Stanley aldrig uppskattade!) och berättelsen om vad som egenligen hände i Columbus, när Peter Criss under en konsert ersattes av sin trumtekniker Eddie Kanon.

Utöver turnéanekdoter berättar Andre också en hel del om sina personliga relationer med artisterna. Boken innehåller dessutom ett digert faktaunderlag. Efter att ha läst boken vet man plötsligt vilka Jam Master Jay och Eazy-E var, men också svårigheterna med att åka på turné i öststaterna, galna fans i Sydamerika – och hur man uppför sig när man kommer in i ett tält fullt av halvnakna tjejer och en och annan Beastie Boy…!

Även om boken inte till 100 procent berör KISS, så är den väl värd att läsa. Kanske kunde man sparat in på faktabiten, men å andra sidan så är den viktig för att senare kunna förstå alla komplikationer som uppstår mellan artister, management och promoters.

Avrundningen är därför given, vill man veta vem som döljer sig bakom namnet Buck Ram, är denna bok ett måste!

Stefan Cedervall
Reporter
KISS Army Sweden

Artikel ur Destroyer 7

Ace Frehleys skivbolag passade på att släppa ännu en samlingsplatta med ett ax-plock av Ace låtar som vi alla säkert har hört tidigare. Men den här plattan innehåller också en del tunga live versioner som skivbolaget haft undangömt i arkivet. Här berättar bassisten och producenten John Regan själv om låtarna på plattan.

ONE PLUS ONE
Written by: Anton Fig / Phil Galdston

När jag letade igenom Megaforce arkiv så hittade jag den här låten. Den är inspelad under en ”FREHLEY`S COMET” session 1986. Om sanningen ska fram så hade jag glömt bort den här låten helt, men när vi satte på tapen och tryckte på play så kom allt tillbaka. Låten är väl lite kommersiell men kom ihåg att det här var 1986. Men ändå, när Ace sjunger och vräker på sin Les Paul då rockar det rätt bra ändå… And it`s rare!!!

GIVE IT TO ME ANYWAY
Written by: Ace Frehley / Arthur Stead /Richie Scarlet

Även den här låten grävde vi fram i arkivet. Den skrevs under den tidigaste delen av Frehley`s Comet runt `84-`85, den har alltid varit en av mina favoriter. Den här versionen är inspelad `89 under inspelningen av ”TROUBLE WALKIN”. Anton`s unika trumspel står verkligen ut på den här låten liksom Richie`s passionerade sånginsatts. Kolla in dom duelerande solona… Richie till vänster och Ace till höger! Turn it up loud…

DO YA
Written by: Jeff Lynne

Den här kommer från ”TROUBLE WALKIN”… Ace var inte helt övertygad om att spela in den här men jag tror att ni håller med mig om att Ace gjorde ett fantastiskt jobb. Den klarar sig bra i jämförelse med ELO`s orginal version. Det finns även en bra video till den här.

IT`S OVER NOW
Written by: Tod Howarth

Tod Howarth skrev denna fantastiska ballad som vi spelade in till plattan ”SECOND SIGHTING”. Även denna finns på videon ”LIVE + 4”.

SHOT FULL OF ROCK
Written By: Ace Frehley / Richie Scarlet

The ”Emperor of rock”… Mr. Richie Scarlet tar kontrollen i den här låten. När det gäller Richie så är det alltid rock & roll till 100%. Kolla även in den stjärnspäckade kören så hör du säkert Peter Criss stämma, han kom förbi studion och lånade ut sin talang och gav hela plattan ”TROUBLE WALKIN” skjysta vibbar. Även Sebastian Bach, Dave och Rachel från SKID ROW körar på låten. Vad mer kan jag säga?

STRANGER IN A STRANGE LAND
Written by: Ace Frehley

Anton Fig flög in med bara ett par dagars varsel för att hjälpa oss med detta gig i Chicago. Absolut ett av mina favorit gig med ”FREHLEY`S COMET”… Vad mer kan en bassist önska sig… Great town, great audience and Anton on the skins. Skulle inte ha nått emot att göra om det någon dag. Studio versionen hittar man på första plattan ”FREHLEY`S COMET”.

SEPARATE
Written by: Ace Frehley / John Regan

Den här live versionen från Hammersmith Odeon i London är lite intressant därför att det var första gången vi framförde låten live och vi hade knappt repat låten. Så man vet aldrig vad som kan hända! Lyckligtvis så gick allt vägen. Studio versionen finns på ”SECOND SIGHTING”.

NEW YORK GROOVE
Written by: Russ Ballard

Ace`s signatur… Den här var en stor hit från Ace första solo platta 1978. Det var under inspelningen av den här som Ace mötte en av dom största trummisarna i världen… våran gode vän Anton Fig. Alltid älskad av publiken, inget annorlunda även denna kväll. Om du blundar så ser du säkert Ace lysande gitarr som blinkar i takt med trummorna.

ROCK SOLDIERS
Written by: Ace Frehley / Chip Taylor

Om det skulle finnas ett pris för ”Best Public Service Announcement” i rock kategorin så skulle den här låten vinna direkt. Skriven av Ace tillsammans med den legendariska låt skrivaren Chip Taylor (WILD THING). Den här låten handlar om Ace personliga tragedier och triumfer. Det var alltid trevligt när fans kom fram efter showen och berättade att just den här låten hade hjälpt dom till det bättre i livet. Kunde Ace så kunde dom…

REMEMBER ME
Written By: Carter Cathcart / Ace Frehley

”LIVE” från klubben Remulac…in France! Oh yes, Det är den gamla Frehley humorn som bubblar till ytan än en gång. Ännu en av mina favoriter att spela både live och i studio. There is some SERIOUS guitar playing going on here folks!

FRACTURED TOO
Written by: John Regan / Ace Frehley

FRACTURED III
Written by: John Regan / Ace Frehley

Och varför är dom här 2 låtarna med? Jo… Enligt en undersökning på Internet där man frågat fans om deras absoluta favorit låtar med Ace. Och svaret blev… ”FRACTURED MIRROR 1,2 & 3. Där ser man… Hoppas att ni gillar plattan lika mycket som jag gör… Enjoy…

John Regan
Reporter
KISS Army Sweden

Artikel ur Destroyer 4

Kiss har som bekant alltid brutit mot trender… Nu har killarna verkligen gjort det igen! Första gången jag satt i ”tapen” kom chocken; Kiss goes 90-tal jävlar!

När man lyssnar på öppningsspåret ”Hate (Is What I Am)” kan man knappast föreställa sig att det är samma band som en gång i tiden sjöng saker som ”Crazy, Crazy Nights” eller ”Tears Are Falling”, vilket dock måste understrykas att jag fortfarande älskar. Nu är killarna förbannade och så jävla arga att man blåser rätt in i väggen av feta monsterriff, det ena efter det andra.Att Eric Singer och Bruce Kulick äntligen har fattat tag i låtskrivandet råder det inget tvivel om, synd bara att det inte skett tidigare. Gene sjunger med en enorm pondus och bevisar en gång för alla att han är ”The God Of Thunder”.

Efter denna orgie av ondska är det dags för en Paul låt (vilket man lätt förutspår ska vara hitigare). ”Rain” går igång i ett segt tungt ”Sabbath-tempo”, vilket ställer till med kaos i mitt huvud. Stanley har gjort det! tänker jag inom mig. Kiss-fansens stjärngosse har tagit av sig strutmössan och levererar en blytung låt som tyvärr är lite för seg för min smak.

Däremot följs den av gott sällskap och känns då lite som ett förband till huvudattraktionen som i detta fallet är ”Tell Me”. I ”Tell Me” drar Kiss lite åt Soundgarden och Alice In Chains-hållet men gör det med sådan Ö-V-E-R-T-Y-G-E-L-S-E att de båda banden bleknar i jämförelse. Stanley sjunger jävligt frånvarande på versen men när refrängen brakar loss har ordet dynamik fått en ny betydelse, en kanon låt helt enkelt.

Många av Er läsare har säkert Wicked Lester-plattan hemma. ”Childhood’s End” får mig faktiskt att tänka på de gamla halvflummiga låtar som ”Wicked” spelade, dock med en stor portion attityd och mastodont sound. Med jättekörer i slutet av låten sätter det fyr på stubinen inför kommande dynamitlåtar.

Nu har vi kommit till ”Paul

Stanley’s Head Quarters”, dvs en ballad!!! ”I Will Be There” är enligt min smak Stan’s pampigaste ballad någonsin. Inga trummor, bara stråkar, gitarrer och underbar sång av stjärnan. Detta måste bli plattans Top10 singel.

Uhh!!! Vad var det?!! Det var öppningsriffet på ”The Jungle” spelat av Gene. Det gungar något så in i helvete! Det här är så bra att det knappt finns, men självklart finns det för refrängen röjer bort det lilla tvivel jag haft. Ett fullkomligt suveränt spår!

”Seduction Of The Innocent” visar ännu en nyfiken sida hos Kiss. Roligt nytänkande hos rockfarbröderna. Ett hjältedåd av Simmons som sjunger så bra att jag ryser.

För att inte diskutera Paul´s sång i den mörka och lite ledsna ”It Never Ends”. Det märks helt klart att det både har regnat och snöat i New York, Stanley sjunger med en sådan mystik och känsla att bara ett oväder kan vara orsaken.

Nu kommer plattans svagaste kort, ”In My Head”. Låten drar ner betyget betydligt då den känns som enbart överflödig.

”You Confess” är ett mästerverk, inget snack om den saken. Låten drar åt Simmons´ soloplatta. Underbar soft sång av Simmons uppbackat av cello och bas. Refrängen exploderar och visar sig vara plattans bästa.

Tillslut kommer ”Paul Stanley goes Kravitz” i ”Take A Look In The Mirror”. En suverän avslutning på Kiss’ krigsmaskin!

Som avslutning vill jag poängtera följande:

• - förvänta er ingen typisk Kiss-platta
• - har du Pantera, Alice In Chains och Soundgarden i samlingen kommer du att älska plattan
• - vill du sjunga ”Rock & Roll All Nite” lyssna inte på ”Carnival Of Souls”

Jag hoppas att plattan inte släpps nu när original-Kiss är på turné, den är värd ett bättre öde än så!!!

Betyget sätter jag oblygt till 4+ av 5. En höjdare!

Ulf Larsson
Reporter
KISS Army Sweden

Artikel ur Destroyer 2

The Kiss Album Focus Volume 1:
Kings of the Night Time World 1972-82

Julian Gill har via diverse projekt på sin internetsida kissfaq.com försett Kissfans med kalla fakta om allt möjligt i Kiss historia. Det mest ambitiösa projektet är dock hans Kiss Album Focus som startade 1999 som ett inslag på kissasylum.com, innan Julian startade sin egen sida.

Julians mål var att försöka klargöra vad som pågick i och omkring Kiss vid skapandet och inspelningen av musiken. Detta gjordes ursprungligen i form av artiklar som behandlade ett ämne eller album, de första var Art or Arrogance: The Elder, Carnival of Souls och Eric Carr Tribute 1997.

Allt eftersom materialet växte på nätet blev det dags för Julian att publicera sitt material i bokform och 2002 gavs boken The Kiss Album Focus ut i endast 500 exemplar. Redan under samma år kom en andra upplaga ut i 752 exemplar. Dessa upplagor sålde snabbt slut och är i dag bara möjliga att finna på andrahandsmarknaden.

Den andra upplagan var utökad, kraftigt reviderad och klart bättre på många punkter, men båda utgåvorna hade sina svaga punkter.

Tidigt 2005 var det så dags för ytterligare en utgåva. Även denna var reviderad men framför allt hade materialet växt i så stor grad att en bok inte längre rymde allt. Julian kommer att publicera tre volymer: Volume 1: Kings of the Night Time World 1972-82, Volume 2: Hell or High Water 1983-96 samt Volume 3: It Never Goes Away 1997-2004.

Frågan är hur tunn den sista volymen blir, så mycket kan väl inte sägas om alla de samlingsskivor som givits ut utöver ”Psycho Circus” och ”Alive IV”.

Den första volymen kom i februari och ska täcka tiden 1972-82, men det är en sanning med modifikation. I många aspekter sträcker sig boken mer från 60-talet till slutet av 80-talet. Information har samlats från mängder av källor och Julian redovisar inte bara fakta utan kommenterar med stor kunskap.

Ibland får vi motsägande information från olika eller till och med samma källa (Gene är duktig på detta) och då kliver Julian in och diskuterar problemet och försöker nå ett svar på hur det verkligen ligger till.

Detta är något Julian har utvecklats i och det var sällan jag fann mig ifrågasätta hans slutsatser eller kände att jag ville komplettera dem.

Boken börjar självklart med originalmedlemmarnas bakgrund och en grundligare genomgång av herrarnas förehavanden före Kiss finns nog inte att läsa någon annanstans.

Dessa kapitel tillsammans med de om skivorna ”Kiss” och ”Hotter Than Hell” är bokens bästa både ur informationssynpunkt och med avseende på Julians diskussions- och analysarbete.

Boken går sedan grundligt igenom vad som skedde i Kiss kring inspelning och utgivning av alla skivor mellan 1974 och 1982. Glädjande nog får även ”The Originals”, ”The Originals II”, ”Best of the Solo Albums” och ”Killers” sina egna kapitel. Därefter behandlas även medlemmarnas (inklusive Eric Carr och Vinnie Vincent) förehavanden före Kiss, samt Ace och Peters soloäventyr under 80-talet.

Tyvärr blir kapitlen sämre och sämre ju närmare slutet man kommer. Jag menar inte att det blir direkt dåligt, men informationen känns mindre bearbetad och det är inte samma spets i Julians analyser mot slutet.

Ett exempel är inspelningarna kring ”Rock and Roll Over” och ”Love Gun” där det har varit utmärkta artiklar i The Official Kiss Magazine. Det känns inte som om Julian utnyttjat dessa källor, vilket är synd. Även Julians genomgång av ”Creatures of the Night” känns slentrianmässig.

Det som alltid irriterat mig och andra när det gäller Julian Gills böcker är språket. Det har tidigare varit ett monotont språk med många upprepningar och underliga formuleringar (”would”, någon?). Glädjande nog är språket på många sätt bättre än tidigare och jag undrar om han inte fått hjälp av någon utomstående.

Tyvärr märks det fortfarande att de ursprungliga kapiteltexterna var skrivna som fristående artiklar för alltför ofta upprepas information i fler än ett kapitel. Ofta händer det till och med att information upprepas flera gånger i ett och samma kapitel.

Julian Gill är en mycket duktig faktasamlare och skicklig på att analysera information, men någon författare är han inte. Denna svaghet är dock inget som är avgörande, för boken är ur andra aspekter det bästa som finns på marknaden när det gäller detta ämne. Köp!

Roney Lundell
Reporter
Kiss Army Sweden

Artikel ur Destroyer 13.

Efter att Ace lämnat Kiss 1982 var det mycket snack om hur hans solokarriär skulle se ut. En del hoppades på nya soloalbum som skulle bli efterföljare till hans första och kanonbra soloplatta Ace Frehley som släpptes 1978.

Det var rätt tomt några år, så när som gästande på låten Bump And Grind på Wendy O. Williams första soloalbum 1984. I ungefär samma veva var han ute på en miniturné med Richie Scarlet, John Regan och Anton Fig som lirat trummor på första soloplattan och även på Unmasked. Efter ett tag hoppade Richie Scarlet av bandet och ersattes med Tod Howarth, och Ace började förhandla med Megaforce om ett skivkontrakt.

Året var 1987 (samma år som jag föddes) och Ace hade lyckats med att spela in den första plattan som fick namnet Frehley’s Comet. Den ska jag nu ta mig en titt på, för att se om den håller samma klass som första soloplattan.

Rock Soldiers (Frehley/Taylor)

Inleds med en marschtakt på virveltrumman av Anton Fig. En lite typisk 80-talslåt, men sådant får man ju räkna med när man lyssnar på en sådan här skiva. I verserna skulle man kunna säga att Ace pratar mer än sjunger. En väldigt kraftfull text som verkar vilja säga att Ace Frehley är tillbaka, och han är bäst! För övrigt en väldigt bra låt!

Breakout (Frehley/Carr/Scarlet)

Alla som har lyssnat på Revenge nån gång har nog inte missat halvdemolåten i slutet av plattan, med Eric Carr på trummor, som går under namnet Carr Jam ’81. En låt med samma riff återfinns på den här skivan. Anledningen är att den skrivits klart och fått namnet Breakout. Sången sköts av Tod Howarth, och det gör han rätt bra måste jag säga. En låt som känns relativt tung fast den går ganska fort. Det kan också bero på skivan är mixad så att den fått just ett sådant sound.

Into The Night (Ballard)

En låt som skulle kunna beskrivas som en halvballad och sjungs av Ace. Låten är skriven av Russ Ballard och har ett sound som är väldigt typiskt för den här sortens musik. Vi vet ju alla att Ace har en väldigt bra sångröst, och här visar han det verkligen. På något sätt borde man egentligen tycka att den här låten är rätt tråkig, men enligt mig är det här en av de låtar som utmärker sig mest på hela skivan.

Something Moved (Howarth)

En låt skriven av enbart Tod Howarth, som även sköter sången. Redan i riffet i början hör man att det här är den bästa låten på hela skivan. Måste säga att Tod sjunger otroligt bra i den här låten. Hans absolut starkaste bidrag på hela skivan! Höga falsettskrik, liknande de som Glenn Hughes gjorde i Deep Purple på 70-talet, rivig hårdrocksröst, tight och tonsäkert! Bästa låten av alla!

We Got Your Rock (Frehley/Kupersmith)

En text som verkar vara skriven av Paul Stanley, med sexanspelningar och liknande. Jag trodde hittills att Ace bara kunde skriva texter om alkohol och droger som Cold Gin, Snowblind och Wiped Out, men han kan tydligen också det här spelet. Påminner lite om Joan Jetts gamla låt I Love Rock n’ Roll i övergången till refrängen. En i övrigt rätt tråkig låt som de kunde ha skippat. Den gör bara skivan sämre.

Love Me Right (Frehley/Schickman)

Här verkar Ace ha tappat koncentrationen i låtskrivandet. Ett rätt ointressant riff som går på under hela låten och tjatar ut den, och refrängen går likadant om och om igen. En typisk ”utfyllnadslåt” som lika gärna skulle kunna plockas bort, för den gör ändå ingen bra utfyllnad.

Calling To You (Howarth/Frehley/McClarty/Russel)

En väldigt trallglad låt som sjungs av Tod. Låter en aning avvikande i förhållande till de andra låtarna på skivan. Det låter lite Crazy Nights om låten, som snart går över i ett betydligt kraftfullare stuk. Den skulle kunna kallas för en Shout It Out Loud av Frehley’s Comet, för det är precis det budskapet som texten ger. ”Strike the drums! Stand up and shout!”

Dolls (Frehley)

Ett intro som påminner om Fractured Mirror. Sedan kommer Ace in och sjunger versen som låter som en nationalsång. Refrängen låter mest som en barnvisa med en barnkör i bakgrunden. Låten i sig är rätt bra, men texten är lite för barnslig för att passa in på den här sortens skiva. Vad sjutton sysslar Space Ace med egentligen?

Stranger In A Strange Land (Frehley)

Här lyfter Ace upp skivan en aning med en av sina egenskrivna låtar från 1985. Det har lagts i en hel del effekter med keyboards och liknande. Lite sliskigt, men det ju 80-tal för sjutton! I övrigt en väldigt bra låt med ett snyggt gitarrsolo och bra insats av hela bandet.

Fractured Too (Frehley/Regan)

En uppföljare till den otroligt snygga avslutningslåt som vi tidigare hört på Ace soloalbum från 1978. Påminner väldigt mycket om originalversionen, men här har man lagt på lite nya effekter och gitarrlicks. Känns lite grann som en utfyllnadslåt, men en platta med Ace måste faktiskt avslutas med en Fractured, och den här versionen håller lika bra som den första! Som jag skrev i min recension på soloplattan från 1978: en bra avslutning på en bra skiva!
Sammanfattningsvis måste jag säga att Ace lyckades rätt bra med att komma tillbaka efter nästan tio år och visa att det var han som regerade. Jag vet ju inte om jag hade kommit fram till samma resultat om jag recenserat den när den nyss kommit ut (då under förutsättningarna att jag inte hade varit nyfödd just det året).
Men det jag kommit fram till nu är att det är en väldigt bra platta som bör införskaffas av de som inte har den. Tyvärr sjunker låtkvalitén i vissa låtar, och det är bara låtarna på sida A (jag äger vinylversionen) som är riktigt bra. De andra känns som mer eller mindre utfyllnad. Låtar som kunde ha slängts i papperskorgen skulle nog vara Love Me Right och We Got Your Rock, för de sänkte tyvärr kvalitén en aning. Men skivan har även några riktiga höjdare som höjer kvalitén betydligt. Jag menar då Rock Soldiers, Breakout, Into The Night och Something Moved. De gör det hela till en kanonplatta!
Bra jobbat Space Ace!
Erik Modin

Fakta

Frehley’s Comet

Megaforce Worldwide:
81749-1/2/4 (US) 1987

01. Rock Soldiers (Frehley/Taylor)
02. Breakout (Frehley/Carr/Scarlett)
03. Into The Night (Ballard)
04. Something Moved (Howarth)
05. We Got Your Rock (Frehley/Kupersmith)
06. Love Me Right (Frehley/Schickman)
07. Calling To You (Frehley/McClarty/Russell)
08. Dolls (Frehley)
09. Stranger In A Strange Land (Frehley)
10. Fractured Too (Frehley/Regan)

Musiker:
Ace Frehley  (guitars, lead and backup vocals)

Tod Howarth (guitars, keyboards, lead and backup vocals)

John Regan (bass, backup vocals)

Anton Fig (drums, percussion)

Producerad av Eddie Kramer och Ace Frehley
Inspelad i Right Track Studios och Sound Ideas Studios, New York City, NY, Master Sound Studios, Astoria, NY och Bear Tracks, Suffern, NY

Releasedatum: 7 juli, 1987

Bästa listplacering: #43 (Billboard 200)

Citat: ”Frehley’s Comet was just as good (perhaps even better) than Kiss albums from the same era, Asylum, Crazy Nights, but is a letdown when compared to 78′s far superior Ace Frehley.” – Greg Prato, AllMusic.com