Turnékrönika Destroyer och Rock and Roll Over

Vi tar oss tillbaka till våren 1976 för att sätta igång denna krönika och för att räta ut eventuella frågetecken om när Destroyerturnén verkligen började. Många tänker scenshowen med ruinerna och de nya dräkterna, men den började faktiskt tidigare.

LP:n ”Destroyer” släpptes den 15 mars och Kiss var fortfarande ute på sin Alive!-turné som avslutades den 28 mars i Springfield, Massachusetts. Man räknade inte dessa spelningar som en del av Destroyerturnén, även om låtar som ”Shout It Out Loud” och ”Flaming Youth” letat sig in i setlisten. Konserten i Springfield marknadsfördes även som den sista på Alive!-turnén i annonserna, så det råder inga tvivel på denna punkt.

Efter spelningen åker man hem till New York och fotograferas med de nya dräkterna samt håller en stor presskonferens den 9 april. Det klassiska foto vi har som omslag till detta nummer fotograferas under denna period och den svenska tidningen Poster hinner få med dessa bilder i majtidningen.

Det jobbas frenetiskt bakom kulisserna med nya affärsmanagers, ny turnépersonal och så vidare, inför sommarturnén. Det är dock inget man bekymrar bandet med. Deras jobb är att komma ut på vägarna och leverera den bästa tänkbara showen.

Den 11 april inleds Destroyerturnén i Fort Wayne, Indiana. Kiss avverkar ytterligare tre utsålda spelningar i USA innan Kanada står på tur.

Egentligen skiljer sig dessa spelningar inte något från Kiss på Alive!-turnén mer än att man officiellt säger att det är den första delen av Destroyerturnén. Dräkterna, scenen och crewet är det samma som under Alive!-turnén. Setlisten har inte ändrats nämnvärt, mer än att ”Shout It Out Loud” och ”Flaming Youth” får sällskap av ”God of Thunder” någon gång under Kanadaturnén.

Åtta spelningar i Kanada följde mellan den 18-28 april med början i Moncton och avslutning i Winnipeg. Efter spelningen i Winnipeg så flög bandet tillbaka till New York eftersom Ace Frehley skulle gifta sig med Jeanette den 1 maj. Crewet var för dyrt att flyga in, så nästan alla körde hela vägen från Winnipeg till New York för att vara med på bröllopet.

Vigseln ägde rum i Westchester, New York och sedan hölls middagen och festen på The Americana Hotel på Manhattan under kvällen. Bröllopet höll låg profil och inget hade läckt ut till pressen. Familj och vänner kunde fira i lugn och ro.

Bandet som spelade på bröllopet hette St. James, men efter någon timme ville de fyra medlemmarna i Kiss också testa instrumenten. ”Rock and Roll All Nite” och ”Shout It Out Loud” finns ju med på ”Kissology”. Det sägs att Ace svärfar uppmanade Kiss att sluta spela och att låta det andra bandet fortsätta. Tyckte han inte om sin svärsons musik?

Någon smekmånad var det inte tal om för Ace utan det var tillbaka till turnén som gällde och den 4 maj stod Kiss på scen på River Trails Middle School Gymnasium i en förort till Chicago och spelade för 350 stycken 12- och 13-åringar!

Nu kan man ju undra vad detta var för något spektakel? Jo, alla känner vi till Mars, chokladen alltså. Tillverkaren hade under våren 1976 haft en stor tävling bland skolor i USA om vilken vem som kunde samla in flest omslagspapper. Vinsten var att man skulle få en privat konsert med Kiss på sin skola. Snacka om att man hade ätit Mars om man hade varit med i den tävlingen! Hur som helst så vann denna skola och det sägs att endast två elever på skolan inte fanns på plats, annars var alla närvarande.

Efter denna chokladkonsert var det bara att åka tillbaka till New York City och ladda batterierna inför sin första Europaturné. Denna turné i Europa var på gång redan hösten 1975 men sköts upp av olika anledningar, antagligen för att intresset för ”Alive!” tog fart i hemlandet på allvar. Efter ett par dagars packande var alla åter samlade ute på flygplatsen JFK på Long Island den 10 maj. Detta för att äntra planet till England och starta sin första invasion av Europa!

Kiss landar tidigt på morgonen den 11 maj och repetitionerna startar direkt på eftermiddagen i Shepperton Studios i Middlesex som man har hyrt i två dagar. Fyra konserter i England står på dagordningen, en i Manchester, en i Birmingham och två på Hammersmith Odeon i London.

Kiss skivbolag EMI (i Europa) hade spenderat stora summor, drygt 60 000 dollar, bara på promotion för de fyra spelningarna i England och det gav givetvis resultat. Alla spelningarna blev utsålda. Förband i England var Stray.

Väl i London plåtades också ett antal klassiska bilder, exempelvis den vid London Bridge, vid slottet, på tvåvåningsbussen och så vidare. Kiss hade fullt upp med all media som var bokad. På en av spelningarna på Hammersmith stod en djupt imponerad Angus Young i publiken och såg Kiss köra över publiken i London.

TV-programmet So It Goes gjorde en intervju backstage i Manchester och filmade konserten som man sedan visade delar av i inslaget. Scenen och dräkterna var fortfarande ”Alive!” och vi som vill och lägger märke till nästan allt som rör Kiss noterar en blond slinga i Pauls hår, överkurs eller?

Som ni ser i setlisten nedan så har Kiss tre låtar från den senaste plattan i setet och denna repertoar håller sig intakt genom nästan hela Europaturnén: Deuce/Strutter/Flaming Youth/ Hotter than Hell/Firehouse/She/Ace solo/Nothin’ to Lose/Shout It Out Loud/Gene solo/100 000 Years/Peter solo/Black Diamond/Detroit Rock City/Rock and Roll All Nite/Let Me Go, Rock and Roll.

Tre konserter i Tyskland och en vardera i Holland och Frankrike följde efter spelningarna i England. I Tyskland hade man uppmärksammat Kisslogo och kopplat den till nazisterna och Kiss fick ständigt frågor om de var nynazister och så vidare. Även om frågorna var tråkiga kring detta så var man helt på det klara över vilken ”bra” PR-grej det var, syns man så hörs man och då säljer man plattor och konsertbiljetter vilket var Kiss sak att göra.

Man höll en stor presskonferens i Düsseldorf, Tyskland den 20 maj innan man flög vidare till Paris. I Paris spelade man på Olympia, men problemet där var att Jerry Lee Lewis abonnerade denna teater varje kväll till sin show, så det var bara för Kiss att spela på eftermiddagen och sedan se till att plocka ihop sina prylar innan Jerry skulle gå på scen på kvällen. Utsålt var det i alla fall med 1 900 personer i lokalen.

För alla er som inte har lyssnat på inspelningen från denna konsert så rekommenderar jag bootlegen ”Stoned in Paris” som är helgrym. En annan spelning som också finns ute i bra kvalitet är bootlegen ”Blitz London” från en av spelningarna på Hammersmith. Konserten i Amsterdam spelades in av en radiostation men inspelningen skall ha blivit så dålig att den inte gick att använda, tyvärr kan vi bara säga i dag.

Förband på de tre spelningarna i Tyskland var det nya, unga bandet Scorpions. Den 25 maj landar Kiss i Sverige och Göteborg, se separat artikel om spelningarna i Skandinavien.

Efter att man nu lagt Sverige och Danmark bakom sig så var det fyra spelningar till att averka innan man äntligen skulle hem till USA igen. Att Kiss inte trivdes i Europa skall vi inte sticka under stolen med, det var lite som att börja om från början igen, spelställena var mycket mindre än de stora arenor man nu var vana vid att spela på hemma i USA, olika språk i olika länder vilket gjorde att man inte alltid kunde göra sig förstådd, inte många TV-kanaler och så vidare. Kiss hade kanske börjat bli lite bekväma av sig.

Hur som helst så var spelningarna grymma och fansen älskade sina nya idoler på ett sätt som man kanske ändå inte gjorde hemma i USA. Utanför USA är fansen totalt sett mycket mera hängivna och galna. Denna turné var dock säkert väldigt bra för killarna och man fick se att världen var annorlunda och allt är inte som hemma. Det sägs också att Bill Aucoin höll hårt i Peter Criss pass för att denne inte skulle ta första bästa flyg hem innan turnén var över.

Kiss avverkade en spelning Zürich, Schweiz och två i Tyskland (München och Furth). I München spelade ett lokalt TV-program, Szene 76 in en intervju samt delar av konserten. Endast ”Detroit Rock City” visades senare. Återigen var det Scorpions som öppnade för Kiss.

Europaturnén avslutades den 6 juni i Harelbeke i Belgien inför endast 600 personer, cirka en timmes bilfärd utanför Bryssel. Allt kring denna sista konsert skall ha varit ett stort kaos så killarna var nog mer än lättade när man satte sig på planet hem dagen efter.

Turnén skulle givetvis visa sig vara mer än nyttig för Kiss och även all bevakning från media, även om 99 % inte var till bandets fördel. Bandet hade gått hem hos publiken och nya fans hade fått upp ögonen, vilket skulle märkas fyra år senare när bandet återvände till vår del av världen. Vad som skrevs om Kiss var oväsentligt egentligen, huvudsaken var att det skrevs och att bandet exponerades.

Under tiden Kiss befunnits sig i Europa hade man jobbat på mer än högvarv hemma i USA med lanseringen av den nya plattan och den kommande sommarturnén för ”Destroyer” i USA. Mycket i Kiss organisation hade förändrats då man nu skulle ta steget från ett vanligt rock and roll-band till att bli ett av de största.

Bill Aucoin hade delat upp sitt företag i flera olika företag som hade hand om olika saker och man hade även anlitat nya business managers i form av Glickman/Marks Management. Kiss Army som fanclub hade också växt och man hade börjat tjäna ordentliga pengar på något som man aldrig räknade med att få något tillbaka på, utan som endast skulle kosta bandet en del pengar att ha. Ett helt nytt crew inför turnén hade satts ihop, många av dem hade jobbat med Glickman/Marks tidigare så de gamla crewmedlemmarna försvann relativt snabbt. Man tyckte inte det var lika roligt och jordnära som det hade varit sedan starten.

Efter succén med ”Alive!” så hade man enorma förhoppningar på ”Destroyer” och var då relativt besvikna att plattan inte sålde så som man trodde, man hade heller inte fått till någon hit med ”Shout It Out Loud” som man trott. ”Flaming Youth” blev singel nummer två och inte heller den lyckades bli något.

Att marknadsföra Kiss och se till att de fanns med i varje musiktidningen som fanns i USA var man desto bättre på och reklamkampanjen för turnén var enorm med helsidesannonser i tidningar, reklam i radio och displayer i affärer. Den slogan man använde sig av var ”The Spirit of ’76” även om man sedan kallade turnén kort och gott för Destroyerturnén.

Samtidigt som man jobbade för högtryck med turnén så satte Casablanca ihop en samling med de tre första studioplattorna som man ville få igång försäljningen av. ”The Originals” fanns ute i USA och Kanada i juli månad, på så sätt var ju Kiss alltid skivaktuella!

Produktionen för denna turné skulle bli gigantisk (1976 var den det!) och man byggde upp en scen som såg ut som en stad i ruiner som skulle återspegla omslaget på den senaste plattan ”Destroyer”.

Trumpodiet blev stort med trappor upp på varje sida om det där medlemmarna kunde ta sig upp på ruinerna. Två gigantiska pantrar ställdes upp på sidorna framför trummorna vars ögon kunde lysa. Precis som genom alla åren så kunde podiet lyfta upp ett antal meter i luften i slutet av showen och en gigantiska panter dekorerade scenen. Bakom trummorna hade en ny logo skapats, denna logo användes sedan på alla turnéer fram till Asylumturnén hösten 1985 och är helt klart den logo som fansen genom åren har tyckt mest om, den är klassisk.

PA-systemet (högtalarna framme vid varje sida av scenen) var också täckta så att de skulle se ut som ruiner och killarna kunde gå upp på dessa under showen. På Genes sida såg det ut som en gammal slottsruin. Ett stort träd fanns placerat på Genes sida av scenen, antagligen för att ge lite mer effekt till hela synen av scenbygget.

En gammal åskmaskin från filmen Frankenstein från 1931 hämtades in och var tänkt att bli en ordentlig effekt till låten ”God of Thunder”, men det hela lades ner. Scengolvet såg ut som en stor krater uppifrån. Ett par blixtar fanns uppsatta i taket och kunde blinka en effekt som var ganska ordinär om man får säga det själv. Ljusriggen var inte som en vanlig klassisk ljusrigg, utan det var tre stora torn som bar upp ljuset, vilket gjorde att allt ljus kom från sidorna eller bakifrån på bandet och inget framifrån, vilket måste ha varit en lite mardröm för en ljustekniker som vill göra sitt jobb till 100 %.

Kiss Army-flaggor (typ de man har i dag) i gigantisk storlek hade tillverkats och användes bakom scenen i slutet av konserterna. Sist men inte minst så skulle man äntligen få använda sina nya dräkter som hade legat och väntat på bandet ett par månader.

Den 21 juni samlas bandet och crewet, som nu består av nästan 40 personer, i Newburgh, New York där repetitionerna inför turnén äger rum i Hangar E på International Airport. Det är som sagt mycket som skall tränas in och all ny personal skall lära känna varandra innan turnén drar igång.

Kiss testar större delen av låtarna från ”Destroyer” för att kolla vilka som skall kunna fungera. Bandet repar lite mer än en vecka innan det är dags att lasta in hela produktionen i lastbilar och förflytta ner den till Norfolk i Virginia där premiären av turnén skall ske.

Kiss är mer än laddade när man äntrar scenen på The Scope i Norfolk den 3 juli som också många ser som starten på Destroyerturnén. Visst kan man säga det, om man inte vill räkna in Europaturnén och spelningarna i USA och Kanada under våren.

Det enda som antagligen störde lite i Kisslägret var att man endast sålt lite över 70 % av biljetterna denna kväll och det skulle faktiskt bli sämre på en del håll. Man var inställda på ett segertåg och nu såg detta ut att bli lite annat än vad man tänkt sig.

Setlisten var helt klart underbar denna kväll, om än lite konstig, se själva: Detroit Rock City/King of the Night Time World/Let Me Go, Rock n’ Roll/Gene Simmons solo/God of Thunder/Sweet Pain/Ace Frehley solo/Shout It Out Loud/Strutter/Nothin’ to Lose/Watchin’ You/Peter Criss solo/Do You Love Me/Flaming Youth/Deuce/Firehouse/Black Diamond/Rock and Roll All Nite.

Först måste man säga att det var riktigt tufft att hela sju låtar från ”Destroyer” fanns med denna kväll, tyvärr så överlevde inte ”Sweet Pain” och ströks inför nästa spelning. Detta sägs vara den enda gång bandet har framfört denna låt live. Att vi hittar Genes solo redan efter den tredje låten är också anmärkningsvärt och att ”Deuce” och ”Firehouse” finns med i slutet av konserten.

Turnén fortsätter med spelningar i Columbia och Richmond den 6 juli respektive den 8 juli och här har man endast lyckats sälja 50 % av biljetterna och frågan är, är man på väg mot ett publikfiasko?

Kiss har för första gången också valt ut ett förband som man vill ha med sig på hela turnén. Bob Seger & Silver Bullet Band kommer att medverka på 28 av sommarens 35 konserter i Nordamerika.

Kiss når redan den 10 juli Jersey City och detta är sommarens enda konsert för Kiss i New York-området. Jersey City ligger mitt över Hudson River från Manhattan, dock i New Jersey. Roosevelt Stadium, den gamla stadion som byggdes 1937, är platsen som arrangören har valt för konserten och iskallt räknat med att sälja ut de 30 000 biljetterna. Intresset var dock riktigt svalt och med knappt 14 000 biljetter sålda så blev Kiss hemkomst ett ordentligt bakslag.

Man hade rört om ordentligt i setet och ”Cold Gin” och ”Hotter than Hell” hade hittat tillbaka. Många av de andra låtarna hade placerats om och man tycks hitta en liten struktur i setet. Efter spelningen är det stort fyrverkeri och en av pjäserna är specialbeställd. När den smäller i luften så kommer Kisslogon fram i olika färger. Backstage fanns familjer, vänner och en massa branschfolk som minglade runt bland all gratis dricka och mat det bjöds på efter spelningen.

Spelningar följde hela juli månad och blandade relativt välfyllda arenor till fullsatta, dock kändes det som om man var på rätt väg och bakom skrivborden i New York arbetades det hårt för att detta inte skulle bli ett fiasko och visst skulle allt vända ordentligt inom kort!

Någon gång här under veckorna i juli så stryks även ”Flaming Youth” från setlisten och hittar sedan aldrig tillbaka in igen. Augusti månad började bra med många utsålda eller näst intill utsålda konserter, så nu ville man ha igång skivförsäljningen av ”Destroyer” också som förvisso hade sålt guld redan i april, men man ville att den skulle sälja mer och ”Detroit Rock City” släpptes som singel den 5 augusti. Singeln floppade men B-sidan av den kommer att ge Kiss den hit man önskar, läs separat reportage om det.

Direkt dagen efter spelningen den 13 augusti i Houston så sätter Kiss sig på flyget till Atlanta för att göra en stor skivsignering i affären Peaches vilket blir en succé. Kiss passar även på att göra en massa lokal reklam för konserten den 29 augusti på Braves Stadium i Atlanta.

Kiss anländer till Los Angeles någon dag innan den stora konserten på Anaheim Stadium den 20 augusti och förväntningarna är enorma. Arrangören David Forest har gjort ett enormt jobb och lyckats sälja nästan

43 000 biljetter till denna konsert, vilket är Kiss största egna spelning någonsin hittills, den kommer även vara den största i Nordamerika för Kiss del fram till 2009.

Två extra förband har man kryddat denna kväll med och det är Ted Nugent och Montrose som också finns med i uppställningen. Enorma TV-skärmar finns på vardera sidan av scenen så att alla skall kunna se riktigt bra. Detta var unikt 1976, men är i dag standard vid stora konserter. Spelningen blir även lite speciell då man har byggt upp en ljusmodell av New Yorks skyline som hissas upp ovanför scenen i slutet av ”Black Diamond” och hela spelningen avslutas med ett gigantiskt fyrverkeri.

Efter spelningen var det en stor efterfest på Anaheim Club som ligger i anslutning till stadion och som vanligt fanns alla band, skivbolagsfolk och en hel massa Hollywoodstjärnor på plats. Gästlistorna brukar vara enorma när artister uppträder i Los Angeles och Kiss var inget undantag. Skivbolaget Casablanca hade också sitt näst största kontor i staden.

Detta är väl den konsert som både Kiss själva och fans alltid pratar om när Destroyerturnén kommer på tal. Detta var en enorm milstolpe i deras karriär, helt klart.

Två spelningar följer innan det är dags att köra över de nästan 35 000 fans som samlats på Braves Stadium i Atlanta. Torontokonserten den 6 september blir den enda spelningen i Kanada denna sommar, men det av förståliga skäl då man endast ett par månader innan gjorde åtta konserter där. Den 12 september avslutas turnén i Springfield, Massachusetts och dagen efter är det avfärd hem till New York och dags att börja jobba på nästa platta.

Turnén i USA blev helt klart lyckad till slut, men Kiss och alla runt bandet hade nog räknat med en större succé än vad det faktiskt blev. Ironiskt nog så skulle Destroyerplattan få sin största framgång efter turnén då ”Beth” helt oväntat blir deras största hit i USA genom tiderna, så framtiden såg mer än bra ut för bandet.

Här hemma i Sverige fick vi en duktigt skev bild av hur turnén egentligen gick. Tidningen Poster skrev om att Kiss spelade på stora stadions och med en publik på 40 000 personer per kväll och så vidare, vilket vi i dag vet var helt fel. Visst, det var säkert inte Posters fel utan man kan ju lätt tänka sig att Kiss management gick ut med det bästa i sina pressmeddelanden och på den tiden, utan nätet och den media vi har i dag, var det lätt att det inte alltid blev som verkligheten egentligen var.

Från turnén hittar vi en hel del inspelningar samt några filmer som Houston, Anaheim, Jersey City och St. Louis. Från Sverigespelningarna finns det en del Super 8-filmer och då från Gröna Lund i Stockholm och Olympen i Lund. Klippen finns på YouTube.

Inspelningarna av ”Rock and Roll Over” startade som sagt direkt efter turnén i Star Theatre, Nanuet i New York med Eddie Kramer bakom spakarna. Inspelningarna varade inte speciellt många veckor och redan i början av oktober var killarna klara med sitt jobb i studion. I ett tidigt stadium hade man planer på att spela på Madison Square Garden i New York den 29 oktober men detta blev aldrig av.

Kiss får en förfrågan om att medverka vid The Paul Lynde Halloween Special vilket bandet absolut vill. Bill Aucoin gillar inte förslaget, men killarna får som de vill och finns på plats i Los Angeles den 19-20 oktober för inspelningen av programmet. Kiss spelar tre låtar playback, ”Detroit Rock City”, ”King of the Night Time World” och den stora succén ”Beth”. Att medverka i denna familjeshow kommer visa sig vara ett genialt drag och deras karriär får en ordentlig skjuts framåt då det sänds den 29 oktober.

Efter inspelningarna av denna show åker Peter och Lydia till Mexiko ett par dagar och Paul sticker iväg till Hawaii på semester. Bandet samlas åter i SIR Studios på Manhattan i New York den 8 november och repeterar fram till den 12 november innan det är dags att flytta upp till Reading, Massachusetts som ligger cirka två timmar norr om Manhattan för ytterligare repetitioner.

I Reading har man hyrt in sig på en militärförläggning och håller full repetition med scen och dräkter mellan den 15-21 november. Det är även under denna tid man spelar in ”I Want You”, ”Hard Luck Woman” och ”Love ’em and Leave ’em” för Don Kirshners Rock Concert som dock inte kommer att visas i TV förrän den 28 maj 1977. Dessa tre låtar använder även Kiss som promovideos och dessa skickas till skivbolag och TV-stationer världen över.

Scenen är i stort sett den samma, man har gjort en del ändringar då man vill bli av med lite av ruinerna, man vill ha in mer svart och silver i scenbygget. Peters trumpodie ändras lite och det där trädet på scenen har försvunnit. Det kanske blev bra ved till någons kamin där hemma! Ljusriggen är nu också ny, borta är dessa ”torn” och in har kommit en ordentlig ljusrigg att jobba med! Dräkterna är heller inte förändrade, endast Paul har gjort en del förändringar i sin utstyrsel.

Man kan ju säga att den kommande turnén är en fortsättning på Destroyerturnén men dock med en ny platta i bagaget. Succén med ”Beth” och Paul Lynde har gett utslag på kommande turné som snart skall börja. Bill Aucoin annonserar stolt innan turnén drar igång att de 22 första spelningarna på redan är slutsålda, vilket faktiskt inte riktigt stämde då en inte var det. Dock var det den enda av de 52 första konserterna som inte var utsåld. Endast fyra konserter av 60 på kommande turné i USA kommer inte att sälja ut, så Kiss står inför sin bästa turné någonsin och än i dag har ingen turné med Kiss kunnat matcha denna då mer är 98 % av biljetterna var sålda.

Savannah i Georgia var platsen för Kiss premiär på denna turné. ”Beth” framfördes för första gången någonsin med endast Peter sittandes framme på scenkanten sjungandes till förinspelad musik. Setlistor från den första månaden på turnén är sällsynta, men Kiss hade lagt in en hel del nya låtar som ”I Want You”, ”Makin’ Love”, ”Take Me”, ”Ladies Room” och ”Hard Luck Woman”. ”Hard Luck Woman” ströks redan efter ett par spelningar vilket är riktigt synd. Ute bland samlare finns inspelningen från Memphis den 4 december och där finns ”Hard Luck Woman” med.

Under repetitionerna inför turnén fanns även ”Love ’em and Leave ’em” med och spelades sannolikt också live i början av turnén innan den fick ett annat öde. Just i Memphis fick även konserten avbrytas efter tre låtar då det var total kaos i arenan på grund av alla fans som ville komma så nära scenen som möjligt. I Huntsville, Alabama den 7 december har man sålt över 1 000 biljetter mer än vad arenan tar, men även om arenan är mer än överfull så rapporteras inget kaos som i Memphis.

I Lakeland den 12 december kunde Kiss karriär varit över. När bandet drar igång ”Detroit Rock City” och är på väg nerför trapporna till scenen kommer Ace till metallräcket och får sig en stöt så att konserten måste avbrytas och Kiss lämnar scenen i 30 minuter. Ace har en ordentlig tur då han faktiskt kunnat dö denna kväll, så kraftig var spänningen.

Som om detta inte var nog så fattar Genes hår eld under ”Firehouse”. Detta löser sig och konserten behöver inte avbrytas fler gånger. Gene måste ha varit i dålig form med sitt eldslukningsnummer eftersom detta är den andra gången på sju dagar som hans hår fattar eld.

Ace skrev som ni alla vet låten ”Shock Me” om sin händelse denna kväll. Kiss tar kontakt med företaget Vega som håller på med att utveckla trådlösa sändare för gitarrer, man vill inte att detta skall hända fler gånger. Kiss använder gitarrer med tråd turnén ut och på nästkommande turné blir man det första bandet någonsin att använda trådlösa sändare till sina gitarrer.

Sista spelningen innan en veckas juluppehåll sker i Philadelphia och Kiss har bett fansen att ta med leksaker och julklappar som man skall skänka till ett barnsjukhus i staden.

Under Rock and Roll Over-turnén så hade Kiss inte ett specifikt förband som under sommarturnén utan man använde sig av en hel del olika band. Uriah Heep fanns dock med från den 8 december och två månader framåt.

I Abilene i Texas slog man Lawrence gamla publikrekord i hallen där man spelade och över 600 personer fick vända hem utan biljetter. I Duluth den 18 januari inträffar en mer än egendomligt incident, på eftermiddagen rånas biljettkassan på arenan, men rånarna vill inte ha pengar utan kräver endast ett par biljetter till kvällens konsert med Kiss som var utsåld!

I Des Moines slog Kiss The Whos gamla publikrekord med mer än 1 000 fler sålda biljetter. Man kan lugnt säga att Kiss var på toppen av sin karriär nu. Det såldes i många städer fler biljetter än vad kapaciteten var i arenorna.

Setlisten hade man nu fått stabil och den såg till 99 % ut så här varje kväll: Detroit Rock City/Take Me/Let Me Go, Rock n’ Roll/Ladies Room/Firehouse/Makin’ Love/I Want You/Cold Gin/Ace Frehley solo/Do You Love Me/Nothin’ to Lose/Gene Simmons solo/God of Thunder/Peter Criss solo/Rock and Roll All Nite/Shout It Out Loud/Beth/Black Diamond.

Hela nio av de femton låtarna man spelade var hämtade från de senaste två plattorna. I kontraktet med arrangörerna var det inskrivet att man spelade minst 75 minuter och konserterna på denna turné varade ungefär 75-80 minuter. Turnén når Detroit för tre utsålda spelningar på Cobo Hall den 27-29 januari där över 33 000 fans ser de tre konserterna.

Den 28 januari får även Kiss reda på att låten ”Beth” har vunnit People’s Choice Award som den populäraste låten bland människorna i USA och man skall få sin utmärkelse för detta vid en ceremoni den 10 februari i Los Angeles. Kiss inser snabbt att man inte kan medverka på denna prisutdelning och man bestämmer sig för att Lydia Criss ska få representera bandet. Man skickar över inspelningen av ”Beth” från kvällens konsert på film som man också kan använda vid utdelningen.

De tre konserterna i Detroit spelas ändå in och visas på den stora jumbotronen i taket på arenan under spelningen, så det är ju bara att använda denna inspelning. Något händer med Pauls dräkt i början av februari som gör att han blir tvungen att använda sin gamla Alive!-dräkt på de sex spelningarna mellan den 6-16 februari.

Kiss ser den 10 januari när Lydia mottager priset på Third Annual People’s Choice Awards på TV i Waterloo där man befinner sig för kvällens konsert.

Den 18 februari går samtligas stora dröm i uppfyllelse, att äntligen få spela på Madison Square Garden på Manhattan. Detta har alltid varit en pojkdröm för alla fyra och här har de själva sett sina stora idoler och nu skall man själva gå upp på denna magiska scen inför nästa 20 000 fans och det har varit utsålt sedan länge.

Hela dagen sägs ha varit kaosartad då bland annat Ace var så full att han inte kunde genomföra soundchecken. Man testade på denna soundcheck Vegas trådlösa system som man skulle börja använda senare samma år. Ace kompis Bobby McAdams gjorde soundchecken med övriga medlemmar. Allas föräldrar och familjer fanns på plats för att bevittna denna historiska kväll och innan spelningen togs de klassiska fotona där alla medlemmarna står tillsammans med sina föräldrar och Bill Aucoin.

Man hade försökt att sätta upp en andra kväll på Madison Square Garden då trycket efter biljetter var så stort, men då inga lediga datum fanns att tillgå så blev det i stället en spelning ute på Nassau Coliseum på Long Island som ligger 45 minuters bilfärd från Manhattan den 21 februari. Efter spelningen återstår endast sju konserter i USA fram till den 7 mars då den amerikanska delen av turnén avslutas i Hampton, Virginia.

Efter att man har klarat av USA så står en ny kontinent på schemat för killarna att erövra och det är Japan. Då vi faktiskt redan har skrivit en hel krönika om Japanturnén 1977 som är den sista delen av Rock and Roll Over-turnén i nummer 12 så kommer jag inte att gå in mycket på den. Men för att knyta ihop Destroyer- och Rock and Roll Over-turnén så avslutar vi med lite kring Japanspelningarna ändå.

Kiss flyger till Tokyo där man landar den 19 mars och man har ett par dagar på sig innan man skall inleda turnén i Osaka den 24 mars. Man hinner med en hel del intervjuer, fotosessions samt en stor presskonferens under tiden samt att man hinner med att repetera inför premiären. Det unika är att man har en helt ny scen konstruerad för denna turné med sig, vilken man även kommer att använda på Love Gun-turnén senare samma år. Dräkterna är de samma som tidigare och setlisten har man inte heller förändrat.

Samtliga tio konserter är utsålda och kapaciteten i arenorna är allt från 2 000-11 000 personer. Med sig som förband har man det japanska bandet Bow Wow. Man avslutar turnén med fyra konserter i Tokyo på klassiska Budokan Hall där man slår Beatles gamla publikrekord. Det var säkert var en skön känsla att ha med sig hem efter denna succéturné.

Från Rock and Roll Over-turnén hittar vi hela tre konserter som är filmade och ute på marknaden. Det är en av kvällarna i Detroit, konserten i Madison Square Garden samt en av kvällarna i Tokyo. Alla finns att tillgå i riktigt bra kvalitet.

Att Kiss stod på toppen av sin karriär kan ingen ha undgått då bandet fanns med precis över allt och mer skulle det bli…

Destroyer 25
Niklas Olsson / Ordförande / Kiss Army Sweden

Turnékrönika – Creatures of the night 1982/83

Djävulens avkomma

Vi skall denna gång beta av en turné som skulle få monumental betydelse i Kiss historia. På felaktiga grunder i de flesta fall, men ändå. För att förståelsen skall bli fullständig måste jag dock göra en kort sammanfattning av händelserna som ledde till turnén.

1980 avslutas Unmaskedturnén på Nya Zeeland. En ny skiva är på gång som enligt Ace skall bli en tung hårdrocksskiva. Under våren och sommaren 1981 står det klart att det inte kommer att bli så och när ”The Elder” släpps på hösten är katastrofen ett faktum. En temaskiva av episk storhet är inte vad fansen vill ha efter utsvävningarna på ”Dynasty” och framför allt ”Unmasked”.

De fans som stannade kvar efter ”Unmasked” börjar nu se sig om efter nya idoler och New Wave of British Heavy Metal slår igenom med sin tunga och kompromisslösa hårdrock med anor i punkens jävlar anamma-attityd. Mitt i detta står vårt Kiss med en skiva som är helt fel i tiden vilket gör att Kiss nu verkligen blöder.

Det går så långt att den europeiska marknaden vill släppa en samlingsskiva för att skapa lite intresse igen och beställer av Kiss att de skall spela in fyra nya låtar till denna skiva, dessutom fyra hårdrockslåtar och inget annat. Skivan släpps tidigt 1982 och bär namnet ”Killers”. ”Killers” släpps dock inte i USA varför förhoppningen om någon ny Kissvåg i hemlandet grusas. Inte för att ”Killers” blev en succé någon annanstans, men i USA fick den inte ens chansen.

Nu är goda råd riktigt, riktigt dyra. Kiss måste spela hårdrock igen för att kunna konkurrera med de nya hungriga banden, annars kommer det att gå käpprätt åt Saltsjö-Boo. Därför påbörjas inspelningen av en liten kuplett som heter ”Creatures of the Night” på sommaren 1982. Tyvärr så har Kiss ett problem att tampas med mitt i allt elände, ett ganska stort problem, nämligen Ace Frehley.

Ace var sedan Peter Criss avsked riktigt trött på att bli utröstad i alla omröstningar som gällde bandet eftersom Paul och Gene hängde ihop i vått och torrt, vilket bland annat ledde till att Ace knappt medverkade på ”The Elder” och inte alls var med på de fyra nya låtarna på ”Killers”.

När Kiss så gick in i studio för ”Creatures” var Ace stol helt tom. Rådlösa visste inte Kiss vad de skulle göra, det fanns nämligen en klausul i kontraktet att minst tre originalmedlemmar måste vara med i bandet för att kontraktet skulle gälla. Om vi till detta adderar att Kiss precis stämt Polygram på flera miljoner för uteblivna försäljningsintäkter så förstår vi att livet enkelt sagt var skit för de inblandade.

Man kan dock inte jobba sig ur en kris genom att blunda för den. Skivbolaget ville ha en ny skiva och Kiss blev mer eller mindre tvingade in i studion igen för att spela in. Skivan spelades in mellan juli och september och i brist på Ace deltog en hel uppsjö av gitarrfolk i inspelningen.

Bob Kulick, Robben Ford, Steve Ferris samt låtskrivaren Adam Mitchell spelar alla på skivan. En liten oansenlig figur med ett enormt sinne för låtskrivande kallad Vincent Cusano får även chansen att lägga lite gitarr på minst två låtar och dessutom delta i skrivandet av tre låtar.

Cusano spelade 1982 i bandet Warrior som precis hade slängt ihop en demo med låtar (som för övrigt CBS visade intresse för). Warrior repade på SIR studios i New York i rummet bredvid Kiss och Paul och Gene måste ha hört genom väggarna de briljanta låtarna som Warrior spelade och då tänkt något i stil med ”det här skulle vi kunna göra något med”. Det gjorde de därför också.

Ett hårdare sound

”Creatures of the Night” skulle vara en återgång till hårdrocken i stil med ”Destroyer” eller något åt det hållet. Det skulle dock visa sig att ”Destroyer” i jämförelse med ”Creatures” hade mer gemensamt med Gullan Bornemarks barnvisor, för det som stod klart när ”Creatures” släpptes var att så här in i helvete tunga och elaka hade Kiss aldrig varit! Till och med skivans ”ballad”, ”I Still Love You”, är så satans ödesmättad och tung att en Lars Norén-pjäs framstår som ett skojfriskt lustspel med Sven Melander i huvudrollen.

Det var ett argt Kiss som spelade, produktionen är fortfarande bland de bästa jag vet och de flesta låtarna tillhör bandets absoluta toppar! Gitarrerna har kanske inte det rent tekniskt sett bästa ljudet men det har utan tvekan det råaste eftersom de låter som om de vore motorsågar inkopplade i förstärkare. Basen är tung, sången på alla låtarna håller absolut toppklass och, givetvis, trummorna!

Eric, den lille spjuvern, fick äntligen visa precis vem han var och hur han kunde spela! Med ett bombastiskt, stort och fullkomligt hänsynslöst trumljud och ett trumspel som alla vi trummisar måste avundas pulvriserar Eric våra trumhinnor i varje låt. Ja, jisses.

Skivan släpps i oktober och en promotionturné till Europa står på dagordningen. Med som gitarrist är ingen mindre än… Ace? Just det, Ace följde med till Europa för skivsigneringar och TV-framträdanden vilket ses som en självklarhet eftersom hans ansikte dessutom pryder det nya skivomslaget (som för övrigt är bandets snyggaste någonsin).

Komiken når sin höjdpunkt när han står på scen med bandet i Italien och Tyskland och framför ”I Love It Loud” och i bland ”Creatures of the Night” playback eftersom det framgår snabbt för ett tränat öga att han inte har en aning om hur låtarna går. ”I Love It Loud” spelades dock en hel del gånger varför han mot slutet började få fason på kompandet, men framträdandet av ”Creatures” ser verkligen urlöjligt ut (läs mer om denna promotionturné på annan plats i magasinet).

Väl hemma i USA i november måste Kiss så börja repa för den stora comebackturnén, deras första USA-turné sedan den tämligen dysfunktionella Dynastysvängen 1979. Scenshowen skulle bli den mest spektakulära någonsin och Kiss skulle etablera sig som ett namn att räkna med på den inhemska marknaden igen.

Sökandet efter en gitarrist var därför intensivt eftersom Ace helt ville ut ur karusellen. Paul och Gene ville verkligen ha honom kvar, troligen främst av kontraktuella skäl men säkerligen också för att han var en del av bandets hjärta.

Detta skulle dock inte ske, Ace köptes ut helt ur organisationen till skillnad från Peter som fortfarande var med i företaget Kiss. Ace skulle formellt sett inte vara borta från Kiss förrän i juni 1983 och det ryktas om att Gene ringde upp Ace under turnéns gång vädjandes till honom att han skulle komma tillbaka.

En ny gitarrist behövdes i alla fall omgående inför den stundande turnén och efter flertalet provspelningar var det någon som muttrade ”den där Cusano då, han kan ju spela?”. Sagt och gjort, han tillfrågades och tackade ja varför en ny sminkning och karaktär utformades. Enligt alla uppgifter föreställer sminkningen det egyptiska tecknet för evigt liv, men vi som vet bättre vet att det är en vingmutter.

Pauls skämt ”kolla grabbar, den här sminkningen skall han ha” togs på fullt allvar varför Paul måste ha fnissat på sig varje dag när Vinnie sminkade sig.

Vinnie ja, Vincent Cusano var inget gångbart namn i Kisskretsar så Vinnie Vincent fick bli det påhittiga artistnamnet. Varför Bruce Kulick aldrig fick något artistnamn är för övrigt något att stilla fundera över när hösten annalkas och kaffet kallnat.

Kiss vs Polygram

Innan vi fortsätter är det på sin plats att lite snabbt sammanfatta stämningen mot Polygram som skulle ha stor betydelse för bandets framtid. Kiss stämde 1982 Polygram på sju miljoner dollar som de ansåg skivbolaget vara skyldig dem i uteblivna royalties. Kiss vann målet men vinstsumman sänktes till det otroliga 520 000 dollar.

Det fanns dessutom den tråkiga omständigheten med Ace, eftersom han nu ville ut hade Kiss brutit sitt kontrakt där det stod att minst tre originalmedlemmar måste vara med vid en given tidpunkt. Alltså behövde Kiss omförhandla sitt kontrakt och hade de inte stämt skivbolaget innan Ace avhopp hade de haft en oerhörd fördel inför förhandlingarna.

Nu hade de i stället vunnit en pyrrhusseger och hade ett väldigt besviket skivbolag att förhandla med. Som läsaren förstår så blev omförhandlingen av kontraktet inte till Kiss omedelbara fördel, för att framföra det milt.

Rättegången mot skivbolaget ägde rum i början av december och turnén skulle börja i slutet av samma månad. Jag kan personligen inte föreställa mig hur det såg ut i huvudet på Gene och Paul vid denna tid, dels skulle de hinna med rättegången och omförhandlingen av Ace och sitt eget kontrakt, dels skulle de repa in en helt ny setlist för en ny turné på en ny scen med en ny gitarrist. Jag tar en vild chansning och gissar på att ingendera sov speciellt bra i slutet av 1982.

Efter rättegångens avslut började Kiss omedelbart repetera inför turnén. Repetitionerna ägde rum i Irving, Texas och skulle se Kiss bland annat peta in en äldre låt i setlisten som de inte spelat på några år, ”I Want You” (senast spelad i Valencia 780519). Vidare så var allt material från ”Dynasty” och ”Unmasked” borta och inget senare material från ”The Elder” eller ”Killers” spelades heller.

Man koncentrerade sig på det som ansågs vara ”klassiska” Kiss samt så klart några nya spår, allt förpackat i en scenshow som minst sagt var förbluffande stor. I dag är vi vana vid U2, Rolling Stones och Madonnas gigantproduktioner men 1983 var det få produktioner som kunde mäta sig med ”the Kiss tank”.

Scenen var alltså formad som en stridsvagn där larvfötterna gick längs scenens vänster- och högerflank och där trumsetet stod upphöjt ovanpå kanontornet. Kanontornet rörde sig genom att snurra åt båda håll (dock inte helt runt i 360 grader) och sköt även med kanon på vissa givna tidpunkter i showen.

Bomber smälldes av i sedvanlig ordning, rök användes en massa och den klassiska Kisslogon hängde där den borde och blinkade taktfast. Under avslutningen i ”Black Diamond” placerade sig alla de tre mobila bandmedlemmarna på kanontornet framför Erics trummor och åkte med runt på scenen medan bomber sprängdes helt olikt något man sett förut. På en överlevande privatfilm från Montreal 1983 ser det nästan ut som vore det krig på scenen, så mycket smäller det!

Utöver dessa musikaliska fakta är det värt att notera att på kontrakt från USA-turnén står det fem bandmedlemmars namn, alltså även Ace namn. Detta banar väg för spekulation i sedvanlig ordning.

Vidare så var New Orleans-konserten den 14 februari faktiskt tänkt att bli en återföreningskonsert med Ace och Peter, en one-off-show med alla originalmedlemmar. Detta gick i stöpet då en viss herr katt krävde att reklamen skulle säga Kiss featuring Peter Criss. Lite synd kan man tänka eftersom speciellt Peter verkligen hade behövt lite publicitet i sin ensamhet 1983. Undrar vilka låtar de skulle kört!

Turnén som skulle kallas för ”the 10th Anniversary Tour” presenterades den 28 oktober på en stor presskonferens i Hollywood på Francis Ford Coppolas Zoetrope Studios där man bland annat visade upp den nya scenshowen för de inbjudna gästerna. Det var dessutom i denna studio man spelade in promotionvideon till ”I Love It Loud”.

När turnén närmade sig sin början i december var det meningen att den skulle starta i Rapid City 821227 för att sedermera förhoppningsvis bli över 100 konserter lång och vara i över ett år världen över. Ingetdera hände.

Rapid City-spelningen fick ställas in sent på eftermiddagen samma dag då Kiss grejer inte anlänt till staden eftersom planet satt fast i en snöstorm i Denver. De 100 konserterna skulle dessutom vid turnéns slut endast ha blivit 55 till antalet och större delen av världen fick vänta. Anledningen till detta återkommer jag till.

Premiär i Bismarck

Turnépremiären förlades i stället till Bismarck 821229 kring vilken spelning det i den förnämliga boken Kiss Alive Forever finns en mycket intressant anekdot. Eftersom Kiss utrustning fastnat på flygplatsen i Denver så lastades allt på lastbilar och kördes till Bismarck. Allt utom dräkterna som ansågs vara för värdefulla för lastbilsfärd varför dessa och den ansvarige för Kiss garderob stannade kvar på flygplatsen tills dess att den öppnade igen.

Kiss behövde ju kläder till Bismarckspelningen och ett nödsamtal till en gammal garderobsansvarig, Pixie Esmonde, ägde rum under vilket hon ombads åka till Kiss lager och plocka ihop kläder för fyra medlemmar och ilflyga med dessa till Bismarck. Hon kom dock bara till St. Louis där hon också fastnade i snön med reguljärflyget varför en specialjet hyrdes in som tog henne och kostymerna till Bismarck.

Följden blev enligt Pixie att Kiss framförde denna första Creaturesspelning i Love Gun-dräkterna. Tyvärr finns det inte ett enda fotobevis för detta, åtminstone inte tillgängligt, så vi har bara hennes ord för det.

En mycket intressant historia om jag får säga det själv! Jag har varit i kontakt med chefredaktörerna för flertalet stora dags- och morgontidningar i North Dakota men tyvärr inte fått något napp gällande konsertrecensioner eller fotografier. Sökandet går vidare.

Dagen efter Bismarck spelade Kiss i Sioux City. Denna konsert finns bevarad för evigheten och finns recenserad ingående på Alex’ Room Service varför jag inte hyllar den mer här än att jag säger att det är en fantomspelning. Setlisten för denna första arkiverade spelning från 10th Anniversary Tour finns det dock anledning att plita ned varför jag gör detsamma:

Creatures of the Night / Strutter / Calling Dr Love / Firehouse / I Love It Loud / Cold Gin / Keep Me Comin’ / War Machine / I Want You / Vinnie – solo / Rock and Roll Hell / I Still Love You / Shout It Out Loud / Gene – solo / God of Thunder / Eric – solo / Love Gun / Paul – solo / Black Diamond / Rock and Roll All Nite / Detroit Rock City.

En smått genialisk setlist om jag får säga det själv. Dagen efter i Rockford, på självaste nyårsafton, var ”Keep Me Comin’” borta och ”I Still Love You” hade bytt plats med ”Shout It Out Loud”. I övrigt var setlisten identisk.

Den skulle dock vara förändrad till sin (nästan) slutgiltiga form på nyårsdagen i Terre Haute. ”Rock and Roll Hell” var borttagen, solona till viss del omflyttade och den fjärde versen i ”I Love It Loud” skulle slutligen från och med Charleston 830104 försvinna eftersom Paul tyckte att låten segade sig fram. Återstod av setlisten gjorde därför som följer:

Creatures of the Night / Detroit Rock City / Calling Dr Love / Firehouse / I Want You / Vinnie – solo / I Love It Loud / Cold Gin / Gene – solo / God of Thunder / Paul – solo / Love Gun / Eric – solo / War Machine / I Still Love You / Shout It Out Loud / Black Diamond / Strutter / Rock and Roll All Nite.

Det enda som hände med setlisten efter detta under turnéns gång var att ”Strutter” försvann på vissa gig, att ”Shout It Out Loud” försvann helt i början av februari och att Genes solo med ”God of Thunder” bytte plats med Erics solo och ”War Machine”. Inga fler låtar lades till och setlisten som började på runt 105-110 minuter i december 1982 var neddragen till runt 90-95 minuter i februari/mars 1983.

Detta var första turnén på vilken den faktiska speltiden skulle minska successivt under turnéns gång, men tyvärr inte den sista. Jag har försökt finna svar på varför detta skedde på alla USA-turnéer mellan 1983 och 1988 men inte funnit något vettigt svar, men jag antar att det har med ekonomi, löner och hyror att göra.

En liten musikalisk detaljförändring skulle komma att förgylla tillvaron när turnén nådde Brasilien i juni, vilket kommer att avhandlas i ett senare stycke. Nu måste vi först förklara lite kring läget runt turnén eftersom detta var en synnerligen turbulent tid för hårdrockare i västvärlden.

Reagan och yttrandefriheten

Om man gick och såg Kiss i exempelvis Springfield i februari 1983 berodde det med all sannolikhet på en av följande orsaker:

1. Man gillade Kiss och tyckte om att se dem live, kanske hade man gjort det förut, kanske hade man aldrig fått tillfälle. I vilket fall tyckte man att detta skulle bli skoj.
2. Man hade fått biljetten i present/vunnit den/hittat den på gatan och var för snål för att låta bli att utnyttja den trots att man egentligen gillade syntrockgruppen Logementet betydligt bättre än sån där heavy metal.
3. Man hade hört på nyheterna att djävulens avkomma tillika satanstillbedjarna i skräckrockbandet Kiss var ute och turnerade igen och att man gjorde allra bäst i att bli hemma och lyssna på något snällare som exempelvis The Carpenters eller Paul Anka.

Naturligtvis kunde man inte låta bli att gå och se om de verkligen avlivade hundvalpar och bebisar på scen, det sade ju den lokala prästen i TV att de gjorde när han samtidigt brände deras skivor inför kamerorna och talade i tungor om hur sjuka i huvudet dessa individer var med sin satanism och kunde tittaren för övrigt möjligen tänka sig att skänka honom några dollar?

Den observante läsaren har redan upptäckt vilken riktning denna krönika nu tar. Under tidigt 80-tal skulle Reaganadministrationen i USA börja fiffla lite med det här om huruvida yttrandefrihet var något bra eller dåligt för gemene man. Det lät ju bra på papperet men var det verkligen lämpligt i praktiken för till exempel en hårdrocksgrupp med smink i ansiktet att få existera utan att någon säger till?

Nej, det var det naturligtvis inte och under hela turnéns gång var en kampanj i gång mot Kiss i nästan varje stad där de renlevande riktiga kristna människorna stod utanför arenorna och protesterade och brände skivor så det stod härliga till. De medverkade i TV-program och försökte få Kiss förbjudna att spela i just deras stad.

På radio kunde man höra Dan och Steve Peters förbanna all rockmusik genom att ”bevisa” att alla rockband lade in hemliga meddelanden baklänges på sina skivor. Denna teknik kallades backmasking och dess satanistiska influenser fick stort gehör bland föräldrar i USA under tidigt 80-tal, vilket bland annat skulle resultera i bildandet av PMRC 1985, Parents Music Resource Center (ungefär som Hem & Skola i Sverige fast betydligt otäckare*) under ledning av Tipper Gore (japp, vicepresidentens fru!).

De flesta känner till att Judas Priest och Ozzy blev åtalade för att vara ansvariga för några tonåringars död i mitten av 80-talet vilket skulle vara resultatet av sådan här backmaskingteknik. Inget av åtalen ledde till fällande domar eftersom domarna i fallen inte fann några belägg för att banden skulle vilja att deras fans, skivköparna, skulle ta livet av sig. Nåväl, jag avviker lite märker jag, tillbaks till Kiss.

Kiss hanterade dessa fascistliknande dårar med en stor portion humor, åtminstone utåt. Det finns en hel del intervjuer där Paul småflinar och enkelt konstaterar att han tycker att ”they’re strange”. Jag håller med Paul.

Det lustiga är att samtidigt som den gamla ”Kiss är nazister”-skrönan dök upp igen, eftersom de nu till och med hade en stridsvagn på scenen, så står de anklagande och bränner bandets skivor och förnekar bandet sin rätt att uttrycka sig fritt. Precis vad nazisterna pysslade med. Låt den som är utan sten kasta första hönset. Hönset i detta fall får väl sägas vara de ”religiösa” människorna.

If I may put forward a slice of personal philosophy här så kan man fundera på hur religiösa dessa människor egentligen var eftersom en stor del av kristendomen bygger på att vända andra kinden till, vilket man väl borde känna till även i de mest outbildade trakterna av religionens utmarker. Här var det dock ingen som vände någon kind, man försökte mangrant berätta för Kiss vilka dårar de var som gick satans ärenden (posten?) och få dem utvisade till något mindre nogräknat land, kanske Uganda.

Lyckligtvis dog trenden med att försöka portförbjuda hårdrocken ut och i dag sitter väl alla dessa rättrogna och porrsurfar på internet som alla andra. Säga vad man vill men det rådde i alla fall ingen brist på Kiss på TV och i radio under 1982-1983.

Även om det sägs att all reklam är bra reklam så verkar det vara som att just denna sortens reklam faktiskt var ganska dålig för bandet. De hade genomgående dåliga publiksiffror vilket såklart påverkade bandet mer än ekonomiskt.

Hungern och råheten i december och januari är som bortblåst de sista veckorna på turnén. Inte nog med att de vet att det där med 100 konserter skulle skita sig kapitalt, de vet även att det rent ut sagt går förbannat dåligt för dem. Comebacken med tung hårdrock och en ny fräck scenshow gick inte alls lika bra som man hade önskat och skulderna efter turnén skulle vara större än inkomsterna.

Efter San Francisco-giget den 3 april 1983 åker man hem till New York med svansen mellan benen och ett övertrasserat konto. Föga visste Kiss att de dryga två månader senare skulle göra sin största spelning någonsin i ett land de knappast hört talas om mer än på TV.

Den sydamerikanska lösningen

Det var en (eventuellt) solig dag i New York i april när det nådde Kiss managements öron att en herre som gick under benämningen Junior sålde biljetter till en bunke Kisskonserter som skulle äga rum på gigantiska arenor i Brasilien i maj.

Ingen trodde sina öron. Kiss var verkligen inte vare sig inblandade eller ens tillfrågade, men Junior tyckte väl ”bättre att förekomma än att förekommas” och började sälja biljetterna först för att på så sätt få med sig Kiss när han kunde visa hur mycket han sålt.

Den brasilianska Kissturnén skulle innefatta fem konserter, en i Rio, två i Sao Paulo, en i Porto Alegre och en i Bela Horizonte. Efter noggrann övervägning står det klart att Kiss behöver pengarna varför två representanter för Kiss åker ner till Brasilien för att kolla upp hur det ligger till. Det visar sig att informationen kring allting är ytterst knapphändig.

Junior har onekligen sålt biljetter men var Kiss skall spela är till viss del höljt i dunkel. Arenorna är stora, nej massiva komplex med massor av funktionella brister, elektriciteten fungerar lite som den vill och hur säkerheten skulle arrangeras för sådana folkmassor är det ingen som riktigt vet.

Efter flertalet garantier och monetära förskott så accepterar i alla fall Kiss organisation turnén och åker hem för att berätta för bandet att de får repa lite igen. Alla är nöjda och glada. Nu börjar problemen.

Spelningen i Porto Alegre avbokas på grund av problem med tillstånd och dylikt. Inga hästar synes dock, Junior hade tillgodo en tvåveckors turné med sammanlagt fem spelningar att boka och Kiss var garanterade pengar för alltihopa. Skulle en spelning gå i stöpet var det Junior som fick ta smällen, inte Kiss.

Språkbarriären mellan portugisiska och amerikanska skulle visa sig vara större än man trott innan, massor av telegram skickades mellan länderna utan att någon egentligen verkade veta vad som hände i Brasilien. Den stora dagen annalkades i alla fall, Kiss hade repat ordentligt och skulle gå på ett plan på eftermiddagen som skulle ta dem och deras utrustning till Brasilien.

Det var bara den sista tredjedelen av pengarna som skulle skickas över varpå Kiss plan skulle lyfta. Pengarna kom dock aldrig. Besvikelsen måste ha varit oerhörd när detta var ett faktum med tanke på att lastbilarna med scenen stod redo på flygplatsen men fick nu plötsligen vända hem igen. Turnén var alltså slut innan den ens hade börjat.

Några dagar efteråt framkom det att Junior stött på en massa ekonomiska problem med höjda avgifter och extrakostnader. Dock ville han såklart att turnén skulle bli av med tanke på hur mycket han redan lagt ner på den varför han begav sig till USA och träffade Kiss representanter igen.

Han ville att turnén skulle flyttas till mitten av juni i stället. Efter många om och men skrevs ett nytt kontrakt där Kiss skulle få betalt för sina utgifter under veckorna som de stått overksamma, det var en motvillig Junior som gick med på detta men han skrev under i alla fall. Kiss packade sina väskor igen och ytterligare en gång verkade det som att pengarna inte skulle komma.

Denna gång kom de dock varpå turnén var på. De hade bara blivit översända till fel mottagarkontor varför det tog ett dygn extra för Kiss att få reda på det. Den 14 juni 1983 landade således sminkrockgruppen Kiss i det varma Brasilien för fyra konserter.

Paul och Gene var inte helt lyckliga över sin vistelse i vad de ansåg vara ett riktigt U-land. Eric var glad eftersom det fanns flickor överallt, vissa mot betalning, Vinnie var glad för han åkte med sin fru på utflykter och turistade ordentligt. Men Paul och Gene ansåg under hela resan att trots att de var jättestora i Brasilien så räknades det liksom inte. Det var ju inte USA, eller ens västvärlden för den delen.

Hur man än ser på det så var dock Kiss gigantiskt stora i Brasilien. Alla tidningar och TV-kanaler gjorde reportage och den första konserten, Rio de Janeiro den 18 juni, skulle gå direktsänd i TV.

Riokonserten ägde rum på världens (då åtminstone) största stadium, Maracaña. Den höll ungefär 200 000 personer men hur många som faktiskt såg Kiss 1983 finns det inga rena fakta kring. Mellan 100 000 och 150 000 är summorna som brukar nämnas från olika håll, men det fanns ingen biljettkontroll och folk sprang ut och in på arenan till och med när Kiss hade börjat spela varför en exakt siffra inte existerar.

Det var helt enkelt jävligt många människor som var där. Som konsert betraktat är det Kiss största någonsin, inget förband och inga krusiduller, bara 90 minuter svettigt Kiss.

Medan låtlistan för Brasilien var identisk med den under senare delen av USA-turnén så kan jag nämna den lilla musikaliska detaljen som var en nyhet för brassarna. I slutet av ”Black Diamond” när medlemmarna åkte runt på kanontornet hade man lagt till en instrumental melodi, en slags coda som dessutom skulle komma att stanna kvar i ”Black Diamond” under ytterligare två turnéer.

Jag hade för mig att denna melodi spelades även i USA men grundlig research inför denna krönika visar att den faktiskt gjorde sitt inträde i Kisshistorien på Riokonserten.

Rio var dock ett tekniskt helvete med dåligt ljud, dåligt med elektricitet och knepig säkerhet. Alla var glada när spelningen var slut men den där riktiga wow-känslan infann sig aldrig. Det var ju inte 150 000 amerikaner som såg Kiss, utan lågutbildade mer eller mindre korkade sydamerikaner. Detta enligt Gene och Paul som hellre hade sett att de var i Australien igen. Eller på hemmaplan inför samma publiksiffra.

Nästa konsert var Belo Horizonte. Denna spelning skulle äga rum den 20 juni men bara timmar innan konserten stod det klart att det inte fanns någon elektricitet att tillgå. Kaos rådde och spelningen blev omedelbart inställd och flyttad till dagen efter. Den 21 juni spelade så Kiss i Belo Horizonte inför runt 30 000 personer.

Denna siffra hade varit betydligt högre om inte kommunledningen i staden hade beslutat att ingen under 16 år skulle släppas in utan en förälder. 30 000 var ändå mycket folk, men i en arena som håller 80 000 personer var det inte ens halvfullt.

Slutligen kommer bandet till Sao Paulo, två spelningar skulle genomföras men det stod snart klart att det bara skulle bli en. Oavsett hur stora Kiss var så kunde de inte fylla den anrika Morumbistadion två kvällar, varför spelningen den 24 juni ställdes in. Endast spelningen den 25 juni skulle bli av.

Detta var ett direkt problem för Junior eftersom den enda spelning han skulle tjäna pengar på var den andra spelningen i Sao Paulo, när en sådan nu blev inställd blev han utan vinst. Det gillade han inte.

Kiss spelade i Sao Paulo inför runt 65 000 personer på vad som skulle bli deras sista spelning med smink fram till 1996. När bandet efter avslutad ordinarie speltid åter äntrade scenen inför extranummer började publiken formligen vråla melodin till ”I Love It Loud”, varpå Kiss faktiskt hängde på och körde låten en gång till för Sao Pauloianerna.

Efter spelningen var turnén slut och bandet skulle bege sig hem för att börja inspelningen av nästa skiva, som redan var bestämt skulle bli den första utan sminkade medlemmar. Junior ville dock inte att bandet skulle åka hem utan gjorde allt för att hålla dem kvar i landet för fler spelningar, helst skulle Kiss dessutom spela gratis eftersom han hade gått med en grym förlust på de tre konserter som blivit av.

Efter några dagars förhandlande och förhalande åkte Kiss hem och lämnade en bedrövad Junior bakom sig. Ett tag verkade det som att det skulle bli några spelningar även i Buenos Aires i Argentina, men med minnena färska från Brasilien åkte representanterna för Kiss ner till Argentina och möttes av två män som hade minst sagt skumma affärer för sig.

Efter en massa velande hit och dit åkte man hem igen och några veckor senare försvann dessa två herrar ut i periferin efter att ha blivit bombhotade för att försökt få Kiss till Argentina vilket såklart omintetgjorde den redan från början dödsdömda Argentinasvängen.

Kiss sista spelning med smink var i Sao Paulo. Nästa gång de stod på en scen var i Lissabon i oktober, då helt utan smink, nästan i alla fall.

Att Kiss scen med tank och allt fortfarande i juli 1983 befann sig i en hangar i Brasilien utan tillstymmelse att flytta på sig får läsaren veta mer om i nästa nummer. Nu är det nämligen i sedvanlig diktatorisk ordning att redogöra för inspelningarna från turnén.

Bevarade skatter

Vad det gäller Creatures-skivan i sig finns det lite grejer att snacka om. En tidig tracksheet inför skivan visar att det fanns flera låtar tilltänkta som inte kom med.

”Don’t Leave Me Lonely” (som senare skulle hamna på Bryan Adams skiva ”Cuts Like a Knife”), ”Betrayed” (Genelåt som enligt uppgift inte är samma som den på ”Hot in the Shade”), ”Back on the Streets” (Vinnielåt med Paul på sång) samt ”Partners in Crime”.

”Partners in Crime” var en nyinspelning av låten från ”Killers” med Creaturesljudet men den skrotades tyvärr från skivan i elfte timmen. Den har dock dykt upp på singelbaksidor och var även med på promotionskivan ”First Kiss Last Licks” från 1990. Den senare innehåller även ”Nowhere to Run” (1989 remix) vilket kan vara en nyinspelning, jag har tyvärr inte skivan själv och lämnar därför frågan öppen.

En nyligen utkommen demolåt från augusti 1982 är ”Not for the Innocent”, låten från ”Lick It Up”, ett år tidigare! Det roliga med denna demo är att Paul och Gene sjunger den tillsammans, Gene tar verserna och Paul förrefrängerna och refrängerna! Ett stycke Kisshistoria som varit oss undangömt fram till januari 2006! Året börjar bra.

Liveinspelningar från turnén finns det gott om, nästan hälften av turnén cirkulerar bland samlare. De roligaste spelningarna är i mina öron som följer: Sioux City 1982 tack vare den fantastiska setlisten, Terre Haute 830101 där Gene sjunger första versen i ”Firehouse”, Kanadaspelningarna i januari där Kiss är heta som attans samt Rio och Sao Paulo tack vare att de dels är tämligen bra, svettiga Kiss-spelningar, dels är de historiskt mycket intressanta.

En inspelning värd att leta efter är The Peters Brothers ”Truth About Rock” som är ett radioprogram med de tidigare omnämnda bröderna Peters där de verkligen bevisar att Kiss är djävulens avkomma. Dessutom har de smugit med sig en bandspelare in på konserten i Bloomington 830218 (bootlegging kallas det!) och spelar i radio upp låtar och mellansnack som de anser tala till Kiss nackdel.

Dessutom beklagar de sig i etern hur ont de fick i öronen av den fruktansvärda volymen. En på det hela taget så rolig inspelning att tårarna rinner kontinuerligt på lyssnaren.

Videomässigt är vi lite sämre bevandrade, detta är tveklöst en av de sämst bevarade turnéerna vad det gäller videoinspelningar. Endast Animalizeturnén är sämre bevakad, men från den turnén fick vi i alla fall en nästan komplett TV-filmad konsert.

Från Creaturesturnén har vi en 50 minuter lång privatfilm från Montreal 830113, kort enkom då filmarens batteri tog slut. Dessutom finns den första låten från detta gig komplett filmad med en kamera i photopiten, en kort men grymt rå inspelning. Utöver detta finns det en 8 mm-film med dubbat ljud från Charleston 830104, samt en hel hög med korta TV-reports som inte sällan innehåller kortare TV-filmade liveklipp. En konsekvens av all publicitet som omgav turnén.

Rio de Janeiro-inspelningen tillhör i sanning de mest klassiska samlarvideopinalerna och de 35 minuter som numera cirkulerar i styggt bra kvalitet visar på ett Kiss som är helt underbart att se. Rått, intensivt, hänsynslöst och orättvist.

Dessutom finns numera en video från Sao Paulo, den dök upp från intet för några år sedan och innehåller 45 minuter konsert filmat ute i publiken med stativ väldigt långt från scenen, och sedan ytterligare en kvart filmat i photopiten, bakom scenen och på sidan av scenen. Denna kvart innehåller bland annat en minut ”I Still Love You” vilket är det enda filmiskt arkiverade cirkulerande klipp av denna låt framförd med sminkade medlemmar.

På Sao Paulo-inspelningen finns även presskonferensen filmad där bandet sitter i bandanas med förtäckta osminkade ansikten, men banne mig om kameramannen (flickan?) inte lyckas få bilder på Paul utan bandana, coolt!

Artikel från Destroyer #15 – April 2006

Alex Bergdahl
Reporter/orakel
Kiss Army Sweden

Kiss tillbaka på Madison Square Garden!

Jaa, som ni alla vet vid det här laget är originaluppsättningen av KISS tillbaka tillsammans igen. Otroligt, men sant! Presskonferensen på det stora hangarfartyget U.S.S. Intrepid i våras gav löfte om en världsturné under de närmaste två åren och världen häpnade. Kan de verkligen…? Självklart!

För KISS är inget omöjligt! Jag och kompisen Mats Vassfjord kunde inte vänta på att våra hjältar skulle komma till Sverige, så vi beslöt oss för att bege oss till USA där turnén naturligtvis började. Ursprungligen var det tänkt att vi skulle åka runt på 7-8 st konserter (som vi annars brukar göra), men ekonomiska skäl och andra orsaker gjorde att vi endast begav oss till New York City för att se dem på den inte helt okända arenan Madison Square Garden!

Fyra konserter utsålda direkt

Första problemet var dock att få tag i biljetter. Vi hade blivit varskodda om att det var rykande åtgång på dem, och vi var lite oroliga att vi inte skulle få tag i några. Första giget på Tiger Stadium i Detroit sålde ju slut på 47 minuter och det var 38.000 biljetter. Här gällde att vara med! Den 1 juni skulle biljetterna till New York släppas och Mats satt laddad vid telefonen. Efter ett antal timmars konstant ringande kom han äntligen fram…, men, alla biljetterna var slut! Inte bara till en konsert, inte till två konserter, inte heller till tre, utan till FYRA konserter på raken. Helt ofattbart! 70.000 biljetter! En förkrossad Mats ringde mig på nallen för att meddela det sorgliga. Jaha, det var den USA-resan, tänkte man. Fan också! Jag som hade sett fram mot detta.

Ett par dagar senare hade dock Mats, via Internet, lyckats få tag i några helt officiella svartabörshandlare som sålde biljetter, dock till helt andra priser. Detta kan vara värt att kolla upp! Priserna var som sagt inte så roliga då de låg på ca. $100 (( 670 SEK) och uppåt beroende på hur bra biljett man ville ha. Tanken svindlade! Kan det vara värt dessa pengar? Det tog inte så långt tid innan vi gemensamt kom fram till att det inte lät så dumt med fyra konserter i New York och vi beslöt oss för att köpa dessa dyra biljetter. Hur mycket de kostade spelade ju egentligen ingen roll då man ändå skulle lägga ut drygt 8.000 kr på flyg och hotell i syftet att se KISS i USA. Då kunde ju biljetterna också få kosta lite grann. Sagt och gjort! Nu var allting spikat och den totala uppladdningen kunde börja på allvar.

Via Internet fick vi fortlöpande information om hur turnén gick och om hur Ace och Peter gjorde ifrån sig.

Den 21 juli var det äntligen dags att ge sig av mot det stora landet i väster.

KISS-feber i New York

NEW YORK!!! Ja, visst är det trevligt att vara här igen, men vi är ju inte här som turister direkt. Vi är här som galna KISS-fans och skiter fullständigt i Frihetsgudinnan, Empire State Building och allt det andra. Nu är det KISS som gäller, inget annat! Vi är dessutom inte ensamma här. Redan när vi kom hit märktes att det var KISS-feber i stan. Överallt träffar vi fans med KISS-tröjor och i skivaffärerna finns stora promotionaffischer och montrar med KISS. I tidningskioskerna finns massor av tidningar med KISS på omslaget. Man tror knappt sina ögon. KISS är verkligen heta! Kul! Det var ett tag sedan!

Dagarna fram till den första konserten den 25 juli spenderade vi på New Yorks gator och framförallt i skivaffärerna. Vårt hotell låg mitt emot Madison Square Garden och det pirrade till i magen varje gång KISS-logon dök upp på den stora lysande skylten utanför.

Sebastian och Scott på första parkett!

Torsdag kväll och nu var det äntligen dags. Det kryllade nu fullständigt av fans utanför arenan och vi var nu så peppade att vi hade svårt att koncentrera oss på mat och annat tjafs. Vi ville ju in och se KISS!

När vi väl kom in spelade förbandet för fullt, men de var så usla att jag inte bryr mig om att tala om vad de heter.

Efter förbandet såg vi hur Sebastian Bach från Skid Row och Scott Ian från Anthrax intog sina platser på första raden på parkett. Coolt! Framåt niotiden började man förstå att det var dags för KISS att äntra scenen.

I högtalarna spelades ”Won’t Get Fooled Again” med The Who och i slutet av låten höjdes volymen något och ett stort svart skynke med KISS-logon på föll ned från ljusriggen. Samtidigt släcktes ljuset i hallen ned nästan helt. Publiken blev som galna och vi insåg att vi inte befann oss i Sverige. Vilket JUBEL! Och KISS hade inte börjat än. Vart skulle detta sluta! Strax därefter släcktes ljuset helt och ett enormt dån hördes ur PA:t. Sedan hördes:

YOU WANTED THE BEST, YOU’VE GOT THE BEST! THE HOTTEST BAND IN THE WORLD! KISS!!!

1996 eller 1977?

”Deuce” öppnade giget med dunder och brak och jag var tvungen att klia mig i ögonen. Nu ska vi se… Är det 1996 eller 1977? Det såg ruskigt bra ut och lät helt fantastiskt! Vilket tryck!

Folk stod upp och sjöng med och när Ace tog sina första solotoner steg jublet om möjligt ännu mer. Vilken hjälte! Det finns ingen som låter som han. Punkt slut!

Det märks att KISS har kämpat för att få det att låta som det gjorde och ändå låter det fräscht, men framförallt tungt, mycket tungt! ”King Of The Nighttime World” kom i snabb följd och bredvid Peter reste sig de liggande högtalarlådorna upp. Kul effekt! Scenen är en kombination av gammalt och nytt, men jag förstår inte varför de har tagit bort de lysande trapporna bredvid Peter. Det ser tomt ut utan dem. KISS-logon är en ny skapelse som består av en massa lampor som blinkar och skapar olika mönster. Den är tyvärr lite för liten, men annars helt OK! Det ska tilläggas att den är mycket bättre än det skeva plåtskrot som användes under ”Hot In The Shade” & ”Revenge”-turnén. Tredje låten blev ”Do You Love Me?” som inte tillhör några av mina live-favoriter, men med ett nytt och fräscht slut får den klart godkänt. KISS öste på med gamla godingar som ”Calling Dr. Love” och ”Cold Gin” som lät tyngre än någonsin. Vilket gung! Ace gitarrljud är verkligen unikt! Man får gåshud! Förut har ju alltid Gene sjungit hela låten, men nu tog Ace hand om andra versen själv. Låt nr. 6 blev ”I Stole Your Love” om inleddes med bomber. Ace och Paul delade på solot.

Madison-publiken helvild!

Det roliga med att vara på Madison Square Garden var att publiken var helvild. Alla stod upp, från första till sista raden och även högt uppe på läktarna. Detta skulle jag vilja se i Globen!

Sedan följde ”Shout It Out Loud” och ”Watchin´ You” som tillhör en av mina ”all-time favourites”. Gene missade lite grann i texten i första versen, men vem brydde sig egentligen? Det lät sagolikt bra! Därefter kom ”Firehouse” där Gene naturligtvis sprutade eld. Paul hade dock ingen brandhjälm. Synd! Sedan var det dags för Ace att bränna av sin ”Shock Me”. Kommentarer överflödiga! Gitarrsolot efter låten bestod av en blandning av solona från ”Alive” och ”Alive II” med några nya inbakade riff och ett axplock från Beethovens 5:a. Snyggt, coolt och självklart fanns alla klassiska Ace-stunts med: rykande gitarr och skjutande raketer. Ace is back, I can tell ya! Sedan var det dags för ”Strutter” och ”Rock Bottom” som jag alltid har gillat, men den har vuxit ytterligare sedan den fantastiska versionen på ”MTV Unplugged”-skivan. Därefter släcktes ljuset på scenen helt och ett svagt grönt ljus riktades mot Gene som nu hade klivit fram till scenkanten. Det var dags för operation bloddrägel och det såg ut precis som det gjorde på 70-talet. Gene tog ett par steg tillbaka och sedan flög han upp till ljusriggen, där ett mikrofonstativ stod väntande. Man ryste till när den pulserande ”God Of Thunder” drog igång och på scenen och i ljusriggen sköt stora eldsflammor upp. Gene försöker sjunga precis så brutalt som han en gång gjorde och han lyckades nästan helt med det. Precis som på ”Alive II” har Peter Criss sitt trumsolo i ”God Of Thunder” och vi var väldigt nyfikna på hur det skulle låta. Rent trumtekniskt är inte Peter mycket att hänga i granen, men det var väldigt kul att se honom bakom trummorna igen. Trumsolot är således ingen sensation, med helt okej för att vara Peter.

Ace tillför en ny dimension

Efter det var det återigen dags för Ace att sjunga. Nu med låten ”New York Groove” som naturligtvis gick hem extra mycket denna kväll. Ace visade här upp en nykonstruerad blinkande gitarr. ”Love Gun” följde sedan och det är väl en av de låtarna jag är mest trött på. Det betyder inte att jag tycker att det är en dålig låt, utan mer för att den är uttjatad vid det här laget. Vad jag vet har KISS alltid spelat den sedan 1977. Det skall dock nämnas att alla låtarna låter mycket bättre med Ace på gitarr. Han har verkligen återskapat det riktiga KISS-soundet och tillför musiken en ny dimension. KISS fortsatte med ”100.000 Years” i en något kortare version än på ”Alive”. Det blir ju fusk om Peter ska få två trumsolon. Återigen njöt man av Ace´s gudomliga gitarrspel och tunga eldsflammor kryddade denna benknäckarlåt. Det märktes att de var väl inrepade då det mesta sitter som berget. Peter är ju som sagt den svagaste musikaliska länken och ett par missar får han ta på sig. ”Black Diamond” fick avsluta huvudsetet och Paul gjorde ett vackert intro som vanligt. Låten svänger enormt och solot är lika läckert som det alltid har varit. What can I say? Världsklass! I slutet av låten klev Gene resp. Paul & Ace ut på varsina hydrauliska ramper som sköts ut över publiken. Peters trumpodium åkte upp 10 meter och avslutningen var verkligen mäktig.

Peter delade ut rosor

Efter ett par minuters jubel kom KISS tillbaka för att ta emot publikens stående ovationer. Finalen inleddes med ”Detroit Rock City” som inte behöver någon närmare presentation och därefter klev Peter fram till scenkanten för att framföra sin ”Beth”. Innan låten delade han, på klassiskt manér, ut rosor till damerna på första raden.

KISS har mig veterligen aldrig lämnat en konsert utan ”Rock And Roll All Nite” och inte gjorde de det i kväll heller. Konfetti och en krossad gitarr var resultatet efter den låten. Efter drygt två timmars show tackade KISS för sig och lämnade publikens jubel bakom sig. Vi tackar för uppvisningen och började genast att se fram mot ytterligare tre konserter. Som ni säkert kan förstå är det inte så lätt att försöka beskriva en KISS-konsert i ord. Den ska upplevas! That´s it!

Dagen därpå , den 26 juli var konserten i stort sett identisk med första kvällen och inga närmare beskrivningar av den showen förefaller nödvändiga. På den tredje och fjärde kvällen bytte de dock ut ”I Stole Your Love” mot ”Let Me Go, Rock´n Roll”. Jag dyrkar visserligen ”I Stole Your Love”, men ”Let Me Go…” är ju något alldeles i hästväg. Speciellt som de körde hela den långa versionen från ”Alive”. Jag saknar ord!

Vad säger man då efter att ha sett KISS reunited igen? Vilka intryck sitter djupast? Vad var det som var extra bra resp. dåligt? Jaa, dessa frågor tänker jag inte spekulera i här. Det skulle ta alldeles för stor plats. Jag säger bara: Gå och se dem, när de kommer hit! Ni blir inte besvikna, jag lovar!

Artikel från Destroyer 2.

Ulf Lorentzi
Reporter
Kiss Army Sweden

Gene och Peter inför världsturnén 1996!

Hur gick snacket grabbarna sinsemellan innan världsturnén och återföreningen blev verklighet? Vem bestämde vad? Vilka låtar skulle spelas? Vilken show skulle användas! Tidningen OKEJ´s Anders Tengner fick i maj månad ett telefonsamtal från Gene Simmons och Peter Criss som gav en lägesrapport.

Hur tycker du att reaktionen på folk har varit så här långt, med tanke på er comeback?

P: Vi har fått så mycket stöd från omgivningen, och så pushar vi självklart varandra också. Men stödet från alla fans är helt otroligt.

Under 80-talet och början på 90-talet har det ju varit ganska tyst om dig, och du har varit med om en del tråkiga saker, t.ex. gick din solokarriär inte så bra, och nu plötsligt är du tillbaka i världens största band igen, hur känns det?

P: Ja, jag har haft det ganska jobbigt de senaste åren, jag har skilt mig för andra gången, och så blev jag rånad och misshandlad så illa att jag fick plastikoperera mej i ansiktet, och så har min mor och far avlidit, och mina soloplattor har inte sålt så bra. Men när jag släppte min senaste soloplatta “The Cat” var jag väldigt laddad igen och jag fick så mycket stöd från alla fans.

Ja, du var väl den första i original-Kiss som slängde på sminket igen i samband med den plattan?

P: Halva sminket i allafall, haha, och jag hade saknat det faktiskt, och “The Cat” sålde ganska bra ca. 75.000 ex. Men ändå var det något som saknades, jag var trött på att spela på små ställen, jag ville tillbaka till min gamla livsstil och framför allt spela på stora arenor igen.

Men ändå har det ju varit en del skitsnack er emellan de senaste åren?

P: Absolut! Men jag tror att det är normalt. Jag menar när man är så nära vänner som vi är, som en familj, jag har en bror men de här grabbarna är som mina verkliga bröder och i en familj när man blir ovänner så kan man säga att man hatar någon eller vill att någon ska dö fast man egentligen inte menar det. Jag tror att så var situationen för oss. Ska sanningen fram så kommer jag inte ihåg ens hälften vad det var vi grälade om.

A: Vem var det som tog initiativet att börja spela tillsammans igen?

P: Allt började när jag träffade Gene och Paul på en Kiss Convention i USA. De bjöd ner mig och min dotter Jennilee, och rätt som det var så repade vi in “Hard Luck Woman” som jag senare sjöng tillsammans med dem på samma Convention. Och jag tyckte Gene hade en speciell glimt i ögat när vi spelade. Det kändes som att det var något speciellt på gång. Senare när vi gjorde MTV Unplugged så kändes det precis som vanligt igen; It was like magic! Och en vecka senare satt vi i ett möte och bestämde att vi skulle börja spela tillsammans igen. It was like a dream come true!

A: Hade alla av er samma vision när ni kom överens om återföreningen?

G: Vi satte oss alla ner och hade ett och samma mål. Men vi har alltid haft skilda åsikter. Vi är fyra individer som har skilda åsikter om allting. Men vi är en familj, från början till slut. När vi sätter oss ner tillsammans är det alltid oenigheter, t.ex. vilka låtar vi ska spela, vilken låt vi ska börja med osv. Men sen, eftersom vi respekterar varandra allihopa, så kommer vi överens. “Okej, jag tycker inte så, men kör ni så hänger jag med”. Vad jag vill kanske inte alltid är det som är viktigt och rätt för bandet. Så när vi satte oss ner bestämde vi att vi skulle ge fansen just det de vill ha.

A: Och jag är så lycklig för det! Ha, ha,ha!

G: Någon sade: “Nej vi ger dom något nytt! Vi gör nåt lite lättare!”

Nej vänta lite, om vi ger dem något nytt, kommer vi inte att göra fansen besvikna då? Så ett par av oss tyckte: “Vi kommer att göra en del fans besvikna”. Kanske det som gör alla fans mest glada är att ge dom exakt vad dom vill ha den gamla klassiska showen?

A: Biljettförsäljningen är väl ett bra bevis på att ni gjorde rätt?

G: Vi har bara gått ut med en show till försäljning på Tiger Stadium i Detroit. Det var för 40.000 människor, biljetterna sålde slut på 47 minuter. Alltså 47 minuter efter midnatt. Och det är rekord för Tiger Stadium!

A: Det kommer att upprepas varje gång ni släpper biljetter. You know that?

G: Ah. Jag tror inte att nån i bandet ser fram emot just det. Vi ska gå på ett party och ha enormt roligt, och resten spelar ingen roll. Allting är ordnat, vi har alltid gott om mat, en säng att sova i. Och vi kan inte sätta igång att flytta schackpjäser på schackbrädet för att lista ut hur det blir schack matt. Lets just enjoy the game!

A: Är det ändå inte ett risktagande att återförenas och åka ut på turne igen? Du sade en gång att nostalgi är baserat på minnen från det förflutna, kan inte ett återförenat Kiss förstöra magin, döda legenden så att säga?

G: Det var en bra fråga! Vi är medvetna om att det inte finns nån konkurrens för Kiss, och vi är inte oroliga för något annat band som någonsin existerat. Vi struntar i vilka som finns där ute; “We´ll chew them up and spit ´em out”! Det största hotet, den enda konkurrensen är, Kiss. Vi måste leva upp till det minne som folk har av oss. Allting som läses, hörs och pratas om oss. Vi måste leva upp till det. Så förutom att vi är säkra på att teknologin kommer att få dej att dratta på arslet så har vi nånting otroligt. Ni vill inte veta storleken för det är inte alltid viktigt, men i det här fallet är storleken viktig. Det kommer att bli storslaget, alla kommer att få se vad de vill se, men större och bättre än dom nånsin har sett det förut! Fysiskt sett är alla på ett 7 dagars schema, workout, personlig tränare, musiken låter bättre än någonsin, och vi har varit stenhårda mot oss själva. Ibland får vi sätta oss ner och prata om delar som inte är så bra som de borde vara. Vi närmar oss först på rätt sätt, kärlek, känslor och respekt. Om inte det räcker får man rulla upp ärmarna och ta i med hårdhandskarna. Nu ska jag vara tyst, jag kan inte höra Peter prata.

P: Du har så rätt, så rätt. Det var så på den gamla tiden, vi brukade sitta ner och diskutera, och vi slutade inte förrän det var utrett. Jag gillade ärligheten vi hade, den var så cool.

A: Första gången ni repade för turnen, var det som på den gamla goda tiden?

P: Det var som en mardröm! Jag hade varit borta i 17 år, jag var tvungen att gå igenom band, CD:s, videos. Jag var tvungen att sitta hemma och titta på mig själv, för att bekanta mig, helt enkelt. Allt för att det skulle bli perfekt, vi ville ge våra fans exakt vad de har kommit för att höra.

A: Era fans kommer ihåg vad ni har gjort, bättre än vad ni gör själva.

P: Gör dom? Haha!

A: Några coverband kan imitera varenda ton rätt.

G: De skrämmer mej, de är fantastiska!

A: Är inte timingen helt perfekt? Vi har haft fem år av dunkelhet, grunge och elände och ingenting på scenen.

G: Det finns många viktiga band där ute, det finns många som har stor talang i sångskrivning och på studiosidan. Men problemet är, när du går och tittar på ett sånt band och du betalar mer än vad en CD kostar så förtjänar du att se någonting, lika mycket som att höra någonting. Det är vår filosofi och kommer så att fortsätta vara. Vi lovar att du kommer få valuta för varenda krona, du kommer att få se en häftig show. Det finns andra band där ute som kanske gör bra skivor men det är väldigt få band jag skulle vilja gå och se live.

A: Ni fick offra två killar för att kunna göra det här.

G: Nej då! De har bara en lång betald semester. Både Eric och Bruce har gett oss deras välsignelse, de är medlemmar i bandet och familjen, och även fans till bandet. Eric och Bruce har varit stöttande i det här och de har inte varit själviska på något vis. Men som medlem i bandet så föredrar de ju klart att vara med där uppe, skulle inte du? Men realistiskt sett, som ett fan, så är det här det bästa som kan hända.

P: Eric är så cool, han var den som ville att jag skulle komma upp och spela och sjunga igen. De här grabbarna är så coola!

A: Ja, det var verkligen ballt att se er två där uppe.

P: Det är första gången jag någonsin spelar med en annan trummis, vilken cool känsla! Eric är en djävul på trummor!

A: Existerar det två Kiss uppsättningar nu, samtidigt?

G: Man får ta en dag i taget. Bruce och Eric arbetar på varsitt individuellt projekt. Eric håller på med en trumvideo, Bruce skriver lite. Vår skiva som kommer ut i juli heter “You wanted the best, you´ve got the best” En kombination av “Alive I”, “Alive II” och låtar som aldrig blivit släppta live, 4-5 st, också de från 70-talet. “Take Me” “Room Service” “Let Me Know” och “Two Timer”.

A: Om jag säger titeln “Love Bite”. Vad säger ni då?

G: Vad sa du?

A: “Love Bite”. Ha, ha.

G: Vad är Love Bite?

A: Peter sjunger på den.

G: Jag tror inte vi känner till den låten. Vad är Love Bite?

P: Jag har den. Det är en demo. Peters sång är med.

G: Vet du någonting om det här Peter?

P: Jag är chockad men det känns bekant, har vi gjort den?

A: Det är en udda sång från 1977 tror jag.

G: Har aldrig hört den.

P: Gene har aldrig hört den och det är chockerande.

A: Det är din röst på den. Jag önskar jag kunde spela den för er.

G: Du måste skicka den. Jag får band skickat till mig ibland. 80-talet, senare låtar som folk säger är jag, men i själva verket var det Blackie Lawless försökte vara jag, Gene Simmons. Tror jag.

A: Ja, men det här är Peters röst, jag lovar.

G: Den kopian skulle jag vilja höra!

A: På samma bootleg finns det en sång, “Beck” som låter som en tidig demoversion av “Beth” men med en annorlunda text.

G: Den vill jag också höra!

P: Jag också!

G: Jag tvivlar starkt. När vi satte oss i studion så kom “Beth” till. Det fanns aldrig någon demo på den.

A: Kanske killarna som gjorde covern missuppfattade det hela. Men det är “Beth”, helt klart. Det är Peter, akustiska gitarrer, en väldigt annorlunda version. Jag skickar den till er så kan ni ha en kul stund tillsammans och minnas tillbaka.

G: Häftigt, okej!

A: Kommer vi att kunna räkna med en ny skiva efter turnen med originaluppsättningen?

G: Det vet man aldrig. Som Peter sade, vi tar en dag i taget, men jag skulle gärna spela in en platta med grabbarna. Man kan aldrig så noga veta.

A: Bara att få höra er spela igen är ju helt fantastiskt.

G: Ja, jag håller med.

A: Gene, du och jag har ju träffats flera gånger nu och du vet att som ett super-Kissfan har man ju allting hemma. Det är något magiskt över er.

P: Jag håller med att vi är ett ganska magiskt gäng grabbar. Det är en gåva från någonstans.

A: Hur ser turnéplanen ut för Europa? Ryktet säger att ni spelar i Stockholm den 10 augusti.

P: 10 augusti? Det vet jag inget om. Jag har fått min resplan nu och den gäller fram till den 31 juli. Efter det har jag ingenting om har inte hört något dylikt.

A: Jag kommer att vara i Californien en månad mellan den 14 juni och den 13 juli. Har ni planerat att vara i Californien någon gång då?

P: Ja, den 15 juni, tror jag.

G: Vi har ett gig där då.

A: Den 15 juni?

P: Jag tror det.

A: Är ni säkra, det är min första dag där!

P: Ja, vi gör en grej ihop med Red Hot Chilipeppers och en hel massa andra band. En heldags show. Så det blir som en uppvärmningsspelning för oss.

A: Jag kommer. Jag dödar några! Ha, ha, ha. Jag tror jag börjar gråta. Jag såg er i Stockholm 1976. Jag mötte dig och fick din autograf.

P: Wow! Det är länge sen!

A: Verkligen. Hur väljer ni låtar? Skall ni bara spela låtar från första skivan och fram till “Unmasked” som är det sista officiella albumet med er?

P: Nej, vi tar lite från “Alive I”, från “Rock And Roll All Over”, från första skivan. Vi kör de klassiska låtarna! Låtar som gör folk galna! Vi vill ge dem det bästa helt enkelt.

A: Ni tar inte låtar som “Mainline” och “Room Service”?

P: Nej, men vi börjar med “Deuce”, vi gör den gamla godingen “Cold Gin” till “Watchin´ you” till “Parasite”. Bara de bästa. Jag älskar alla de tidiga låtarna, de som verkligen slog.

A: Kommer vi att få höra “Beth” och “Hard Luck Woman”?

P: Vi kanske gör “Hard Luck Woman” och absolut “Black Diamond”, “King Of The Nighttime World”, “God Of Thunder”och “100.000 Years”.

A: Båda två?

P: Absolut.

A: Så du solar två gånger?

P: Nej en gång, men det blir på “God Of Thunder” och inte “100.000 Years”. Men jag kommer att överraska er alla.

A: Häftigt. Hur tror du att det kommer att bli på scen när du äntligen är på plats?

P: På öppningskvällen kommer jag att vara totalt exhalterad. Jag tror inte jag kommer att kunna sova natten innan. Bara grejen att vara tillbaka är så häftigt. Jag kommer nog att behöva en lång semester efter den här turnén.

A: Det är lite som att vara en yngling igen?

P: Precis.

A: Hur gammal är du? 50 ännu?

P: Nej, 49 eller 48. (grov koll, reds. anm.) Ja, det är precis som att vara ung igen. Jag är full av livslust. Jag hoppar upp ur sängen på morgonen, går till gymet och tränar. Repar med grabbarna. Precis som Gene sade. Vi är upptagna 24 timmar om dygnet. Inte en dag går som vi inte pratar i telefonen, blir fotograferade, repar eller planerar showen. Det slutar aldrig. Det är skönt. Jag gillar ett späckat schema!

A: Tar ni inga bilder utan make up nu?

P: Nej vi vill gå tillbaka till det som var. Det skulle inte kännas rätt annars.

A: Det var fantastiskt kul att prata med dig!

P: Ja, detsamma! Jag ser fram emot att träffa dig.

A: Det kommer att gå till historien!

P: Nej. Kisstorien!

Artikel från Destroyer 2.

Anders Tengner
Reporter
Kiss Army Sweden

Vinnie Vincent in Stockholm!

19 november 1983, KISS uppträder på Johanneshovs Isstadion på sin ”Lick It Up”-turné, första turnén utan det klassiska sminket och scenkostymerna. Ace Frehley´s sologitarr har övertagits av Vinnie ”The Wiz” Vincent.

Det skulle dröja nästan 13 långa år innan Vinnie Vincent återvände till Sverige. Han var inbjuden som ”special guest” när Kiss Army Sweden arrangerade sitt andra årliga KISS Convention Stockholm på Kolingsborg vid Slussen. Nygifte Vinnie stormtrivdes i den svenska huvudstaden och kände sig hedrad och stolt att få medverka på konventet.

Under veckan i Stockholm tog Kiss Army Sweden´s representanter väl hand om stjärnan och vi lärde känna en supertrevlig och rolig människa som nog de flesta har en ganska snedvriden uppfattning om.

Missförstånd på Arlanda

Klockan var några minuter efter åtta på tisdagsmorgonen den 26 mars 1996 när American Airlines´ flight AA80 från Chicago landade på Arlanda International. Jag (Anders Ringman) och Johan Kihlberg från Kiss Army Sweden var på plats för att möta Vinnie Vincent och hans fru Diane som för första gången på drygt 13 år besökte Sverige och Stockholm. En efter en kom passagerarna från AA80 ut genom dörrarna, men ingen Vinnie. Han kanske har något slags problem i tullen, tänkte vi. Han kommer förr eller senare.

Efter nästan en timme fick vi ett meddelande från informationen att Vinnie var på gång, han hade trott att vi skulle möta honom vid gaten! Ett missförstånd, alltså. Kommer man från utlandet måste man ju alltid passera tull- och passkontrollen innan man träffar de som är där för att möta upp.

Nåväl, vi gaggade om detta någon minut innan vi började packa in Vinnie´s bagage i bilen. Det var knappt att vi fick plats med allt. Efter lite trixande kom vi i alla fall i väg. Vi begav oss till Scandic Crown Hotel vid Slussen där en svit stod färdig för incheckning. Vinnie blev övernöjd med rummet, som hade en bedårande utsikt över vår stolta huvudstad. Vinnie var självklart trött efter flygningen och ville så fort som möjligt lägga sig att sova.

Innan vi lämnade Scandic stämde vi dock möte senare samma kväll, vi skulle tillsammans med ”KISS Convention-personalen” gå igenom en del detaljer beträffande säkerhet, osv. Efter mötet intog vi en stilla middag på Scandic´s utomordentliga Eken Bar & Matsal. Med var också Mats Vassfjord.

Sightseeing

Påföljande dag var det dags för lite sightseeing i Stockholm. Vi besökte först modellbutiken Cinematiqué, det visade sig att Vinnie hade ett brinnande intresse för modeller. Innehavaren Staffan visade Vinnie massor av figurer han skapat och avslöjade en del hemliga tricks. Vinnie var mäkta imponerad.

Vi åkte sedan bl.a. ut på Djurgården innan vi till slut hamnade i Gamla Stan, där Vinnie visade prov på prutar-kunskaper då Diane skulle köpa en blus i en butik längs Västerlånggatan. Kvällens middag avnjöts på kinarestaurangen Dragon Palace där också dagens absoluta, kanske veckans, höjdpunkt utspelade sig.

Naturligtvis tyckte vi att Vinnie borde lära sig lite svenska när han ändå var på besök. Då han är en stor chokladälskare var det väl lämpligt att han kunde säga: ”Jag mår toppen när jag äter choklad!” tyckte vi. När han (nästan) lärt sig att säga denna fras ville han visa vad han kunde och ringde därför upp sin kompis Göran Edman (som bl.a. sjungit med Madison, Yngwie Malmsteen, John Norum).

Det samtal som de närvarande fick höra går inte att beskriva i ord, men jag kan försäkra dig om att det var länge sedan vi fick oss ett sådant gott och hjärtligt skratt!

Besök i KISS-shopen

Efter middagen var det dags för ett besök i Kiss Army Sweden´s KISS-shop. Vinnie fick se bidragen i teckningstävlingen, träffade fans och vi lyssnade låtar som han sa sig inte hört sedan de spelades in, t.ex. ”A Million To One”, ”Not For The Innocent”, m.fl.

Senare samma kväll besöktes rockklubben Schizophrenia på Sveavägen (tack till Jakob, Stefan & Jeppe!) där övervåningen hade reserverats för Vinnie med sällskap. Här fick Vinnie stifta bekantskap med sångaren Thomas Vikström (Talk Of The Town, Candlemass, Plast) som ett par dagar senare skulle sköta mikrofonen då Vinnie skulle spela med Kiss Army Sweden´s Tribute Band. Vinnie fick självklart skriva en del autografer samtidigt som hans nya mini-CD ”The EP” fick Sverige-premiär.

På vägen hem från stan´ fick vi uppleva lite ”hysteri” i mindre skala då några killar i 20-årsåldern insåg att det var Vinnie Vincent som obekymrat promenerade på Hamngatan i Stockholmsnatten. När vi satt oss bilen för att dra i väg, kom de springande efter och ville ha autografer och snacka. Kul för Vinnie och kul för oss.

Späckad mediadag

Torsdagen den 28 mars var reserverad för media. Ett digert program med radio-, TV- och tidningsintervjuer hade således bokats in. För ändamålet hade vi hyrt toppsviten på Scandic Crown för att Vinnie skulle trivas och för att mediarepresentanterna skulle inse att när Kiss Army Sweden gör något, så gör man det ordentligt. Inget knussel här inte.

Vinnie var på sitt allra bästa prathumör och höll hov för pressen samtidigt som han drack kaffe, åt bananer och skämtade. Han talade om KISS-tiden, om åren som gått och framtidsplanerna.

När vi på utsatt tid kom till Radio Stockholm där ankaret Carolina Norén skulle intervjua Vinnie på bästa sändningstid, råkade vi ut för dagens första ”äh, vad är det nu då?”. Carolina hade blivit sjuk och istället var där en kille vid namn Jonas som sade sig ”inte ha en aning om vad som var på gång”. Skulle hela radiointervjun gå i stöpet? Men det gick bra, det visade sig att Jonas var ett proffs och vi fick vår reklam ut i radion strax innan lunchtid. Det blev också radiopremiär för låten ”Euphoria” från mini-CD:n.

Z-TV bästa inslaget

Nästa stopp var Z-TV där reportern Martina (tillika gitarrist i tjejbandet Sindy Kills Me) gjorde en intervju som för känslans skull spelades in i sminklogen. Martina var väl påläst och med facit i hand så blev Z-TV-grejen den bästa under hela mediadagen. Ett proffsigt inslag med videoklipp från Rio-konserten, ”All Hell´s Breakin´ Loose”-videon, m.m.

Efter lunch stannade jag och Vinnie på Scandic Crown för fler tidningsintervjuer medan Johan och Mats gav sig ut på staden för att köpa guldsmink och puder till Vinnie. När han nu skulle uppträda sminkad för Sverigepubliken ville vi vara säkra på att det verkligen skulle se så bra ut som möjligt.

Ett petigt proffs i studion

Fredagen var vigd åt en studioinspelning som Vinnie ville göra tillsammans med Göran Edman. Efter frukost och lite autografskrivande i hotellobbyn plockade vi upp Göran på Kungsholmen och begav oss till Backbeat Studios vid Globen.

Göran och Vinnie hade inte träffats på drygt 8 år så de hade en hel del minnen att prata om. Väl framme hjälpte Backbeat´s Steve Woldekidan och Tommy Ledberg till med att sköta spakarna vid mixerbordet.

Låten som Göran skulle lägga sång på var ”Gypsy In Her Eyes” vilken du som är samlare säkert hört tidigare på någon bootleg-CD med outgivna demos. Inspelningen drog ut ordentligt på tiden då det visade sig att Vinnie var väldigt ”petig”, men det var i alla fall kul att se en gammal hjälte arbeta i studiomiljö.

På fredagskvällen var det dags för en avslutande rehearsal inför lördagens konsert. Vinnie hade diverse problem med att komma ihåg några av låtarna så vi fick mer eller mindre lära honom hans egna låtar! Fantastiskt underligt! Vi repade ”I Love It Loud”, ”I Still Love You”, ”War Machine” och ”Lick It Up” med Vinnie, som vred på en sån bedrövlig volym på förstärkaren att det hjälpte föga med öronproppar.

På kvällen gjordes ett VIP-besök på Hard Rock Café, dock utan Vinnie. Han var trött efter dagens studiojobb och hade dessutom inte riktigt hämtat sig från ”jetlag”, det kan ju som bekant ta några dagar. Och, heder och ära till Vinnie, han ville verkligen se till att vara fräsch till lördagens konvent, då han för första gången på 13 långa år skulle möta de svenska fansen. forts. på sid 18.

Vinnie sminkad på Kolingsborg

Vi var självklart tidigt på plats på Kolingsborg, även Vinnie dök upp tidigt för att kolla ut den bästa platsen för hans ”merchandise”, som vi i Kiss Army Sweden skulle hjälpa till att kränga. Tillsammans med kvällens konferencier Anders Tengner gick vi igenom programpunkterna, soundcheckade och laddade upp.

När kvällen hade passerat kunde vi än en gång konstatera att allt hade gått enligt planerna. Visst blev vi lite försenade men vad gjorde det, fansen fick uppleva något de inte trodde var möjligt: Vinnie Vincent på Kolingsborgs scen med oss i Kiss Army Sweden´s Tribute Band! Dessutom i full KISS-sminkning!!!

Det var verkligen en bisarr och speciell upplevelse att stå på samma scen som en f.d. KISS-medlem. Bara för att jävlas hade jag kvällen till ära målat mina läppar svarta i sant Ace Frehley-stuk vilket några kanske tyckte var fånigt (hej, Micke J!) men det bjuder jag på.

Okej då, att få spela med Vinnie var en sak, men att man dessutom skulle få spela alla solona utom det i ”I Love It Loud”, var en dröm som gick i uppfyllelse. Vinnie Vincent som min kompgitarrist! Smaka på den…

Jag förstår dock att många blev besvikna på att Vinnie inte spelade solona, men för er som inte vet det, hade Vinnie ca två veckor innan klämt högerhandens ring- och lillfinger väldigt illa i en dörr, och hade fruktansvärda smärtor. Vi tog faktiskt honom både till Södersjukhuset och Sätra Vårdcentral där han blev omplåstrad och fick en stödskena för att underlätta läkningen.

Vinnie jättenöjd med Stockholm

Sista dagen i Stockholm ägnades åt bankbesök, sightseeing i Sätra samt middag på kvällen. Vinnie kunde inte nog tacka oss för allt vi gjort för honom under veckan. Han menade att han inte mått så bra sedan han var med KISS i Rio de Janeiro sommaren 1983. Tro oss, vi gjorde verkligen allt vi kunde för att få honom att känna sig som en kung, han förtjänar verkligen respekt, han är trots allt mannen bakom en hel del KISS-klassiker och han var med KISS under några väldigt viktiga år i början på 1980-talet.

Vinnie Vincent har en självklar plats i rockhistorien i allmänhet, och KISS-historien i synnerhet. Och än har vi inte sett slutet på denne strängbändares karriär, han fyllde nyligen 44 år och det är ju ingen ålder, som man brukar säga. Vi hade en suveränt kul vecka med Vinnie i Stockholm, undertecknad hade dessutom förmånen att resa med Vinnie under den efterföljande, katastrofala Tysklands-turnén, vilken bjöd på så mycket tok att om jag skulle försöka återge detta här, så skulle vi fått trycka en extrabilaga. Minst.

Men det får vi ta en annan gång.

Hej på re´!

Artikel från Destroyer 2.

Anders Ringman
Reporter
Kiss Army Sweden

Efter ”Alive!” deklarerade Kiss att de var klara med den första fasen av sin karriär. Det var nu dags för fas två där bandet skulle nå nya nivåer med nya dräkter, ny show och framför allt musik som bröt ny mark.

Att Kiss i och med ”Destroyer” faktiskt inledde en helt ny fas är väldigt tydligt då man för första gången synkade hela Kissmaskineriet på ett sätt som senare blev standard – en ny skiva med ny musik innebar nya dräkter och ny scenshow! Detta fortsatte Kiss med ända fram till ”Psycho Circus” (med undantagen ”Rock and Roll Over” och ”Unmasked”).

Men tiden mellan släppet av ”Alive!” och ”Destroyer” hade faktiskt varit rätt orolig, Kiss och Casablanca hade en rejäl fnurra på tråden under hösten 1975 som nästan resulterade i att Kiss bytte skivbolag till Atlantic Records. För att stoppa detta drog Casablanca Kiss management inför NYC supreme court, men allt reddes upp och när inspelningarna av ”Destroyer” verkligen drog igång i januari 1976 hade precis ett nytt kontrakt på två skivor signerats av parterna.

Att kontraktet var så begränsat visar att skivbolaget inte var helt övertygade om att Kiss framgångar med ”Alive!” inte bara var en engångsföreteelse, nu måste Kiss visa att de kunde sälja bra även med en studioplatta och inte bara kränga mängder av konsertbiljetter och liveskivor. Vid det här laget, hösten 1975, hade de tre första plattorna inte ens sålt guld i USA, något Casablanca avsåg att fixa genom att släppa samlingen ”the Originals”!

Även för Kiss del fanns det fördelar med ett kortare kontrakt då Casablanca haft stora svårigheter att betala dem royalties, fortsatte dessa problem skulle man snart kunna byta till ett annat skivbolag.

Att Kiss med ”Destroyer” frångick den raka rock de tidigare spelat var ett medvetet val, de ville visa att de kunde mer än vad som kommit fram på de tre första plattorna. Säkerligen fanns också en önskan om att få positivare recensioner i media och mer uppskattning från musikbranschen (även om Kiss själva aldrig skulle erkänna något sådant offentligt).

Kiss ville också hitta nya målgrupper, framför allt skulle man locka fler unga kvinnor till sig med popigare sound och fina ballader. Ett tydligt exempel är ”Do You Love Me?” vars text tydligt riktar sig till en kvinnlig publik.

Mannen som valdes ut för att hjälpa Kiss med denna utveckling var ”the wiz-kid producer” Bob Ezrin som hade lyft Alice Cooper från ett rätt normalt rockband till helt nya musikaliska höjder och dimensioner. I intervjuer gjorda de senaste åren talar Ezrin mycket om hur positiv han var till att producera Kiss då han sett dem live och tyckt att de var ett ”bigger-than-life band that should be making bigger-than-life records”.

Så positiv lät han inte i intervjuer tidigt 1976 då han berättade att han först inte var speciellt intresserad av att producera Kiss, bland annat för att han inte trodde att de skulle kunna sälja tillräckligt bra, men Bill Aucoins envishet och engagemang fick producenten att ändra sig.

När väl Ezrin började jobba med Kiss i augusti 1975 fick han, enligt en Hit Parader-intervju tidigt 1976, börja med att lära medlemmarna en massa musikteori och praktik om noter och takter och i och med detta ha vidgat bandmedlemmarnas vyer för vad de kunde klara av att spela.

När man lyssnar på de tidiga Magna Graphics-demos som kommit ut, så som ”Doncha Hesitate”, ”God of Thunder” och ”Mad Dog” och övriga av Genes demos som spelades in för ”Destroyer”, är det otroligt tydligt hur viktig och påverkande Bob Ezrin är för det sound Kiss har på ”Destroyer”.

Det är avgrunder mellan de ovan nämnda demos som spelades in under två dagar i juli eller augusti (olika källor ger olika tidpunkter) av Paul, Gene och Ace med Kiss road manager JR Smalling på trummor för att visa Bob Ezrin vad de hade för material och de inspelningar som kommit ut där Ezrin är med. Jag tänker då på de rehearsals och demos som troligtvis kan dateras till januari 1976 (en djupanalys av dessa finns på Kiss Army Swedens hemsida under Alex Room Service).

Nu är det kanske någon som vill protestera mot att jag motsäger Pauls påstående om att hela Kiss spelar på Doncha Hesitate-demon, men mina efterforskningar pekar på samma sak som mina öron säger mig – det är inte Peter Criss som spelar trummor på den, utan JR Smalling.

Det är också intressant att Bob Ezrin (eller Gene heller för den delen) inte står som medförfattare på ”God of Thunder”, en låt vi vet att han påverkat mycket i förvandlingen från Pauldemo till Genes signaturlåt. Arrangemang och texten är ju klart förändrade och om inte dessa förändringar satte Ezrins namn på den låten kan man ju undra hur mycket han gjort på de sju låtar han fått sitt namn på, de lyckostar som fått höra alla de demos som spelades in sommaren 1975 vet säkert.

För att verkligen förstå vad som lyfte Kiss från de tidiga demos till den färdiga musiken på ”Destroyer” måste man inse att Bob Ezrin inte enbart tog rollen som producent, han hade ett finger med i allt under produktionen av skivan – låtval, låtskrivande och arrangemang, han spelade instrument och instruerade bandmedlemmarna hur de skulle spela.

Ingen annan producent har påverkat en Kissplatta så fundamentalt och in i minsta detalj som Bob Ezrin gjorde med ”Destroyer”… på gott och ont! I intervjuer både 1976 och så sent som under Reunionturnén gav alla Kissmedlemmar Ezrin sitt erkännande och sade att han hade pressat dem att spela bättre och svårare grejer än tidigare och att detta hade varit utvecklande för dem (Bruce Kulick har många gånger vittnat om hur han genomled samma hårda drill under inspelningen av ”Revenge”). Bob Ezrin ska till och med ha haft en visselpipa som han använde för att få ordning på KISS och få deras uppmärksamhet vilket gjorde att Ace kallade honom för ”the Dictator” bakom hans rygg.

Av de tidiga demos som Kiss skickade till Bob Ezrin sommaren 1975 ska endast två låtar ha överlevt till ”Destroyer”, ”God of Thunder” och en till, övrigt material ansågs inte bra nog av Ezrin även om musiksnuttar, riff och delar av texter återanvändes i nya låtar. Bob Ezrin jobbade mycket och nära med Paul och Gene under hösten 1975 och vidare ända in under inspelningarna i januari 1976 för att skriva fler låtar.

Han tog små snuttar av olika demos och satte ihop dem till nya låtar eller byggde vidare på dem och han tog in låtskrivare utifrån för att komplettera vad bandet lyckades producera. För att ta ett exempel så är texten till ”Do You Love Me?” ett beställningsverk, skrivet av Kim Fowley. Ezrin ringde upp honom och bad honom skriva en text om en rockstjärna som undrar över en groupies motiv, Paul ska sen ha ändrat lite i texten.

Oavsett alla problem och all osäkerhet på vägen så är slutprodukten ”Destroyer” en välpolerad och mycket välproducerad samling låtar som i dag, av fans och media och även av Paul och Gene, ofta nämns som den bästa skiva Kiss har gjort! Under 1980- och 90-talen tjatade nästan Paul och Gene i intervju efter intervju om att nästa platta var den bästa sedan ”Destroyer”.

”Destroyer” hade på något sätt växt fram som mallen för hur Kiss skivor skulle vara enligt Kiss själva. För att bara nämna några av många exempel så sade Paul i en intervju i Okej 1984 om ”Animalize” att ”så här har jag inte känt sedan Destroyer” och några år senare sade han att den kommande plattan ”Crazy Nights” var ”a cross between Destroyer and Animalize or Asylum”.

Att dra paralleller till ”Destroyer” levde kvar till 1991/92 och ”Revenge” som till och med hade arbetsnamnet ”Destroyer 2”. Under 1980- och 90-talen var inställningen hos Gene och Paul att ”Destroyer” helt enkelt var den perfekta Kissplattan och att det var mot den som all ny musik som Kiss producerade skulle mätas.

Men låt oss nu göra en resa tillbaka i tiden till året då ”Destroyer” släpptes, det är en intressant kontrast för då hör vi nämligen helt andra tongångar. För vad som var faktum 1976 men som redan innan det året var slut började glömmas bort är att ”Destroyer” är skivan som inte bara fick de för Kiss så vanliga negativa recensionerna i media utan också kritiserades hårt, både av hardcorefans och av bandet själva.

I en öppenhjärtlig intervju från sensommaren 1976 av Robert Duncan i en av de stora amerikanska rocktidningarna förklarar… eller snarare ursäktar Paul ”Destroyer” och kallar den för ett experiment och något som bandet behövde få ur sig. Man får nästan känslan av att han skämdes över ”Destroyer” när han senare i samma intervju avfärdar att skivan är en ny riktning för Kiss och vidare betonar att nästa album inte skulle ha några stråkar på sig för att, som han säger, ”we’re a heavy metal band”. Slutattacken på “Destroyer” formulerade Paul så här: ”Pretty much as soon as we finished we knew there’d be trouble…//…it’s not a true, full-blooded Kiss album”.

Hårda ord om en av Kiss mest hyllade plattor? Absolut, men enligt Bob Ezrin hade tveksamheter och en rädsla för att musiken på ”Destroyer” var för annorlunda och ett för stort steg bort från hur Kiss tidigare skivor hade låtit redan infunnit sig hos Kiss och deras management så fort de hört den tidiga mixningen. Gene har sagt att de då blev oroliga och rädda för hur annorlunda det lät och framför allt hur annorlunda ”Beth” var allt annat de gjort, detta bör ha varit strax efter mitten av januari 1976 innan Kiss och inspelningsteamet tog ett par dagars semester från inspelningarna.

Under denna paus i inspelningarna ska tydligen Bill Aucoin ha tagit kontakt med producenten Jack Douglas (Aerosmith) för att höra om han inte kunde göra något åt materialet och få det mer Kisslikt i soundet, men längre än en förfrågan kom man aldrig med denna idé.

När skivan väl släpptes blev försäljningen och reaktionen från fans och media långt ifrån så positiv som man hade hoppats. Efter en hyfsad försäljning direkt efter att den släpptes föll ”Destroyer” nästan fritt på Billboardlistan. I media var det till stor del samma fotknölssågningar som vanligt och bland hardcorefansen gnälldes det högljutt över det nya popiga soundet vilket bekräftade den oro som Kiss hade haft. Det var Bob Ezrin som fick bära hundhuvudet och de planer som funnits att Kiss och Ezrin skulle fortsätta sitt samarbete ströks omedelbart.

Det som oroade Kisslägret mest var väl att samtidigt som många gamla fans uttryckte sitt missnöje så var det få nya fans som upptäckte Kiss. Tittar man på biljettförsäljningen på Destroyerturnén så är den mycket ojämn med utsålda konserter varvade med konserter med mindre än hälften av biljetterna sålda – en ren katastrof med den nya och mycket dyra scenshowen.

Reaktionen kom senare samma år då Kiss tog den säkrare och tryggare vägen och tillsammans med Eddie Kramer skapade mästerverket ”Rock and Roll Over” som på väldigt många sätt är föregångarens totala motsats, vilket var ett medvetet val av Kiss.

Destroyerskivans perfekta produktion med inhyrda musiker som till och med ersatte bandmedlemmar på ett flertal låtar, orkesterarrangemang och en producent som medförfattare till sju av plattans nio låtar vändes på ”Rock and Roll Over” till en ren Kissaffär där bara bandet spelade instrumenten och endast Sean Delaney och Stan Penridge står som medskribenter på låtarna.

Följande turné var, till skillnad från Destroyerturnén, en total succé där de flesta konserterna var slutsålda (ett flertal konserter på turnén hade till och med större publik än vad som officiellt rymdes på arenan!).

Framgångarna på Rock and Roll Over-turnén ska dock inte tillskrivas att Kiss hade gått tillbaka till sina rötter… nej, det handlade framför allt om att nya grupper hade börjat följa Kiss. Detta var första gången det hände i stor skala och det skedde igen 1979 efter framgångarna med singeln ”I Was Made For Lovin’ You”, även om Kiss då också tappade stora skaror gamla fans.

1976 handlade det om att en låt från ”Destroyer” hade blivit en oväntad hit – ”Beth” hade plötsligt och helt oväntat börjat spelas på radio! Att ”Beth” blev en hit och faktiskt kanske räddade Kiss karriär är en i sig otrolig händelse med flera underliga aspekter varav några ska tas upp här.

Alla, observera alla promosinglar till radiostationerna som Kiss släppte på 1970-talet hade samma låt på bägge sidor i stereo- respektive monoversion, alternativt studio- respektive liveversion. Det finns ett, observera ett tillfälle då detta frångicks och det är med den tredje singeln från ”Destroyer” där man på promoutgåvan precis som på den officiella singeln finner ”Detroit Rock City” på A-sidan och ”Beth” på B-sidan.

Idén att släppa ”Beth” ens på en singelbaksida kom från en PR-man på Casablanca vid namn Scott Shannon. Han stred hårt för detta och jag antar att det även var han som fick med ”Beth” på promoutgåvan av ”Detroit Rock City. Vad som sen skedde sen har vi väl alla hört sen barnsben och till skillnad från många andra berättelser är detta ingen påhittad Kisstory! Att radiostationerna vägrade spela ”Detroit Rock City” och i stället vände på singeln och spelade ”Beth” är sant och det är också mycket avgörande för Kiss hela fortsatta karriär.

Den första radiostation som gjorde detta var en lokal station i Columbus, Georgia som utan att berätta vilket band det var spelade ”Beth” och stationen blev sen nerringd av nyfikna lyssnare och ”Beth” var snart den mest önskade låten. Jag har själv ägt ett exemplar av promosingeln där någon på en radiostation hade repat A-sidan med ”Detroit Rock City” så att den var ospelbar och skrivit ”No! Don’t even think about it!!!” på etiketten! Det var inte Kissmusik som skulle spelas utan ”Beth”.

Att Casablanca släppte ”Beth” på singel är ett av de viktigaste besluten som tagits i Kiss karriär! Det var ”Beth” som lockade en ny publikprofil till Kiss och därmed också fick fart på försäljningen av ”Destroyer” och konsertbiljetterna, men effekten kom först till hösten när man redan kommit en bra bit in i inspelningen av ”Rock and Roll Over” och då tagit ett stort kliv bort från den experimentella pophårdrock som ”Destroyer” är.

Till och med beslutet att omslaget till ”Rock and Roll Over” skulle skilja sig markant i stil från ”Destroyer” var ett medvetet steg av Dennis Woloch som ansvarade för båda skivornas design, han ville att det skulle synas att ”Rock and Roll Over” var annorlunda i jämförelse med ”Destroyer”.

På den efterföljande turnén lade man till ”Beth” till setlisten, men exakt när den spelades första gången är osäkert, den spelades i alla fall inte på konserten i Memphis den 2/12 men efter årsskiftet 76/77 fanns den med i setlisten. För er vinylfrälsta kan jag nämna att det senare under 1976 släpptes en promosingel med ”Beth” på båda sidor och en vanlig utgåva med ”Beth” på A-sidan och ”Detroit Rock City” på B-sidan och att det var denna utgåva som nådde #7 på Billboard.

Jag avslutar denna artikel med en fundering kring en sällan diskuterad aspekt av ”Destroyer” och det är att den till stor del är en temaplatta som handlar om rockstjärnor, mest om Kiss själva men även i allmänhet, deras fans och relationen dem emellan. Sex av plattans nio låtar behandlar detta tema: ”Detroit Rock City”, ”Flaming Youth”, ”Shout It Out Loud” handlar om fansen medan ”Great Expectations” (övertydlig i demoversionen), ”Beth”, ”Do You Love Me?” tar upp relationen mellan rockstjärnor och fans/flickvänner.

Paul kallade faktiskt den då ännu inte släppta ”Destroyer” för ”concept album” i en intervju våren 1976. Det är dock svårt att få in de övriga tre låtarna i detta koncept, men kanske fanns tanken och kanske man även gjorde ett försök att få hela plattan att handla om rockstjärnor och deras fans. Var ”Destroyer” kanske nära att bli Kiss första temaplatta? Det blev den i så fall bara nästan och i stället dröjde det till nästa gång Kiss arbetade med Bob Ezrin…

Destroyer-kronologi

1975

Juli

• ?? Ace, Gene, Paul och JR Smalling spelade in demos för Bob Ezrin i Magna Graphics-studion under två dagar (eventuellt var detta mellan 3-7 augusti).

Augusti

• 11-13 Repetitioner med Kiss och Bob Ezrin.
• 18-21 Repetitioner med Kiss och Bob Ezrin.

September

• 03-06 Pre-production med Kiss och Bob Ezrin i Electric Ladyland-studion.
• 15-26 Planerade produktionsdagar som blev inställda på grund av kontraktsbråket mellan Kiss och Casablanca.

1976

Januari

• 4-10 Inspelning i Record Plant-studion.
• 12 Inspelning i Record Plant-studion.
• 13 Inspelning med orkester och Brooklyn Boys-kören i A&R-studion.
• 14-16 Inspelning i Record Plant-studion.
• 19-21 Inspelning i Record Plant-studion.
• 23 Inspelning i Record Plant-studion, sista dagen för Kiss i studion.
• 27-31 Mixning i Record Plant-studion.

Februari

• 1-4 Mixning i Record Plant-studion.
• 4 Introt till ”Detroit Rock City” spelas in av Bob Ezrin och Curt Staziak
• 5 Mastering i Record Plant-studion. Skivan var klar.

Mars

• 1 ”Shout It Out Loud/Sweet Pain” släpptes på singel (Nådde #31 på Billboards singellista).
• 15 ”Destroyer” släpptes (Nådde som bäst #11 på Billboards LP-lista).

April

• 11 Kiss tretton konserter korta vårturné i Nordamerika drog igång i Fort Wayne, Indiana.
• 22 ”Destroyer” belönades med guld av RIAA.
• 30 ”Flaming Youth/God of Thunder” släpptes på singel (Nådde #74 på Billboards singellista). Denna singel var den första USA-singeln med omslag för Kiss.

Maj

• 11-12 Kiss repeterade i Shepperton Studios i England.
• 13 Europaturnén startade i Manchester.

Juni

• 6 Europaturnén avslutades i Harelbeke i Belgien, totalt spelades 17 konserter i Europa.
• 15 Promoskivan ”A special Kiss tour album” släpptes för att göra reklam för den kommande turnén.
• ??-?? Repetitioner inför Nordamerikaturnén i Newburgh, New York.

Juli

• 1 Dressrehearsal för inbjuden media i Newburgh, New York. Detta datum är osäkert, det kan ha skett i slutet av juni.
• 3 Destroyerturnén i Nordamerika startade i Norfolk, Virginia.
• 21 ”The Originals” släpptes och gjorde snart att de tre första skivorna nådde guldstatus.
• 28 ”Detroit Rock City/Beth” släpptes på singel.

September

• 1:a veckan ”Beth/Detroit Rock City” släpptes på singel (Nådde som bäst #7 på Billboards singellista den 25 september).
• 12 Nordamerikaturnén avslutades i Springfield, Massachusetts, totalt spelades 35 konserter i Nordamerika.

November

• 11 ”Destroyer” belönades med platina av RIAA

Roney Lundell
Reporter
Kiss Army Sweden

Artikeln ur Destroyer 25.

Albumet ”Destroyer” hade precis släppts och blev den Kissplatta som legat längst på den svenska försäljningslistan. Den låg där totalt 28 veckor med en fjärde plats som högsta placering.

Det var vid denna tidpunkt som Kiss fick sitt stora genombrott i Sverige och gjorde sitt första besök i landet.

Det var bara i Stockholm som Kiss lockade storpublik. Den numera kultförklarade konserten på Gröna Lund lockade nästan 16 000 personer. Göteborgsgiget drog lite över 3 000 och till Lund vallfärdade nästan lika många. Här följer en dagbok över Kiss första turné i Sverige.

Tisdagen den 25 maj

Kiss anlände på eftermiddagen till Torslanda och Göteborg. Efter incheckning på hotellet Park Avenue hölls en presskonferens för den svenska pressen. Andelen ”smarta” och ”förnuftiga” frågor var stor och Kiss var måttligt roade.

Lydia Criss anlände också denna dag till Göteborg från New York. Det var egentligen inte tänkt att hon skulle följa med till Europa, men Bill Aucoin tyckte det var bäst att hon kom över och på så sätt höll Peter lugn. Att Peter inte trivdes här känner vi till och det sägs att man beslagtog hans pass så att han inte skulle få för sig att flyga hem utan förvarning!

Under kvällen ägde det numera klassiska besöket på restaurang Räkan rum. Det var där som en något överförfriskad Ace Frehley får för sig att plaska runt lite i en bassäng med modellbåtar, samtidigt som hans ökända skratt ekar högt i lokalen.

Dock berättade Lydia när hon besökte Sverige i våras att innan Ace hoppade i poolen var det tänkt att man skulle slänga i en överförfriskad Bill Aucoin. Han lyckades komma undan, sitt skick till trots! Restaurangägaren slet sitt hår och Kiss kastades ut. Efter detta är det natti natti som gäller.

Onsdagen den 26 maj

Dagen efter är det dags för Kiss första konsert i Sverige. Platsen är Scandinavium och publiken är uppspelt och helt tokig. Så pass tokig att några fåntrattar börjar kasta omkring plaststolar under konserten. Detta otroligt fåniga tilltag överraskar Kiss, som inte varit med om något liknade tidigare.

En del av stolarna är farligt nära att träffa Kiss och enligt en notis i tidningen Poster kör Kiss bara ett extranummer på grund av detta. När Lydia var i Västerås i våras pratade hon mycket om denna incident som uppenbarligen bet sig fast i minnet.

Torsdagen den 27 maj

Kiss flög vidare till Stockholm och checkade in på Sheraton. Detta var en vilodag och grabbarna kopplade av. Här tar jag mig friheten att spekulera och spåna fritt om vad killarna kan ha hittat på.

Peter hade ju sin fru Lydia med sig, så troligen var de ute och promenerade och tog en bit mat. Paul tittade på sevärdheter och ägnade sig åt något kulturellt, exempelvis besök på museum. Ace satt på sitt hotellrum och efter ett par buteljer champagne fick han bittert inse att en svensk TV-apparat inte kan flyta i hans badkar. Vår sexgalna basist ägnade sig tveklöst åt akrobatiska sängövningar tillsammans med en fager kvinna.

Fredagen den 28 maj

Så tillbaka till lite mer konkreta händelser. Framåt eftermiddagen gick färden ut till Skansen där Kiss skulle fotograferas för poptidningen Posters räkning. Detta läckte aldrig ut till fansen, så Kiss kunde vandra omkring ganska ostörda.

Det måste ha varit en fantastisk syn att se Kiss i full mundering traska runt ibland ankor, älgar och en och annan ilsken get! En liten kul notis är att de flesta bilderna från Skansen fotograferades av Barry Levine från USA, som var över och följde Kiss bravader.

Under kvällen genomför så Kiss sin konsert på Gröna Lund. Detta klassiska uppträdande skiljde sig mycket från övriga på turnén. Dels var det utomhus, Kiss gick på klockan 20:00 då det fortfarande var ljust och som sagt, Kiss spelade inför nästan 16 000 personer.

Efter konserten åker Kiss tillbaka till hotellet och pustar ut.

Lördagen den 29 maj

Under dagen flyger Kiss söderut till Köpenhamn i Danmark och inkvarteras på hotell Sheraton. Delar av bandet besöker Tivoli och vandrar runt på Ströget i Köpenhamns centrum.

Här genomför de sin enda konsert i Danmark och spelar inför 1 300 personer på Falkoner Teatret.

Söndagen den 30 maj

Kiss tar färjan (Dragör till Limhamn) tillbaka för att göra sin tredje och sista spelning i Sverige. En något förvirrad Ace lyckas slarva bort sig själv på bildäck, men hittas snart av resten av resesällskapet!

Denna sista konsert går av stapeln i den ganska lilla idrottshallen Olympen i Lund. Efter genomförd konsert åker Kiss direkt tillbaka till Köpenhamn och därmed är den skandinaviska delen av turnén över.

Hur reagerade då den svenska pressen och vad skrevs det i tidningarna? Vi kan ju börja med de enastående kvällstidningarna.

Aftonbladet och Expressen

I nådens år 1976 var de svenska kvällstidningarna måttligt intresserade av Kiss musik och dess konserter. Överlag var inte pop- och rockmusik speciellt hippt att skriva om. Jämför gärna detta med hysterin 20 år senare när Kiss återförenades och samtliga kvällstidningar släppte färgbilagor och fullkomligt öste beröm och lovord över Kiss triumf.

Nej, på den tiden var de föga intresserade av vad Kiss presenterade musikaliskt. I stället lades all kraft på att försöka fotografera Kiss utan smink. Expressen placerade ut sin ”förrädare” och fotograf Lars Jansson på flygplatsen Torslanda utanför Göteborg. Gömd bland buskar och träd och utrustad med världens längsta teleobjektiv, lyckades han fånga Paul och Gene på bild. Dessa bilder publicerades sedan i tidningen dagen efter.

Konkurrenten Aftonbladet ville inte vara sämre. De smygfotade i stället Kiss under presskonferensen. Resultatet blev väl inte helt lyckat, man ser Paul i profil och skymtar suddigt Gene och Peter i bakgrunden.

Under samma presskonferens ställde man härligt intelligenta frågor som ”Är ni nazister?” och ”Varför sminkar ni er?” Kiss själva försökte förklara att de bara ville underhålla, men musikvetarna och recensenterna hade uppenbara problem att förstå detta. Konserterna totalsågades och Kiss ansågs omusikaliska och allmänt usla.

Jag har även hittat en liten artikel om ”Heltuffa Kiss”. Exakt var den kommer ifrån är osäkert, men den skulle kunna vara ifrån Kvällsposten och den publicerades några dagar innan besöket. I den beskrivs Kiss som en supergrupp som kör en hård rockstil. ”Ett häftigt band som förefaller riktigt tuffa, ja rent utav otäcka…”

Poster

Vid denna tidpunkt fanns det bara en riktig poptidning i Sverige och det var Poster.

Det var chefredaktören själv, Hans Hatwig som skrev reportaget och gjorde det på ett grundligt och trevligt sätt.

Kiss kände mycket väl till tidningen och dess färgsprakande affischer och de hade ett mycket gott öga till honom. Detta gav nu utdelning och Hans fick i princip följa Kiss överallt under besöket. Exempelvis fick han som enda tidning i Europa fotografera Kiss backstage innan konserten i Göteborg.

Som kronan på verket fick han uppleva tidigare nämnda restaurangbesök med Mr. Frehley i högform. Synd att han inte hade kameran med sig, de korten hade varit hur heta som helst i dag. Till och med hetare än Bengt Alsterlind från Hajk och hans fenomenala trick med dansande russin.

Poster genomförde även två möten där några lyckliga killar fick träffa Kiss. Redan under 1975 hade tidningen haft en tävling där det gällde att sminka sig som Kiss och nu fick fyra killar från Värnamo möta sina idoler. Detta skedde i Göteborg.

Den andra träffen skedde i Stockholm där fyra yngre förmågor satt ihop en Kiss-show, som de mimade till (typ Småstjärnorna). Dessa hade Hans Hatwig hört talas om, så han fixade en träff innan giget på Gröna Lund.

Gamla kostymer

Sen var det dräkterna. Som bekant genomförde Kiss turnén i de ”gamla” Alivedräkterna. ”Destroyer” var ju dock släppt och de hade redan genomfört en fotosession i USA med de nya kostymerna. Nummer 5-76 av Poster pryds av Gene Simmons iförd Destroyerkostymen.

Detta nummer får sedan Kiss under Sverigebesöket och mumman av kardemumman blir duktigt förvirrat! Kiss blir fotograferade med ett gammalt nummer, med bilder på sig själva i nya dräkter, samtidigt som de bär sina gamla kostymer. Detta är enda gången som detta fenomen har inträffat i Kisshistorien och kan ni tänka er, det hände i lilla Sverige.

Artikeln om besöket fanns med i juninumret av tidningen, det vill säga 6-76. Det resulterade i ett långt och utförligt reportage samt massor av bilder, både live- och backstagebilder och så givetvis bilder från rundvandringen på Skansen. I samma nummer fanns även den klassiska affischen med Kiss på motorcyklarna.

Kiss svenska fanklubb

Det fanns ingen fanklubb i Sverige under besöket. Däremot var klubbens grundare Bernt Månsson på plats på Gröna Lund och beskådade konserten. Om jag inte har tappat alla mina paddlar i Kraxasjön så var denna upplevelse med största sannolikhet anledningen till att den unge Bernt startade klubben senare samma år. Konserten resulterade i alla fall i en artikel som publicerades i en fanklubbtidning några år senare (nummer 1-78).

Detta var min lilla berättelse om Kiss första Sverigebesök anno 1976. Det har blivit ett antal besök sedan dess, men detta var som sagt var deras första och den enda gången Kiss slogs lite i underläge. Efter besöket exploderade Kissfebern världen över och inget har sedan dess varit sig likt inom rockcirkusen!

Martin Sandström

Reporter

Kiss Army Sweden

Artikeln ur Destroyer 25.

Intervju med Anton Fig, New York, maj 2006

- Nej, jag gav dem mitt ord

Anton Fig är spöktrummisen som spelar på Ace soloskiva samt Kiss ”Dynasty” och ”Unmasked”. Han är också en högt respekterad musiker som ofta anlitas för studioinspelningar.

Till vardags är han verksam som trummis i David Lettermans husband och det var just i samband med detta på plats i New York som vi fick en pratstund med Anton.

Anton Fig är född i Kapstaden, Sydafrika och började spela trummor vid tio års ålder. Via Boston så kom han till New York 1976 där han började sin karriär som frilansande musiker, han har spelat med storheter som Bob Dylan, Joe Cocker och Madonna.

Det är en onsdag i början av maj och vi står utanför Ed Sullivan Theatre vid 54:e gatan i New York. Det är här vid backstageingången som vi har bestämt träff med Anton. Säkerhetsvakterna undrar vad vi gör där, men när vi förklarar vårt ärende så är allt lugnt.

Här passerar många kända ansikten och vi hälsar på Biff Henderson, Lettermans legendariske medarbetare. När folk hör att vi är från Sverige så undrar alla om showen sänds där. På hörnan finns Hello Deli och naturligtvis så är det den kände Rupert bakom disken.

På avtalad tid dyker Anton upp och jag känner knappt igen honom, han är betydligt kortare än vad jag har trott. Han hälsar vänligt och ber oss att vänta då han springer in på teatern för att lämna lite saker. En stund senare så kommer han tillbaka och vi knallar bort till ett närbeläget fik där vi skall göra intervjun.

Vad var din relation till Kiss innan du började jobba med dem?

Jag hade ingen som helst relation till bandet. Jag hade sett reklam runt om i New York och jag visste inte mer än att de var ett känt rockband som bar smink. Jag hade aldrig varit intresserad av deras musik.

Hur blev du involverad som trummis på Ace soloskiva? För detta var väl ditt allra första jobb med Kissanknytning?

Det stämmer. Jag hade ett band som hette Spider, eller först hette vi Siren och sen blev vi Spider. Vid den tiden så höll vi en audition för att vi sökte en basist. Det kom en kille som inte fick jobbet men han var kompis med Ace.

Han berättade att Ace skulle spela in en soloskiva och letade efter en trummis. Han undrade om jag hade lust att komma på en provspelning. Han fixade så att jag fick komma och spela, vi körde ”Rip It Out” och några andra låtar. Sen spelade vi in ett antal demolåtar och Ace frågade om jag ville spela på skivan.

Vad som var häftigt var att när vi sedan skulle spela in skivan så spelade Ace upp demoversionen av ”Rip It Out” och ville att jag skulle spela solopartierna precis som jag gjorde där. Jag hade glömt av hur jag spelade och fick därför kopiera mig själv.

Sedan visade det sig att det var Eddie Kramer som producerade skivan och han hade visat intresse för mitt band Spider, så allt hängde på något konstigt sätt ihop, fast det förstod jag inte då.

Spelar du på hela Ace soloskiva?

Jag spelar på alla låtar utom ”Fractured Mirror”.

Hur gick ni till väga när ni spelade in skivan?

Det är nästan bara jag och Ace som spelar på skivan. Ace spelade gitarr, bas, akustisk gitarr och jag spelade trummor, så det var nästan bara vi två som gjorde hela plattan.

Så det var tack vare ditt jobb med Ace som gjorde att Kiss kontaktade dig när de behövde en trummis som kunde spela på ”Dynasty”?

Ace platta sålde väldigt bra så bandet kände till mig och Ace rekommenderade mig när de sökte en trummis. Peter hade brutit armen och han kunde inte spela, men de ville gärna få ut skivan som planerat. Jag fick inte berätta för någon att jag spelade på skivan!

Fick du skriva ett kontrakt där du lovade att hålla tyst, eller hur gjorde ni?

Nej, jag gav dem mitt ord och jag berättade det inte för någon, men Gene nämnde det i sin bok. I boken så står det att jag spelar på ”Unmasked” och på de remastrade CD-skivorna står det att jag spelar trummor. Då tyckte jag att det var okej att prata om det, men innan dess så sade jag inte ett ord.

Träffade du Peter i samband med inspelningarna?

Jag träffade honom en gång i studion, men han visste inte vem jag var. Jag sade ingenting utan höll mig mest i bakgrunden (skratt).

Peter spelar på ”Dirty Livin’”, eller hur?

Ja, han spelar på den låten.

Det har varit mycket prat om att låtarna på ”Dynasty” och ”Unmasked” nästan är som sololåtar skapade av varje medlem och sedan sammanfogade till en Kiss-skiva?

AF: Jag och Ace gjorde demos till låtarna som han hade skrivit, jag vet inte hur det var med de andra i bandet. Jag kommer inte ihåg vem som spelade vad, men jag minns att för det mesta så var alla i studion samtidigt.

Det måste ha varit en ovan situation för bandet att helt plötsligt jobba med en ny trummis? Hur var stämningen i studion?

Allt var okej, de bad mig aldrig att jag skulle spela på ett visst sätt.

Det var inte så att de bad dig att du skulle spela som Peter?

Nej, jag lyssnade bara på låtarna och spelade på mitt eget sätt, vilket funkade väldigt bra.

Du gjorde ett väldigt bra jobb på skivorna!

Tack!

Har du något speciellt minne från inspelningarna med Kiss?

Den perioden var väldigt speciell, för samtidigt som vi spelade in ”Dynasty” så gjorde jag massa demos med Spider.

Det slutade med att vi blev signade av Bill Aucoin som alla vet var Kiss manager. Han blev vår manager och fixade vårt skivkontrakt. Under dagarna så spelade jag in med Kiss och sedan framåt kvällen så gick jag till studion intill och spelade in med mitt eget band. Det var en fantastiskt kreativ period.

Hur kändes det när ”Dynasty” kom ut och du hade gjort ett bra jobb på skivan men fick inte prata om det?

Det var okej, de betalade mig bra så det var inga problem (skratt).

Såg du Kiss live på Dynastyturnén?

Ja, jag såg dem i Madison Square Garden, det var riktigt häftigt. Kiss var ju jättestora då och jag och Ace umgicks väldigt mycket, så det var en väldigt rolig tid.

Det måste ha varit en konstig känsla att se och höra Dynastylåtarna live?

Nej, det var inga problem, det kändes inte så konstigt. De spelade ju bara ”I Was Made For Lovin’ You” och ”2 000 Man” live. Jag visste vad jag hade gjort, jag hade mitt eget band och var fullt upptagen med det.

Fick du någonsin frågan om att bli ny trummis i Kiss?

Det talades om det långt före Eric Carr kom in i bilden.

Okej, så om du hade fått frågan om att bli ny trummis i Kiss, hade du tackat ja?

Jag vill helst inte prata om det. Det är inget jag vill spekulera i, det är mitt svar.

Vi vet att du spelar på Ace soloskiva, ”Dynasty” och ”Unmasked”, men finns det fler Kiss-skivor där du medverkar som vi inte känner till?

Nej, de tre skivorna är allt!

Har du någon kontakt med Kissmedlemmarna i dag?

Paul har jag inte träffat på många år, Gene träffade jag på en klubb och han var trevlig. Peter och jag gjorde en välgörenhetskonsert ihop för några år sedan. Peter var väldigt vänlig och det var kul att träffa honom.

Jag träffade Ace för ett par veckor sedan, jag gjorde en spelning i stan och han kom dit och tittade. Under de senaste månaderna så har vi pratat om att börja arbeta ihop och göra lite inspelningar, så jag håller kontakt med Ace.

Har du sett Kiss sedan återföreningen 1996?

Jo, jag har sett dem, men jag föredrar originalbandet. Jag såg dem på deras avskedsturné och jag vet inte hur många avskedsturnéer de har gjort sedan dess (skratt).

Bortsett från jobbet hos Letterman, spelar du med några andra artister?

Ja, en hel del spelningar och jag medverkar på en del skivor och olika saker.

Så ni spelar in Letterman måndag till torsdag?

Ja, men vi spelar alltid in sent på eftermiddagen, så jag är ledig på förmiddagarna och jag brukar för det mesta vara ledig på helgerna. I bland så spelar vi in flera veckor på raken och får sedan ledigt en vecka. Då har jag möjlighet att ge mig ut på turné och spela med olika band.

Hur länge har du varit trummis hos Letterman?

Jag började redan 1986, vi var först på NBC i en fyra, fem år och sedan flyttade vi till Ed Sullivan Theatre där vi fortfarande är kvar. Anledningen till att jag slutade med Frehley’s Comet var just att det var svårt att både hinna med jobbet hos Letterman samtidigt som jag var medlem i ett band.

En av anledningarna till att vi gör den här intervjun är att vi vill introducera dig för alla yngre Kissfans. Många känner nog igen dig från Letterman, men alla har nog inte koll på att du har jobbat med Kiss.

Ja, det är sant! Allt spelande med olika musiker gjorde att jag till slut gjorde en soloskiva kallad ”Figments”. Den finns att köpa på www.antonfig.com och jag har även många gästartister på skivan.

Richie Havens medverkar och även Paul Shaffer och några andra Late Show-kollegor. Jag, Ace, Richie Scarlet och Sebastian Bach gör en låt ihop. Det är en blandad kompott av rock och pop. Låten tillsammans med Ace är riktigt bra.

Hur funkar det när ni repeterar inför Letterman?

De dagar då vi inte spelar ihop med någon artist så repar vi bara en 15-20 minuter. Men det är inte så att vi övar in en sak och sedan kör exakt det i programmet, utan mycket av spelandet är väldigt spontant och vi improviserar en del.

Men skall vi kompa någon artist då blir det lite mer repeterande. I morgon kväll så skall vi göra en konsert med hela Lettermanbandet och i kväll så kommer vi att repa inför det framträdandet.

Gör du många spelningar med Paul Shaffer utanför själva Lettermanshowen?

Ja, det händer, som spelningen i morgon. Men jag gör många olika framträdanden med olika artister.

Är det svårt i dag att vara en frilansande trummis?

Jag har några band som jag regelbundet spelar med och sedan så brukar olika artister höra av sig när det behövs en trummis för olika skivinspelningar. I bland så är jag med på hela skivan, en del gånger så medverkar jag på bara några låtar.

Vad hände med ditt band Spider?

Vi splittrades, men vi gjorde två popskivor (”Spider” 1980 och ”Between the Lines” 1981) som är riktigt bra. Efter den första skivan så var det en massa strul med skivbolaget och en av bandmedlemmarna omkom i en bilolycka.

Efter den andra skivan så kände vi att det inte funkade längre och vi beslöt oss för att upplösa bandet. Men jag får många mail där folk undrar vad som hände med bandet och hur man kan få tag på skivorna.

Som avslutning så undrar vi om du har något som du vill säga till de svenska Kissfansen?

Det var trevligt att göra intervjun och det var trevligt att träffas, jag säger hej till alla svenska fans!

Här tar tyvärr intervjutiden slut och vi avslutar allt med att ta ett gäng bilder på Anton. Övriga gäster på fiket tittar storögt och undrar vad det är för världsstjärna som vi fotar. Han undrar om vi vill följa med bort till Lettermanteatern för att ta lite bilder bakom Antons trumset. Detta tackar vi naturligtvis ja till och vi knallar tillbaka till teatern.

I dörren så tar det tid för oss att få våra speciella Late Show-pass och Anton är märkbart irriterad över detta. Han lotsar oss in i lokalen och väl där inne så tar vi lite bilder med honom. Han kan tyvärr inte fixa några biljetter till kvällens inspelning, men han undrar om vi vill se genrepet. Ja, man är väl dum i huvudet om man tackar nej till en sådan sak.

Anton skall värma upp lite inför repet och ber oss att vänta på utsidan. Snart blir vi insläppta igen och det är en obeskrivlig känsla att som de enda två utomstående personerna få bevittna denna repetition. Vi sitter längst fram och som mångårigt Lettermanfan så kan jag inte begripa att detta verkligen händer.

Studion är mycket mindre än vad den verkar vara när man ser allt på TV. Vi får under cirka 30 minuter se när bandet repar och när Davids medarbetare spelar in diverse skämt och sketcher inför kvällens show. Alla kända ansikten är där och det känns verkligen att man är i underhållningens förlovade land.

När allt är klart så kommer Anton fram och undrar om vi har haft en trevlig eftermiddag. Vi skakar hand och tackar för en trevlig intervju och efter detta så beger vi oss ut i den tidiga New York-kvällen. Det tar flera timmar att smälta vad vi just har varit med om och detta blev helt klart resans stora höjdpunkt.

Artikeln ur Destroyer 17.

Johan ÅgrenReporterKiss Army Sweden

Varken förr eller senare har en Kissmedlem givit oss så mycket glädje och sorg som Eric Carr. Med en personlighet utöver det vanliga och med trumegenskaper som många bara kan drömma om trollband han oss under sin tid i Kiss, tills dess att han rycktes ifrån oss alldeles för tidigt.

Eric var inte bara en fantastisk trummis. Han var också den medlemmen som alltid gjorde allt han kunde för sina fans. Han satte alltid fansen i första rummet, lyssnade till allt de hade att säga, signerade allt han blev tillfrågad om och gjorde allt för att alla skulle känna sig bra till mods.

Personligen kommer jag alltid att förknippa Eric med det magiska trumsoundet på Creatures of the Night-skivan, men det var kanske framför allt live som han gjorde sig som allra bäst. Inspelningen från Tokyo 1988 är ett praktexempel på Erics fenomenala trumspel.

Eric kom ju som bekant med i Kiss under en period då bandet stod och balanserade på en mycket tunn lina över en väldigt djup avgrund. Den musikaliska inriktningen var allt annat än glasklar och att då komma in i världens kanske största rockband och dessutom som första person någonsin ersätta en ursprunglig medlem, kan inte ha varit enkelt för Eric. Men, som vi alla vet, skötte han sig på ett exemplariskt sätt.

Uppväxten och första kontakten

Paul Charles Caravello föddes den 12 juli 1950 i New York. Erics föräldrar hette Albert och Connie och hade kommit till USA genom att de tidigare emigrerat från Sicilien. Paul, som senare skulle få namnet Eric när den dagen kom, växte upp i stadsdelen Brownsville i New York tillsammans med sin mor och far samt två yngre systrar, Loretta och Sissy. Dörr i dörr med familjen bodde Erics morbror Paul och hans familj.

Precis som alla ynglingar drömde Eric om att bli astronaut eller forskare. En lärare till Eric såg dock att grabben hade talang inom musik och uppmuntrade Eric att fortsätta att utveckla det intresset.

Eric hade redan från tidig ålder fått kontakt med musiken då hans farfar spelade trombon i en orkester. Han försökte även lära Eric att spela trumpet, något som gick bra till en början då Eric lärde sig några enkla skalor och sånger, men Eric hade inget riktigt intresse och det hela rann ut i sanden. Vid den tidpunkten var Eric mellan sju och åtta år gammal.

I början av sextiotalet förändrades Erics liv på samma sätt som för många ungdomar vid samma tidpunkt. Beatles slog nämligen igenom och Ringo Starr blev Erics nya idol. Denna musik var så olik något som Eric hört förut och detta förändrade hans liv totalt. Kring denna tidpunkt fick Erics syster Loretta en trumma av deras kusin Andy, något som verkligen blev ett startskott för Erics trumspel.

1964 började Eric på en konstskola där han både studerade teckning och fotografi. Hans teckningsegenskaper skulle ju som bekant komma till användning senare då han skapade ”Rockheads”, som var Erics egna, tecknade rockband.

Erics första trumset förstördes snart av den hårt slående ynglingen och blev ersatt av ett tredelat set vid namn Zigmar. Detta set hade Eric och hans far gjort sig förtjänta av då de hjälpte en musikaffär att flytta. Detta var det första men absolut inte det sista beviset på hur Erics familj alltid gav honom den rätta supporten för att lyckas.

Senare fick Eric ett Ludwigset av sin far och efter timtals med träning och säkert ett dussin döva grannar senare var Eric redo för att ta världens med storm, nästan i alla fall. 1965 bildade Eric ett av sina allra första band, nämligen The Cellarmen, tillsammans med ett par kompisar från skolan. Bandet skulle senare få följande utseende; Paul Caravello på trummor, Victor Cohen på gitarr, David Bartky på bas och Robert Prior sjöng.

Namnet kom naturligtvis ifrån att man alltid spelade i just källaren, även om just ordet cellar är ett ord som nästan bara används i Brooklyn. I övriga USA använder man i stället basement.

Under de fyra åren bandet existerade spelade man mestadels topp 40-låtar och sådant som var allmänt populärt. En intressant detalj var att bandet blev husband på en klubb vid namn Colonal House, fast man inte ens var gamla nog att handla i baren.

Bandet lyckades faktiskt även med att komma in i en studio och spela in två låtar. Detta var 1967 och låtarna hette ”I Cry at Night” och ”Your Turn to Cry”. Båda låtarna var skrivna av Eric och han sjöng även på båda. Båda låtarna hade tydliga Beatlesinfluenser och är hittills en av de tidigaste kända inspelningarna med någon Kissmedlem. Dessa låtarna skickades även ut till skivbolag i hopp om att få ett skivkontrakt.

Kring denna tidpunkt höll Eric även på att utveckla ett eget trumsolo och den första kompletta delen spelades in 1967. Det innehåller delar som han även valde att använda sig av senare.

Bandet spelade även in ett par låtar som bakgrundsband till sångerskan Crystal Collins som hette ”When You Grow Tired” och ”No Matter How You Try”. Båda låtarna var typiska 60-talslåtar och påminde mycket om det bandet spelat in tidigare.

Innan The Cellarmen splittrades 1968 hann man med att spela in två låtar till som skulle användas för att sprida musiken till skivbolag och dylikt. Efter att bandet splittrats kände Eric att musiken var hans framtid. Han hade fått så pass mycket erfarenhet av att framträda och skriva låtar.

Nästa musikerfarenhet blev kanske lite av ett steg bakåt för Erics del. Han valde nämligen att spela tillsammans med sina två systrar, men projektet blev inte långvarigt. Efter att Eric gått ur High School arbetade han med diverse småjobb, plus att han fortsatte att leta efter sitt definitiva musikala genombrott som han så desperat ville få.

Eric kryddar sin tillvaro

När Eric stormade in i 1970-talet måste hans utsikter ha varit relativt goda. Han gick med i bandet Salt and Pepper. Namnet kom ifrån variationen av hudfärg hos de sex medlemmarna. Man började med att spela en kombination av topp 40-material och rhythm & blues. Eric var medlem i bandet under hela nio år, även om de under perioden gick igenom många namnförändringar och medlemsbyten.

Topp 40-musiken under denna period var av mycket skiftande karaktär, vilket gjorde att Eric utvecklade sitt trumspel genom att alltid spela olika typer av musik. Utan tvekan hjälpte detta Eric att utveckla sina trumegenskaper, något som han onekligen skulle få nytta av senare. Bandet var bland annat förband till Stevie Wonder så tidigt som i början av 1970-talet på Brooklyn College.

Bandet spelade även på det i Kisskretsar så välkända Academy of Music 1970. Arenan är nämligen den samma som Kiss skulle spela på tre år senare. Arenan bytte sedan namn till The Palladium där Eric gjorde sin allra första konsert med Kiss.

När Eric inte blev uppmärksammad för sin musik blev han det i stället för sitt hår. 1973 dök ett foto på Eric upp i New York Daily Herald med rubriken; ”Är detta en tjej eller en kille?”. Det syns tydligt på tidiga kort på Eric att han redan på den tiden hade en väldigt fluffig och rejäl kalufs.

Kring 1973 förändrades musikstilen för Eric och hans kamrater i Salt and Pepper. I stället för 1960-talets hippieperiod var det i stället popen och discomusiken som slog igenom mer och mer. Bandet bytte namn till Creation och topp 40-materialet man tidigare spelade byttes ut mot ett sound som så småningom skulle mynna ut i ett rent discosound.

Tragiken som kunde ha stoppat Eric

1974 tog bandet in en blott 17-årig keyboardspelare vid namn Damon DeFreis vars tid i bandet skulle visa sig bli tragiskt kort. Senare samma år fick nämligen bandet stor uppmärksamhet, men inte alls på det sättet som man önskat.

Under en spelning på The Pit i New York den 30 juni 1974 dödades nämligen 22 personer i en våldsam brand som bröt ut under bandets spelning. Två av bandets medlemmar fanns bland de 22 omkomna och en var den blott 17-åriga Damon. I detta tragiska drama var Eric dock lite av en hjälte då han ensam räddade en av sina bandmedlemmar ut ur det brinnande infernot.

Det kom senare fram att branden startats av en inbrottstjuv som ville lägga ut lite vilseledande spår för att själv komma undan. Som om det inte skulle vara nog att förlora två medlemmar gick även bandet miste om i princip all sin utrustning och sina instrument i branden. De fick dock tillbaks delar av detta då deras manager höll en konsert till förmån för dem.

Bandet var verkligen ”på gång” då branden inträffade, men efter det tog det stopp. Bandet bytte namn till Mother Nature/Father Time, även om Eric inte alls var förtjust i namnbytet. Bandet fortsatte att kämpa på och man fick till slut lön för mödan. 1979 fick man nämligen spela in en skiva för Casablanca Records under namnet Lightning.

Låtarna man spelade in var följande; ”Disco Symphony”, ”Baby, Without Your Love”, ”In and Out of Love”, “I Love the Way You Love You” och “One Step at a Time”. Eric spelade trummor och sjöng bakgrundsvokaler på alla låtarna.

Albumet producerades av Lewis Merenstein, samma person som producerade Peter Criss album med Chelsea, som han var involverad i före Kisstiden. Ungefär samtidigt som det var meningen att man skulle göra reklam för skivan, splittrades dock bandet.

Erics dröm blir verklighet

Kring 1979 höll discoeran på att svalna ordentligt. Detta påverkade dock inte Eric som vid denna tidpunkt ansåg själv att han var ”den enda discotrummisen med långt hår, en stor mustasch, John Lennon-glasögon och dubbla baskaggar”.

I slutet av 1979 bytte Eric band. Denna gång hamnade han i ett band vid namn Flasher som i stället för discomusik spelade rockcovers. Denna period i livet var dock för Erics del ganska så ledsam. Eric började känna att alla hans försök och tålamod att bli en stjärna inom musiken höll på att rinna ut i sanden. Eric funderade till och med på att lägga musiken bakom sig och satsa på ett ”vanligt jobb”.

Men vilken tur att det inte blev så! Det var nämligen i maj 1980 som turen vände för den då nästan 30-årige mustaschprydde trummisen. Det var nämligen då som han blev tipsad om att provspela för Kiss. Eric hade ändå vid denna tidpunkt bestämt sig för att lämna Flasher, så chansen kom mycket lägligt.

Eric var dock till en början tveksam till att försöka, men till slut blev han övertygad. Han gick då och köpte ”Unmasked” och började sätta ihop sin ansökan. Eric skrev bland annat i sin ansökan att han ”spelade trummor med dubbla baskaggar, att han även kunde spela gitarr, bas och en del keyboard”. Eric skrev även att han kunde spela allt ifrån pop, disco och hårdrock.

En smart detalj som Eric gjorde var att han skickade in sin ansökan i ett orange kuvert, något som mycket riktigt gjorde att det blev uppmärksammat. Detta ledde till att han blev intervjuad av Bill Aucoin där han genast blev tillsagd att han var tvungen att raka bort sin mustasch för att överhuvudtaget vara en intressant ersättare till Peter.

Hans goda sångegenskaper och hans styrka att spela dubbelkagge gjorde att Eric blev erbjuden en provspelning med bandet. Låtarna som Eric blev tillsagd att lära sig var; ”Black Diamond”, ”Firehouse”, ”Strutter”, ”Is That You?” och ”Detroit Rock City”.

Det var en väldigt nervös Eric som dök upp för att provspela den 23 juni 1980. Spelningen filmades av Kiss och för Erics del gick det hela bra, även om bandet spelade liveversioner av låtarna medan Eric lärt sig studioversionerna. När Eric lämnade provspelningen var han väldigt noga med att ta deras autografer, ifall han inte skulle få träffa dem igen!

Efter en knapp vecka fick Eric den 1 juli reda på att han var den nya trummisen i Kiss. Det ville sig dock inte bättre än att Eric fick reda på detta via sin systers telefonsvarare! 15 års trevande med musiken gav till slut utdelning för en mycket lättat Paul Caravello.

Varför valde då Kiss just Eric? Först och främst naturligtvis därför att han var en mycket duktig trummis. Man ansåg även att hans anonymitet var ett klart plus. Bill Aucoin sade även att Eric ”bara är den typen av person man gillar”.

Men vad ska grabben ha på sig då?

Erics första tid i Kiss blev mycket händelserik och stressig för alla inblandade. För det första var Eric tvungen att byta namn, eftersom man inte vill ha två stycken Paul i bandet. Paul Charles Caravello blev då i stället Eric Carr. Ett annat namn som också cirkulerade som förslag var Rusty Blades, men tack och lov valde man Eric Carr i stället.

Efter namnbytet kom den kanske allra svåraste utmaningen, nämligen att Eric skulle skapa sig en egen Kisskaraktär. En hel del olika karaktärer cirkulerade, bland annat The Hawk, men den visade sig fungera bättre som koncept än i verkligheten. Några andra kanske mindre seriösa förslag fanns även, så som Ghost, Duck och Chicken.

Inför Erics första konsert med Kiss var det mer eller mindre panik med Erics karaktär. Man hade helt enkelt inte kommit på något som passade perfekt. Gene och Paul var så nervösa inför detta att de bara släppte allt och lämnade över allt ansvar till Bill och Eric. Eric och Bill slog sina kloka huvuden ihop och kom fram till att The Fox var den karaktär som skulle passa Eric bäst. Den 25 juli 1980 gjorde så Eric sin första konsert med Kiss på The Palladium i New York.

Eric blev direkt mycket väl mottagen av fansen, trots att han officiellt bara hade varit Peters ersättare i fem dagar. Eric visade direkt att han förde Kiss till en betydligt högre musikalisk nivå än denna man haft med Peter. Han visade även att originalmedlemmarna faktiskt kunde bli ersatta, inte bara i studio, utan nu även ”på riktigt”.

Kiss drog till Europa och sedan till Australien och just Australien var en av de största höjdpunkterna i Erics tid med Kiss någonsin. Han pratade i alla år om turnén där 1980 och hur fantastiskt det var och så vidare. I julklapp samma år fick Eric en Porsche av bandet och denna bil ägde Eric fram till sin död.

Kiss började fundera på att spela in ett nytt album och Eric av alla var heltänd på att få gå in i studion och göra en platta med bandet. Vad man inte visste då, var att ”The Elder” skulle bli ett konceptalbum. För Erics del blev ”The Elder” en stor besvikelse. Den var inte alls i stil med den musik som Eric (eller någon annan heller för den delen) symboliserade med Kiss. Eric hade sett fram emot att spela ”riktig” hårdrock med bandet och så fick han detta i stället.

Eric var naturligtvis besviken med den musikaliska inriktningen på skivan, något som han också framförde till Gene och Paul. Man måste även förstå att Eric vid denna tidpunkt, som ny i bandet, kanske inte hade den allra bästa positionen när det gällde att kritisera. Eric höll säkert mycket av sin besvikelse och ilska inom sig och en sak är säker, allt släpptes lös som kraften av tre Hiroshimabomber något år senare.

Eric tar revansch – Creatures of the Night

När det var dags att spela in ”Creatures of the Night” gick Eric verkligen lös på trummorna. Han laddade hela besvikelsen och antiklimaxen från ”The Elder” och skapade det grymmaste trumsoundet som Kiss någonsin kommer att ha på en platta. Med detta var han en starkt bidragande orsak till inriktningen på skivan, som utan tvekan var Kiss tyngsta och i många ögon också den bästa! Tillsammans med Vinnie råder det inget tvivel om att de tvingade fram det allra bästa hos Gene och Paul.

Creaturesturnén blev Erics första USA-turné och tyvärr en av de sämsta turnéerna någonsin om man skall se till hur mycket publik man drog, men det råder ingen tvekan om att Eric hade satt sin prägel på bandet! Denna turné tog Kiss till Brasilien där man spelade på stadiums inför mer än 100 000 personer. Dessa spelningar blev också Erics favoriter.

Just under Creatures- och Lick It Up-turnén så blev det så att Eric var något av den mest framträdande medlemmen på scen, då han satt uppe på stridsvagnen som var en stor favorit bland fansen.

Eric fortsatte med samma stil under hela sin period i Kiss. Hans trumspel var alltid mycket bra, både i studio och live och han hade stor del i att Kiss gjorde så bra plattor som de gjorde under hela 1980-talet. Ett par roliga historier angående Erics trumspel finns även och berätta.

Under en studioinspelning frågade Eric Adam Mitchell: ”Hur vill du att jag skall spela?”. Adam svarade simpelt: ”Just be amazing!”. Erics trumtekniker under Hot in the Shade-turnén, John Walsh kommenterade Erics trumspel med orden: ”Slå dem så hårt du kan!”. Eric svarade lite förnärmat: ”Det gör jag ju redan!”.

Han sjöng ”Black Diamond” redan på sin första turné, men sedan sjöng han även ”Young and Wasted” under ett par turnéer. Fansen älskade hans röst och både Eric och fansen krävde att han skulle få sjunga på någon platta, men det dröjde ett bra tag innan det blev av.

Eric hade varit med i fyra år och under denna tid hade man även använt sig av fyra olika gitarrister. Det var först när Bruce Kulick blev medlem som allting kändes perfekt i Kiss. Eric och Bruce blev mycket bra vänner vilket nog kunde vara skönt vid sidan av Gene och Paul, för sedan Ace lämnat skeppet så var det Gene och Paul som styrde och ingen annan.

När man släppte ”Asylum” så var Eric inte speciellt glad över omslaget där halva hans ansikte var borta, man pratade om att göra ett nytt men det blev aldrig av. Turnén som följde tog Kiss tillbaka till Madison Square Garden för första gången sedan 1979 och en av Erics, och även Bruce, stora drömmar gick i uppfyllelse. Båda var från New York och spelade musik och då är det på Madison Square Garden man drömmer om att få spela en dag!

Hans trumset på denna turné var ännu större än tidigare med bland annat tre bastrummor och han hade även en hel del elektroniska trummor som han använde under sitt solo. 1986 flyttade Eric hemifrån och bosatte sig på Manhattan.

En sak som Gene och Paul inte tyckte om var att Eric tog sig fram på Manhattan med tunnelbana. Inte skall en känd rockstjärna åka tunnelbana! Men Eric fortsatte att åka och leva enkelt som han alltid gjort och stod kvar med båda fötterna på jorden, vilket mannen skall ha all respekt för, men det var bara så han var.

Efter Crazy Nights-turnén så släppte Kiss samlingsplattan ”Smashes, Thrashes and Hits” som också innehöll två helt nya låtar samt en nyinspelning av ”Beth” med Eric Carr på sång. Äntligen fick han sjunga, dock med stor besvikelse över att det var Peter Criss gamla hit från 1976.

När Paul 1989 var ute på sin soloturné så hade han med sig Eric Singer på trummor. Eric fick för sig att Kiss skulle byta ut honom mot Singer, vilket Gene och Paul förnekade. Relationen mellan Paul och Eric hade varit lite ansträngd under en tid och det kom också att märkas under Hot in the Shade-turnén.

På skivan ”Hot in the Shade” som kom ut under hösten 1989 fanns så äntligen en låt med som Eric sjöng på och det var låten ”Little Caesar”. Kanske inte en av de bästa låtar Kiss spelat in men Eric låter hur bra som helst.

På den kommande turnén hade man tagit bort Erics trumsolo vilket han inte var nöjd med för fem öre och detta märktes på hans humör och var säkert en bidragande faktor till den sämre relationen med Paul som växte fram. Jag (Niklas) kan själv säga att det var två olika Eric Carr man träffade 1988 och 1990. Fortfarande trevlig och fantastisk mot oss fans, men det var något i hans sätt som inte fanns där 1988.

Kiss avslutade turnén på Madison Square Garden den 9 november 1990 och detta blev Eric Carrs sista konsert med Kiss. Innan det är dags att skriva om det sorgliga slutet vill jag bara återge delar av en kort mailintervju med Bruce Kulick.

Förändrades Eric som person och/eller trummis under eran gemensamma tid i Kiss?

Eric hade ju redan varit några år i Kiss innan jag kom med, men Erics humör var mycket upp och ner. Han var oftast väldigt glad, men han kunde även bli väldigt frustrerad och deprimerad.

Tror du att Eric kände att han inte fick ut allt av sin kapacitet, att Gene och Paul höll tillbaka honom?

Det är helt klart att Eric var extremt talangfull. Lyssna på ”Rockology”. Jag kan inte påstå att de höll tillbaks honom, de tog bara inte vara på all hans kapacitet.

Vilken turné tror du att Eric gillade mest/minst?

“Hot in the Shade” var den turnén han gillade minst. Jag antar att ”Crazy Nights” var okej för honom. Vi reste runt en hel del och gjorde en hel del stora spelningar, speciellt i Europa.

Att Gene och Paul inte tog tillvara på Erics alla kvaliteter känns naturligtvis väldigt tråkigt. Jag misstänker att det Bruce syftar på i första hans är Erics röst, men säkert också hans låtskrivande. Precis som Bruce säger skall man verkligen lyssna på ”Rockology”, men mer om det mästerverket senare!

Början till slutet

Precis efter att Hot in the Shade-turnén var avslutad stod det klart att Erics hälsa inte var som den skulle. Han kände sig riktigt dålig, hade hög feber, mycket hosta och kände sig riktigt risig i största allmänhet. Eric trodde själv att han hade drabbats av influensa, men så var tyvärr inte fallet.

Eric tog det säkra före det osäkra och valde att gå till läkaren för att få sina lungor röntgade. Lungorna såg bra ut på bilderna, men det var nu man i stället upptäckte att något inte stod rätt till med Erics hjärta. Eric blev undersökt av en expert, som fann det som han trodde var en vätskesamling kring hjärtat. Det skulle senare visa sig att detta var blod.

Anledningen till att man trodde att det var en vanlig vätska och inte blod, var att det tydligen inte är helt ovanligt att det kan samlas vätskor kring hjärtat då man har virus eller en infektion i kroppen.

Eric fick framgångsrik behandling och efter tre veckor kände han sig frisk igen, förutom att han kände sig lite flåsig i andningen. Eric ville dock vara på den säkra sidan att hans hälsotillstånd inte skulle vara i vägen för ett nytt Kissalbum, så han valde att låta sig undersökas ytterligare en gång.

På den undersökningen såg man att vätskan kring hjärtat var borta, men man såg också det som vätskan framgångsrikt hade dolt; nämligen en cancertumör i den högra delen av Erics hjärta. Eric fick nu genomgå mängder av tester och snart kom man fram till det oundvikliga, Eric skulle opereras.

Det var tydligt att tumören redan hade börjat sprida sig, så man blev tvungna att skära bort en större del än vad man först hade planerat. Eric opererades på en tisdag, men redan på fredagen samma vecka var han uppe och promenerade och mådde bra. Läkaren klargjorde nu att Eric ”hade tur” att tumören hade funnits i den högra delen av hjärtat. Hade den i stället funnits i den vänstra delen hade den kanske spridit sig till hjärnan och både förlamat och dödat på betydligt kortare tid.

I april 1991 gjorde Eric det som skulle bli hans sista inspelning med Kiss, nämligen ”God Gave Rock n’ Roll To You II”. Eric Singer var backup för Eric på trummorna medan Eric Carr själv sjöng bakgrundsvokaler. Eric kände sig egentligen tillräckligt okej för att spela, det enda som hindrade honom var att hans ben i bröstet inte hade läkt ordentligt. Detta var mycket frustrerande för Eric som verkligen ville vara med och spela.

Slutet närmar sig

I slutet av maj 1991 upptäckte man att Erics cancer hade spridit sig till hans lungor och att ännu fler behandlingar och ingrepp skulle vara oundvikliga. Den 9 juni inledde Eric dessa behandlingar medan resten av bandet fortsatte arbetet med ”Revenge”. Efter sex veckors behandling var Eric tillbaks och enligt sig själv redo att spela igen. Detta var dock inte Gene och Pauls åsikt, utan de fortsatte att repa med Eric Singer i tron att det var bäst att vänta ytterligare tills Eric blev helt frisk.

I slutet av juli kom dock det som såg ut att bli en positiv vändpunkt för Eric. Han var med och spelade på hela inspelningen av videon till ”God Gave Rock n’ Roll To You”. Eric spelade trummor i tolv timmar och kände sig frisk. Han hade även fått reda på att hans lungor rehabiliterade sig snabbare än förväntat.

I september 1991 mådde han så pass bra att han medverkade på MTV Music Awards, men bara två dagar senare fick Eric en hjärnblödning. I oktober var Erics tillstånd kritiskt. Han hade varit medvetslös en längre tid och Gene tvekade i en intervju på frågan om det fanns någon framtid för Eric i Kiss. ”Jag tror inte det. Vår första prioritet nu är Erics hälsa och vi ber för honom.”

Under en kort period under hösten 1991 såg det ut som om Eric var på bättringsvägen, men just då drabbades han av ytterligare en hjärttumör. Då orkade inte Erics kropp längre.

Paul Charles Caravello avled söndagen den 24 november 1991 på Bellevue Hospital efter sviterna av sin hjärttumör. Samma dag avled även Queensångaren Freddie Mercury i sviterna av AIDS.

Närmare 500 fans, släkt, vänner, Kiss och Ace Frehley fanns med på begravningen. Bland fansen gick det olika historier om hur Eric hade blivit behandlad av Gene och Paul under den sista tiden och man tog avstånd från bandet och så vidare. Vad som är sant eller inte lär vi aldrig få reda på, men ofta när man blir man full av sorg och bedrövelse måste man skylla på någon och i detta fall blev det Gene och Paul som under en tid fick ta mycket skit från fans.

På ”Revenge” som kom ut 1992 så hyllar bandet Eric med låten ”Carr Jam”, en gammal inspelning från 1981. Det som är riktigt tråkigt är att det aldrig kom ut en liveplatta från 1980-talet, det hade sättningen med Eric och Bruce varit värda.

Vad får man inte missa?

Finns det då något som man bara måste lyssna på när det gäller Eric? Naturligtvis finns det massor som man kan gotta sig i! När det gäller Erics tid i Kiss så finns det hur mycket som helst, men för att begränsa sig till det allra bästa så får man bara inte missa att lyssna på konserten från Rio de Janeiro 1983 eller Tokyo 1988. Båda dessa gig är smått fantastiska, med i båda fallen ett Kiss på absolut topphumör och framför allt en Eric i sin allra bästa form. Erics trumsolo från Tokyo är bara, så grymt. Om du inte hört det, rätta snarast till detta misstag!

När det gäller Erics egenproducerade musik är det ”Rockology” som man inte får missa. ”Rockology” var Erics soloprojekt som han tyvärr aldrig hann slutföra helt och hållet. Bruce Kulick tog i stället på sig ansvaret att slutföra materialet så gott det gick och resultatet blev alldeles lysande!

Skivan innehåller både spår som i princip är helt klara, men också spår som knappt innehåller någon sång alls, utan mest mummel från Erics sida. Trots att skivan inte är fullständig så finns det ingen som helst anledning att inte köpa den. Skivan är ett perfekt exempel på Erics talang både när det gäller hans trumspel, låtskrivande och även hans sång.

När man lyssnar på denna märker man verkligen vilka kvaliteter Kiss gick miste om när Erics sjungande blev begränsat till en egenskriven låt. Det finns några låtar på ”Rockology” som sticker ut lite extra, så missa inte kortfakta om dem i en separat ruta.

På det hela taget är ”Rockolgy” en riktigt bra skiva. Den innehåller det mesta, allt från coola rocklåtar till bra ballader och bör finnas i skivsamlingen. Naturligtvis bör man även inhandla DVD:n ”Tale of the Fox” som är en alldeles utmärkt dokumentär om Erics liv.

Avslutning

Det känns väldigt svårt att avsluta artikeln på ett bra sätt. Eric är så saknad bland oss alla och han gav sina fans allt han kunde. Trots att jag aldrig träffade Eric själv har man svårt att tycka illa om honom.

Han kommer alltid att ha en del i våra hjärtan och det enda sättet vi kan hedra honom på är att lyssna på hans musik. Så ta tid, ansvar, lyssna på ”Rockology” och njut av en Eric i toppform. Mycket bättre än så blir inte musik.

ROCKOLOGY HÖJDPUNKTER

Ytterligare en låt som skrevs för ”Rockheads”. Även denna passar deras attityd och image. Eric spelar trummor samt bas och Bruce spelar gitarr. Bruce säger även att denna låt var riktigt rolig att spela in samt att den hade varit en riktigt bra livelåt.

Eyes of Love

Stark öppning på skivan. Eric spelar trummor och bas samt sjunger. Bruce spelar alla gitarrerna samt att han överdubbade sitt solo 1999.

Somebody’s Waiting

Skivans absolut bästa ballad, kanske skivans allra bästa spår. Eric spelar bas och trummor plus att han sjunger. Bruce spelar lead, rhythm och akustisk gitarr.

Too Cool for School

Denna låt skrevs för att passa till ”Rockheads” när det gäller deras attityd. Riktigt bra låt som tillsammans med ”Somebody’s Waiting” och ”Nasty Boys” är skivans bästa.

Nasty Boys

Ytterligare en låt som skrevs för ”Rockheads”. Även denna passar deras attityd och image. Eric spelar trummor samt bas och Bruce spelar gitarr. Bruce säger även att denna låt var riktigt rolig att spela in samt att den hade varit en riktigt bra livelåt.

Artikeln ur Destroyer 17.

– Jag ska äntligen starta en jazzensemble!

Destroyer 7, juni 2000. Reporter Stefam Lundström

Varför valde du att börja spela trummor och inte något annat instrument?

- Jag valde det inte, jag tror på Gud och jag tror Gud valde det åt mig. Antingen är du född med talangen eller inte, du vet somliga är födda till polismän och somliga är födda till trummisar och jag tror att jag föddes till trummis.

Hur ofta övar du och varför bytte du trummärke från Pearl till DW Drums?

- Jag använde faktiskt DW före Pearl, men jag använde Pearl för Reunionturnén för att det skulle se ut som på 1970-talet. Jag satte mina DW åt sidan just för den turnén, men jag kunde inte vänta på att få använda dem igen till Psycho Circusturnén, och nu så är jag kontrakterad av DW. Och jag tycker att de är de bästa trummorna på planeten. Ja, jag tränar varje dag, jag har ett övningsset på mitt rum som jag övar på en timme om dagen.

Det märks, jag är trummis själv och det var du som fick mig att börja spela.

- Toppen, personligen tycker jag inte att det finns något bättre instrument än trummor.

Du har haft problem med dina armar och blev opererad förra året. Gör det fortfarande ont när du spelar trummor?

- Att jag hade ont i armarna var för att vi gjorde så många shower att jag blev sliten helt enkelt. Men jag blev inte opererad i armarna, utan i min högra hand. Ligamenten var uppslitna, men operationen är gjord, handen känns jättebra och det var skönt att få det gjort. En av de bästa läkarna gjorde operationen och resultatet blev en succé.

Kanon, så nu gör det inte längre ont när du spelar?

- No man, det gör det inte och det är suveränt. Smärtan innebar att jag bara kunde åstadkomma 75 procent av mitt spelande och det är inte kul att spela när det gör ont hela tiden.

På 1970-talet följde du Ace när du spelade, men på Reunionturnén följde du mest Gene. Vad var anledningen till det och hur påverkade det ditt trumspel och hur musiken låter?

- Jag har alltid varit en trummis som följer gitarrerna, men när vi återförenades hade jag lagt mig till med vanan att följa basisten i mitt eget band och tyckte att det kändes bra. Jag gillade att låsa in min bastrumma i hans basmönster och jag råkade göra det med Gene, och vi har aldrig gjort det tidigare men jag tycker att det får bandet att låta bättre. Men nu börjar jag att flyta över till Ace igen och jamma lite mer med honom på den här turnén, så vi får se… Jag verkar aldrig kunna följa reglerna!

Vad tycker du om Kiss extrummisar Eric Carr och Eric Singer?

- Jag tycker att de är suveräna rock n’ rolltrummisar! Eric Carr, må hans själ vila i frid, var en fantastisk och solid trummis och det samma gäller för Eric Singer – han är från Tommy Alridges skola. De är rock n’ rolltrummisar, själv är jag en jazztrummis, har alltid varit och kommer alltid att vara och nu när bandet lägger av så kan jag äntligen få spela det. Jag kan inte vänta på att få göra det – och det är verkligen vad som kommer att hända. Jag startar mitt eget skivbolag och den första skivan blir en hyllning till Gene Krupa. Just nu sätter jag ihop en egen jazzensemble. Min första sak ut blir jazz, jag har alltid velat göra och känt passionen för det, men jag kommer att spela in alla möjliga sorters skivor, dessutom så kommer jag att börja med lite skådespeleri.

Vilken typ av skådespeleri?

- Drama, alla möjliga sorter, du vet; komedi, gangsters (skratt)… Allt som jag kan få! Jag har blivit vän med Billy Bob Thornton och han hjälper mig med kontakter. Min fru har dessutom fått mig att börja måla igen och så ska jag göra en biografisk bok.

När jag såg er i Las Vegas, Anaheim och San Diego förra månaden lät ditt trumspel jättebra och du verkade vara den som är mest i form. Hur kommer det sig? Går du på gym?

- Ja, jag försöker att träna mycket, jag har ett gym i mitt hus och jag är också 27 år äldre än min fru (skratt) så det håller mig i form. Faktum är att det är vår andra bröllopsdag i morgon!

Du måste hälsa din fru Gigi från mig! Vi möttes både i Anaheim och San Diego.

- Ja, hon är ju delvis svenska, för Guds skull. Hon ser svensk ut och kan ju till och med prata lite svenska!

Den här frågan har du säkert fått tusen gånger förut. På en konsert i Columbus 1997 ersattes du av din trumtekniker Ed Kanon. Hur kändes det och vems beslut var det?

- Oh, det kändes och känns jättebra, han är fortfarande med mig, han har varit min trumtekniker de senaste 10 åren. Och tack gode Gud att han fanns där och kunde ta min plats den kvällen. För ingen annan trummis skulle klarat ut det. Han har varit omkring mig så länge och alltid bakom mig vid varje Kisskonsert, så han visste hur arrangemangen var gjorda. Jag vet inte annars var de skulle ha hittat en kille så snabbt som dessutom skulle kunna arrangemangen och låtarna. Men han gjorde det och i över två veckor efteråt kunde han knappt lyfta armarna! Efter det kunde han inte fatta hur jag klarar av två timmar där varenda kväll. Så det var väldigt coolt gjort och jag var väldigt stolt över honom.

Okej, låt oss ta några frågor om dig och bandet. Vilket är ditt bästa minne med Kiss? Från den gamla tiden och nu?

- Mitt bästa minne…? Som jag känner det nu måste det vara Tiger Stadium 1996, det var verkligen en rysare. Efter alla dessa år fanns det ca. 38.000 människor där, det var en känsla jag aldrig kommer att glömma. Det var som ett ”välkommen hem” och ”vi har saknat er”, det var en fantastisk känsla!

Och om man ser tillbaka på minnen från 1970-talet?

- Bra eller dåliga? (Skratt).

Bra.

- När vi fick vår första guldskiva, jag var verkligen stolt över den. Allt jag någonsin har velat göra är att spela musik och vara med i ett band, och om jag uppnådde det skulle det vara fantastiskt. Men jag trodde aldrig att jag skulle få en guldskiva en dag, och nu har jag så många att jag inte får upp dem på väggarna. Det var ett stort ögonblick.

Vilket är då dina sämsta minnen? Då och nu?

- Det var väl på slutet när vi började bråka mycket, vi kom inte överens och fungerade inte som ett band längre, vi var trötta på varandra, utbrända och tjänade en massa pengar. Det var verkligen en skitkass tid för mig och jag lämnade bandet. Jag tror att det är det värsta minnet.

Och från Reuniontiden, har du bara positiva minnen?

- Farewellturnén är den bästa, att kunna säga adjö och inte behöva se ut som feta gamla gubbar som stapplar över scenen. Vi lämnar åtminstone scenen med heder, värdighet och stolthet. Vi kan inte göra mer för våra fans och de förtjänar det. Den här turnén är till för att säga adjö till Kiss Army och våra fans, för att säga ”tack för åren ni har givit oss” och vi vill lämna er med den bästa showen vi kan prestera så att ni alltid kommer ihåg oss, och jag tycker att det känns underbart.

Har du några minnen från Sverige och Europaturnén 1976?

- Du vet att jag älskar svenska kvinnor, det slutade med att jag gifte mig med en (skratt) – det är ett bra minne. Men jag tycker att ert land är fantastiskt, människorna är underbara, jag tycker att er attityd är kanon – ni har alltid behandlat oss suveränt. Jag älskar Sverige, jag älskar svenskarna! Inte för att jag vill trycka ner tyskarna – men jag gillar Sverige bättre!

Så du kommer att besöka Sverige tillsammans med din fru då?

- Absolut, vi kommer att besöka Sverige, eller spela där!!!

Okej, wow!

- Jag kommer över med min jazzensemble!

Vilket år var det roligaste i Kiss?

- Mest kul? Vi har haft så mycket kul! Det fanns en tid när vi när vi uppträdde på en show i typ dragshowkläder, du vet olika dressar och peruker, jag tror att det var i San Fransisco. Men det var långt tillbaka på 1970-talet. Jag önskar att det fanns bilder på det.

Vilken är din absoluta favoritlåt med Kiss och varför?

- Favoritsång med Kiss? Jag skulle säga ”Beth”, men det gör jag inte! (Skratt). Jag vet inte, men jag har alltid gillat ”Strutter”. Paul skrev den och den har alltid påmint mig om en Rolling Stoneslåt. Jag har alltid gillat Stones och den påminner mig om deras typ av sound och vibe. När jag först spelade den gillade jag den med en gång och känner fortfarande starkt för den. Vi borde spela den, men det gör vi inte.

Vad tycker om att spela låtar från 1980-talet? Vem bestämde att ni skulle göra det? Hade du och Ace nåt att säga till om här?

- Vad menar du?

Ni spelar ”Heaven’s On Fire”, ”Lick It Up” och ”I Love It Loud”? Vilket ni gör mycket bra…!

- Jag har kul när jag spelar dem, för mig är det som nya låtar. Jag uppskattar mycket att spela ”I Love It Loud”, det är en verkligt rolig trumlåt, med mycket bas och virvelkagge och jag har till och med ändrat på den lite. Ja, faktiskt har jag ändrat på alla tre en del för att passa min stil… Så Ace gillar dem också! Vi har spelat de andra låtarna i nästan 30 år, de här tre låtarna är som helt nya för oss, så varje kväll när vi gör dem är det som första gången. Det känns faktiskt som en kick att spela dem. Dessutom så har vi spelat in dem till ”Alive 4”, när den plattan någonsin kommer ut…! Jag skulle gärna vilja ha ut den nu men det är en hel massa saker som händer.

Vad tycker du om det nya N64-dataspelet?

- Jag vet inte så mycket om det ännu. Just nu är det mest att gå upp ur sängen och dra iväg till nästa show. Jag har inte hunnit fundera så mycket på vår merchandise utan koncentrerar mig mest på att få till en bra show varje kväll.

Gillar du datorer annars?

- Nu gör jag det! P.g.a. att jag startar mitt skivbolag och ska spela in egen musik och allting är datastyrt försöker jag lära mig hur det fungerar. Jag köpte en Apple G4 som jag kopplar in i min studio hemma, jag bygger allt digitalt så att jag kan bränna min egen CD och lägga ut på min hemsida, jag håller också på att öppna upp en sajt på adressen www.petercriss.com och namnet på mitt skivbolag blir Catapult Records. Jag måste vara datakunnig och jag börjar äntligen att få kläm på det.

När är din sida online?

- Vi jobbar på det just nu, min advokat gick precis och vi talade om det. Det är ett stort projekt och vi vill göra det riktigt innan vi öppnar.

Jag har hört att Ace eventuellt ska göra reklam för Apple, känner du till det?

- Det stämmer säkert, det var han som fick mig att börja använda de burkarna så jag skulle inte bli förvånad.

Blir det en ny soloplatta för din del?

- Jag skriver en massa själv just nu, allt i från Frank Sinatrajazz till riktigt hård rock. För mig så finns det inga gränser jag vill gärna prova allt och ge ut alla sorters album.

Finns det någon chans att du kommer att jobba med Ace eller någon annan av Kissmedlemmarna igen?

- Jag kommer absolut att jobba med Ace om han vill att jag ska spela med honom.

Har du några planer på att arbeta med Mark Montague igen?

- Jag vet inte. Han var en bra basist. Jag träffade honom nyligen med sin son i Vegas, han kom för att träffa mig och han har alltid gett mig musik. Om vi snubblar på någonting bra så kommer vi säkert att jobba tillsammans igen.

Skulle du kunna tänka dig att göra en conventionturné med smink så att fansen fick träffa dig i en ”ickekonsert”-situation med smink?

- Jag vet inte, jag är tveksam. Den här turnén är nog slutet. Jag har en känsla av att vi säger adjö till scenen tillsammans. Jag tror inte att vi gör conventions i smink efter detta.

Och så en fråga jag verkligen måste ställa: Det har cirkulerat ett rykte i svensk massmedia den senaste veckan; kommer Kiss till Sverige och/eller Europa för några avskedskonserter?

- Inte vad jag vet än, vi har ytterligare 47 shower kvar att göra. Såvitt jag vet ska vi tydligen göra vår sista show på Madison Square Garden i New York City den 23 september. Men saker och ting förändras, jag vet att vi fått erbjudanden om att spela i Europa och dessutom i Japan och Australien. Till och med Afrika. Det är upp till bandet men vi vill först och främst avsluta det här i Amerika.

Det har varit slutsålt varenda gång ni spelat här hittills. Det spekuleras ju om att Paul inte kommer att hamna på Broadway förrän nästa år vilket lämnar utrymme för en avskedsturné även i Europa.

- Det finns det ju, så vem vet? Jag vet bara att det är tänkt att vara slut i september.

Jag har varit ett Kissfan sedan 1974 och blev besviken när du lämnade bandet 1980. Jag undrar varifrån du fick styrkan att strunta i drogerna och komma tillbaka till toppen?

- Som jag sa, jag fann Gud! Jag blev religiös, jag har en dotter från ett tidigare förhållande som är 19 år gammal och jag gifte mig med Gigi som inte tar droger och aldrig skulle få för sig att prova och som är emot dem. Och jag upptäckte att mina trummor är mycket, mycket viktigare för mig än att bli hög. Min musik är allting och under en tid gick jag vilse, det har hänt från Mick Jagger till Keith Richards. Det är inte något nytt inom rock n’ roll att folk ibland blir lite galna. Jag blev lite galen under 1970-talet, och mognade sedan och insåg att så här ska det inte vara.

Okej, Peter, tack för intervjun!

- Tack själv! Det var trevligt! Glöm inte att sända kopior av tidningen!

Tack ännu en gång och hälsa så mycket till din vackra fru Gigi från mig! Jag hoppas att vi får se dig i Sverige inom en snar framtid. Jag skickar en tidning inom 3 veckor.

Destroyer 7
Reporter Stefan Lundström
Kiss Army Sweden

På våren 1977 stod Kiss i mitt tycke på sin absoluta topp med originalsättningen, konserterna var konstant genialiska, ”Rock And Roll Over” var den nya underbara skivan efter den hyggliga men något överambitiösa ”Destroyer”, och Kiss skulle äntligen få besöka Japan.

Kiss 70-tal går att dela upp i några olika kategorier, i alla fall enligt min mening. 1973 till 1975 är den naiva/progressiva avdelningen, Kiss letade efter sin identitet med skivor som förvisso var bra men ofta väldigt splittrade, exempelvis så återfinns både ”Mainline” och ”Parasite” på samma skiva.

1975 till och med våren 1977 är min favoritavdelning, på väg mot superstjärnestatus körde Kiss över allt och alla med intensiva shower, låtarna gick i ett rasande tempo, solona hölls ganska korta och en spelglädje som aldrig senare kommit tillbaka återfanns på varje spelning.

Från sommaren 1977 till och med 1979 var sedan tiden då korthuset rasade samman, vissa började använda för mycket lustiga substanser, andra började gå ut med Cher. Superstjärnestatusen tog död på den tidigare spelglädjen, något inte minst den tämligen hemska Dynastyturnén 1979 bär vittnesmål om.

Kiss hade haft möjlighet att besöka Japan ända sedan 1975, vilket hindrats av Bill Aucoin som ville att de skulle vänta för att bygga upp förväntningarna till max.

Han fick rätt

Kiss landade i Japan och möttes av ett folk som fullkomligen törstade efter bandet, inte bara på flygplatsen eller hotellet, utan överallt!

Bill Aucoin hade dessutom gjort en smart grej. Av rädsla för att Kiss skulle tappa i popularitet i USA medan de var borta så fanns ett tiotal amerikanska journalister med på Japanturnén för att skriva och ta bilder så att hemmapubliken kunde vara lite delaktiga i detta stora äventyr. Ett otroligt smart drag eftersom detta bara spädde på myten att Kiss var världens största band (vilket de i och för sig var på väg att bli).

En deal med flygbolaget Pan-Am gjordes, där bolaget fick ensamrätt på att flyga Kiss och deras grejer, samt pressfolket mot att de skulle nämnas i artiklarna som skrevs, och detta gick så bra att Pan-Am gjorde i ordning ett flygplan med texten ”The Kiss Clipper” på nosen. Planet behöll sedan texten och användes även efter turnén för reguljära flygningar i ett par år.

Kiss anlände till Japan den 19 mars och hade bråda dagar framför sig. De hade en presskonferens den 21 mars men framförallt skulle de börja repetera på en ny scen! De fraktade inte över scenen de använt de senaste sex månaderna utan använde en helt ny scen, samma scen som för övrigt skulle användas under Love Gun- och Alive II-turnéerna, dock utan en del detaljer, exempelvis hissarna.

Kiss första Japanturné drog så igång i Osaka den 24 mars med dunder och brak. Jag skulle kunna skriva spaltmeter med allehanda positiva adjektiv som beskriver mina åsikter kring låtvalet, framförandet och bandets generella sound vid just denna turné, men jag avstår eftersom detta inte är någon grammatiklektion i svenska.

I stället gör jag en liten låt-för-låt-genomgång, vilket jag hoppas både den som hört någon av spelningarna och den som inte gjort det uppskattar.

Förbandet på Japanturnén var det inhemska bandet Bow Wow. Några rapporter om hur de lät eller mottogs av publiken har jag inte sett till. Vi kan väl för vänlighetens skull anta att det säkert gick jättebra för dem.

Kiss konsert inleds med ”Detroit Rock City”. Kanske världens bästa öppningslåt, det är den eller ”Deuce” i mina öron. En underbar upptempoversion av låten dessutom, medan Paul och gänget studsar, eller i Ace fall sakta dråsar, ner för de upplysta trapporna vid sidan av trumsetet.

Utan andningspaus fortsätter sedan giget med ”Take Me”, en låt som vid denna tidpunkt verkligen repats in efter att tidigare på turnén ha låtit lite slarvig. Störtskönt!

Härnäst följer ”Let Me Go, Rock n’ Roll” som efter Europaturnén 1976 kortades ner ifrån den långa Aliveversionen till en som snarare följer Hotter Than Hell-versionen. Hård och hänsynslös men i mina ögon ändå kanske den enda låten jag helst hade sett utbytt mot någon annan eftersom inget toppar den långa versionen.

Så följer en klassisk Paulpresentation av min absoluta livefavorit med Kiss, ”Ladies Room”. Versionen som levereras är den i särklass bästa, även om låten inte alls var oäven på senare (eller för den delen tidigare) turnéer. Så himla synd att denna inte fått vara med en enda gång sedan 1978. Tänk ”Ladies Room” på ”Animalize Live Uncensored” 1984, eller på Hot In The Shade-turnén 1990! Rys!

En pliktskyldig ”Firehouse” i speedmetalversion står på tur. Okej, kanske inte speedmetal, men det går fanimej undan! Eld blåses, sirener tjuter, kossor råmar och vi är fortfarande på en Kisskonsert.

Med sirenerna bakom oss fortsätter vi med en av kvällens tyngdpunkter (alltså konsertkvällens, jag skriver detta en söndagmorgon vid elvasnåret), ”Makin’ Love”. Bara feedbacken i början av låten kan ju få en fåntratt som mig att må som en prins. Om nu prinsar mår bra. För det gör jag i alla fall. När jag hör feedbacken alltså (fast även annars).

”I Want You” är den solklara efterföljaren och skall jag välja någon liveversion som skall kunna mäta sig med studioversionen så är det Japan 1977-versionen. Ingen av de senare versionerna har haft samma driv. Mumma!

När sedan ”Cold Gin” drar igång är det lätt att bli lite hemmablind. Eftersom jag personligen tycker att den enda riktigt bra versionen av denna tämligen uttjatade låt är studioversionen, så hade jag väl egentligen aldrig lyssnat speciellt noga på den på någon av konserterna jag hört. Men så fick jag in en bootleg ifrån 1976 som jag inte hört tidigare och ”tjoflöjt” sa Janne Vängman så satt ”Cold Gin” som en smäck.

Jag har därför omprövat mitt beslut lite grand till förmån för Rock And Roll Over-turnéns väldigt snabba och intensiva version, den är helt okej i mina öron. Ace solo som följer tillhör dessutom inte kategorin ”somna, somna, gäsp, gäsp” som på senare turnéer, framför allt 1996-2001. Här höll man solot kort och det vinner konserten på i längden.

”Do You Love Me” som sedan följer hade likt ”Take Me” repats in ordentligt, i exempelvis New York 770218 var det en slarvig version av en hygglig (men något överskattad) låt. I Japan är den transformerad till en riktig mördare!

Som solsken på smöret får vi efter detta lite Allsång på Skansen-vibbar i ”Nothin’ To Lose”, ytterligare en riktig klassiker som efter Japan 1977 endast luftats vid två ynka tillfällen, ”MTV Unplugged” samt Dodger Stadium 981031. Varför, varför, varför?

Gene spottar lite inälvor på publiken, återigen ett föredömligt kort solo utan flygövningar eller annat trams, och vips så är ”God Of Thunder” igång. En snabbare version än studioplattan, vilket jag tycker är fantastiskt bra.

En sak som jag och en bekant dryftade ganska ofta under Reunionturnén var låtarnas tempo, ”äntligen får vi låtarna i studioversionernas tempo” kunde vi i vår dåtida ignorans säga. Sådär i efterhand inser jag att jag hade skygglappar för öronen, skall jag lyssna på ”God Of Thunder” live idag vill jag höra en med driv och engagemang, och därför blir det en 1976/77-version. Det blev väldigt släpigt 1996/97 vilket jag idag inte tycker låter klokt.

Studioversionen är underbar i sitt tempo då den är tung och hänsynslöst elak, men live skall det fanimej vara bullrigt och bångstyrigt!

Trumsolot var det längsta av alla solona, men inte så att det stör. Dessutom var Peter på sin topp här varför solot aldrig blir ointressant. Fan vad det går undan emellanåt!

Konserten avslutas med en pliktskyldig ”Rock And Roll All Nite”, och här drar vi oss till minnes Kvitt eller dubbelt 1986 när Salme Oja svarade så fint på alla frågorna. SVT hade plockat fram en hel del mummaklipp i form av reklamfilmen för ”Hotter Than Hell”, just ”Rock And Roll All Nite” i Tokyo 1977 och lite annat.

Jag finner fortfarande en alldeles speciell känsla när jag ser just denna låten ifrån detta giget på video, precis som om någon liten del av mig vägrar släppa taget om det ”gamla Kissfanet” i mig. Eländes bakåtsträvare.

Första extranumret blir ”Shout It Out Loud”. Hej vad det går, men nog låter den som den alltid gjort, inget nytt under solen.

”Beth” däremot lät väldigt bra dessa sista gånger som Peter klarade av att sjunga i någorlunda takt och hyfsat rätt tonläge. Bara på Love Gun-turnén hade han tyvärr tappat detta och på Dynastyturnén 1979 är det fullkomligt olyssningsbart (Largo/Landover 79 någon?).

Bandet kommer ut och bockar varpå Paul får någon minut ensam under spotlighten. ”Black Diamond” avslutar spelningen, trumsetet åker upp, bomber smäller och japanerna kissar på sig (det sistnämda är dock ren spekulation ifrån min sida).

75 minuter har gått och publiken står kvar någon sekund och undrar vad som hände. En sådan fullständig urladdning ifrån Kiss sida måste ha lämnat både en och två personer med en tår i ögonvrån, och permanenta hörselskador.

Kiss i Japan 1977 var ett välregisserat ”organiserat kaos”-spektakel som inte lämnade vare sig bandet eller fansen oberörda. Peter besökte Pearlfabriken där trumseten tillverkas, allt inför kamerorna såklart. I Tokyo sålde Kiss ut alla fyra spelningarna på anrika Budokan Hall, något endast The Beatles lyckats med tidigare, året efter sålde de ut fem spelningar och slog således sitt eget och Beatlarnas rekord.

Varthän de gick så fanns det kameror och fans i släptåg, allt skulle arkiveras och rapporteras. Det smartaste PR-tricket någonsin? Kanske inte, men fanimej på tio-i-topp!

Så kommer vi till det jag som vanligt tycker är roligast – det arkiverade materialet. Jag börjar med att konstatera att det av någon outgrundlig anledning inte finns en enda sekund privatinspelad 8 mm-film med Kiss ifrån Japan 1977. Med andra band finns det mängder med privatfilmer, Beatles 1966 (coolt), Deep Purple 1973 och 1975, Rainbow 1976, 1977 och 1978, för att nämna några.

Men med Kiss finns det alltså nada, intet och nix. Detta är inte bara tråkigt, det är såklart ganska otroligt, med all sannolikhet ligger det en del rullar hos japanska Kissfans, men det är inget som cirkulerar bland traders. Ännu.

Nåväl, onto business. Fram till april i år fanns det inspelningar ifrån Osaka 29 mars, Tokyo 1 april, Tokyo 2 april (19:00-showen trodde vi alla) samt Tokyo 4 april. Vaddå ”fram till april i år” förresten? Den som läser får se. Vi börjar med klassikern, den nästintill ofattbart coola ”Takes Tokyo”.

Jag säger det igen, ”Takes Tokyo”. I denna vår tid där var man sätter sin egen titel på bootlegs så är just titeln av föga eller intet intresse, samma inspelning kan ha femtiotvå olika namn, en inspelning ifrån London 1980 kan heta både ”Egos At The Stake”, ”Live In London”, ”Setting Fire On London 1980″, ”Tjo vad det var livat i London i lördags” och så vidare i all förbannad evighet. Men förr, alltså innan den digitala revolutionen och när jag var ung, trycktes bootlegskivor på en annan plast som kallades vinyl.

Att trycka vinylbootlegs var inte var man förunnat utan sådant överlämnades ofta till minst sagt mindre nogräknade vinylpressare. Dessa kom i små upplagor (säkert för att det var snordyrt) och blev döpta till namn som fortfarande idag ger mig rysningar av välbehag längs hela ryggen.

I den svenska boken ”Still On Fire” som utkom 1989 fanns en bootlegdiskografi med titlar som ”Fried Alive”, ”Sneak Attack”, ”First Kiss In Long Island”, ”Fancy Fair” och just min stora favorit, ”Takes Tokyo”.

”Takes Tokyo” är en publikinspelning som håller förhållandevis god kvalitet. Inspelningen är ifrån den 1 april 1977 och är komplett. Den enda Fossmopastorn i denna Knutbybägare av glädje är att låtarna tyvärr är pressade i fel ordning, men inte ens detta får mig att fryna på näsan speciellt mycket.

Det är enkelt att med datorns hjälp idag rätta till detta och pressa på CD om man nu vill ta till sådana okristliga metoder. Själv skulle jag hellre bränna fingrarna av mig eller möjligtvis gå på en Anna Book-konsert än att göra om en vinylbootleg till CD. Hu!

Tokyogiget upptar tre av skivornas fyra sidor, den sista sidan är inspelad i Los Angeles 770827. Det hör väl till god ton att även nämna LP:n ”Mama We’re All Crazy Now” här, det är också Tokyo 1977 fast bara på en enkelskiva. Dessutom ligger Slades hit med samma namn som skivan med på ena sida. Denna skiva rankas som en av de svåraste bootlegskivorna och brukar betinga ett pris på en bra bit över 1 500 kronor.

Det är numera vida känt att Eddie Kramer fanns på plats i Japan för att spela in några av konserterna (kanske alla) i Tokyo för en exklusiv liveskiva som det var tänkt bara skulle släppas i Japan. Arbetstiteln på skivan var eventuellt ”Rock And Roll Party” (så påhittigt) och det gick så långt att den faktiskt blev mer eller mindre färdigmixad och allt, när Kiss plötsligt bestämde sig för att lägga den på is bredvid Ace champagneflaska och släppa en internationell liveskiva senare på året i form av ”Alive II”.

Lyckligtvis har den färdigmixade Japanskivan dock läckt ut, och vi tokdårar kan avnjuta en liveskiva med betydligt mer livekänsla än ”Alive II”. Dessutom visade det sig när denna bootleg kom ut att flertalet låtar på ”Alive II”, som enligt Kiss var inspelade i Los Angeles, faktiskt var inspelade i Japan. Låtvalet på den osläppta liveskivan ser ut enligt nedan.

Detroit Rock City / Take Me / Ladies Room / Do You Love Me / Makin’ Love / I Want You / God Of Thunder / Cold Gin / Beth / Shout It Out Loud / Rock And Roll All Nite (de olika solona är med i respektive låt fast i nedkortade versioner).

Som om inte detta vore nog så hade Bill Aucoin sett till att få NHK (det japanska SVT) att filma båda konserterna i Tokyo den 2 april. Denna film är en riktig klassiker, länge fanns den bara i en 50-minutersversion, men för några år sedan dök hela giget upp oklippt.

Ryktena gjorde gällande att det var kvällsshowen som var källan till denna eminenta film, men som intervjun med Bill Aucoin visar (se annan plats i tidningen) så är filmen ett hopklipp av båda konserterna.

Den kompletta versionen av filmen håller ”bara” bra kvalitet, däremot visade japansk TV en digitalt förbättrad version av 50-minutarn i våras, och den kopian är så sjujäkla kristallklar så det inte är klokt! Tänk om hela giget kunde komma ut i sådan kvalitet.

Utöver ”Takes Tokyo”, den osläppta liveskivan och filmen finns det sedan två publikinspelningar som inte blivit pressade på någon vinyl, och således inte har något namn. Detta gäller Osaka den 29 mars (den tredje och sista konserten i Osaka) samt Tokyo den 4 april (sista giget i Japan). Osaka håller helt okej kvalitet medan Tokyo är aningen sämre.

Så skriver vi april 2004 i almanackan, och jag skall få in en uppgraderad kopia på just Osaka den 29 mars. Glad i hågen (vad fan betyder det egentligen?) slänger jag skivan i CD-spelaren och noterar att ljudet är riktigt bra. Dessutom är det annorlunda mellansnack än på min tidigare kopia.

Jag börjar då minsann ana ugglor som får kläder och tar fram den gamla kopian för att börja jämföra. Den ”gamla” 29 mars-kopian bär rätt datum, Paul nämner att det är sista giget i Osaka vid några tillfällen, men var i hela Strömstad är då den ”nya” inspelningen gjord?

Efter noggranna efterforskningar visar det sig att detta är en helt ny och tidigare ocirkulerad inspelning som med all sannolikhet är inspelad i Osaka den 25 mars (detta är dock inte helt bekräftat). Ljudet är kanonbra, en av de bästa publikinspelningarna ifrån 70-talet, och konserten i sig är magnifik!

Att få äran att hitta en tidigare ocirkulerad och okänd inspelning ifrån min favoritturné hade jag aldrig ens i mina drömmar vågat hoppas på. Underbart!

Här förväntar de flesta sig säkert så en liten avslutning på denna krönika, men de fick minsann en hel drakbåtsfestival i näsan! Det blir ingen putslustig avslutning från mig denna gång, jag väljer i stället att låta några bevingade ord ifrån herr Stjärna avsluta denna lilla textresa till det lilla landet i öst.

För er som kan, släng nu igång valfritt Japan-1977-gig och läs allting en gång till. För er som inte har tillgång till sådana inspelningar, dra igång ”Alive II” – det är ändå ungefär samma inspelning.

Ifrån Kisstory: ”To say that we were kinda big in Japan is to say that the sun is kinda hot.” (Paul Stanley)

Mer info om bootleggs titta in här: www.kissbootlegged.com

Fakta Kiss Japan 1977

24/3 – Osaka: Kosei Nenkin Hall
25/3 – Osaka: Kosei Nenkin Hall
26/3 – Kyoto: Kyoto Kaikan
28/3 – Nagoya: Aichi-Ken Taiiku-Kan
29/3 – Osaka: Royal Festival Hall
30/3 – Fukuoka: Kyuden Taiiku-Kan
1/4 – Tokyo: Budokan Hall
2/4 – Tokyo: Budokan Hall (15.00)
2/4 – Tokyo: Budokan Hall (19.00)
4/4 – Tokyo: Budokan Hall

SETLIST

Detroit Rock City
Take Me
Let Me Go, Rock n’ Roll
Ladies Room
Firehouse
Makin’ Love
I Want You
Cold Gin / Ace – solo
Do You Love Me
Nothin’ To Lose
Gene – solo
God Of Thunder / Peter – solo
Rock And Roll All Nite
Shout It Out Loud
Beth
Black Diamond

Alex Bergdahl
Reporter/orakel
Kiss Army Sweden

Artikeln ur Destroyer 12.

Det är solig julimorgon och jag sitter här för att skriva ner mina tankar kring en valfri Kiss-skiva. ”Inte göra en sådan där vanlig recension”, bad Niklas mig, ”utan skriv på ditt sätt, det brukar bli ganska kul”. Jag har ingen aning om hur och var detta skall sluta, och knappt börja heller för den delen, men för att inte verka överdådig måste jag nog göra en kort presentation av mig själv.

Jag heter Alex Bergdahl, finns i Växjö (flyttat ifrån Helsingborg), 26 år gammal under vilka Kiss funnits med i 22 ½.

Jag anser att Kiss inte gjort någon riktig usel platta, t.o.m. när de är dåliga är de bättre än de flesta andra, MEN jag måste få nämna att jag anser att de sedan 2001 börjat köra namnet i botten med en massa tvivelaktiga projekt, dessutom kan jag inte alls acceptera att man tar in nya medlemmar och sätter på dem gamla medlemmars smink. Bara så läsaren vet var jag står. Men detta är en passus. Kiss var, och är, världens bästa band. No contest! Men nog om detta.

Vilken skiva skall jag skriva om då? Det finns egentligen bara en att börja med, den som startade allt för mig: ”Unmasked” från 1980. Något oförtjänt klassad som en pop-platta anser jag att den står ut som en av de mer välproducerade och välspelade skivorna världen sett. Må vara att den inte är särskilt ”tung”, och att antalet originalmedlemmar per låt är ganska lätträknade, men herre jestanes – låtarna! En av de få plattorna som innehåller idel hits, även om de rent försäljningsmässigt naturligtvis inte klassas som sådana.

Från början? Okej då.

Is That You?

Nä dra åt Ystad vilken kanonöppning! Paul sjunger sådär rått som han bara gjorde precis mellan 1980 och 1982 (med undantag för ”Love Gun”-skivan), riktig ”Nowhere To Run”-klass på sången.

Dessutom dyrkar jag Pauls falsett ifrån turnén, helt i stil med ”Take Me” på Love Gun-turnén. Har alltid undrat om Gerard McMahon (som skrev låten) gjort en egen version, och hur den i så fall låter. Men jag kanske inte vill veta?

Shandi

Well, vad säger man? Världens bästa låt? Ja, troligtvis. En perfekt låt. Släng alla ”Forever” och ”Beth” åt skogen och kräma på ”Shandi” på full fräs. Vi fick i Kissboxen reda på att det endast är Paul ifrån Kiss som är med, resten var roddare(!) och studiomusiker. Betyder det något? Om resultatet blivit dåligt, ja! Här? Nej. Detta är Pauls låt, och det är han som skall leda den. Sättet på vilket han sakta klättrar ner för skalan i versens sångslinga är fanimej fenomenalt.

Talk To Me

Ace hade vid denna tid verkligen blommat ut som låtskrivare, och fick många låtar även på denna skiva (tre, samma som på ”Dynasty”). Eftersom han i egenskap av, eh, galning (…), inte hade riktigt samma gränser som Paul och Gene blev dessutom texterna ibland både, eh, intressanta och framförallt komiska (mer om det senare).

”Talk To Me” är en riktig Aceklassiker, som av någon anledning glömdes bort omedelbart efter turnén 1980, för att inte återfinnas förrän 1994 på en av Ace otaliga klubbturnéer (och då i en ganska slarvig version). Synd, för den är både kul spelmässigt och melodimässigt. Solot är dessutom riktigt bra!

Dock kördes den faktiskt, återigen bara halvinspirerat, på Kissturnén 2001 i Australien/Japan.

Naked City

Genes inlägg i debatten om storstadslivet. Herregud vilken låt! Gene lyckas fånga en i det närmaste desperat stämning, visserligen musikmässigt men framförallt med sin nästan vädjande röst.

Jag skulle inte vilja höra nyinspelningar av många Kisslåtar, men tycker att bandet skulle gjort en nyinspelning av denna inför Creaturesinspelningarna 1982. Det hade varit kul att höra den med ”Rock And Roll Hell”-produktion, bara som en jämförelse. ”I’ve got a feeling I’m in trouble again” ifrån andra versen är troligen Genes vackraste sånginspelning någonsin.

What Makes The World Go ‘Round

Den enda låt på skivan jag tycker är lite anonym. Missförstå mig rätt, den är helt okej, men den sticker inte ut som någon superlåt, kanske för att den är omringad av just sådana på resten av plattan.

Det finns en kul ”hemmagjord” video till låten där man försökt (och lyckats i de flesta fall) passa ihop texten med Pauls rörelser så den skall se äkta ut. Bilden till videon är tagen ifrån den i Sydney 1980 TV-filmade konserten, och skulle kunna leda till att någon faktiskt tror att låten framförts live, men så är icke fallet.

Tomorrow

En Paulklassiker. Att den inte spelats live är för mig ett mysterium, den skulle lätt kunnat uppnå ”Shout It Out Loud”-klass om den bara fått en chans. Den är betydligt mer sing-along-vänlig än ”Is That You?” som man ju faktiskt körde.

Handklappningen är kul, och solot är klassiskt Ace (men skulle, tekniskt sett, kunna vara inspelat av Paul själv). En glad låt, som även denna blivit bortglömd av bandet.

Two Sides Of The Coin

Ace andra höjdare av totalt tre. Ganska kul att höra Ace söka den sanna kärleken, och inte bara engångsliggen, det är verkligen ingen text man förväntar sig av mannen bakom ”Rocket Ride”. Dessutom intressant med ett keyboardsolo, som backas upp av ett roligt komp.

Man undrar om det är Ace som skrivit och/eller framfört solot, i vilket fall han är mer bevandrad i sin musikalitet än jag trodde (samma fråga kan ställas kring ”Dolls” ifrån Frehley’s Comets första skiva, men det tar vi en annan gång).

She’s So European

Det här är verkligen en udda låt! Gene har sällan skrivit något så knepigt som detta riff. Hans låtar brukar kretsa kring det enkla (”Christine Sixteen”, ”Murder In High-Heels” och den hemska ”Boomerang” för att nämna några), men riffet, ämnet och hela låtens struktur är väldigt o-Gene tycker jag. Helt underbar!

Det står dessutom väldigt klart att Ace inte är inblandad i denna (åtminstone i solot), det är med all sannolikhet den femte medlemmen Bob Kulick som spelar. Tittar man på det klassiska Rock-Pop-framträdandet ifrån tysk TV 1980 ser man att Ace (liksom Eric Carr!) inte har någon särskild aning om hur låten går. De hade väl fått lyssna lite snabbt i logen innan eller så kan man tro…

Easy As It Seems

Paul Stanley goes funk! Och fy fabuland vad bra det blev. Detta är en av de mest bortglömda små smultronen i bandets hela katalog!

Jag hade lätt bytt ut vilken låt som helst i setlisten de kört när jag sett dem för att få höra just denna (och ”Shandi” visserligen). Låtens uppbyggnad bär vissa likheter med ”100 000 Years” (okej, långsökta sådana, men jag tycker de finns där), och sången är (som norrmannen skulle sagt) ”kjempegreit”!

Torpedo Girl

…och den tredje Aceklassikern är den i särklass coolaste! Wow! Basen, trummorna och det otroligt skumma gitarriffet gör detta till en absolut höjdare. Aldrig körd live med Kiss (jo, förresten, en pyttedel av låten framfördes i Melbourne 2001!) och det är för sorgligt.

Att en låt som denna skulle gå förlorad var synd tyckte jag förr, men det skulle ändras. ”Ack”, sade Ace och drog fram låten till sitt ypperliga medley han satte ihop 1992 (låtarna som ingick förändrades under turnéns gång, men ”Hard Times”, ”Speedin’ Back To My Baby”, ”She”och ”Wiped-Out” var några av höjdarna).

Det finns en textrad i andra versen som definierar hela Ace väsen, han svarar på sin egen fråga ”could this be a dream?” med det fantastiska, och väldigt Ace-iga ”I don’t know”. Lyssna på just det ”I don’t know” och försök förstå det, så har du kommit en bra bit på väg att förstå Ace (om det nu överhuvudtaget är möjligt).

You’re All That I Want

Genes första och hittills enda riktiga kärleksförklaringssång (soloskivan 1978 icke räknad), och det är ett gott försök.

Jag tycker att den är bra, och live var den ännu bättre (den kördes på första delen av turnén 1980, och finns förevigad på den ytterst eminenta bootleg-LP:n ”Egos At The Stake” i kanonkvalitet). En bra avslutning på skivan, men kanske (och det är bara kanske) hade ”Two Sides Of The Coin” passat bättre som avslutning.

Sådär ja, lite att fundera kring kanske. Jag tänkte dessutom, för den vetgiriga, dra fram lite halvintressanta fakta kring turnén till skivan. Inte jättemycket, men sådär så att det vattnas lite i munnen.

Detta blev den första världsturnén som inte innefattade USA. Man spelade ett enda gig i USA, New York den 25 juni 1980, för att introducera Eric Carr. Konserten framfördes på Palladium, som tidigare hade hetat Academy Of Music. Ringer det en klocka? Nyårsafton 1973? Diverse andra gig 73-74? Kiss var tillbaka på ruta ett, skulle man kanske kunna säga. Sedan blev det Europaturné, med en scen som var en betydligt nedbantad version av Dynastyturnéns jättebygge 1979.

Låtvalet inför turnén var åtminstone lite nytänkande, ”Cold Gin” och ”Strutter” plockades fram ur malpåsen där de legat de senaste fyra åren, ”I Was Made For Lovin’ You” och ”2 000 Man” överlevde ifrån ”Dynasty”. Sedan var det idel ”såna vi måste köra”, ”Detroit Rock City”, ”Black Diamond”, ”Firehouse” och så vidare. Från nya plattan var ”Is That You?” och ”Talk To Me” standard på hela turnén, ”You’re All That I Want” kördes i New York och fram till och med Englandsgigen på Europasvängen. ”Shandi” plockades fram på Australienturnén (den var en stor hit ”down under”!).

Inga av låtarna från ”Unmasked” överlevde dock när Kiss skulle tvätta bort pop-disco-stämpeln 1982, och de har (med några få undantag 1995 och 2001) varit borta sedan dess. Tänk om de kört ”Tomorrow” på återföreningsturnén 1996! Kunde blivit hur bra som helst.

Alex Bergdahl
Reporter
Kiss Army Sweden

Artikeln ur Destroyer 10.

Kiss första auktoriserade biografi påbörjades redan 1979, men först nu, 2003, får allmänheten ta del av den. David Leaf och Ken Sharp presenterar, ”Kiss: Behind The Mask”.

Efter återföreningen 1996 har tillgången på böcker som berör ämnet Kiss och dess omgivning ökat dramatiskt.

I första hand är det den inofficiella marknaden som fullständigt exploderat och gett oss mycket god läsning, bland annat i form av C.K. Lendts ”Kiss And Sell”, Gordon Gebert och Bobby McAdams ”Kiss And Tell”, Curt Gooch och Jeff Suhs uppslagsverk ”Kiss Alive Forever” samt Julian Gills otroligt detaljerade ”Kiss Album Focus”.

Men vad har egentligen Kiss själva presterat? Mycket lite, tyvärr. Ett otydligt svar som enklast kan förklaras med boken ”The Early Years”, en fotobok med otroligt tunn text av Gene Simmons och Paul Stanley. Mycket intressantare än så har det inte varit, fram tills nu.

David Leaf

David Leaf är mannen som 1979 skickades till Des Moines, Iowa, för att skriva om världens för tillfället största rockband. Han skickades på uppdrag av Kiss management, för att med hjälp av intervjuer skapa bandets auktoriserade biografi.

David arbetade som journalist i New York, och hade tidigare gjort liknande jobb åt Bee Gees och Brian Wilson.

Biografin färdigställdes och lämnades över till uppdragsgivaren, men i början 1980 fick David det dystra beskedet, boken kommer inte att publiceras. Utan att få någon egentlig anledning stoppade David undan manuskriptet, som sedermera glömdes bort.

Ken Sharp

Till skillnad från David har Ken Sharp länge varit en profil i Kisskretsar. Mest känd är han för sina djupa och intressanta intervjuer med bandet i tidningen Goldmine, samt arbetet med VH1-specialen ”Ultimate Albums: Kiss Alive!”. Ken och David träffades för ett antal år sedan genom gemensamma vänner. Ken hade ingen aning om att David skrivit ett en biografi om Kiss ett antal år tidigare, och blev genast intresserad av projektet.

Innehållet

Detta är upptakten till Kiss första auktoriserade biografi, ”Kiss: Behind The Mask”.

Boken är uppdelad i tre avdelningar, David Leafs biografi som berör åren fram till 1980, Ken Sharps fortsättning 1981-1996, samt en detaljerad genomgång av allt material Kiss har spelat in och släppt på skiva.

David Leafs biografi skrevs som sagt redan 1979, och publiceras orörd. Som titeln antyder fokuserar texten på människorna bakom sminket, men även bakom musiken. Öppet och avslappnat berättar medlemmarna själva om tiden som passerat, familjen, barndomen, sina drömmar och hur Kiss blev världens största rockband.

Jag vågar säga att något liknande som berör Kiss aldrig har publicerats. Framför allt barndomen behandlas mycket varsamt, och detaljrikedomen är hög.

Ken Sharps fortsättning är baserad på intervjuer med en mängd olika människor. Anekdoter från turnéledare, roadies och fotografer, varvas med kommentarer från nyckelpersoner som Bill Aucoin, Sean Delaney och Joyce Bogart. Bara denna uppsjö av människor är mycket imponerande.

Den avslutande delen, en uppräkning av allt Kiss inspelade material, komplett med kommentarer från bandmedlemmar och inblandade människor, är en enda stor guldgruva. Här avslöjas både det ena och det andra, och en hel del myter bekräftas. Dessutom introduceras en rad musiker som figurerat i Kisskatalogen. Några känner vi till sedan tidigare, exempelvis Dick Wagner och Alan Schwartzberg, andra inte.

Ytterligare ett plus bör nämnas. De flesta bilderna i boken är tidigare ej publicerade, och det är bilder med högt historiskt värde.

Sammanfattning

Har man då äntligen lyckats producera den ultimata boken om Kiss? Nej. Kommer den någonsin att produceras? Nej. Detta är dock det bästa försöket hittills, och boken är verkligen ett måste i varje dedikerat fans bokhylla. Bara David Leafs biografi står på egna ben, och är ensam värd bokens kostnad.

Till skillnad från många andra böcker om Kiss är ”Behind The Mask” både strukturerad och välskriven, och innehållet förser läsaren med lagom mycket information för att intresset ska hållas vid liv. Något negativt kan jag faktiskt inte komma på för tillfället.

Köp boken, sjunk likt en Teliaaktie ner i din favoritfåtölj och åtnjut boken som du åtnjuter en lagrad Glenfiddich på julaftonsmorgonen. ”Kiss: Behind The Mask” är räddaren.

Stefan Cedervall
Reporter
Kiss Army Sweden

Artikeln ur Destroyer 10.

Året var 1976. Ynglingen Tommy Månsson jobbade som affärsbiträde i skivaffären Julius platthandel i Lund. Stefan ”Julius” Malmström var en framgångsrik konsertarrangör och innehavare av södra Sveriges mest välsorterade skivbutik. Tommy pluggade i Lund och jobbade extra i affären och skötte ibland även delar av vaktverksamheten under konserterna. En dag så frågade Julius honom om han kunde tänka sig att åka över till Köpenhamn och möta upp ett band, vars namn och utseende fanns på skivhyllorna, där de omsattes med rasande fart. Bandets namn var Kiss. Tommy berättar.

Ja, Julius hade gott förtroende för mig så han kom fram och frågade om jag kunde hämta Kiss i Köpenhamn, och ta med mig en väska som innehöll pengar och kontrakt. Allt jag visste om Kiss var att de var sminkade i platåskor, och spelade ganska röjig hårdrock, så mina förväntningar var att träffa ett gäng musiker som var fullständigt galna och att det här kunde sluta hur som helst.

Jag kände också till myten att de aldrig visade sig osminkade, jag hade ju också sett skivomslagen, och sålde deras plattor i parti och minut.

Jag fick portföljen innehållande (tror jag) cirka 50 000 kronor i garantisumma och kontrakt. Denna kedjades med handklovar runt min handled. Så där var jag: långhårig och klädd i cowboystövlar och fastkedjad vid en portfölj.

Jag tog min VW ”bubbla” och körde till järnvägsstationen i Lund, där jag tog tåget till Malmö. Väl framme i Malmö åkte jag flygbåt till Köpenhamn, och sedan taxi till, vad jag kan minnas, Hotel Sheraton.

Vill minnas att när jag klev in i lobbyn så frågade jag efter Stefan Lundin, eller Blixten, från EMA. Jag väntade någon minut till de kom och kollade innehållet. Där var också en amerikan vars namn jag inte kommer ihåg. Jag förstod ganska snabbt att här var det inte tal om att hämta några eftersom det stod en buss utanför som var inhyrd av medarrangören (jag tror att det var) DKB, Dansk Konsert Byrå.

Efter några minuter så kommer det ut några killar från hissen, och jag kunde se att de var i rocksvängen, men visste inte om det var Kiss eftersom ingen visste hur de såg ut utan smink. Killen från EMA presenterade mig för en man som hette Gene Simmons, och då förstod jag att det var Kiss, men var samtidigt förvånad då jag hört att bandet aldrig visade sig utan makeup.

Vi gick väldigt snabbt ut i bussen, och efter cirka tio minuters körning så presenterade resten av bandet sig. Paul Stanley kändes väldigt social, Gene Simmons satt bredvid mig längst fram och pratade direkt, Ace Frehley kändes dimmig, pratade nästan ingenting, och Peter Criss var en försiktig typ, mest ointresserad.

- Vart ska vi nu? Undrade Gene, och jag berättade att vi skulle åka med färjan från Dragör till Limhamn i Malmö.

På färjan så gick vi alla upp i restaurangen och satte oss lite avsides med någon macka och öl. Gene drack mineralvatten.

När vi sedan närmade oss land så upptäckte vi att Ace saknades och ett stort pådrag drog igång! Efter några minuters letande hittade vi dock Ace irrandes omkring i sin egen värld på bildäck.

När vi sedan satt i bussen igen på väg till Lund frågade Gene hela tiden oerhört intresserad om färdvägen, vad man odlar här (svårt), med mera. Detta förvånade mig då jag i all min fördomsfullhet undrade hur en hårdrockskille kunde vara intresserad av sådant här?

När vi väl närmade oss Lund infann sig en viss spänning i bussen inför vad för arena som förväntades. Vi kom fram till Sparta/Olympen och körde in på nerfarten och stannade längst in, klev av och checkade av området med hjälp av humpers. Kiss kollade in arenan och gick tillbaka in i bussen där de sminkade sig i cirka två timmar, gjorde ett soundcheck i smink och gick sedan tillbaka till bussen där de stannade till cirka en timme innan spelningen, då de gick in i sin loge.

Jag var lite orolig för vilken publik det skulle vara innan konserten, men mina farhågor visade sig vara felaktiga, för att det var en oväntat lugn konsert. Inte alls så stökigt som när exempelvis Black Sabbath var där.

Intrycken från konserten är nog mest att Paul Stanley verkligen agerade som en sann ”bandleader”, och att Ace, trots sin dimmighet, var en oerhört skicklig gitarrist.

Efter spelningen så sade bandet hej då och klev svettiga och halvsminkade direkt på bussen på baksidan av arenan. Jag tror att de körde direkt till Köpenhamn.

Stefan Lundström
Reporter
Kiss Army Sweden

Artikeln ur Destroyer 10.

Jag hittade lite gamla, roliga bilder från inspelningen av Veronicas Strandrace i Holland 1984.

Kiss medverkade vid denna motortävling som ägde rum den 21 oktober, på en strand i Scheveningen, Holland. Det var väldigt kallt och det blåste hårda vindar på Atlantkusten.

Kiss anlände i morgonrockar över sina scenkläder, och dessa tog man inte av förrän TV-kamerorna sattes igång. Man spelade tre låtar playback. Dessa var ”Lick It Up”, ”Heaven’s On Fire” och ”I Love It Loud”, som senare visades i holländsk TV.

Inspelningen skedde klockan 14:00 på eftermiddagen, innan man skyndade iväg till flygplatsen för att flyga till Köpenhamn, där man skulle spela senare på kvällen.

En annan liten rolig notis från denna eftermiddag är att Bruce Kulicks bror Bob var och tittade. Han befann i Holland för att spela med Meat Loaf i samma veva.

Spellista:
Lick It Up
Heaven’s On Fire
I Love It Loud

Videos från Veronicas Strandrace 1984:

Niklas Olsson
Ordförande
Kiss Army Sweden

Artikeln ur Destroyer 10.

Spekulationerna drog igång samtidigt som nyheten om en kommande soloplatta såg dagens ljus. Paul har ju trots allt inte spelat in något solo sedan 1978, så hur skulle detta låta? Nu vet vi svaret och detta är mina reflektioner över ”Live to Win”.

Paul Stanley är en man som för det mesta förknippas med party, rock n’ roll och trallvänligt låtmaterial, så därför trodde säkert flera att den här plattan skulle följa samma mall. Paul har ju dock visat andra sidor av sig själv tidigare, exempelvis på ”Carnival of Souls – The Final Sessions”, så min tanke och förhoppning var att hans nya soloalster skulle vara något helt nytt och fräscht!

Helt allena har han dock inte varit i arbetet med plattan, utan har tagit hjälp av bland annat Desmond Child, Andreas Carlsson, Bruce Kulick, Tommy Denander och John ”5” Lowery. Detta må kännas som en salig påse blandat, men enligt min mening har han använt sig av helt rätt folk vid de rätta tillfällena.

Live to Win

Titelspåret får öppna plattan och fungerar bra som en kraftfull och rättfram öppning. Ett tungt och mörkt gitarriff driver denna ganska fartfyllda låt framåt, plus att synthmattor och andra effekter ger ett väldigt djup åt låten. Med detta arrangemang lägger han ribban mycket högt, och lovar oss en musikalisk resa genom en monsterproduktion.

Sången är väldigt energisk och det hörs på Paul att han hungrat efter att få spela in nytt. Segerkänsla finns i både text och sångstil, så redan här står det klart att Paul Stanley är tillbaka och lever för att vinna!

Lift

Spår nummer två är om möjligt snäppet tyngre än föregående. Riffet bygger mer på takt här och basen blir tydligare i den här typen av arrangemang. Små snygga gitarrlick ylar till lite klagande i bryggan innan refräng då och då, vilket höjer det hela ytterligare ett par pinnhål.

Även här ligger en hel del syntetiska effekter och tuggar i bakgrunden som snyggar till och när vi kommer fram till sticket kulminerar låten när ett mäktigt stråkarrangemang tonar in. Låten är dystert vacker och smått gotisk.

Paul använder sig inte direkt av sitt höga sångregister i låten, utan spelar mer på en allvarlig känsla och en ganska bedjande röst.

Wake Up Screaming

Här piggas melodin upp något jämfört med tidigare stycken. Melodin för mina tankar bakåt till sent 1980-tal, tycker att den har ganska mycket ”Hot in the Shade” över sig. Enbart positivt i mitt tycke, då jag anser att hans låtar på den plattan var mycket starka.

Trots att detta är en något mer lättsam låt så är han produktionen trogen, vilket gör låten väldigt mycket mäktigare än om den hade producerats av Kiss 1989.

Här sjungs det i en högre tonart än innan och visst känner vi igen det! Lite raspigare än tidigare, men väldigt kraftfullt och snyggt.

Everytime I See You Around

Inget Paul Stanley utan ballader – och vilken ballad sen! Börjar med vackert, akustiskt strängplockande för att sedan brista ut i ett tyngre arrangemang. Känslan av ballad stannar ändå kvar och denna tycker jag står sig lika gott som klassikerna ”Forever” och ”Every Time I Look At You”.

Det enda klagomålet jag har är på partiet med ”humm-mm”, stämman känns i vägen på något sätt.

Klassisk Paulsång för den här typen av låtar, det vill säga han låter lite väl glad i hågen för att sjunga om den förlorade kärleken.

Bulletproof

Vi bjuds tyvärr här på något intetsägande och entoniga verser, men det tunga pianot är genialiskt! Detta piano klingar ut tydligare i refrängen och kryddar melodin med mer sväng än den hade haft annars. Det som räddar låten är refrängen, som svänger rejält.

Det jag vill lyfta fram när det gäller sånginsatserna är den kvinnliga kören. Detta funkar klockrent som stämningshöjare och sveper över mig som en frisk fläkt. Paul leder fram sången på ett självsäkert vis och sångstilen känns igen sen tidigare år.

All About You

Introt kan vara något av det mest “icke-Paul” jag någonsin hört. Låten kräver några lyssningar innan den fastnar, men efter ett par chanser sitter den som den smäck till poppärla den är!

Låten drivs till en början av det syntetiska, men i refrängen öses det på med tyngre gitarr och högre oktaver. Det lite udda trumspelet övertygar inte helt och vissa syntheffekter känns smått malplacerade, men i övrigt funkar detta mycket bra.

Paul sjunger lite halvmystiskt och lugnt i verserna, men i refrängen tar han i ända från tårna och får väggarna att skaka!

Second to None

Dags för ytterligare en ballad, tycker inte att denna håller samma klass som den tidigare. Lite väl smörigt för min smak, men melodin är intressant och kommer med största sannolikhet att tilltala många. Ett plus i kanten för att mixa in kyrkklockor här och där, tyvärr räcker inte det för att rädda denna soppa.

Sången är dock väldigt fin och kommer helt till sin rätt i den här typen av låt. Lagom darrig och bedjande och fina stämmor bättrar på det hela.

It’s Not Me

Lite av en mellanlåt, inte dålig men inte heller toppen. Rak rocklåt med svängig och trallvänlig vers samt en refräng med bra ös i. Snyggt och finurligt gitarrspel gör att låten inte går helt förbi.

Standardsång för att komma från Paul och snygg stämsång på rätt ställen snyggar till.

Loving You Without You Now

Ett kortare intro med piano och stråkar öppnar denna ballad, snyggt och stilfullt. Melodin i denna softa låt fångar mitt intresse och har de rätta kvalitéerna en ballad behöver. Detta är helt klart ett skönt break från plattans hårda arrangemang i övrigt.

Sången pendlar mellan mjukt och hårt, vackert känslosamt i verserna och kraftigare i refrängerna. Paul är verkligen mästare på att ta i utan att förstöra känslan i den här typen av låtar och utnyttjar även här sin dynamik till fullo.

Where Angels Dare

Plattans avslutning är inget halvdant! Med denna låt ser han till att man minns plattan som kraftfull och genombra redan efter första lyssningen. Mäktigt och snyggt arrangemang som drivs av gitarrer och som flera gånger tidigare ligger där små effekter som klockrent höjer känslan för lyssnaren.

Låten är melodisk och tung på samma gång, något jag gillar skarpt! Paul sjunger här med en otrolig känsla, samma glädje och energi som i titelspåret. Kvinnlig stämsång och partier med ”call and respond” höjer detta till skyarna.

Hög och jämn kvalité

Man märker tydligt att det ligger mycket arbete bakom produktionen och inget är här lämnat åt slumpen. Plattan är jämn och håller samma höga kvalité rakt igenom utan att bli enformig. Förväntningarna har naturligtvis varit skyhöga på den här plattan, vilket samtidigt är oundvikligt, men min gissning är att endast ett fåtal fans kommer bli besvikna på Pauls soloalster.

Något som säkert många kommer att reagera på är plattans längd. Endast dryga halvtimmen lång, men och andra sidan är varenda minut njutbar. Inga dussinlåtar finnes och Paul har endast valt ut låtar i toppklass för att platsa på skivan. Hade han tagit med tre låtar till i utfyllnadssyfte, hade det plötsligt blivit smått ointressant och vissa frågetecken hade uppstått.

I skrivandets stund har Paul dragit ut på turné i USA för att promota albumet. Bandet som backar upp honom kallar sig till vardags för The House Band och har figurerat som just husband i den amerikanska TV-serien Rock Star. Dessa killar är oerhört begåvade och hanterar utan några problem de sololåtar och Kissklassiker som spelas under turnén.

Hade bandet bestått av Eric Singer, Bob Kulick och Chuck Garric hade det hela lätt känts något krystat och förlegat, men med nya förmågor bakom sig känns det helt klart att Paul Stanley är pånyttfödd och en soloartist att räkna med!

David Mide
Reporter
Kiss Army Sweden

Artikeln ur Destroyer 17.

Man kan nog lugnt påstå att en av de svåraste leksakerna från 70-talet med Kiss är radiobilen! Denna bil tillverkades 1979 i Hong Kong av företaget AHI.

Kissbilen är trådlös, vilket var relativt stort då, och var en av 26 olika modeller som företaget släppte detta år. Att bilen är så svår kan väl tänkas bero på att man inte sålde så många av den då Kiss popularitet började sjunka detta år, och tyvärr har nog en hel del gått sönder och kastats genom åren.

Bilen, som är en van, är röd med Destroyeromslaget på sidorna och Kisslogon på taket. Den kom i två olika boxar, som dock påminner om varandra och det skall väl tilläggas att båda är lika svåra att hitta, så börja inte leta efter en speciellt om ni inte redan har den andra. Man ska vara glad om man hittar en i alla fall.

Man gjorde reklam för bilen genom att säga att den hade hela tre olika funktioner. Den körde framåt, bakåt, och det gick att svänga med den! Ungarna idag skulle bara skratta åt detta!

Om du nu har cirka 1 000 dollar över (cirka 7 500 SEK) så kan vi rekommendera ett inköp av denna bil, ett måste i samlingen!

Niklas Olsson
Ordförande
Kiss Army Sweden

Artikeln ur Destroyer 12.

Så var det då äntligen dags för Sveriges första Kiss Convention. Som ni alla förmodligen vet så hålls ju dessa Kiss-mässor världen över med jämna mellanrum, speciellt i USA, där flera olika städer har sin årliga Kiss Convention.

De enda som tidigare hållits på dessa nordliga breddgrader är i Köpenhamn och Oslo, men nu hade turen även kommit till Stockholm, som nyligen var värd till den första årliga hyllningen.

Utsålt förstås!

Efter månader av noggranna förberedelser kunde Kiss Army Sweden slå upp portarna till det långt tidigare utsålda Kolingsborg, den 9:e december klockan fem på eftermiddagen. Givetvis var förväntningarna höga vid ett sådant här tillfälle, Kiss-fans förväntar sig endast det bästa!

Rickard och Niklas, också från Kiss Army International poserar glatt för fotografen.

Eftermiddagen började lite lugnt med försäljning av otaliga Kiss-prylar från handlare/fans som rest från hela Europa för att vara här. Man kunde köpa allt från plektrum och gitarrer till pussel och tuggummibilder, givetvis fanns även den kända Kisstory-boken där för alla som dittills inte varit tillräckligt övertygade om dess absoluta toppkvalité, den är defenitivt värd varje tusenlapp den kostar! Köööp!!

Nico från Kiss Army International hade åkt ända från Italien för att sälja KISS-prylar.

Den som ville kunde även mingla och ta ett foto tillsammans med ”Sikta mot stjärnorna´s” Axel Karlsson, som var speciellt inbjuden, i full Gene-dräkt och sminkning.

Storbildsvideo populärt inslag

Efter ett par timmars shoppande släcktes så ljuset i taket och kvällens konferencier Anders Tengner presenterade den första riktiga höjdpunkten för kvällen: en videoinspelning av en Kiss ”unplugged”-spelning från den 1 augusti 1995 i Pittsburgh, USA. Många gamla godingar fanns på repertoaren, t.ex. ”God Of Thunder” i country-version (!), ”Rock Bottom” och ”Strange Ways” med Eric på sång. Det var alltså inte MTV’s Unplugged som visades på den jättelika videoduken.

Kvällens första band äntrade så scenen cirka klockan halv nio. Det var Judas Priest-coverbandet Just As Priest från Göteborg, fullt utrustade med läder, nitar och diverse attiraljer à la JP anno 1983. De lät väldigt bra och fick bra respons från publiken.

Axel Karlsson från ”Sikta mot stjärnorna” var enväldig domare i bloddräggeltävlingen. Här tillsammans med de två finalisterna.

Snygg bloddrägling

Efter den showen kunde alla pusta ut ett tag innan det var dags för Kiss-tävlingen. Den började med att tio frivilliga från publiken kom upp på scenen och svarade på diverse frågor från Kiss-experten Anders Tengner. Efter flera utslagningar återstod endast två killar till finalen, som gick ut på att drägla blod så snyggt (?!) som möjligt. Alla deltagare fick priser som bestod av bl.a. videos, muggar, pussel, m.m. Och vinnaren fick ett handskrivet frågeformulär från Peter Criss, inte illa…

AB/CD gjorde ingen besviken

Band nummer två AB/CD äntrade scenen vid tiotiden. Ett väldigt skickligt band med flera kända svenska musiker. Denna kväll spelade de endast AC/DC låtar, och fick till ett ruskigt tung-gung emellanåt. Anledningen till varför man valde ett Judas Priest och ett AC/DC-band till förband är ju för att just de banden varit förband till Kiss på 70-talet.

Fr.v: Anders Tengner, Anders Ringman, den överlyckliga gitarrvinnaren från Danderyd och Johan Kihlberg.

Lycklig vinnare av Stanley-guran

Nästa punkt på dagordningen var den efterlängtade utlottningen av en Ibanez Iceman à la Paul Stanley-modell, personligen signerad av båda herrar Stanley och Simmons. Biljetter till utlottningen av denna dyrgrip fanns att köpa vid Kiss Army Sweden´s bord. Och de som verkligen ville ha en chans köpte på sig biljetter för flera hundra kronor (inklusive mig själv…)

Innan gitarrlotten drogs, så delades flera tröstpriser ut till dragna nummer, bestående av diverse godis, såsom kepsar, videos, m.m.

Spänningen var givetvis stor när lotten med stort ”L” drogs, alla ville vi ju gå hem med den där gitarren under armen. Men det kunde ju bara finnas en vinnare och det var förstås inte min lott som drogs… Ett stort grattis till dig som vann gitarren, du kan skatta dig väldigt lycklig!

Givetvis tog vi tillfället i akt och återskapade en klassisk KISS-bild.

Klassisk fotosession - igen!

Kvällen till ära hade en strippa hyrts in för en fotosession tillsammans med Kiss coverbandet Kiss Of Thunder. Fotosessionen (se bild här intill) hölls i samma anda som den klassiska Poster-affischen från 1975 där Kiss poserar med en naken tjej. (Håll utkik efter Kiss-reportage i Aktuell-Rapport nr 2/96, de var också där och fotade.)

”You wanted the best…”

Efter denna högst intressanta upplevelse, var det dags att ge sig av från logen och ut i folkmassan där ljuset redan släckts och publikens rop skallade högt. Ur högtalarna hördes Anders Tengner´s röst:

”You wanted the best and you´ve got the best, the hottest band in the land: KISS OF THUNDER!!!”

Borlänge-grabbarna klev på scenen, drog igång med ”Deuce” som första låt, och det både lät och kändes som ”Alive!”-plattan. Allting var som det var då: bomberna, röken, dräkterna, logon, allt stämde överens!

De rev av alla låtar från ”Alive!” fram till ”Black Diamond” med undantag för ”Nothin’ To Lose”, inklusive mellansnack, bloddräggel, eldsprutning, bomber, gitarrsolo och allt annat. Oturligt nog fungerade inte Ace’ rykande gitarr-trick på ”She”-solot. Trumsolot i ”100.000 Years” däremot, var av absolut högsta kvalité och jag tror inte Peter Criss kunde ha gjort det bättre själv! Efter ”Cold Gin” och ”Shout It Out Loud” tackade grabbarna för sig och gick av scenen. Men den extatiska publiken gav sig inte så lätt, utan ville ha mer. Och den blinkande Kiss-logon lovade att mer skulle komma.

Bomberna satt exakt

Kiss Of Thunder kom in igen och drog av extranumren ”Detroit Rock City”, ”Black Diamond” och ”Rock And Roll All Nite”, varav ”Black Diamond” var fenomenalt likt originalet på ”Alive!” Bomberna satt på exakt rätt ställen, det enda som möjligen saknades var det leveterande trumpodiet från Kiss’ glansdagar.

De gick av scenen igen, men fick snart återvända, på publikens begäran, för ännu några låtar till. Näst sist på dagens spelordning stod ”Shock Me”, som var extrainsatt för att Ace skulle få chansen att se om den rykande gitarren funkade under solot, men inte heller denna gång ville det sig, tyvärr. Sista låt blev ”Let Me Go, Rock n’ Roll”, en superb avslutning på denna, minst sagt underbara, konsert.

Kiss Of Thunder bästa coverbandet

De här Kiss-grabbarna från Borlänge, som egentligen heter Danne Barrling (Peter), Mackan Andersson(Gene), Matz Mattson (Paul) och Håkan Frisk (Ace), är helt utan tävlan det bästa Kiss-coverbandet jag har sett live. Det vi fick uppleva denna kväll var nog något av det närmaste man kan komma en Kiss-konsert av årgång 1975-76!

Det enda som återstod så här dags på kvällen var en och annan öl, som med lätthet slank ner efter den svettiga konserten. Också förstås efterfesten, men den bör man nog kanske inte ta upp här!

Mats Vassfjord
Reporter
Kiss Army Sweden

Artikel ur Destroyer 1.

Att få sparken från ett av världens största rockband skulle knäcka den bäste, men varken Bruce Kulick eller John Corabi däckade ner sig. De tog helt enkelt tag i det själva, bildade bandet Union, och nu släpps deras tredje album sedan starten 1998, The Blue Room.

Utan omsvep kan jag säga att The Blue Room vid en första lyssning inte spred några positiva vibbar i mitt huvud. Kanske var det den ovana känslan av att vakna upp i en turnébuss efter timmar av dålig sömn lutad mot ett fönster eller något annat obefintligt distraktionsmoment, men en sak är säker, skivan växer något enormt efter ett par lyssningar. Vid det här laget är jag totalt såld!

The Blue Room inleds med den punchiga ”Do Your Own Thing” (tillika den första singeln) som vittnar om ett delvis ösigare Union än vad vi fick höra på debutalbumet. Ett bastant packet rock n’ roll kryddas med ett vasst Kulick-solo i bästa Chuck Berry-anda (eller Dregen-anda för yngre läsare). ”Who Do You Think You Are” och ”Dead” är två spår som står ut med riktigt starka riff, något jag personligen saknade tidigare. Den förstnämnda spelades på bandets turné i Skandinavien förra året och är, liksom ”Everything’s Alright”, låtar man inte glömmer i första taget. Min kanske absoluta favoritlåt på albumet är ”I Wanna Be”, som bjuder på ett snyggt stråkarrangemang, ett genomarbetat solo och en riktigt bra text. Vad mer kan man begära?

Något så ovanligt som ett spår med Bruce Kulick på sång hittar vi också på skivan. Låten heter ”Dear Friend” och är skriven som en hyllning till Eric Carr. Personligen har jag lite svårt för Bruce som sångare, han saknar den karisma som utmärker vana vokalister. Ungefär samma uppfattning har jag för övrigt om Ace Frehley på den punkten. Nämnas bör dock att Bruce, trots sin korta erfarenhet, klarar uppgiften med bravur, och får bra backning av John i refrängen. Psykadeliska ”Do You Know My Name” och skivbolagsfavoriten ”Shine” ligger för mig snäppet under gräddan, men håller sig dock med marginal ovan den förrädiska ytan till utfyllnad.

I enkla termer kan man säga att bandet tagit ett steg tillbaka, men två steg framåt. Skivan bjuder på rakare rock med bibehållna melodiösa gitarrslingor och spännande stråkarrangemang. Musikaliskt sett har Bruce Kulick aldrig varit bättre. Hans gitarrspel är väldigt inspirerande, långt bortom det 80-tals debacle han lätt snurrade in på före vändningen med Kiss Revenge 1992. I vanlig ordning är jag också imponerad av John Corabis vokalistiska insats. Han var bra på Mötleyplattan 1994, bättre på Unions debutalbum, och ännu en snäpp vassare på The Blue Room. Brent Fitz och Jamie Hunting representerar båda en ytterst kompetent skara kompmusiker som vet hur man tar ett steg extra, utan att falla utanför ramarna och trilla ner i ett hav av egoistiska utsvävningar. Tillsammans bildar de fyra en stark sättning som verkligen verkar ha hittat varandra musikaliskt!

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att Union är det bästa band som bildats av en före detta KISS-medlem, bättre än Frehley’s Comet, Criss, Vinnie Vincent Invasion och White Tiger – med bred marginal! The Blue Room släpptes i Sverige av Playground den 22 februari.

Stefan Cedervall
Reporter
KISS Army Sweden

Artikel ur Destroyer 7

Gene Simmons i en öppenhjärtlig, annorlunda och personlig intervju signerad Anders Tengner juni 1999.

Det verkar som ni får frågor om samma ämnen i alla städer?

Nej, i Sverige får man frågor som, vem satte du på i går kväll, eller är det riktigt blod som du använder på scenen?, och frågor typ det.

Men är du inte själv ganska ansvarig för skapandet av den sortens rubriker?

Nej, jag sitter här och äter cornflakes och dricker kaffe och det första den förra reportern säger är, och det är inte bra eller dåligt det bara är: ok berätta om all sex, jag vet vad det är, det är som en flicka med stora tuttar, du vet, flickan kommer gående på gatan och hon har enorma bröstvårtor, då tänker vi genast på att ha sex, hon tänker kanske på cornflakes och kaffe? du vet, och det är bara en del av det. När jag möter en tjej som känner till KISS eller Gene Simmons det första hon säger, även innan hon säger att mitt namn är Olga eller någonting, är kan jag få se din tunga, alltså till och med innan hon säger vem hon är, det är en vacker dag, vill du ha lite cornflakes. Nej det är rakt på, precis som när jag möter en tjej med stora tuttar så ibland råkar jag säga hej hur mår dom?, Jag menar hur är det?. Det är bara en sån sak som händer.

Ok, så det är oundvikligt (skratt)?

Det är oundvikligt på ett sätt, och jag bryr mig inte. Det är en del av spelets regler, precis som brudar som får betalt en massa pengar på scen för att skaka på dom.

Är det svårt att komma på nya smarta svar när samma frågor dyker upp hela tiden.

Jag har aldrig låtsats vara smart, man försöker bara vara den man är. Jag tycker att det smartaste man kan vara är att vara ärlig, för när man är ärlig så blir folk ofta förvånade, du vet någon säger: vad tycker du om ABBA och de två tjejerna i ABBA?. Och om du verkligen säger vad du tycker, och du säger: jag har alltid velat sätta på båda två, samma natt. Och folk blir chockade, vad du egentligen gör är att du säger vad du egentligen tänker. eller som när en tjej blir intervjuad på tv: vad tycker du om President Clinton? Och hon svarar: jag skulle vilja suga av honom! Det är vad hon tänker på men om hon verkligen säger det så uppfattas det som chockerande och egentligen säger hon bara vad hon känner.

Ok, men han har ju faktiskt en böjelse för att prova det där.

Och det gör han rätt i, det är en av fördelarna med att vara president i USA. Jag vill ha en president som har sex, inte en som inte har sex. Han är en rock´n roll president han borde ha groupies

Jag tror inte att det var en sån stor skandal (syftar på lewinsky)

Det händer i kyrkor med präster och små barn inblandade. Det är chockerande!

Med kunskapen, och efter att ha gjort tusentals intervjuer hur skulle du i rollen som journalist skriva en historia om KISS. Hur skulle du närma dig ämnet KISS som ofta är dolt bakom allt sex , blod m.m.

Alla drömmar börjar med en tanke. Så jag skulle börja med att säga att när du var ett barn, vad hade du för drömmar, vad ville du bli?. Vissa skulle säga: jag ville bli en cowboy. Eller alla träd, hur stora dom än är så börjar det med ett frö, det är allt det handlar om. När var det första gången som du egentligen var helt medveten, du vet när du först föds så är du ett barn, sen blir du medveten om att du lever, har känslor jag vet vad jag vill bli. Det där är olika steg: jag är här och världen existerade innan jag föddes och den kommer att finnas efter jag har levt, och jag vill ha vissa saker i livet. Allting börjar med en känsla och en tanke, en god tanke, en ful tanke dom goda mänskorna och dom elaka människorna. Allting som vi blir kommer från dom första stora tankarna som du har. som när du för första gången tittar upp på stjärnorna och du säger jag önskar……

Så att när du gick in i den medvetna världen, så visste du att du skulle bli någon?

Utan minsta tvekan.

Är du rädd för något?

Självklart, jag är rädd för att dö, rädd för smärta, samma saker som du är. Men jag är beredd att gå längre i min rädsla, ända tills jag är tillfredställd. Jag är rädd för höjder t.ex., men jag är villig att flyga upp till lampriggen varje kväll för kicken som jag får när jag är däruppe. Privat så åker jag aldrig berg och dalbana för att jag är rädd för det. Men om där skulle vara en publik närvarande, så åker jag gärna med uppsträckta händer, för publiken är mitt stöd, min styrka!

Vet du var du kommer ifrån, vad som formade dig?, för det krävs mer än uppfostran för att forma en man.

Det börjar och slutar med iden att jag är en främling. Var jag än går så är jag alltid killen från det andra stället, jag vet att det började när jag för första gången kom till Amerika. För det första, jag är enda barnet, så jag listade aldrig ut dynamiken som finns mellan syskon, jag var alltid en ensamvarg. Det betyder inte att jag inte var populär eller att jag inte hade flickvänner och så, men iden med vänner familj m.m. var aldrig så viktigt för mig. Jag höll mig alltid för mig själv i mitt rum, så länge som jag hade mina grejor, jag brukade publicera fan magazines typ: SF, horror, jag publicerade dom, skrev dom, gjorde allting själv för att det fanns någon som tog emot dom, jag fick brev tillbaka som löd: Kära Gene ….., det var till mig, så det spelade ingen hur mycket arbete det var. Jag var beredd att gör allting för att få den belöningen, för att kunna säga till världen:

Jag finns, ignorera mig inte. Det är samma sak som när jag växte upp, Speciellt i New York finns det färgade barn som kom gående på gatan bärande på ghettoblasters och dom spelade otroligt högt och gjorde en massa människor förbannade. Vad dom ville säga var: Jag är här, ignorera mig inte!. Jag förstår det , det är det som hip-hop handlar om och vad gangstervärlden handlar om. Dom killarna vill inte vara så alltid , dom drömmer om hus, trädgård och att få sätta på så många brudar som möjligt. Vi vill alla ha samma sak, men dom kan inte få det på samma sätt som du kan få det för att du är vit, så dom gör allting för att du inte ska ignorera dom. Och det inkluderar brott. Det är precis som när televisionen gör alla till stjärnor, då finns det folk som försöker mörda presidenter och alla möjliga saker bara just för att innan dom dör inte ha blivit helt ignorerade. För alla vill bli någonting, vissa av oss skulle göra allting för att visa att vi är här. Berömdheten är belöningen.

Det påminner mig om när jag var 15 och startade min första KISS fan club, och jag fick brev från fans .Där folk tyckte att jag var en gud bara för att jag hade en KISS fan club.

Hur kändes det?

Det var fantastiskt!

Men även i skolan. Dom som hatade KISS visste att du var the man, så du fick uppmärksamhet även från dom som retades med dig!

Ja, jag blev någon, för att jag gjorde någonting!

Exakt, men dom andra som sa att det var fjantigt pratar fortfarande om dig, inte om dom andra!

Jag var ett tyst, blygt barn i skolan. Men det här gav mig mycket självförtroende. Mycket av det har att göra med att jag blev ett KISS fan. Hur byggde du ditt självförtroende för att du har nästan överdrivet självförtroende ibland?

Jag hade bara mig själv, det fanns ingen som jag kunde peka på och säga att jag vill vara som honom. Och det enda jag fick lära mig att göra fort var att överleva, för när jag först kom till Amerika……, först av allt så är jag enda barnet och det är ett enormt tryck på mig typ, varför pratar du så konstigt, och allt sånt du vet!. I Amerika kan du vinna stort och där är ett stort tryck att bli accepterad in I medelströmmen, förutom att det finns ingen medelström!, det är den svarta medelströmmen, den södra medelströmmen, västkust och östkust. Så var jag än går vad jag än gör så finns alltid känslan av att aldrig bli helt accepterad. Och ibland så är det ett bra bränsle, det gör att man jobbar hårdare och aldrig slutar.

Och nu har du jobbat hårt , mycket längre än vad du någonsin kunde tro dessutom I ett och samma band. Jag tror inte att du i dina vildaste drömmar kunde tro att du, i och för sig inte helt ensam skulle skapa ett varumärke som står I nästa samma klass som Coca-Cola.

Vi diskuterar att skapa en KISS-Cola!

Det tror jag helt säkert!, men du startade detta, du uppfann något som folk kommer att tala om i decennier. Har pengar alltid varit viktigt för dig?

Självklart!, det är viktigt för den fattigaste och för den rikaste, och rockstjärnor är dom största lögnarna av dom alla.

Men du har mer pengar nu än vad du någonsin kunde drömma om, mer pengar än vad du skulle kunna önska även om du hade fått tre önskningar som ung.

Jag vill ändå ha mer, så länge jag lever, man kan sluta när man ligger under 3 meter jord.

Vad ska du göra med alla pengar, du har dina drömhus, bilar och kvinnor, vad finns det kvar?

När du klättrar upp för ett berg så tror alla att när du bestigit berget så har du nått din topp, och att det är allt det är, men det är det inte, runt omkring finns det en massa andra berg , så det finns alltid något kvar.

Men du har ju varit på toppen av K2?

Det finns fortfarande andra berg kvar. Det kommer en film i augusti som heter Detroit rock city som jag producerar!

Har den blivit framflyttad, jag hörde att den skulle komma den 16 april.

Det har blivit ändrat för att test visningen visade att 84% tror att det kommer att bli en jättesuccé, 49-60% betyder att den kommer att gå bra, allt under 49% en flopp. Så bolaget tror sig ha en succe´ vilket innebär att dom kommer att ha trailers före Star wars och den kommer att visas mars-juni.

Hur handskas du med motgångar?

Jag jobbar hårdare än någonsin, för motgångar dödar dig inte utan gör dig starkare.

Skivbolaget Simmons records, skådespelarkarriären…..

Jag ser allt det där som framgångar, det är det intressanta, för att allt du gör/genomför är sin egen succe´, jag ser aldrig på det som negativt utan som positivt, Jag ville ha ett skivbolag , jag fick ett skivbolag.

Jag ville bli filmskådespelare, och jag blev det. Jag gillar Neil Bogart, jag producerar en Neil Bogart film på Paramount pictures …. Så allting jag vill göra, gör jag. Hur bra jag gör det är en kombination av tur och hårt arbete. Så skivbolaget Simmons records var en braksucce, jag gjorde det på mitt sätt, ensam, jag förhandlade fram dealen, jag fick i gång det. Vi kommer inte att stå och falla över två releaser varav den första gick OK.

Låt oss gå tillbaka till KISS, ärligt talat jag blev besviken när ni tog bort ”Nothing to lose” och ”She” ur låtlistan, två låtar som jag känner att många KISS fans hoppats få höra

Vårt största problem som alltid är, vems låtlista är det vi ska spela?, om det är fansens så måste det bli alla KISSfans för att vi får ” feedback” hur låtarna fungerar och vi försöker att skaffa oss en översikt av reaktionerna. Det handlar inte om att jag vill eller inte vill sjunga ”rock´n roll all nite” igen, utan det handlar om ifall någon vill höra den. Så vi testar ett stort antal låtar inför varje turne´ och dom som blir kvar överlever. I Amerika spelade vi ”I was made for loving you” men den var inte populär så vi tog bort den. Vad det gäller ”she” och ”nothing to lose” så varierar det mellan vilken typ av fan du frågar. Vissa fans vill höra bara gamla låtar, men om jag bara lyssnar på honom/henne så kanske det inte representerar alla biljettköpares åsikter. Så den andra frågan är: vilka är i publiken? Var dom där 1974?

Nej men dom var där förra året, och dom såg Reunion showen och dom såg den efterföljande turnen!

Många var där för första gången, jag tror inte att alla kommer tillbaka för att se bandet igen

Men jag tror att majoriteten har sett KISS förut!!

Jag instämmer med att majoriteten har gjort det, men en överväldigande majoritet, nej. För varje kille som sett bandet förr, när han tar med en tjej så är det första gången som hon ser KISS.

Jag skulle vilja ha en låtlista typ den ni hade under ”Unplugged” där ni spelade många överraskande låtar!

Vi gjorde precis vad vi kände för, du vet, alla KISS fans som var där visste allting, det var kärntruppen av KISS fans. Publiken normalt är en generell publik.

Men dom betalar pengar för att se KISS, så dom måste I alla fall ha ett visst intresse av KISS.

Dom vill ha hitsen. Jag är en stor fan av många band, Rolling stones t.ex. men jag vill inte höra en udda låt, som om dom bara skulle spela material från deras senaste studioalbum, det skulle jag inte vilja höra. Jag vill höra ”Satisfaction” m.m.

Men om jag ser låtlistan nu, så är den nästan identisk med listan från förra turnen, den enda låten som är ny är ”Let me go rock´n roll” och självklart de nya låtarna från ”psycho circus”, men ni har så många klassiker så man tycker att ni kunde variera listan lite

Vi försöker, vi gjorde ”watching you” tidigare, men man måste diskutera det med sina vänner, och jag slår vad om att du och dina vänner skulle inte kunna enas om en om en låtlista. Och om inte ni skulle kunna enas om en lista hur ska vi då kunna göra er alla nöjda?

Men är det inte lite ”safe” att bara spela dom här låtarna?

Jo, men det finns många som köpt den nya plattan och fortfarande inte kan ”Within” eller ”Into the void” dom hör låtarna och känner igen dom, men dom har inte samma inverkan som låtar som man kanske har levt med i 5-10-15 års tid. För man måste utveckla känslor för låtarna. ”Nothing to lose” brukade vara en av favoritlåtarna…

En av mina favoritlåtar!

Men du vet, tiderna förändras och vi har genomlevt perioder med rakblad i ögonen, new romance, trash och grunge, kackerlackor överlever allting. Såna är vi, älska oss, hata oss vi kommer att överleva er alla.

Vi behöver inte vara dom bästa, största, vackraste eller starkaste kackerlackorna, överlevnaden är den största belöningen.

Reflektioner från den nya plattan. ”psycho circus” har några fantastiska låtar, men den låter inte som klassiska KISS som jag tror många hade förväntat sig. Speciellt eftersom ni har dom klassiska ”Destroyer” dräkterna allting ser ut som klassiska KISS men låter inte så.

Även om dom senare KISS plattorna är bättre så är det du som har förändrats, inte KISS. Flickor har inte förändrats, det kanske till och med är så att flickorna har blivit bättre och mer spännande. Men du har förändrats dramatiskt, du kan aldrig tävla mot det förflutna. Men det är intressant ändå för att den överväldigande reaktionen är att det låter som exakt som ”Destroyer”, och det är faktiskt vad jag var rädd för, att ”within” skulle bli den nya ”God of thunder och ”psycho circus”, ”Detroit rock city”

Det låter som att du hade förutspått min fråga.

Jag är inte ens säker på att jag vet vad jag pratar om. Mitt problem är att jag älskar att höra min egen röst, jag bara älskar den , jag vill bara prata och prata…….jag säger så kloka saker. Paul förstår det bäst han säger att han ska bygga en sak, en mikrofon med inbyggd spotlight, tv-skärm och kamera så kan jag göra min egen show hela dagarna och prata och prata….alltid mitt i spotlightsljuset.

Vad jag saknar på Psycho circus” är det enkla soundet som ni brukade ha , som faktiskt försvann efter ”destroyer”, enkelheten i musiken.

Förmodligen är problemet att man blir bättre, lär sig spela instrumenten bättre, då försvinner enkelheten I musiken ett problem som artister alltid pratar om, att få behålla det där orepeterade soundet.

Det är som när barn sitter och ritar, dom ritar utan former och dom är inte intresserade av form eller innehåll utan dom bara uttrycker sig själva. Det är någonting som man aldrig får tillbaka. Det innebär inte att du inte kan ha ett bra sound, men känslan av oskyldighet är för alltid borta. Du kan sträva efter att få tillbaka den. Så när en 15 åring köper ”Psycho circus” så är det en känsla av oskyldighet för dom, den kommer inte från oss utan från dom själva, vi vet för mycket det är som under 80 talet, för många miljoner så är ”Crazy nights” den första KISS låt som dom hört, för mig låter det inte som KISS överhuvudtaget, men det gör det för dom.

Det var länge sedan man såg en låt skriven av Simmons/Stanley!

Det där är bara fantasi, som när din pappa brukade säga här kommer jultomten nerför skorstenen, det är bara fantasi. där har aldrig varit ett tillfälle där vi satt ner tillsammans och skrev en hel låt, co-writing processen, till och med Lennon/McCartney är ett alster av folks fantasi.

Man ser båda namnen och folk ser bara resultatet. Verkligheten är att Lennon skrev en sång själv, och McCartney skrev en, se satte dom sig ner och så sa Lennon jag gillar bara dina verser och McCartney sa jag gillar bara dina refränger, ok, vi provar att sätta ihop dom , det var så dom gjorde. Och ibland var det låtar som t.ex. ”Yesterday” som är skriven enbart av Mcartney, inte en smula av Lennon på den, han deltar inte ens på den , och ändå så står det Lennon/Mcartney på den. Likadant med KISS det står Ace Frehley på ”Cold gin” och ”Into th void”, jag skrev refräng idén, och Paul kom på verserna, men det står ändå Ace Frehley.

Så det är ”business”

Nej det är det inte, det finns tillräckligt med pengar till allihopa. Det står ”Firehouse” Paul Stanley, ”Black diamond” Paul Stanley. Black diamond var min titel och mina riff, Paul skrev texterna , verserna och så vidare. Jag kände att det mesta av det kom från honom även om det var min titel och mina riff. ”Firehouse” han skrev texten och melodin, riffen kommer från mig. Så det är för enkelt att säga var är Stanley/Simmons låtarna.

Rock`n roll all nite vi satt inte i samma rum tillsammans, jag skrev en hel sång som hette ”drive me wild” du vet, ”you drive me wild, you drive me crazy”, Paul kom på refrängen ”I wanna rock`n roll all nite”, och han sa jag har ingen låt som den här refrängen passar till, och jag sa skulle den inte kunna passa in här!, och så blev det en låt. Folk tror att vi sitter tillsammans och skriver, men det har aldrig hänt. Det är samma sak som när folk tror att vi alltid spelar våra egna instrument på skivorna, även det är en fantasi och det inkluderar även band som Hendrix, Beatles och Rolling stones. T.ex. när du ser Ringo spela trummor!, han spelade inte på allting, ibland så spelade Lennon gitarr, ibland spelade Mcartney gitarr. Jag har spelat gitarr i Kiss ibland, och ibland så spelar andra bas inklusive Eric Carr!! Det finns inga regler, men folk vill gärna tro det för att det är enklare att förstå. Men ibland så berättar man inte allting för alla, för en del av det roliga är fantasin.

Som när du berättar för en flicka, att du är den enda för mig, eller så säger man , jag har hundratals flickvänner som jag tycker är otroliga och du är en av dem, det är ju den absoluta sanningen, Nej hon vill höra att hon är den enda, ok, fantasi är underbart.

Intervjun är gjord av Anders Tengner på Grand Hotel i Stockholm under KISS Sverigebesök i Mars. Översatt och fritt redigerad efter bandinspelning av Stefan Lundström.

Anders Tengner
Reporter
KISS Army Sweden

Artikel ur Destroyer 6

Under 1999 dök ett flertal böcker med KISS som förtecken upp – en av dem berättar historien om Andre Augustine, säkerhetsansvarig på flera större KISS-turnéer.

Tillsammans med författaren Mark Rodgers får vi följa med bakom kulisserna till några av världens främsta rap- och rockakter.

Vad många inte vet är att Andre började sin karriär inom professionell amerikansk fotboll. Han fick erbjudanden från Oakland Raiders, Miami Dolphins samt New York Jets, och valde att satsa på Jets. Dessvärre visade det sig att Andre fick konkurrens i försvaret av kanske världens bästa sättning, bestående av Mark Gastineau, Joe Klecko, Abdul Salaam och Marty Lyons. 1985 tröttnade han på politiken inom sporten, och flyttade hem till Kalifornien och Los Angeles igen.

Väl på hemmaplan träffade han Pete Kranzke som drev företaget Contemporary Services Corporation, specialiserat på säkerhet och organisation vid större folksamlingar, exempelvis konserter. På den vägen fick Andre sitt första uppdrag inom branschen, på Run D.M.C. och Beastie Boys gemensamma Together Forever turné.

Detta blev upptakten till en synnerligen framgångsrik karriär inom den lynniga, och många gånger korrupta, musikbranschen. Bara några år efter sitt första uppdrag blev Andres ansvarsområde större och han fick nöjet att arbeta med artister som George Thorogood, Bon Jovi, Prince, Aerosmith – och givetvis KISS. Hans imponerande meritlista innefattar både arbete som säkerhetsansvarig (security director), turnéledare (road manager) och personlig livvakt.

En relativt stor del av boken behandlar KISS, och de tre stora turnéer han genomförde med bandet. Först och främst Revengeturnén 1992, senare Conventionturnén 1995, och slutligen den stora återföreningsrundan – Alive/Worldwide ‘96-’97.

Han bjuder på roliga anekdoter och delar med sig av livet bakom fasaden. Det är stundtals riktigt intressant – även om något direkt shockmoment aldrig infinner sig. Personliga favoriter inkluderar hans något tvivelaktiga uppdrag som Gene Simmons personliga assistent inom kvinnliga erövringar (en tjänst som Paul Stanley aldrig uppskattade!) och berättelsen om vad som egenligen hände i Columbus, när Peter Criss under en konsert ersattes av sin trumtekniker Eddie Kanon.

Utöver turnéanekdoter berättar Andre också en hel del om sina personliga relationer med artisterna. Boken innehåller dessutom ett digert faktaunderlag. Efter att ha läst boken vet man plötsligt vilka Jam Master Jay och Eazy-E var, men också svårigheterna med att åka på turné i öststaterna, galna fans i Sydamerika – och hur man uppför sig när man kommer in i ett tält fullt av halvnakna tjejer och en och annan Beastie Boy…!

Även om boken inte till 100 procent berör KISS, så är den väl värd att läsa. Kanske kunde man sparat in på faktabiten, men å andra sidan så är den viktig för att senare kunna förstå alla komplikationer som uppstår mellan artister, management och promoters.

Avrundningen är därför given, vill man veta vem som döljer sig bakom namnet Buck Ram, är denna bok ett måste!

Stefan Cedervall
Reporter
KISS Army Sweden

Artikel ur Destroyer 7

Ace Frehleys skivbolag passade på att släppa ännu en samlingsplatta med ett ax-plock av Ace låtar som vi alla säkert har hört tidigare. Men den här plattan innehåller också en del tunga live versioner som skivbolaget haft undangömt i arkivet. Här berättar bassisten och producenten John Regan själv om låtarna på plattan.

ONE PLUS ONE
Written by: Anton Fig / Phil Galdston

När jag letade igenom Megaforce arkiv så hittade jag den här låten. Den är inspelad under en ”FREHLEY`S COMET” session 1986. Om sanningen ska fram så hade jag glömt bort den här låten helt, men när vi satte på tapen och tryckte på play så kom allt tillbaka. Låten är väl lite kommersiell men kom ihåg att det här var 1986. Men ändå, när Ace sjunger och vräker på sin Les Paul då rockar det rätt bra ändå… And it`s rare!!!

GIVE IT TO ME ANYWAY
Written by: Ace Frehley / Arthur Stead /Richie Scarlet

Även den här låten grävde vi fram i arkivet. Den skrevs under den tidigaste delen av Frehley`s Comet runt `84-`85, den har alltid varit en av mina favoriter. Den här versionen är inspelad `89 under inspelningen av ”TROUBLE WALKIN”. Anton`s unika trumspel står verkligen ut på den här låten liksom Richie`s passionerade sånginsatts. Kolla in dom duelerande solona… Richie till vänster och Ace till höger! Turn it up loud…

DO YA
Written by: Jeff Lynne

Den här kommer från ”TROUBLE WALKIN”… Ace var inte helt övertygad om att spela in den här men jag tror att ni håller med mig om att Ace gjorde ett fantastiskt jobb. Den klarar sig bra i jämförelse med ELO`s orginal version. Det finns även en bra video till den här.

IT`S OVER NOW
Written by: Tod Howarth

Tod Howarth skrev denna fantastiska ballad som vi spelade in till plattan ”SECOND SIGHTING”. Även denna finns på videon ”LIVE + 4”.

SHOT FULL OF ROCK
Written By: Ace Frehley / Richie Scarlet

The ”Emperor of rock”… Mr. Richie Scarlet tar kontrollen i den här låten. När det gäller Richie så är det alltid rock & roll till 100%. Kolla även in den stjärnspäckade kören så hör du säkert Peter Criss stämma, han kom förbi studion och lånade ut sin talang och gav hela plattan ”TROUBLE WALKIN” skjysta vibbar. Även Sebastian Bach, Dave och Rachel från SKID ROW körar på låten. Vad mer kan jag säga?

STRANGER IN A STRANGE LAND
Written by: Ace Frehley

Anton Fig flög in med bara ett par dagars varsel för att hjälpa oss med detta gig i Chicago. Absolut ett av mina favorit gig med ”FREHLEY`S COMET”… Vad mer kan en bassist önska sig… Great town, great audience and Anton on the skins. Skulle inte ha nått emot att göra om det någon dag. Studio versionen hittar man på första plattan ”FREHLEY`S COMET”.

SEPARATE
Written by: Ace Frehley / John Regan

Den här live versionen från Hammersmith Odeon i London är lite intressant därför att det var första gången vi framförde låten live och vi hade knappt repat låten. Så man vet aldrig vad som kan hända! Lyckligtvis så gick allt vägen. Studio versionen finns på ”SECOND SIGHTING”.

NEW YORK GROOVE
Written by: Russ Ballard

Ace`s signatur… Den här var en stor hit från Ace första solo platta 1978. Det var under inspelningen av den här som Ace mötte en av dom största trummisarna i världen… våran gode vän Anton Fig. Alltid älskad av publiken, inget annorlunda även denna kväll. Om du blundar så ser du säkert Ace lysande gitarr som blinkar i takt med trummorna.

ROCK SOLDIERS
Written by: Ace Frehley / Chip Taylor

Om det skulle finnas ett pris för ”Best Public Service Announcement” i rock kategorin så skulle den här låten vinna direkt. Skriven av Ace tillsammans med den legendariska låt skrivaren Chip Taylor (WILD THING). Den här låten handlar om Ace personliga tragedier och triumfer. Det var alltid trevligt när fans kom fram efter showen och berättade att just den här låten hade hjälpt dom till det bättre i livet. Kunde Ace så kunde dom…

REMEMBER ME
Written By: Carter Cathcart / Ace Frehley

”LIVE” från klubben Remulac…in France! Oh yes, Det är den gamla Frehley humorn som bubblar till ytan än en gång. Ännu en av mina favoriter att spela både live och i studio. There is some SERIOUS guitar playing going on here folks!

FRACTURED TOO
Written by: John Regan / Ace Frehley

FRACTURED III
Written by: John Regan / Ace Frehley

Och varför är dom här 2 låtarna med? Jo… Enligt en undersökning på Internet där man frågat fans om deras absoluta favorit låtar med Ace. Och svaret blev… ”FRACTURED MIRROR 1,2 & 3. Där ser man… Hoppas att ni gillar plattan lika mycket som jag gör… Enjoy…

John Regan
Reporter
KISS Army Sweden

Artikel ur Destroyer 4

Kiss har som bekant alltid brutit mot trender… Nu har killarna verkligen gjort det igen! Första gången jag satt i ”tapen” kom chocken; Kiss goes 90-tal jävlar!

När man lyssnar på öppningsspåret ”Hate (Is What I Am)” kan man knappast föreställa sig att det är samma band som en gång i tiden sjöng saker som ”Crazy, Crazy Nights” eller ”Tears Are Falling”, vilket dock måste understrykas att jag fortfarande älskar. Nu är killarna förbannade och så jävla arga att man blåser rätt in i väggen av feta monsterriff, det ena efter det andra.Att Eric Singer och Bruce Kulick äntligen har fattat tag i låtskrivandet råder det inget tvivel om, synd bara att det inte skett tidigare. Gene sjunger med en enorm pondus och bevisar en gång för alla att han är ”The God Of Thunder”.

Efter denna orgie av ondska är det dags för en Paul låt (vilket man lätt förutspår ska vara hitigare). ”Rain” går igång i ett segt tungt ”Sabbath-tempo”, vilket ställer till med kaos i mitt huvud. Stanley har gjort det! tänker jag inom mig. Kiss-fansens stjärngosse har tagit av sig strutmössan och levererar en blytung låt som tyvärr är lite för seg för min smak.

Däremot följs den av gott sällskap och känns då lite som ett förband till huvudattraktionen som i detta fallet är ”Tell Me”. I ”Tell Me” drar Kiss lite åt Soundgarden och Alice In Chains-hållet men gör det med sådan Ö-V-E-R-T-Y-G-E-L-S-E att de båda banden bleknar i jämförelse. Stanley sjunger jävligt frånvarande på versen men när refrängen brakar loss har ordet dynamik fått en ny betydelse, en kanon låt helt enkelt.

Många av Er läsare har säkert Wicked Lester-plattan hemma. ”Childhood’s End” får mig faktiskt att tänka på de gamla halvflummiga låtar som ”Wicked” spelade, dock med en stor portion attityd och mastodont sound. Med jättekörer i slutet av låten sätter det fyr på stubinen inför kommande dynamitlåtar.

Nu har vi kommit till ”Paul

Stanley’s Head Quarters”, dvs en ballad!!! ”I Will Be There” är enligt min smak Stan’s pampigaste ballad någonsin. Inga trummor, bara stråkar, gitarrer och underbar sång av stjärnan. Detta måste bli plattans Top10 singel.

Uhh!!! Vad var det?!! Det var öppningsriffet på ”The Jungle” spelat av Gene. Det gungar något så in i helvete! Det här är så bra att det knappt finns, men självklart finns det för refrängen röjer bort det lilla tvivel jag haft. Ett fullkomligt suveränt spår!

”Seduction Of The Innocent” visar ännu en nyfiken sida hos Kiss. Roligt nytänkande hos rockfarbröderna. Ett hjältedåd av Simmons som sjunger så bra att jag ryser.

För att inte diskutera Paul´s sång i den mörka och lite ledsna ”It Never Ends”. Det märks helt klart att det både har regnat och snöat i New York, Stanley sjunger med en sådan mystik och känsla att bara ett oväder kan vara orsaken.

Nu kommer plattans svagaste kort, ”In My Head”. Låten drar ner betyget betydligt då den känns som enbart överflödig.

”You Confess” är ett mästerverk, inget snack om den saken. Låten drar åt Simmons´ soloplatta. Underbar soft sång av Simmons uppbackat av cello och bas. Refrängen exploderar och visar sig vara plattans bästa.

Tillslut kommer ”Paul Stanley goes Kravitz” i ”Take A Look In The Mirror”. En suverän avslutning på Kiss’ krigsmaskin!

Som avslutning vill jag poängtera följande:

• - förvänta er ingen typisk Kiss-platta
• - har du Pantera, Alice In Chains och Soundgarden i samlingen kommer du att älska plattan
• - vill du sjunga ”Rock & Roll All Nite” lyssna inte på ”Carnival Of Souls”

Jag hoppas att plattan inte släpps nu när original-Kiss är på turné, den är värd ett bättre öde än så!!!

Betyget sätter jag oblygt till 4+ av 5. En höjdare!

Ulf Larsson
Reporter
KISS Army Sweden

Artikel ur Destroyer 2

Intervju våren 1995 av Kent Klang

Det är tidig vår i Bronx i början av 1950-talet. Han som skulle bli en av världens absolut tyngsta rockgitarrister genom tiderna ser ljuset för första gången. Pappa Carl och mamma Esther är stolta över att ha fått ännu en son, de ger honom namnet Paul Daniel Frehley. Allt var bra tills Paul kom i tonåren och fick sin första gitarr, nu skulle ingenting bli sig likt. Han sparade långt hår och klädde sig som en rockstjärna vilket ledde till att han inte kom överens med varken skolan eller sina föräldrar. Detta ledde i sin tur att han mer eller mindre blev musiker på heltid så den ekonomiska situationen var vid den här tidpunkten minst sagt ansträngd. Ett av banden han hade hette ”King Kong”. Det var för övrigt av trummisen i detta band han fick sitt smeknamn ”Ace”. Men Paul var aldrig riktigt nöjd med sin bandsituation i början på 1970-talet och sökte sig därför vidare. Slutet på sökandet skulle bli en annons i Village Voice där ett band sökte efter en exklusiv gitarrist. Och fortsättningen på den sagan kan vi ju…

I början av maj förra året fick Kiss Army Sweden´s Kent Klang tillfälle att intervjua Ace Frehley via telefon. Här nedan publiceras intervjun i sin helhet. Ace var vid detta tillfälle mycket glad och uppsluppen, till skillnad från drygt en månad senare på Kiss Convention i Köpenhamn…

Ace, du kommer att medverka på en Kiss Convention-turné i Europa i sommar, tycker du om att möta dina fans så här?

- Ja, jag har medverkat på flera Conventions i USA, det är kul och en helt annan grej än att uppträda. Man får chansen att växla ett par ord, skaka hand och höra vad fansen har på hjärtat.

De vanligaste frågorna är: När kommer nya CD:n? Blir det någon återförening med KISS? osv.

Har du något nytt skivkontrakt på gång?

- Vi håller just nu på och förhandlar med 3 olika bolag och bör ha en deal klar inom 2-3 månader, så förhoppningsvis är plattan ute till hösten.

Angående din konstutställning, vad fick din datorkonst för respons?

- Den var mycket positiv, så jag planerar en ny utställning i New York i höst.

Hur stor är din gitarrsamling idag?

- Långtifrån så stor som den en gång var, jag har bara runt 25 st kvar nu. På 1980-talet när Eddie Van Halen blev känd så ville alla ha gitarrer med Floyd Rose-svaj och det medförde att värdet på min samling sjönk kraftigt, så jag sålde de flesta. Men nu verkar efterfrågan ha vänt, hade jag vetat det hade jag inte sålt samlingen.

Vad gör du på din fritid?

- Det mesta av min fritid går till att skriva låtar eller jobba med datorn där jag målar eller gör grafiska bilder.

Tror du på liv på andra planeter?

- Ja, verkligen. Har du sett filmen ”Stargate”? Bra film med ett mycket intressant koncept. Jag tror inte att gåtan med pyramiderna är löst, ingen vet med säkerhet vem som byggde dem. Jag har alltid varit fascinerad av pyramiderna, redan i skolan brukade jag läsa böcker om dem. Jag skulle vilja åka till Egypten någon gång och se dem själv.

Varför sålde du ditt hus i Connecticut?

- Jag köpte det när KISS var på den absoluta toppen och jag tjänade miljontals dollar om året. Men när jag lämnade gruppen kände jag att det var för mycket och min dotter som höll på att växa upp levde ett alltför avskärmat liv. För att ta sig till huset fick man åka över en vallgrav och det var grindar och videobevakning. Jag var ganska paranoid på den tiden för alla fans som kom dit. Jag ville att min dotter skulle leva ett normalt liv och bo där hon kunde träffa andra barn.

Har du träffat någon av dina förebilder?

- Jag har träffat Jimmy Page som hastigast en gång. Mick & Keith från Stones har jag mött ett par gånger. Jag träffade Hendrix och Mitch Mitchell innan Jimi avled, jag var faktiskt gitarroadie åt honom en kväll när jag var runt 19-20 år. En person jag skulle vilja träffa är Pete Townshend för han har influerat mig mycket. När jag var ung var jag ett stort Who-fan.

Jag har läst att den första konserten du såg var just en The Who-konsert, stämmer det?

- Nej, den första konserten jag såg var Led Zeppelin när de var förband till Iron Butterfly på Filmore East. När Zeppelin spelat klart gick halva publiken…(skratt)

När du pratar med fans, vilket är ditt populäraste solo?

- Två solon som folk pratar om är solona i Snowblind och Strange Ways.

Vilka solon spelar du inte på KISS-plattorna?

- Jag spelar de flesta solona, men det hände ett par gånger att jag inte fanns tillhands utan var ute och festade någonstans och Paul och Gene var tvungna att hyra in någon annan. ”Sweet Pain” t.ex, är inte jag, men man kan oftast höra när det inte är jag som spelar, eftersom jag har en väldigt karaktäristisk stil. En sak som jag har lagt märke till på senaste KISS-plattan, rätta mig om jag har fel, men det verkar som om Bob Ezrin fått Bruce att spela mer som mig. Har du tänkt på det?

Ja, jag håller med dig.

Vad var ditt första intryck av Gene, Paul & Peter när du träffade dem första gången?

- Det var intressant. Jag minns att jag gick uppför trapporna till deras replokal. Jag hade en röd och en orange sko på mig. När jag kom upp så provspelade Bob Kulick men jag pluggade in gitarren och började öva skalor, då kom Gene fram till mig och sade:

- Kan du vara snäll och lägga ifrån dig gitarren, du gör den andra killen nervös…(skratt) När Bob var klar och jag spelade kunde jag se att de var imponerande av några riff jag körde. Efter att vi spelat ett tag sade de att de definitivt skulle höra av sig till mig. Två veckor senare ringde de och bad mig komma och spela igen, sen sade de:

- Du är den rätte!

Det här med de olikfärgade skorna, varför hade du dem, var det ett mode?

- Nej, det var en olyckshändelse (skratt). Jag hade bråttom till en vän som skulle skjutsa mig dit, och jag hade flera par skor i olika färger på de tiden. Jag kollade inte efter utan slängde bara på mig ett par skor, så det var en ren olyckshändelse. Jag har sett folk som härmat mig, de har kommit till KISS Conventions med en röd och en orange doja.

Är det sant att Gene alltid fick låna dig pengar till tunnelbanan hem?

- Många gånger! (skratt) Gene hade alltid pengar, inte jag.

Betalade du tillbaka?

- Ibland. (skratt)

Du brukar ofta säga att du skrev ”Cold Gin” på tunnelbanan, menar du att du skrev den på väg till ett rep?

- Ja, jag bodde i Bronx som ligger norr om Manhattan och brukade ta tunnelbanan ner till repen. Och medan jag satt där på tåget fick jag idén till ”Cold Gin” och skrev texten.

Gjorde du riffet på tåget också?

- Nej, riffet gjorde jag hemma i mitt sovrum.

Varför ville du och Peter Criss lämna KISS redan 1978?

- Vi kom inte överens med de andra, helt enkelt. När vi blev miljonärer så blev vi alla lite galna och började köpa hus och sportbilar. Gene började gå ut med celebriteter och ville bli skådespelare. Det var slitningar mellan oss, och mot slutet umgicks vi nästan inte alls. Alla gick sin egen väg efter en konsert. Jag brukade gå ut med mina livvakter. Peter och jag festade mycket tillsammans, men mot slutet när han träffat sin nya fru så låste han in sig med henne.

Har du sett KISS live sedan du hoppade av?

- Nej.

Det är inget som intresserar dig, eller?

- Inte från det jag hör. Jag har sett ett par videos, men jag känner inget begär att se dem live.

Har du blivit erbjuden att gå med i KISS igen?

- Nej.

Hur är din relation till Gene & Paul idag?

- Förmodligen bättre än någonsin. De bjöd ut mig på middag för ett halvår sedan och de var mycket trevliga mot mig. Jag vet inte varför, med tanke på att ett år innan så snackade de skit om mig i tidningarna. Men de verkar ha ändrat sig helt. Jag har inte sett den nya KISS-boken men folk som sett den säger att de talar mycket väl om mig i den, så kanske har de en återförening i tankarna, vad vet jag.

Är en av originalmedlemmarna i KISS bisexuell, eller är det bara ett rykte?

- Jag kan ju bara tala för mig själv, och jag är heterosexuell, så var det någon så var det inte jag. (skratt)

Varför sparkade ni er upptäckare och manager Bill Aucoin?

- Mot slutet så var han inte så engagerad i oss som han var i början och hade börjat jobba med flera andra artister, bl.a Billy Idol. Men han tjänade inga pengar på dem så vi betalade praktiskt taget hans räkningar och eftersom det var oss han tjänade pengar på så tyckte vi att vi förtjänade mer tid av honom. Men det fick vi inte, så det var en av huvudorsakerna. Plus att mot slutet när vår produktion var så stor och kostnaderna för turnéerna höga så tjänade Bill Aucoin mycket mer pengar än oss för han tog sin procent av bruttointäkterna och vi fick vår från nettot, dvs när alla räkningar var betalda. Jag kommer ihåg ett affärsmöte efter en lång turné då jag såg att Bill hade tjänat över en miljon dollar på turnén och jag fick gå hem med 75.000

Äger du alla dina gamla scen-dräkter?

- Nej, de tillhör KISS, men jag jag har ett par av de äldsta.

Du är berömd för att kasta ut möbler från hotellfönster på 1970-talet, håller du fortfarande på med det?

- Nej, det är historia, jag brukade göra det ibland när jag drack mig full hela tiden, men jag har lugnat ner mig lite sedan dess. Jag har inte slagit sönder ett hotellrum på mycket länge förutom för ett TV-program nyligen. Johnny Depp hade varit i New York och slagit sönder ett hotellrum så en TV-kanal ringde upp mig och frågade om jag ville slå sönder ett hotellrum för dem för att visa hur det såg ut. Innan jag började så tittade jag in i kameran och sade: Det här är en otrolig simulation!

Hur är ditt förhållande till Elvis Presley?

- Jag ångrar att jag aldrig hann träffa honom. På vår näst sista USA-turné, så turnerade han samtidigt med oss. Jag kommer ihåg ibland när vi kom till en stad och hans namn satt på stället vi skulle spela och hade missat honom med ett par dagar. Olyckligtvis så avled han ju sen. Efter det så blev jag ännu mer fascinerad av honom. Jag har läst ett par böcker som skrivits om honom, bl.a den som hans fru skrev. Jag och Paul fick en privat visning av Graceland av hans morbror innan det öppnades för allmänheten. Jag har återupptäckt Elvis och börjat lyssna på hans tidigare inspelningar och de är verkligen en mäktig kraft i musikbranschen. Jag tror att han påverkade många människor som han inte insåg att han skulle påverka. Jag kan också se paraleller i våra liv, han gifte sig den första maj som jag, han hade en dotter som mig och framgången kom snabbt för honom. Han hade problem med droger som även jag haft i mitt förflutna. Jag tror att om han hade fått rätt hjälp mot slutet av sitt liv så kanske han hade levt idag, men folket runt honom avskärmade honom för mycket och gav honom allt han ville ha, det blev hans fall.

Vad minns du från Skandinavien sist du var här?

- Inte mycket. God öl! (skratt)

Hur ser din framtid ut?

- Jag skall definitivt fortsätta med min konst och grafikkarriär. När jag blir äldre och börjar att turnera mindre så kommer jag syssla mer med konsten. Producera kommer jag också att göra, jag gillar att jobba med nya, unga band och eftersom jag själv är musiker så vet jag hur musiker känner. Så jag försöker få dem avslappnade i studion. Jag tror det är viktigt att en producent arbetar så, för får man dem att känna sig obekväma så får man inte det bästa ur dem.

Kent Klang
Reporter
Kiss Army Sweden

Artikel ur Destroyer 1.

Under 1995 års första halva var det relativt lugnt på KISS-fronten tills det i juni drog ihop sig för ytterligare en ”KISS Convention Tour” i Europa. Den svenska fancluben anordnade en bussresa till Köpenhamn som, visade det sig, kom att bjuda både det ena och det andra. (Vissa namn i artikeln är fingerade för att skydda de oskyldiga.)

KISS-butiken

För drygt ett år sedan fick jag genom en vän höra talas om att det öppnat en KISS-butik i Stockholm.

- Den ligger i Skärholmen, sade han.

Givetvis slängde vi oss på första bästa tunnelbana för att besöka butiken. Vi klev av i Skärholmen och försökte hitta någon som visste något om detta. Döm om vår förvåning när ingen hade hört talas om någon KISS-butik. Killen i skivaffären tittade storögt på oss och undrade om vi hade drömt, men sade i samma andetag att han själv blev väldigt intresserad. Ruggigt besvikna begav vi oss hemåt igen, jag och Hasse. Jag sade till honom att du får låta bli att skämta om såna här saker, det var inte alls roligt. Men Hasse var säker på sin sak;

-Jag såg ju deras monter på skivmässan!

Nåväl, någon månad senare dök en artikel upp i tidningen Aftonbladet, som berättade om den nyöppnade affären. Jag kastade mig på luren och ringde Aftonbladets växel och sökte artikelförfattaren Annika Sundbaum-Melin. Hon jobbade hemma den här dagen, fick jag veta, men jag fick ett nummer jag kunde ringa. Hon frågade direkt om det gällde KISS och skrattande undrade jag hur hon kunde lista ut det.

- Tja, du är inte den första som ringer, kan jag säga.

Hursomhelst fick jag numret till butiken, ringde och fick reda på adressen. Ånyo tog jag och Hasse ”tricken”, men denna gång steg vi av i Sätra för det var ju där, inte i Skärholmen, som affären låg. Jag kompletterade min videosamling med två konserter från miniturnén i England 1992 och passade på att gå med i fancluben för första gången. Första gången? Ja, trots att jag varit trogen, smågalen KISS-fan sedan 6-årsåldern då jag fick ”Destroyer” har jag aldrig varit med i någon fanclub, men nu tänkte jag;

- What the fuck! It´s now or never!

Glad i hågen åkte vi hem. Nu visste vi att butiken existerade och självklart var vi omåttligt stolta. För vilket annat band har hedrats med något liknande i Sverige?

Copenhagen Convention

Den andra gången jag besökte butiken fick jag veta att det var dags för en ”Convention” i Köpenhamn den 15 juni och att allas vår hjälte Ace Frehley skulle vara där. Då tillställningen skulle hållas på en torsdag var jag osäker på om jag fick ledigt från jobbet men min boss som också är ett gammalt fan (hör till den lyckliga skara som såg KISS på Gröna Lund 1976) tyckte absolut att jag skulle hänga på till Danmark. Alltså inhandlade jag en biljett för mina surt förvärvade slantar och såg fram emot en resa som jag ännu inte visste vad den hade i sitt sköte.

Okristligt tidigt

Vi var ungefär 30 förväntansfulla fans som torsdagen den 15 juni gick upp i ottan för att vara på plats senast kl 06.15 vid fanclubens högkvarter i Sätra. Så tidigt var vi tvungna att åka för att hinna fram i tid till kvällens begivenheter i den danska huvudstaden. Normalt skulle nog ingen av oss ens tänka på att gå upp så okristligt tidigt, men som i de flesta religioner så gör man ju allt för sina gudar. Alltså var vi tvungna att avbryta nattsömnen för att hinna i tid till högmässan…

Busschauffören, vi kan kalla honom Stig, från Stures Busstjänst tog oss säkert ner till första stoppet i Norrköping, där ytterligare några trevliga ungdomar anslöt sig.

Klassiska videos

Den svenska fancluben, med Johan Kihlberg i spetsen, hade laddat upp med ett gäng klassiska videoupptagningar som rullades i monitorn längst fram i bussen. Tyvärr var TV-n i minsta laget, så de som satt långt bak både såg och hörde ganska dåligt. Men ville man inte titta på video kunde man ju alltid prata om vad som komma skulle. De flesta av oss hade inte tidigare sett Ace på riktigt och därför var det naturligtvis extra spännande.

För mig personligen har Ace alltid varit kungen, min favoritmedlem, -gitarrist och idol. När han lämnade KISS var jag utom mig av besvikelse och kunde inte bara fatta hur de andra ens övervägde att fortsätta utan honom. Så småningom kunde jag väl leva med det och är det är ju inte säkert att KISS hade funnits kvar överhuvudtaget om de tragglat vidare med originalsättningen, eller hur?

Ace Frehley- session

Två kvällar innan vi skulle åka till Köpenhamn ringde en annan ”Ace-dåre”, Kent Klang, till mig och undrade om jag ville spela med honom på bussen. Vi träffades den första gången jag var i butiken och jag vill minnas att vi pratade bort nästan en hel timme på den legendariske strängbändaren. Kent berättade då att han hade planer på att starta en slags gitarrkurs där han skulle lära ut Ace´ mest kända licks och lite till. Nu, i juni, hade planerna blivit mer konkreta och Kenta ville göra lite reklam för kursen på bussen till Köpenhamn.

Vi bestämde att vi skulle träffas nästa dag, dvs kvällen innan vi skulle åka, för att repa ihop ett litet medley. Blixtsnabbt kom vi överens om låtarna: ”Let me know”, ”What makes the world go round”, ”Love ‘em, leave ‘em”, ”100.000 years”, ”Strange ways”, ”Rocket ride”, ”Firehouse”, ”Strutter”, ”Deuce” och givetvis ”Shock me” som jag anser innehåller ett av ”Spejsans” absolut bästa solon någonsin.

Då jag själv alltid spelat sologitarr var det en ny och rolig erfarenhet att plötsligt bli ”degraderad” till kompgitarrist. Skämt åsido, detta var ju Kentas idé och självklart ville jag ställa upp och göra ett så bra jobb som möjligt för att stötta ”den bästa Ace-kopian i världen!”

Det var dags för showtime efter vi hade käkat lunch på ett värdshus strax innan Jönköping och KISS-fotografen Ulf Lorentzi, som hade bilat dit, hade hoppat på bussen. Vi hade med oss våra miniatyr-Marshalls och pluggade in. Av ansiktsuttrycken att döma så blev det hela ett uppskattat inslag på resan och spontant utbröt en gissningstävling om vilka låtar vi spelade. Efteråt krävde några extranummer och då fick vi förklara att vi faktiskt inte hade spelat ihop någonsin tidigare och därför inte hunnit tänka på något annat än ”huvudnumret”.

KISS Quiz

En annan kul grej som vi roade oss med under resan var den frågetävling som fancluben förberett. 25 frågor av varierande svårighetsgrad skulle besvaras och många fina priser fanns att vinna. Dessutom lovade Janne Sund-stedt, som för övrigt höll låda i bussens mikrofon till och från, att förstapristagaren skulle få önska ett ”valfritt Bruce Kulick-solo”, spelat av Kent Klang. Vi som känner honom vet ju att detta bara var båg, eftersom ”Klangen” är vansinnigt skeptisk mot alla gitarrister som ”försökt” att ersätta Ace Frehley.

När resultatet sammanställdes stod det klart att alla kan ju inte veta allt om KISS. Faktum är att några hade så många fel att de borde skämmas! Det är i och för sig väldigt lätt för mig att säga som, mycket överraskande, vann frågetävlingen. Jag torskade på en liten ”kuggis”;

- Hur många covers har KISS spelat in? Jag svarade 4. Rätt svar är 6. Jag visste inte att ”Is that you” och ”God gave rock n´roll to you II” var inspelade av andra artister tidigare. De andra är ju ”Kissin´ time”, ”Then she kissed me”, ”Anyway you want it” och ”2000 man”. Så nu vet ni det. Jag också.

Förstapriset var i alla fall 4 st ursnygga porslinsmuggar med soloalbum-omslagen på samt ett originalfoto på Gene från tidningen OKEJ och ett Gene-plektrum.

Helsingborg-Helsingör

Framåt 14.00-tiden började vi närma oss Helsingborg där vi skulle åka med färjan till den danska sidan sundet. Efter lite irrande i innerstaden där en av Norrköpingskillarna var tvungen att uppsöka ett postkontor rullade vi ombord och de flesta av oss rusade direkt upp i cafeterian för att inhandla diverse drycker och smörgåsar. Knappt hade vi lämnat fastlandet förrän vi var framme i Helsingör.

När vi kom tillbaka till bussen hade busschauffören Stig tydligen tröttnat på våra KISS-videos och hade istället slängt in en privat kassett med lite hederlig hårdporr. Allas vår favorit Nina Hartley medverkade utklädd till man och visst var väl också Vinnie Vincent med på ett hörn? Nä, kanske inte. Han var väldigt lik den gode Vinnie, i alla fall. En dryg halvtimmes körning senare var vi äntligen framme i Köpenhamn.

Janne smörade

Uret visade ganska precis 16.00 när vi rullade in i staden. Det visade sig därmed att Stig var ett riktigt proffs för när vi lämnade Stockholm drygt 9 timmar tidigare sade han att ”vi är nog framme vid 16-tiden”.

Nu gällde att hitta bästa och snabbaste vägen till Pumpehuset där kvällens ”Convention” skulle hållas. Vår konferencier Janne fick göra sitt bästa och hoppa av för att fråga om vägen. Det jag inte kan förstå är varför han bara frågade unga, vackra damer när hela gatan var full av pålitliga, danska medborgare. Nåväl, efter litet smörande fick vi till slut en vägbeskrivning som ledde oss fram till målet. (Här kände också några i bussen igen sig från föregående år). Utanför Pumpehuset satt det redan många andra tillresta fans och väntade.

Kl 17.00 skulle det vara en förfest där bara medlemmar i KISS Army International hade tillträde. Förfesten gällde m.a.o inte de flesta i vårt gäng så jag och Uffe, som inte kände varann innan, promenerade ut i eftermiddagssolen, köpte några öl och pratade musikminnen och kom tillbaka till Pumpehuset lagom till 18.00 då huvudprogrammet skulle börja.

Tuffa KISS-prylar

Tanken med förfesten var bl.a att Ace Frehley skulle dyka upp och mingla, men när jag och Uffe kom tillbaka fick vi veta att han av någon anledning inte hade gjort det. Därmed hade vi inte missat något av betydelse. (Give me five, Ulf!)

När mässan något försenad öppnade portarna kom vi in i lokalen där dignande bord med KISS-prylar hade dukats upp. Här kunde man hitta gamla turnéprogram, onödigt tuffa originalfoton på alla i bandet, T-shirts, skivor, mössor, böcker, posters, plektrum, ja, allt möjligt. Ace´ sällskap hade sin egen hörna där de sålde specialdesignade tröjor, signerade foton, m.m. Om man köpte något där så blev man lovad två autografer istället för en på den stundande signeringsstunden. Jag köpte tre plektrum, men inte fan fick jag två autografer för det.

För min egen del blev det inte så mycket tittande på prylarna då jag var tvungen att bära omkring på min gitarr eftersom vi inte skulle åka med samma buss hem. Det bästa hade ju varit att kunna lämna den i bussen.

Efter en dryg timme var det så dags för det vi alla väntat på. Vår alldeles egen superlegend skulle medverka på en ”Question & Answer”-stund uppe på scenen.

Totally wiped-out

Ljuset dämpades och kvällens konferencier presenterade Ace som äntrade scenen iklädd urtvättade, svarta jeans och en svart skjorta med röda dödskallar utanpå ett motorcykellinne. Jag måste erkänna att det gick en rysning genom kroppen när hans slitna ansikte uppenbarade sig. My hero! Where have you been all my life?

Tyvärr kunde vi ganska omgående konstatera att Ace inte var i någon lysande form. Han var alldeles så där dimmig och flummig som vi hade hoppats slippa se honom. Om det enbart var alkohol eller någon annan blandning lär vi aldrig få veta, hursomhelst var det tragiskt att se honom i detta nerdekade tillstånd. Det lustiga var dock, trots att han såg ut att vara ”totally wiped-out” så var han ganska skärpt när han svarade på publikens och intervjuarens frågor. Eller vems frågor det nu var.

För er som inte vet det kan jag berätta att ca 1 månad innan gjorde Kent Klang en telefonintervju med Ace för tidningen Aftonbladet. Bandet skickades sedan till Gerhard Wimmer, ordförande i KISS Army International och huvudansvarig för ”Convention”-turnén. Ett flertal av frågorna var helt klart snodda direkt från Kentas intervju (intervjun publiceras i sin helhet på sidan 16-17).

Ace svarade i alla fall seriöst på frågorna och han verkade uppriktigt glad att få vara på plats i Köpenhamn.

Vi fick bl.a veta att han hade en platta på gång men tyvärr inget europeiskt skivkontrakt, men han hoppades att skivan skulle kunna vara färdig till årsskiftet. (Ännu har vi inte hört något…)

Han berättade att han slutat använda alkohol och droger p.g.a att han inte ville vara ett dåligt exempel för sin 14-åriga dotter Monique. (Var det någon som trodde honom???)

Han berättade också att inte längre bodde i sitt hus i Connecticut utan hade flyttat till en lägenhet på Manhattan istället.

Det som vi dock jublade mest åt var att Gene Simmons och Paul Stanley bjudit honom på middag drygt ett halvår tidigare och de hade kommit överens om att glömma allt gammalt groll och smutskastningen i pressen som framförallt de senare två ägnat sig åt de senaste åren.

De har kallat Frehley slut, en loser, en riktig nolla.

Jag tror inte Ace när han säger att det eventuellt blir en återförening, kanske redan nästa år. Det var liksom för bra för att vara sant. Nu med facit i hand drygt ett halvår senare, vet vi att han talade sanning.

Återföreningen, om än högst tillfällig, ägde ju rum i början av augusti i New York där KISS spelade in en ”MTV Unplugged”-platta med Ace och Peter Criss medverkande på några låtar.

Några dagar senare åkte Peter tyvärr fast för vapeninnehav på JFK-flygplatsen, så någon ”riktig” återförening skall vi nog inte vänta oss.

Fansen skrattade åt Ace

Det var som sagt tragiskt att se vår hjälte i så pass dåligt skick att han knappt kunde stå på benen. Rykten gör gällande att det var bara i Köpenhamn som han uppträdde på fyllan och att han blivit lurad att ta droger just där. I de andra städerna under den här turnén hade han tydligen varit ganska fräsch, eller så fräsch som man kan vara när man redan supit i 20 år.

Det mest tragiska tycker jag dock var att många som hade kommit för att se honom skrattade, ja du läste rätt, skrattade när han satt och flummade på scenen. Själv vände jag mig mot Mats Vassfjord och Uffe med en klump i halsen och tyckte synd om Ace. Vi hade ju kommit för hylla honom, istället möttes han av hånskratt för att han var full. Vad är det för jävla fans?! Hade vi inte velat sett honom nykter och städad?! Ville inte vi se honom spela senare på kvällen?! Nu fick vi inte det, dels beroende på hans tillstånd, dels sades det att han begärt snuskigt mycket pengar för att spela. Hur avgörande det var vet vi inte, men vi vet ju att han spelade i Oslo ett par dagar innan, så varför kunde han inte spela i Köpenhamn?

Autograf-skrivning

Efter frågestunden försvann Ace för att någon timme senare återvända för autograf-skrivning åt alla närvarande.

Vi delades likt boskap upp i två köer; en kö för KISS Army Internationalmedlemmar och en för oss andra. Internationalmedlemmarna skulle förutom autograf få bli fotograferade tillsammans med Ace som kompensation för att han ej dök upp på förfesten. Detta medförde naturligtvis att det hela tog litet längre tid än beräknat, men när man ändå var på plats var det väl lika bra att vänta, eller hur?

Jag själv valde att få min personliga signering på mitt vinylexemplar av soloplattan från 1978. Gissa om den förärats en hedersplats i mitt hem nu…

Innan Ace började skriva förklarade en biff att han inte skulle signera några medhavda gitarrer, men ”Igge” som reste med oss tog en rövare och gick fram med sin akustiska gitarr. Men nej, det blev tyvärr ingen ”ajta” på guran den här gången.

KISS THIS

Det var jag, Matte, Uffe och Pekka som gick i väg till en närliggande restaurang för en bit kvällsmat. Det blev pasta och pizza, utom för Pekka som beställde något han absolut inte blev mätt på. Lita på att han var besviken, han var nog den av oss som var hungrigast. Vi fick oss i alla fall en liten pratstund och en kall öl innan vi gick tillbaka till Pumpehuset.

Det började att dra ihop sig för hemfärd, men det fanns lite tid över så jag och Mats gick in igen för att kolla in KISS THIS, coverbandet som ser fantastiskt lika ut 1980 års upplaga av KISS med Eric Carr (R.I.P).

Dräkterna, perukerna, gitarrerna, trumsetet och sminkningen var kusligt lika originalet. Om man kisade med ögonen kunde man drabbas av en ordentlig flashback för några ögonblick. Dock lät de inte riktigt lika bra som de såg ut. Missförstå mig rätt, de var inte dåliga, men killen som var Gene lät mest som en black metalsångare och så vill vi inte höra ”Deuce” eller ”Calling Dr. Love” sjungas.

Det lustiga var att ”Eric” inte alls lät som Eric när han sjöng. Däremot som Peter, så varför var han inte sminkad som Peter istället? Vi fick höra ”Hooligan” med ”Eric” på sång och både jag och Matte tyckte att det lät ruskigt likt Peter Criss.

Äntligen hemfärd

Någon gång mellan kl 00.00 och 01.00 lämnade vi Köpenhamn för hemfärd mot Norrköping och Stockholm. Trots att Janne och Johan räknade in oss flera gånger så var vi inte lika många med i bussen som när vi kom. Någon eller några blev kanske kvar men ni får faktiskt skylla er själva då vi faktiskt hade bestämt en tid då vi skulle dra hemåt.

De flesta av oss knoppade in ganska omgående, några satt och dryftade om kvällens händelser. Visst var vi lite besvikna att vi inte fick se Ace spela och att han var så nerdekad.

En eloge måste jag dock ge Frehley, ingen kan beskylla honom för ha uppträtt kaxigt eller otrevligt, till skillnad mot Peter Criss på 1994 års ”Convention”. Han verkade, trots allt, vara ganska nöjd med tillvaron, och att få bli hyllad som den rockstjärna han i grund och botten är måste naturligtvis värma även en gammal räv som ”Spejsan”.

Slutligen vill jag å fanclubens vägnar passa på att tacka er som var med, dels i Köpenhamn och på vår egna ”KISS Convention Stockholm” den 9 december 1995 och hoppas att vi ses snart igen.

Anders Ringman
Reporter
Kiss Army Sweden

Artikel ur Destroyer 1.