Vi gör en djupdykning i Kiss historia och ser vad som frambringade denna deras bäst säljande skiva samt hur turnerandet såg ut under 1975.

1975 var ett otroligt turbulent hårdrocksår. Deep Purple hade redan tappat Ian Gillan och Roger Glover och skulle sedermera förlora Ritchie Blackmore endast några månader in på året. Alice Cooper stod utan “sin grupp” för första gången och var tvungen att visa att han klarade sig på egna ben. Led Zeppelin hade förvandlats från en tungt, hungrigt och svängigt bluesrockband till ett band som helt hade tappat konceptet med tre timmar långa konserter där låtarna segades ut ad infinitum.

Tiden var helt enkelt inne för ett sminkat band som bara ställde till jäkelskap, såg ytterst farliga ut och dessutom lät alldeles för mycket. 1975 skulle visa sig bli Kiss år på många sätt. Utan att gå händelserna i förväg alltför mycket kan vi väl säga att i januari spelade Kiss på anrika men i sammanhanget ganska lilla Winterland Ballroom i San Francisco, för att sedan i november sälja ut Capital Center i Landover utanför Washington D.C. och därmed sätta publikrekord – en bedrift om något!

Efter att Kiss andra skiva “Hotter than Hell” kommit ut på hösten 1974 stod det snart klart att inte heller denna skulle bli någon dundersuccé. Plattan sålde ytterst modest medan Kiss fortsatte sitt tillsynes eviga turnerande. Något var på väg att hända dock, det kom mer och mer folk till spelningarna och ryktet hade spridit sig att Kiss var ett liveband att räkna med.

Skivorna de släppt hade dock inte speciellt mycket att göra med hur de lät live, den rena energin de så starkt förmedlade på scen gick helt obemärkt förbi den vanliga skivköparen. I ett nytt försök att få folk att börja lyssna på dem slängde de in sig i en studio tidigt 1975 för att påbörja sin tredje skiva.

Producenterna på de två tidigare skivorna, Richie Wise och Kenny Kerner, hade blivit avyttrade av Casablancas Neil Bogart när de försökt få över Kiss på ett annat skivbolag, så producerandet på denna tredje skiva skulle skötas av Bogart själv. Han ansåg att vad de behövde var en skiva “i tiden”, vilket för honom betydde glada upptempolåtar och en riktigt catchy hit. En “anthem”, för att använda hans eget ord.

Skivan skulle få namnet “Dressed to Kill” och spelades in under några dagar i slutet av januari och ett par veckor i mitten av februari. Eftersom Kiss turnerade hela tiden led de denna gång, precis som förra gången, av materialbrist. I brist på nytt fräscht material fann bandet det nödvändigt att putsa upp ett par gamla Wicked Lester-låtar, “Love Her All I Can” och “She”.

“She” hade varit standard i låtsetet ända sedan tidigt 1974 i vilket fall som helst, så den satt redan som en smäck men blev ganska blek på skiva jämfört med hur den lät live. “Love Her All I Can” fick en upputsning men lämnades rent arrangemangsmässigt ganska lik originalet. Plus i kanten till Ace som levererar ett solo som får mig att bli röd om öronen av skam varje gång jag ens funderar på att spela lite gitarr själv.

Resten av skivan utgjordes av en bunke låtar som i många fall låter tämligen ofärdiga i mina öron. Jag har alltid tyckt det var lustigt att “Rock and Roll All Nite” inte innehåller något gitarrsolo, precis som “Anything For My Baby”. Just den senare låter verkligen som en ofärdig demo, till och med “Doncha Hesitate” som vi fick i boxen och som härstammar från denna tid verkar mer genomtänkt och inrepad.

Produktionen blev dessutom annorlunda även denna gång, från första plattans underbara replokalljud genom andra plattans oerhört knepiga mix så fick den tredje skivan en lättsam, nästan poppig eller glättig mix. Inte ett uns av Kiss oerhörda råhet och nästintill paralyserande volym återfinns på “Dressed to Kill”.

Men det var inget att hänga upp sig på, skivan blev inspelad, omslaget blev svart/vitt och turnera vidare skulle man! Dessutom fanns det redan innan “Dressed to Kill” ens började spelas in en speciell idé i såväl bandets som skivbolagets och managementets huvud. En idé som skulle visa sig tämligen lukrativ ganska snart.

Till en början verkade dock det inte som om Kiss själva var speciellt roade av sitt tredje alster. Skivan släpptes i mars 1975 och turnén började också då med två uppvärmningsgig på The Roxy i Northampton följt av två gig på Beacon Theatre i New York. På dessa gig hade egentligen endast en enda ny låt letat sig in i den gamla låtlistan.

Beacons setlist som vi känner till tack vare en kassettinspelning var:
Deuce  / Strutter / Got to Choose / Hotter than Hell / Firehouse / She / Nothin’ to Lose / Parasite / 100 000 Years / Black Diamond / C’mon and Love Me / Let Me Go, Rock n’ Roll.

“She” var förvisso med på den nya skivan men var som sagt spelad live i över ett år så det räknas inte. Den första april var Kiss med i TV-programmet Midnight Special där de framförde fyra låtar (varav en verkar ha försvunnit helt från alla arkiv – mer om det senare).
Under mars, april och första halvan av maj fortsatte Kiss att kuska runt på high schools och auditorium i USA medan de såg sin nya skiva sjunka som en sten.

Värt att notera här är förresten att även om Dressed to Kill-tiden normalt förknippas med dräkterna på Alive!-omslaget så hade Kiss fortfarande sina Hotter than Hell-dräkter fram till och med mitten av maj 1975. Tänk på det nästa gång du lyssnar på Boston 1975!

Någonstans under turnéns gång slängdes “Room Service” in i setet vilket var ett välkommet tillskott, men inspelningar vittnar om att den inte var standard i låtlistan utan bara spelades ibland. Ett mysterium värt att undersöka är varför “Rock and Roll All Nite” inte var med i setet under denna första del av turnén. Kanske trodde inte Kiss på den på samma sätt som Neil Bogart gjorde?

I vilket fall – nu börjar vi närma oss pudelns kärna! Jag muttrade innan om en idé som funnits med ett tag, den idén var en liveskiva. Alla var mer eller mindre missnöjda med de två första studioinspelningarna och sedermera även den tredje, varför det enda rätta verkade vara att fånga bandet i sitt rätta element, live.

En dubbel-LP med tre sidor live planerades, där den fjärde sidan skulle innehålla nya låtar. Detta koncept övergav man dock (eller sparade till “Alive II”) för en skiva med fyra sidor helt och hållet bestående av Kiss live. Till saken hör att åtminstone inom musikbranschen klassades liveskivor inte högt 1975 utan snarare ansågs vara lite pinsamma. I Kiss fall verkade det dock vara enda vägen ut, vilket skulle visa sig vara ett helt korrekt antagande.

Planen var att spela in några konserter under sommarturnén 1975 för ett eventuellt livesläpp. Den första av dessa skulle vara i klassiska Cobo Arena i Detroit den 16 maj, Kiss första stora headlineshow.

Efter att första delen av Dressed to Kill-turnén tagit slut den 11 maj i Boston tog Kiss en välbehövlig paus på… tre dagar. Den 14 maj befann sig så Kiss på Michigan Palace i Detroit där man tog bilder för skivomslaget och dessutom spelade in två promotionvideos för “C’mon and Love Me” och “Rock and Roll All Nite”, detta var första gången de nya dräkterna såg dagens ljus.

Så kom den stora dagen – turnépremiär! Kiss hade varit stora i Detroitområdet ganska länge och skulle komma att anse Detroit vara deras “riktiga” hemstad fram till dags dato. I Cobo Arena skulle en helt ny ljusrigg och scen presenteras och det fanns även bildskärmar på plats som visade en film under introt till första låten.

Filmen spelades in backstage under eftermiddagen och visar när Kiss sminkar sig och går i korridoren till scenen, man kan bara tänka sig effekten av att se denna film på skärmen medan introt till “Rock Bottom” lyder i en fullsatt Cobo Arena. Ja, det verkar faktiskt som att Kiss för första och hittills enda gången valde att öppna en spelning med denna ytterst sagt suspekta titel.

Det cirkulerar tyvärr ingen inspelning från giget så vi kan inte vara helt säkra, men en roadie från tiden har uttalat sig i såpass säkra ordalag att det är omöjligt att bara avfärda informationen som blatant strunt.

Tyvärr skulle detta dundergig få problem i slutet då Peters trumtjofräs inte hade ström nog till att skicka upp trumsetet i “Black Diamond”, vilket efter giget ledde till att den ansvarige för felet fick se sig om efter ett nytt jobb.

Efter Detroit fortsatte turnén i vanlig takt, med en väsentlig skillnad mot tidigare turnéer. J.R. Smalling, killen som normalt vrålade “Are you ready to rock? Are you ready to roll? Well if you are, put your two lips together and welcome Kiss!” som introduktion, ändrade detta i maj 1975 till det numera klassiska “You wanted the best”-introt.

Den första bekräftade konsert där detta intro användes är för övrigt Long Beach 750531, en kanonbra konsertinspelning med Kiss i dunderform!

Låtlistan för aftonen var:
Deuce / Strutter / Got to Choose / Hotter than Hell / Firehouse / She / C’mon and Love Me / Rock Bottom / Nothin’ to Lose / 100 000 Years / Black Diamond / Cold Gin / Rock and Roll All Nite / Let Me Go, Rock n’ Roll.

Dagen efter spelade Kiss återigen på Winterland Ballroom i San Francisco, ett gig som blev filmat men det bandet blev tyvärr förstört i en brand tillsammans med annat för ett tag sedan. Tråkigt, ibland vore det bättre att inte veta.

Kiss spelade in fyra konserter till för liveskivans räkning, Cleveland 750621, Davenport 750720 (två konserter samma dag) samt Wildwood 750723. I augusti månad spelade Kiss några gig som förband till Black Sabbath, i övrigt var det nu Kiss som var headliner i princip hela tiden. Turnén tog slut i slutet av augusti och Kiss tog en kort paus medan liveskivan färdigställdes.

Det skulle dock redan efter de första två inspelade gigen visa sig att Kiss live inte lät speciellt bra på skiva utan det visuella som “förstärkning”, varför en viss förbättring skulle behövas. Detta går jag däremot inte in på här utan det äventyret får en alldeles egen sida i tidningen. Läs mer “Alive! eller Alive!”

Så släpps då “Alive!” i september månad, förpackad i ett dundersnyggt gatefoldomslag med personliga meddelanden från varje medlem och en fräck booklet sprängfylld med livebilder tar den världen med storm, eller åtminstone USA. Det är till dags dato Kiss bäst säljande skiva och den har sedan länge överskridit 4 x platina i USA. Läs mer “Intervju med Fin Costello – Rent tekniskt är det hemskt”

Men hur beskriver man den skivan? Hur sammanfattar man vilken monumental plats i Kiss historia “Alive!” har på några få rader? Är det ens möjligt att beskriva skivans innehåll för en som inte hört den? Som synes finns det en hel del frågor kring denna skiva av skivor, frågor vars svar inte är helt enkla eller ens möjliga att svara på.

Det skulle nämligen som bekant visa sig att “Alive!” inte bara är världens bästa skiva utan även att dess betydelse för musikens framtid var betydligt större än vad den getts credit för. Hur många artister har vi inte hört säga “hade det inte varit för Kiss hade jag inte börjat spela”. Hur många grupper har inte försökt kopiera detta energipaket i livehistorien? Hur många förpackningar har inte varit efterapningar eller i det närmaste klockrena plagiat på denna fantastiska gåva som bara ger och ger, till och med 30 år efter dess utgivning?

Jag lämnar nu vidare beskrivning därhän, för har du läst så här långt i denna krönika så har du med all sannolikhet hört “Alive!” och vet därmed vad jag talar om.

Det kan tolkas konstigt att efter denna formidabla hyllning till liveskivan som definierar begreppet rock komma med följande mening, men ut skall den likförbannat. “Alive!”, roten till Kiss succé, är även början till Kiss fall.

Efter “Alive!” gick det sakta utför för bandet, eftersom de blev för stora för sina egna egon. Det gick väldigt sakta fram till slutet av 1976/början av 1977, men sedan blev det rutschkana i stället. Fast det lämnar vi därhän, jag gillar att befinna mig i 75-ruset och skall bara springa och vända på skiva två innan jag fortsätter med Kiss äventyr i blåbärsskogen.

När “Alive!” släpptes i september 1975 var Kiss redan ute på turné igen. Höstturnén skulle visa sig bestå av nästan exakt samma låtlista som tidigare.

I Rockford 751115 såg den ut så här:

Deuce / Strutter / Got to Choose / Hotter than Hell / Firehouse / She / Ladies in Waiting / Nothin’ to Lose / 100 000 Years / Black Diamond / Cold Gin / Rock and Roll All Nite.

“Let Me Go, Rock n’ Roll” spelades som vanligt sist på konserterna men var av någon anledning inte med i just Rockford. En förändring skedde inom några veckor då “Got to Choose” byttes ut mot “C’mon and Love Me” för återstoden av turnén.

En knapp vecka efter Rockford, i Terre Haute 751121, grundades vad som skulle komma att bli anledningen till att just jag skriver detta för just dig, Kiss Army. Mer info kring detta vid ett senare tillfälle.

Turnén fortsatte som ett korståg genom USA, Kiss hade börjat slå igenom stort nu i flera områden även om det på vissa ställen fortfarande rådde ointresse eller okunskap om Kiss förehavanden. Som exempel kan nämnas att Kiss den 28 december spelade för 2 468 personer i South Bend, Indiana och dagen efter för 13 200 personer i Providence, Rhode Island.

På nyårsafton 1975 spelade Kiss på Nassau Veterans Memorial Coliseum i Uniondale. Nu dödar jag en klassisk Kiss-skröna, nämligen den att “1974 spelade Kiss förband till Blue Oyster Cult, och ett år efter var rollerna ombytta”. Detta är falskt, den tidiga spelning som hänsyftas till är giget på Academy of Music i New York på nyårsafton 1973, då Kiss spelade som fjärde band på en konsert där även Blue Oyster Cult spelade. Ett korn av sanning fanns alltså i ryktet, men inte mer.

Vi noterar även här att en inplanerad Europaturné i slutet av 1975 ställdes in för att rida på USA-vågen. Det finns inga datum eller liknande ute, men det är väl rimligt att tro att turnén hade liknat den som skulle bli av mindre än ett år senare.

Efter nyårsafton tog bandet en paus på tre veckor innan det var dags att åter ge sig ut på turné och dessutom återvända till Detroit, denna gång med hela tre utsålda spelningar på Cobo Arena den 25, 26, 27 januari 1976. Kiss anlände till Detroit i ett privatflyg och blev varmt välkomnade på en i övrigt kall flygplats komplett med snö och isbjörnar.

Återigen hade Kiss skärmar ovanför scenen på vilka en film projicerades innan bandet gick på, och alla tre konserterna blev professionellt filmade med flera kameror, mer om detta strax.

Första kvällen i Detroit hade följande låtlista:
Deuce / Strutter / C’mon and Love Me / Hotter than Hell / Firehouse / She / Ladies in Waiting / Nothin’ to Lose / 100 000 Years / Black Diamond / Cold Gin / Rock and Roll All Nite / Let Me Go, Rock n’ Roll. På andra och tredje giget ersattes “Ladies in Waiting” av “Parasite”.

Efter Detroitgigen fortsatte turnén genom USA och tog bandet norr- och västerut upp till Washington, ner via Kalifornien och sedan ner mot södern. I Huntsville, Alabama den 11 mars framfördes en ny låt, “Shout It Out Loud”, från den kommande skivan som nyligen färdigställts. Detta är den första bekräftade gången som Kiss spelade material från “Destroyer” live.

Ett par veckor senare gjorde Kiss sin sista spelning på Alive!-turnén i Springfield, Massachussetts. På denna spelning spelades både “Shout It Out Loud” och “Flaming Youth”, som ett litet smakprov på vad som komma skulle. Men vad som komma skulle, det lämnar jag nu därhän. Det kommer ju fler tidningar och 30-årsjubileum inom kort!

Se där, inte så tokigt! Ett av Kiss mest turbulenta år sammanfattat i en fullt begriplig historik. Men för att stilla mitt personliga begär känner jag mig nu nödd och tvungen att i vanlig ordning redogöra för det inspelade materialet från dessa 1975-års turnéer av närmast påvlig storhet.
1975 är nämligen året då det börjar röra sig lite på inspelningsfronten. Efter de tämligen skrala åren 1973 och 1974 så är 1975 och tidigt 1976 obönhörligen bättre arkiverade för framtiden genom både kassettinspelningar, radioinspelningar, TV-filmningar och Super 8-filmer. Häng med nu, för här går det som vanligt fort!

Det finns sammanlagt nio publikinspelningar som cirkulerar bland traders.
New York 750321, Palatine 750419, Philadelphia (Upper Darby) 750503, Boston 750511, Long Beach 750531, Wildwood 750723, Providence 750808, Hempstead 750823 samt Rockford 751115. Dessutom finns och cirkulerar Miami 760321.
Av dessa är såklart alla intressanta av olika anledningar, men vi kan väl dela upp de roligaste i två läger.

De med bra kvalitet, där hittar vi Long Beach 750531 (mumma) och Hempstead 750823 (också mumma).

De historiskt intressanta, nämligen Philadelphia 750503 (innehåller “Room Service”), Palatine 750419 (innehåller soundcheck där “Room Service” och “Communication Breakdown” spelas) samt Wildwood 750723 (inspelning av “Alive!”).

Dessutom dödar vi en skröna till. Alltför många traders har Nassau Coliseum 751231 i sina listor. Denna inspelning är gjord 750823 i Hempstead, vilket de flesta som inte lider av alltför nedsatt hörsel kan höra. En bra giveaway är Pauls snack innan “Hotter than Hell”. “It’s getting pretty hot this summer.” December var inte sommar i USA 1975, heller.

Detta misstag kommer av att det finns en klassisk bootleg-LP som påstår sig härstamma från just Nassaugiget, nämligen “First Kiss in Long Island”. Men nu vet ni bättre!

Utöver de cirkulerande publikinspelningarna existerar följande publikinspelningar: Tulsa 750613, Waterbury 751218 samt Springfield 760328. Dessa finns inte ute bland traders, ännu.

Dessutom finns det en rolig halvtimme som i folkmun kallas Cleveland 750621. Det är en radiosändning bestående av fem låtar som sändes i det populära King Biscuit Flower Hour-programmet i USA på 70-talet. Vad få dock vet är att minst två låtar kommer ifrån Wildwood 750723!

Hur vet jag detta? Jo, lyssna på publikinspelningen från Wildwood där Paul presenterar “Hotter than Hell”. Själva låten är inte med, men presentationen är! Det är exakt samma presentation som på Cleveland. Denna radioversion är djupare analyserad i min inspelningskrönika, men det bör nämnas att ljudet är perfekt och att “Let Me Know” är med live. Dessutom på riktigt, inte som på “You Wanted the Best, You Got the Best” från 1995.

På video finns det också en hel del, inte minst det underbara framträdandet i TV-programmet Midnight Special i april 1975. “Deuce”, “She” och “Black Diamond” framförs i sådana versioner att man lätt kissar på sig. Peter sparkar dessutom sönder sitt trumset i slutet av “Black Diamond”. “C’mon and Love Me” spelades också men verkar förlorad.

Vidare så finns det tre låtar från Landovergiget i november, nämligen extranumren. I denna DVD-bytandets tid så håller dessa tre låtar numera ganska god kvalitet, även om killen som släppte ut dem skulle ha prygel alternativt tvingas genomlida en kommunal budgetförhandling i Älmhult för att han förstörde en fin film med sina “titta jag har en jätterolig videomixerpryl”. Man får dock glädjas åt att det i alla fall finns något!

Några riktigt fina Super 8-filmer finns också, en ifrån Waterbury 751218, en ifrån Springfield 760328 och en som är odaterad ifrån 1975 där Kisslogon inte reser sig från golvet i “Deuce”, utan sänks ned från taket – märkligt!

Dessa filmer är dock uteslutande av intresse för sådana som mig eftersom de inte har eget ljud utan är överdubbade med vad som helst. Det krävs ett svagt mått av sinnessjukdom för att sitta och glo på sådant, i alla fall om man frågar min flickvän.

Ja, lite Detroitsnack också då. Av de tre kvällarna i Detroit 1976 cirkulerar en 60-minutersversion av det första giget samt en komplett version av det andra giget. Varför det blivit så här vet jag inte, än mer förvirrat blir det när folk har slängt på andra kvällens extranummer på första kvällens film för att skapa illusionen av en komplett konsert. Vad man inte kan ta miste på är i alla fall att Kiss är på topp på båda filmerna/konserterna!
Den första kvällen innehåller “Ladies in Waiting” vilket bara det betyder mer för mig än hatten för muminpappan, denna timme är troligen bland det mest fullkomligt underbara jag personligen sett med Kiss på film. En DVD-box med alla tre gigen kompletta i toppkvalitork och Bergdahl hade inte ens funderat på att gå till jobb på tjugo veckor!

För att inte tala om att Kiss filmade Detroit 750516 och att klipp från denna spelning syns i promotionfilmerna till “C’mon and Love Me” och “Rock and Roll All Nite” (vilka alla Kissfans med självaktning har!).

En Detroit 75 på DVD och både Drutten och Jena hade fått ruskas fram ur byxorna (internt skämt för den äldre generationen, yngre tittare kan byta ut Drutten och Jena mot exempelvis Big Brother-Linda eller ännu hellre, The Osbournes).

Be that as it may and I doubt that it was, “Alive!” står än i dag ut som en av de stora skivorna. Ryck inte loss en enstaka låt, skit fullständigt i huruvida Paul sjöng in ny sång på introt till “Black Diamond” och stirra dig inte blind på de tämligen penibla skrifterna på gatefoldomslagets insida, “Alive!” är en helhet, ett koncept som är beroende av alla delarna för att fungera.

Sant är att det finns band som låter bättre än Kiss, sant är att det finns skivor som har snyggare omslag, men försök att ta fram en skiva till vars bergfasta kraft finns i dess rena väsen, i dess blotta existens. Det går inte. “Alive!” står över allt och är i sanning exakt vad musik handlar om för mig. Känslan, energin och stämningen är på topp. Inget annat betyder något. Amen, och sitt ner.

Dressed To Kill / Alive! Tour 1975-76
Mars
9 Northampton (kl. 18.30)
9 Northampton (kl. 21.30)
21 New York City (kl. 19.30)
21 New York City (kl. 23.00)
27 Kenosha
28 Toledo
April
1 Burbank (Inspelning för Midnight Special)
4 Hartland (Flint)
6 Washington DC
8 Akron
9 Erie
11 Dayton
12 Normal
13 Kansas City
15 Pittsburgh
17 Burlington
19 Palatine (Chicago)
21 Louisville
22 Indianapolis
24 Johnson City
25 Charlotte
26 Fayetteville
27 Richmond
29 Lansing
30 Columbus
Maj
3 Upper Darby
(Philadelphia)
6 Milwaukee
8 Lockport (Chicago)
9 Ada
10 Landover
(Washington DC)
11 Boston
16 Detroit
17 Johnstown
19 St. Paul
23 Medford
24 Portland
25 Seattle
26 Portland
27 Spokane
29 Las Vegas (kl. 20.00)
29 Las Vegas (kl. 02.00)
30 Los Angeles
31 Long Beach
Juni
1 San Fransisco
6 Fresno
7 San Diego
13 Tulsa
14 Austin
15 Corpus Christi
18 Jackson
20 Salem (Roanoke)
21 Cleveland
22 Charleston
25 Asbury Park
27 Ashville
28 Greenville
Juli
1 Port Chester
5 Tampa
20 Davenport (kl. 19.30)
20 Davenport (kl. 23.00)
23 Wildwood
Augusti
2 Baltimore
8 Providence
9 Albany
14 Boston
15 Saginaw
16 Muskegon
17 Pekin
23 Hempstead
25 Harrisburg
27 Owensboro
28 Indianapolis
September
10 Chattanooga
11 Knoxville
12 Greensboro
13 Norfolk
14 Wilkes-Barre
Oktober
2 Syracuse
3 Upper Darby
(Philadelphia)
4 Passaic (kl. 20.00)
4 Passaic (kl. 23.30)
5 Henrietta (Rochester)
6 Allentown
7 Kalamazoo
9 Cadillac
11 Columbus
19 Orlando
20 St. Petersburg
22 Birmingham
26 Montgomery
30 Nashville
November
1 St. Louis
3 La Crosse
6 San Antonio
7 Beaumont
8 Arlington
9 Houston
12 Toledo
15 Rockford
16 Flint
17 Flint
18 Port Huron
21 Terre Haute
22 Chicago
23 Evansville
26 Huntington
27 Fayetteville
28 Asheville
29 Charlotte
30 Landover (Washington DC)
December
2 Columbus
3 Dothan
5 Atlanta
6 Jacksonville
12 Syracuse
14 Boston
18 Waterbury
19 Binghamton
20 Pittsburgh
21 Richmond
26 Fort Wayne
27 Louisville
28 South Bend
29 Providence
31 Uniondale
Januari
23 Erie
25 Detroit
26 Detroit
27 Detroit
30 Mt. Pleasant
31 Dayton
Februari
1 Cleveland
4 Milwaukee
5 Madison
6 St. Paul (kl. 19.30)
6 St. Paul (kl. 23.00)
9 Salt Lake City
11 Portland
12 Spokane
13 Seattle
14 Seattle
16 Missoula
23 Los Angeles
24 Los Angeles
26 San Bernadino
27 San Diego
29 Honolulu, Hawaii
Mars
4 Oklahoma City
6 Licoln
8 Tulsa
11 Huntsville
12 New Orleans
13 Mobile
14 Memphis
20 Lakeland
21 Miami
24 Philadelphia
25 Johnstown
26 Harrisburg
28 Springfiled

Alex Bergdahl
Reporter/orakel
Kiss Army Sweden

Artikel ur Destroyer 14

Alex Bergdahl fick i egenskap av initierad Kissfantast äran att göra en intervju med Kiss första manager och upptäckare, Bill Aucoin, under dennes besök i Stockholm i maj. Läs och förundras över Alex träffsäkerhet med frågor, Bills minnesbank och några nya detaljer till den gedigna Kisshistorien.

Kan vi ta det från början? Gillade du hårdrock när du såg Kiss på Hotel Diplomat?

Nja, jag är väl inte helt säker på att jag gillade vad jag hörde på The Diplomat. Jag tror att jag gillade dem mer när jag hörde deras demo efteråt, men jag märkte att de var väldigt bestämda som grupp i vad de ville göra.

Du såg potentialen?

Jag såg potentialen och att de var “artister”. Jag kom ifrån TV- och filmvärlden, jag var både regissör och producent redan som ung, jag hade en TV-show på NBC i USA, och det var så Kiss fick syn på mig. De skrev till mig varje vecka vilket till slut resulterade i att jag såg dem på Hotel Diplomat.

Jag är uppvuxen med musik, och på 60- och 70-talet var musik en väldigt stor del av våra liv. Vi kunde sluta med att göra något bara för att lyssna på en ny skiva, vänner kom hem till en och vi lyssnade tillsammans till varje låt. Sånt händer inte lika ofta idag, många gånger när man köper en CD så är det bara en eller två låtar som är bra, men på den tiden så kom det en ny skiva som man hörde talas om och som man bara var tvungen att åka och lyssna på.

Det var inte heller bara lyssnandet som var viktigt, man tittade på omslaget också. Omslagets utseende var mycket viktigt. Man lyssnade på hela skivan, ofta tillsammans med många vänner, och detta inkluderade både folkmusik, rock n’ roll och allt möjligt.

Så olika sorters musik var inte alls främmande för mig, men om jag skulle lämna TV- och filmindustrin för att bli manager så var det tvunget att det skulle vara ett tillräckligt intressant och spännande band för att jag skulle vilja bli involverad.

När jag så fick se att Kiss hade en show, även om det inte var någon större produktion precis i början, så blev jag väldigt inspirerad och tänkte att “de vill verkligen framträda, detta kan bli kul”.

Jag träffade dem efteråt och bad dem att komma till mitt kontor för att prata lite, och jag föreslog att de skulle ge mig 30 dagar att skaffa dem ett kontrakt, och om jag lyckades så skulle vi fortsätta jobba tillsammans. Om jag däremot inte lyckades skulle de själva får välja om de ville sparka mig eller fortsätta jobba med mig.

De kom till mitt kontor, vi talade igenom detta och de gick med på det, och inom 30 dagar hade jag ett kontrakt åt dem. Det var så det hela började, men i övrigt gjorde jag bara små förändringar, jag uppmuntrade dem exempelvis till att göra en större show.

I början hade alla inte samma vita grund för sminket, och jag tyckte att de skulle ha det för att det skulle se mer enhetligt ut. Jag hjälpte till att designa deras kläder och att utveckla scenshowen med pyroteknik och Genes eldblåsande, och även med trumsetets “svävande”. Allt detta var alltså påtänkt och i vissa fall med i showen i princip från början.

Kiss idag består av Paul och Gene med inhyrda musiker, men vem styrde bandet 1973?

Ironiskt nog så har det där förändrats från hur det var i början. Den enda med någon egentlig inspelningsbakgrund och som hade haft skivkontrakt och släppt en skiva innan Kiss var Peter. Peter hade spelat i en grupp som hette Chelsea och de hade kontrakt med RCA, så 1973 var det ofta Peters åsikt som styrde besluten. Sedan hittade Ace på namnet Kiss och dess logotyp, så han var också med i oppositionen på den tiden.

Paul och Gene är och har alltid varit konsekventa och bestämda men på vissa sätt gammalmodiga, medan Ace och Peter var de utsvävande, kanske lite galna hårdrockarna. Jag minns att när vi var ute tillsammans eller hemma hos någon så spelade Paul och Gene alltid Beatleslåtar, aldrig hårdrock.

I alla fall, i början innan jag kände dem så var Kiss en draggrupp, de hade klänningar och allt sånt, men när New York Dolls slog igenom ville de inte vara en kopia av dem. Det är intressant, på den tiden ville ingen vara en kopia av någon annan, alla ville vara ett eget band.

Idag har vi kopior på kopior på kopior, skivbolagen ser att någon slår igenom och börjar omedelbart leta efter någon likadan. Men på den tiden var i princip alla skivor olika och individuella. En specifik artist eller grupp ville vara sig själva, de försökte inte likna någon annan.

Kiss var ju verkligen unika i det de gjorde, så unika att ju mer de gjorde desto mer hatade pressen dem, desto mer hatade andra grupper dem, radio hatade dem, och så vidare. Det var verkligen ett unikt band på många sätt, speciellt i det avseendet att ingen trodde på att ett band i smink skulle slå igenom, de var inte bra musiker nog för att få slå igenom, hur vågar de ens försöka, allt sånt vägdes in.

Hur passade Neil Bogart och Joyce Bogart (född Biawitz) in i bilden från början?

Joyce var min affärspartner. Jag var med och gjorde filmversionen av musikalen “Oh Calcutta”, men det visade sig snart att jag behövde en assistent när jag gjorde filmen, så jag gick till The New School i New York och frågade en professor vem som var den bästa studenten han hade. Han svarade “Joyce Biawitz”, det var så jag träffade Joyce.

Jag frågade henne om hon hade lust att vara min assistent vid filminspelningen, det fanns visserligen inga pengar men jag lovade att betala hennes utgifter. Hon tackade ja, och jag avgudade henne direkt (skrattar). En fantastisk människa, intelligent, samlad och rolig! Vi hade ett bra arbetsförhållande och jag sade till henne att jag funderade på att lämna produktionsbolaget jag jobbade för och starta ett eget.

Strax därefter startade Joyce och jag ett bolag vid namn Direction Plus tillsammans, främst för att göra reklamfilmer. Vi gjorde några filmer, och sedan producerade jag en musik-TV-show som hette Flipside. Där träffade vi Neil Bogart som var med och gjorde ett av avsnitten, och han föreslog att vi skulle göra reklamfilmer för artister varpå vi sade ja men Joyce tyckte att vi skulle göra hela låtar, inte bara korta reklamsnuttar. Vi gjorde således några sådana “musikvideos” för Neil, som dessutom flirtade lite med Joyce.

Neil jobbade vid denna tid på Buddha Records när han plötsligt fick ett erbjudande ifrån Warner Brothers att starta ett eget skivmärke. Vi hörde talas om detta, Joyce och jag, och under hela denna period skrev Kiss till mig i princip varje vecka efter att ha sett Flipside. Jag gick och såg Kiss, och efter mitt förslag till bandet var Neil den första personen jag gick till eftersom jag jobbat med honom tidigare.

Neil sade att han tyckte det var en bra idé med ett annorlunda band så han spelade demotejpen för sina producenter på Buddha Records, Kenny Kerner och Richie Wise. De hade haft några hits på Buddha och Neil frågade vad de tyckte om detta nya rock n’ roll-band. Vad han inte visste var att både Kenny och Richie var riktiga rock n’ roll-typer själva. Även om de hade gjort pophits för Buddha så ville de gärna producera ett rockband, och när plötsligt ett rockdemo dök upp så sade de omedelbart ja.

Jag är inte säker på att de egentligen gillade Kiss, men det spelade ingen roll för de ville producera ett rockband, så dels fick Neil ja från sina producenter, dels började han bli kär i min affärspartner Joyce och mitt i allt detta fanns en grupp kallad Kiss som genom alla dessa sammanträffanden fick ett skivkontrakt. Det var verkligen så det gick till (skrattar).

Det var alltså alla dessa faktorer som bidrog till att Kiss fick kontrakt. TV-showen Flipside, Neil gillade Joyce, vi gjorde musikvideos innan någon annan vilket Kiss uppskattade, Ken och Richie ville verkligen producera rock, det var verkligen ödet som spelade alla i händerna.

Alla ville göra något, inte nödvändigtvis tillsammans, men allt passade ihop vid just denna tidpunkt. Efter ett tag kom ju också Joyce Biawitz att bli Joyce Bogart, men det var flera år senare.

Men senare kom väl Casablanca att bryta sig loss ifrån Warner Brothers?

Ja, och där börjar en annan historia. Warner backade upp Neil men gillade egentligen inte Kiss. De tyckte inte att Kiss var bra nog för att ha kontrakt, de spelade inte tillräckligt bra och låtarna var inte bra nog.

Neil hade redan signat dem och vi spelade in skivan, den skulle precis komma ut när plötsligt Warner säger till Neil att “Vi släpper ut skivan och allt sånt men fråga dem om de kan tänka sig att ta bort sminket”. Neil frågade Warner om de menade allvar och vad det var för fel med sminket. Warner svarade bara “Usch, nej, fy, det här är helkorkat, ingen kommer att gilla ett band med smink, fråga om de kan ta bort sminket”.

En kväll när Kiss repade på gamla Fillmore East, som då stod tomt eftersom Fillmorekonceptet hade flyttat till San Francisco, så vi kunde hyra stället billigt för att repa i, fick jag ett samtal ifrån Neil där han sade “Jag vet det är hårt, men Warner Brothers vill inte att bandet skall vara sminkat, de tror inte att de kommer att funka, kan du fråga dem om de har lust att ta bort sminket”. Jag svarade att jag inte trodde de ville göra det, men jag lovade att fråga killarna.

Bandet avslutade repetitionerna och jag gick upp i omklädningsrummet och berättade att Neil ringt och vad han sade. Jag berättade att Warner ville att bandet skulle överväga att ta bort sminket, och killarna frågade mig vad jag tyckte. Jag sade att jag inte tyckte de skulle ta bort det, detta var en unik grej och jag gillade den skarpt varpå bandet sade “Det gör vi också”.

Jag ringde tillbaka till Neil och berättade att bandet behåller sminket, och Neil sade bara “Okej”.

Nåväl, skivan kom ut i slutet av februari 1974 och det var dags att göra promotion för den. En del av Casablancas avtal med Warner var att Warner skulle hjälpa till att promota skivan, det var ju dessutom de som ställt upp och betalt den. Ett hemligt PM cirkulerade dock på Warner som ungefär sade “Vi gillar Neil Bogart, men han kommer att hitta något bättre så låt denna skiva bara försvinna – bry er inte om Kiss”.

Lyckligtvis hade Neil, vänlig och älskvärd som han var, skaffat sig många vänner på Warner och en av dessa såg i skymundan till att han fick se detta PM. Där stod han med ett band som han tyckte om, som i sin tur jobbade med en flicka han ville gifta sig med, och en färdig produkt som inte skulle få någon promotion.

Neil blev såklart vansinnig och gick direkt upp till Warner huvudkontor som vid denna tid hade två verkställande direktörer, Mo Ostin och Joe Smith. Joe var den ledande kraften i företaget, medan Mo hade halkat in på VD-posten genom sina kontakter med Frank Sinatra och höll sig mer i bakgrunden.

Neil fick tala med Joe och frågade hur de kunde göra så här mot honom och hans nya skivbolag, hur de kunde gå emot det första rockbandet han släpper på sitt nya bolag. Joe svarade att de tyckte det var helt fel med en sminkad grupp, att de hade kollat med radiostationer och fått veta att ingen skulle spela musiken där, men han sade samtidigt att Warner stod helt bakom Neil.

Det var bara Kiss de inte gillade. Detta retade Neil, inte bara hade de gått emot honom, de hade gjort det i hemlighet, bakom hans rygg. Hade de varit ärliga från början hade det kanske gått annorlunda, men Neil hatade verkligen när folk försökte lura honom, och dessutom var han djupt förälskad i Kiss co-manager Joyce (skrattar).

Alltså sade han att han inte kunde jobba med ett företag som gjorde så här, att han ville bort från Warner. Lyckligtvis hade Mo och Joe skuldkänslor nog att låta honom gå utan krusiduller. Han hade så att säga kommit på dem med byxorna nere (skrattar).

Tiden gick och vi började alla bli panka. Jag hade snart använt alla pengarna jag tjänade i mitt produktionsbolag, Neil fick såklart inte längre pengar ifrån Warner utan fick ta ett lån på sitt hus för att hålla igång Casablanca.

Neil vände sig till olika små distributörer för att kunna hålla distributionen vid liv, och alla dessa kände till honom från Buddhatiden och bidrog med vad de kunde. Dels för att de kände till honom och visste att han var seriös, dels för att de faktiskt tyckte om honom som person. Casablanca växte dock snabbt till ett helt litet företag med anställda vänner som flyttat ifrån när och fjärran till New York för att jobba med Neil.

Kiss hade släppt två skivor och jobbade på den tredje, “Dressed To Kill”, när Neils pengar verkligen började sina. Han berättade att det inte fanns tillräckligt med pengar för att anlita en producent till skivan så han kunde göra det själv. Det var alltså anledningen till att Neil producerade “Dressed To Kill” själv, han hade inte råd att hyra in någon annan.

Efter detta stod vi snart vid en fjärde skiva och visste inte vad vi skulle göra. Jag föreslog en liveskiva eftersom turnerandet gick så pass bra. Neil gillade idén, för då behövde han nämligen inte betala någon producent utan bara en tekniker.

Eddie Kramer hyrdes in som tekniker men fick faktiskt titeln producent på skivan för det kostade oss ändå inte mer (skrattar). Dessutom fanns det inga pengar för studiotid. En liveskiva var alltså en kanonlösning och därför släpptes “Alive!”.

Tyvärr stod vi inför ett annat problem här, Neil hade aldrig givit oss någon royaltyrapport och jag visste att det började bli dags att be om en sådan eftersom jag visste att vi i alla fall sålt några skivor men inte fått några pengar för dem. Samtidigt var Neil en god vän som dessutom var tillsammans med min affärspartner.

Neil blev arg på mig och menade att han hade gjort så mycket för oss och slagits för oss, och undrade hur jag kunde gå emot honom. Jag gick inte emot honom men visste att Kiss snart skulle börja bli sura på mig om jag som manager inte skötte deras intressen rätt, därför var jag tvungen att fråga om royalties för att reda upp det här en gång för alla.

Neil tyckte dock att jag gick emot honom och gick, ironiskt nog, bakom min rygg till gruppen och sade “Jag kan sköta managerbiten åt er”. Neil gjorde alltså mot mig ungefär vad Warner hade gjort mot honom, vilket resulterade i ett rejält gruff som jag tänkte vinna, dessutom var alla fakta på min sida eftersom Neil faktiskt inte hade betalt Kiss några royalties alls.

Vid denna tidpunkt kom en hel del andra bolag och erbjöd sina tjänster eftersom ryktet gick att Neil hade misskött sig, men jag ville faktiskt inte lämna Neil, det var inte därför jag gjorde vad jag gjorde. Vi lyckades till slut göra upp i godo dock, varpå vi skrev ett nytt kontrakt med Neil och fick våra royalties, en check på två miljoner dollar.

Två miljoner, jag hade aldrig sett en check med så många nollor förut. Jag minns att jag satt och räknade nollorna på checken flera gånger. Vi gick ifrån att vara helpanka till att ha två miljoner dollar, och helt plötsligt exploderade “Alive!”. Vi sålde tre och en halv miljon exemplar.

Tre och en halv miljon exemplar 1975 motsvarar ungefär att sälja tio eller tolv miljoner idag, det var en enorm summa skivor att sälja. Kiss blev från och med “Alive!” ett fenomen tack vare alla de sammanträffanden och händelser jag beskrivit som ägde rum från början fram till denna tidpunkt.

Detta måste ha varit en vändpunkt eftersom Carl Glickman och Howard Marks kom in för att ha hand om bandets pengar?

Oj, nåja, oh boy (skrattar). Jag kände Howard sedan länge, jag hade gjort reklamfilmer för hans reklamfirma och betraktade honom som en god vän. Han sade att han kände en person i Cleveland som hade ett riktigt bra ekonomisinne, kanske kunde de ha hand om Kiss pengar. Howard var alltid väldigt bra att ha och göra med så jag sade okej.

Detta skulle senare visa sig riktigt dumt eftersom de båda själva ville ha hand om Kiss som managers och kontrollera bandet varför de sakta började jobba emot mig redan ifrån början. Men detta visste jag naturligtvis inte då. De kom alltså in och blev Kiss businessmanagers vilket skulle visa sig vara början till slutet vad gällde mitt samarbete med Kiss eftersom de bakom min rygg jobbade emot mig inför bandet som de själva ville sköta.

Detta kände jag inte till tidigare, att de jobbade emot dig.

Nej, det kan jag tro. Musikindustrin hade redan då blivit showbusiness, det handlade mer om spektakel än om musik. Jag uppfattade inte att de jobbade emot mig på ett bra tag, och så här i efterhand skulle jag naturligtvis ha anlitat ett separat businessmanagementbolag i stället för detta, som låg lite för nära mig eller oss.

Ju mer pengar medlemmarna i bandet tjänade desto mer ville Glickman/Marks jobba direkt med medlemmarna eftersom de fick procent på allt som medlemmarna tjänade i stället för att få en klumpsumma ifrån managementet.

Vad som ofta händer när en grupp börjar tjäna pengar är att alla som jobbar runt gruppen blir “ja-sägare”. Jag var aldrig sådan, jag hade varit med alldeles för länge för det. Jag sade alltid vad jag tyckte. Men när pengarna började rulla in så sade både deras advokater och deras businessmanagers plötsligt ja till allting, oavsett hur korkat eller galet det var.

Jag kan berätta hur skruvat det blev, efter ett möte en gång fick jag ett brev ifrån mina advokater där det stod att “vi har beslutat att inte vara din advokat längre, vi ska jobba för Kiss”. Detta lät jag bero, jag tänkte att “de är ju vänner, även om det var jag som fixade jobbet till dem från början”. Jag var ung då, idag hade jag stämt skiten ur dem (skrattar). De tyckte helt enkelt att det var mer lukrativt att jobba för Kiss, det fanns mer pengar där. Det fanns betydligt mer politik bakom kulisserna än vad böckerna om Kiss någonsin berättat.

Har du läst boken “Kiss & Sell” av Chris Lendt? För mig som har läst alla “Kiss är världens största och bästa band”-böcker så var den boken en verklig ögonöppnare vad det gäller information om hur det funkade “bakom kulisserna”.

Den är mycket intressant. Det enda som är lite konstigt med hans bok är att han skriver i jagform om vissa händelser som han inte var med om utan bara har hört talas om. Det mesta han skriver är dock helt korrekt och den är intressant eftersom den berättar historien om bandet sett ifrån “insidan”.

Varför lämnade du bandet eller de dig?

Vi kom överens om att skiljas åt av olika anledningar. Jag ville inte att de skulle ta av sminket och jag ville att merchandisebiten skulle fortsätta medan Gene och Paul ville kunna bli igenkända av sina fans och andra, och ville därför således ta bort sminket.
Dessutom tyckte de att merchandisebiten hade gått alldeles för långt så de ville sluta med den. I bakgrunden fanns också Glickman och Marks som sade till gruppen att de visst kunde ta bort sminket, de skulle väl inte behöva lyssna på mig utan göra vad de själva ville. Detta resulterade i att de kom in på mitt kontor en dag och sade att vi kanske skulle tala lite om att separera.

Jag hade redan börjat kolla på Billy Idol och jobba med honom, och ju fler konflikter som uppstod med Kiss desto mer drog jag mig undan eftersom jag inte längre hade samma talan som deras advokater och businessmanagers som de kunde springa till när de ville och få medhåll hos.

Dessutom visade det sig att Howard hela tiden hade tyckt att han skulle ha fått vara med ifrån början med mig och Joyce, men det hade jag aldrig ens haft i åtanke. Howard kände sig alltså åsidosatt vilket resulterade i hans motarbetande av mig inför Kiss.
Det var alltså en mycket tråkig triangel av händelser som ledde fram till vår separation ifrån varandra, inte helt vad jag ville kanske, men det var enda sättet för båda parter. Det blev åtminstone en helt ömsesidig separation ifrån både min och bandets sida.

Exakt när i tiden hände detta? Kiss 1981-82 var en väldigt konstig enhet där väldigt lite information finns om vad som hände.

Det kan man verkligen säga. Jag var fortfarande där vid tiden för “(Music From) The Elder” som jag sedan dessutom fick ta skulden för. Så här var det: Gene och Paul ville verkligen inte göra en skiva 1981 men Carl och Howard menade att Paul och Gene fick ju två miljoner dollar varje gång de släppte en skiva, så “hit med en skiva” (skrattar).

Givetvis visste de att de var tvungna att göra någonting, men ingen ville gå in i en studio, Peter hade redan stuckit, Ace ville inte jobba med bandet längre, Paul och Gene var trötta och ingen ville skriva något. Därför ringde jag in Bob Ezrin som producent, han hade gjort Destroyerskivan och kände till bandets problem sedan innan.

Hade vi tagit in någon ny som fick reda på att bandet egentligen inte ens ville göra en skiva, då hade vi haft problem. Men Bob kände som sagt till bandets alla egenheter och när han kom in och märkte att ingen ville göra något kom han med förslaget om ett konceptalbum.

Detta verkade vara en bra lösning för bandet, att inte göra en renodlad Kiss-skiva, utan en konceptskiva fast med Kiss. Detta tände en liten gnista hos bandet då det verkade vara ett enkelt sätt att spendera studiotiden. Skivan blev alltså “(Music From) The Elder”.

Men skivbolaget tyckte inte att det var en “riktig” Kiss-skiva och bad dem göra en till. Bandet svarade att detta är visst en Kiss-skiva, blotta tanken på att gå in i studion ytterligare en gång var bara “glöm det”.
När sedan “The Elder” sjönk som en sten var det enligt Carl och Howard mitt fel, “Bill lät er göra skivan”, “Bill gjorde si”, “Bill gjorde så”. En del av Carls och Howards kampanj emot mig som lyckades totalt (skrattar).

Du var inte med vid inspelningen av “Creatures Of The Night”?

Bara precis i början.

Det var alltså någon gång i mitten av 1982.

…som jag var ute ur bilden, helt rätt.

Det är lustigt att det finns så otroligt lite information tillgänglig om er separation, Kiss själva har sällan sagt ett enda ord om det och ingen verkar ha tagit reda på det heller.

Det är sant och det är troligen för att jag alltid sade till bandet att Kiss är ett eget väsen, allt som inte måste luftas öppet håller vi för oss själva. När vi misslyckas gör vi det tillsammans, bara vi ser till att lyckas mer än vi misslyckas.

Mycket av det vi gjorde var helt unikt, något som ingen gjort förut, och vi lyckades i 80 % av fallen. Några grejer gick totalt i stöpet, grejer som varken du eller någon annan känner till, men de allra flesta gångerna lyckades vi med det vi tog oss för. Mycket av det handlade om att väldigt få kom att känna till den “inre cirkeln”, de flesta kände oss bara till fasaden, samma fasad som hålls uppe ännu idag.

Jag är god vän med både Paul och Gene idag. Paul skall man helst tala med i enrum för att få svar utanför den givna mallen, då kan han tala om något annat än “Kiss-snacket”. Gene är svår att tala med utanför mallen, han hamnar väldigt gärna i “brudar, Kiss, sex, pengar”-snacket, nästan alltid.

Varför var det så få TV-program som innehöll Kiss under 70-talet, jag tänker på alla musikprogram som fanns.

Det där var svårt därför att de flesta helt enkelt inte tyckte om Kiss. In Concert-specialen 1974 var bara en återgäldad tjänst till mig och Neil från Dick Clarks sida. Midnight Special 1975 var en återgäldad tjänst ifrån programvärden Dons sida. Mike Douglas 1974 var också en tjänst.

Däremot gjordes Paul Lyndes Halloween Show 1976 på Paul Lyndes egen begäran, han tyckte att Kiss skulle passa bra in i en Halloweenspecial. Det är också det TV-framträdande som funkade bäst med Kiss vad det gäller både låtmaterial och image. Dessutom hade “Beth” precis blivit en jättehit och de tänkte att den skulle funka bra som dragplåster för programmet.
Annars var det mest intervjuer och korta reportage i lokalkanaler om Kiss var på turné i närheten. Även radion jobbade då precis som nu, det är fortfarande ingen radiokanal som spelar Kiss annat än om de skall ha en konsert i närheten.

Man skulle ju annars kunna tro att TV-bolagen skrek efter Kiss, som var ett så pass visuellt band.

Men TV-bolagen trodde inte då och tror fortfarande inte på rockmusik i TV, oavsett hur stort bandet är eller hur populärt till exempel MTV blev. De stora bolagen gör Grammygalan, och det är ungefär allt.

När jag tog in namn som John Lennon eller Stevie Wonder i Flipside blev ledningen vansinnig och tyckte inte alls att sån musik passade i TV, de ville hellre ha namn som Frank Sinatra och Barbra Streisand. Jag blödde från öronen varje vecka, efter att gång på gång ha fått höra att jag inte skulle haft med den eller den artisten (skrattar).

1978 måste ha varit en av de sista milstolparna innan originalbandet började falla sönder med filmen (”Kiss Meets The Phantom”), soloskivorna och allt annat.

De var under alldeles för hårt tryck, samtidigt som de tjänade mer under 1978 än under något annat år. Vi fick in 119 miljoner dollar 1978, vilket idag ungefär skulle motsvara en halv miljard. Detta betydde att de jobbade för hårt, började bli ovänner och samtidigt hade en massa pengar. Fel kombination (skrattar).

Utav de 119 miljonerna kom 55 miljoner ifrån merchandise och resten ifrån skivor och turnéer. Även om de blev mer och mer ovänner och Ace och Peter använde mer och mer sprit och droger, så tjänade de mer pengar än vad någon av dem någonsin kunnat drömma om, vilket ledde till ett ökat individuellt oberoende.

Fram till maj 1978 hade Kiss turnerat konstant sedan 1974…

Det fanns en anledning till detta. Turnerandet gick ruskigt bra nästan hela tiden, även utan radions backning. Så fort en turné var slut var det så direkt in i studion, vilket det också fanns en undermening med.

Jag och Neil hade kommit överens om att se till att det kom en ny skiva ungefär var sjätte månad. Varje gång affärerna skulle skicka tillbaka de osålda skivorna, kunde vi vifta med en ny produkt och påminna dem om att en ny skiva även säljer de gamla. På så sätt skickades inga osålda skivor tillbaka (skrattar).

Det var alltså ett konstant turnerande och skivinspelande, och det funkade bra i början utan semestrar och ledigheter eftersom det var detta de ville göra, men så fort de började tjäna pengar och på så sätt hade råd att göra annat så tröttnade de dock.

Pengar kan vara roten till allt ont sägs det, och det stämmer verkligen med detta band. I och med att de hade pengar att göra vad de ville började de arbeta mot varandra i stället för med.

Det verkade konstigt att de tog ett års paus ifrån turnerandet 1978-79 när de var som allra störst. I stället kom fyra soloskivor, “Double Platinum” samt “Dynasty”.

“Dynasty” var sista plattan som vi jobbade hårt med. Soloskivorna gjordes för att de skulle slippa ifrån varandra ett tag, vilket såklart skapade nya problem på sitt sätt.

“Double Platinum” var vi tvungna att göra eftersom Kiss själva vägrade spela in en ny skiva. Vi anlitade Mike Stone och Sean Delaney för att mixa om och samla gamla låtar i en snygg förpackning, för att ha något att sälja.

Berätta lite om Sean Delaney. Var han den femte Kissmedlemmen?

Antingen Sean eller jag (skrattar). Sean var en nära vän till mig sedan många år, vi jobbade ihop i många år. Sean var ironiskt nog en musiker i sin egen rätt, han skrev mängder av Kiss material.

Han hade ett band, Trust, som precis skulle få kontrakt hos Elektra när bandet började bråka och bröt upp. Samtidigt lämnade jag TV-branschen för att jobba inom rock n’ roll, så jag sade “Sean, kan du inte börja jobba med mig i stället?”.

Det var så han blev involverad i Kiss. Han blev deras första roadmanager. J.R. Smalling påstår att han var den första, men det var faktiskt Sean.

Eftersom Sean var en artist själv kunde han hjälpa bandet med vissa grejer, vissa rörelser och koreografi samtidigt som han var roadmanager. Dessutom skrev han låtar med bandet och hjälpte till att producera några skivor (Gene Simmons och Peter Criss soloalbum, Alex not.).

Tyvärr så var Howard och Carl businessmanagers även för Sean, men jobbade samtidigt emot honom när de jobbade med Kiss. Sean dog i diabetes förra året och jag är övertygad om att Kiss var skyldiga honom mellan tre och fyra miljoner dollar som Howard och Carl fifflade bort så att Sean aldrig såg röken av dem. Det finns mycket sådan tragik bakom Kissfasaden som aldrig har blivit uppklarad eller uppmärksammad.

Sean skrev väl en bok?

Ja. Den blev ungefär halvfärdig men jag vet inte om den någonsin kommer att komma ut. Den skulle ha blivit film också, några filmbolag hörde av sig och ville göra en film av boken.

Det hade varit intressant att få läsa den.

Verkligen! Det finns grejer som jag inte vill tala om som Sean berättade om utan omsvep (skrattar). Han berättade allt och nämnde alla namn.

Eric Carr då, berätta lite om honom.

Eric… (sitter tyst några sekunder och tittar bort). När Peter slutade så gick vi igenom ungefär 70 trummisar och när vi sållat ner antalet till runt 10 så stod det klart att Eric var rätt kille.

Eric var nog världens snällaste och trevligaste person och när han kom med i bandet, även om det bara var som en inhyrd trumspelare, så ville vi att han skulle känna sig som en rockstjärna. Därför betalade vi honom 100 000 dollar per år och köpte honom en Porsche direkt.

Han blev helt ställd, han kom i princip ifrån ingenstans och blev plötsligt stjärna. Han var en fenomenal trummis och en fantastisk människa som brydde sig om alla, verkligen alla. Han älskade sina fans och kunde spendera timmar med fansen bara genom att snacka och umgås med dem.

Efter att Kiss tog bort sminket och sålde färre och färre skivor så förminskades hans roll verkligen till en inhyrd inhoppare, de sänkte hans lön och stängde honom ute ifrån allt beslutsfattande. Detta blev bara tråkigare och tråkigare ju längre tiden gick, och slutligen fick han hjärtproblemet och opererades.

Efter operationen ringde han mig, jag var en av de få han kunde tala med om allt vad gällde Kiss eftersom jag visste allt som försiggick i kulisserna. Han var ledsen för att ingen i bandet ville tala med honom längre, och det allra värsta var att Gene hade ringt och sagt att de skulle säga upp hans försäkring.

Han ringde mig direkt efteråt och frågade vad han skulle ta sig till. Han kom direkt från en hjärtoperation och inget försäkringsbolag ville ha med honom att göra. Jag frågade honom om han var säker på att de verkligen hade sagt så, och han svarade ja.

Veckan efter dog han. Hans föräldrar är fortfarande övertygade om att det var stressen ifrån Genes samtal som dödade honom. Det behöver det naturligtvis inte vara, men det var alltså så långt det gick mellan Eric och de andra. Hela denna biten att låsa ute någon annan hade jag aldrig tillåtit.

Något liknande, fast såklart inte lika allvarligt, hände när Peter lämnade bandet. Jag fick kämpa hårt för hans skull för de andra ville inte ge honom någonting.

Ironiskt nog var det inte Paul och Gene som initialt ville bli av med honom, de tyckte bara det var tråkigt att han inte skötte sig så jag föreslog att vi skulle ge honom en ärlig chans att ordna upp sitt liv. Då sade Carl och Howard “gör er av med honom, vi måste tjäna mer pengar”, och när de sade det så fyllde Kiss advokat Paul Marshall i “ja, få bort honom, han är ju drogberoende, vi måste hitta en ny”.

Jag sade då att “vänta lite, han är faktiskt en del av gruppen, vi kan väl försöka hjälpa honom”. Detta ledde till att det blev jag och Ace mot Howard, Carl, Paul Marshall, Gene och Paul. Det fanns alltså inte mycket till val.

Dessutom kunde jag inte få Ace tillräckligt engagerad, han kunde tala med mig om det men inte argumentera inför de andra. Han var ju dessutom själv ganska alkoholiserad.

Därför försvann Peter. Jag gjorde dock allt för att Peter skulle få ett så bra avtal som möjligt när han lämnade bandet. Jag fixade så att han fick behålla rättigheterna till sitt smink och hela sin kattkaraktär, dessutom fick han ett bra avgångsvederlag.

När Ace slutade fick han ingenting. Jag var heller inte inblandad längre vid den tidpunkten och därför kunde jag inte hjälpa honom.

Vilken förlust för Ace.

Ja, men senare köpte ju Gene och Paul tillbaka allt ifrån Peter också, de köpte sminket och hela karaktären billigt då Peter behövde pengarna. Ace hade inget val när han lämnade, de sade bara “vi behåller allt” och Ace brydde sig inte speciellt mycket då.

Ett smart drag inför Reunionturnén. Ace och Peter måste ha varit lika mycket inhyrda inhoppare då som Eric och Bruce varit?

Helt rätt, de var verkligen bara inhyrda. De fick en viss lön men inget annat, inte ens procent på merchandise.

Förvisso så behövde båda pengarna, och dessutom gick det ju så pass bra så att alla kände sig stora igen, men efter ett tag började Ace och Peter begripa vart pengarna tog vägen och började bli sura för det. Då började hela den karusellen en gång till (skrattar).

Var bootlegskivorna som kom och fortfarande kommer ut någonsin ansedda vara ett problem?

Nej. Visst fanns det bootlegs, men de kunde aldrig tävla med de officiella releaserna med sina bonusgrejer. Anledningen att vi stoppade med till exempel pistolen i “Love Gun” och alla merchandisebladen var att bootleggarna inte hade råd med sånt (skrattar).

För några år sedan nämnde du i en intervju att ni brukade filma när Kiss repeterade i början.

Ja, med stora klumpiga videokameror som jag hade fixat genom mina tidigare TV-kontakter. Vi kunde inte transportera dem (skrattar), men jag brukade filma bandet när de repeterade och så tittade vi på det tillsammans efteråt då jag pekade ut vad som såg bra ut och vad som inte gjorde det.

Vi hade bara ett band som vi spelade över, vi hade ju ingen anledning att spara dem då. Det sista jag spelade in på det bandet var de två sista konserterna på Coventry i december 1973 precis innan de gjorde sin första turné.

Jag hittade nyss det bandet och spelade upp det för Gene och Paul, kvalitén är helt perfekt. Jag tror att detta kommer att släppas som någon form av bonusmaterial på någon annan skiva någon gång i slutet av detta år.

Är det hela konserterna?

Jajemen.

Om de släpps går jag aldrig hemifrån igen.

(skrattar högt). Både Paul och Gene blev helt ställda när de såg bandet, Paul satt och kommenterade hela tiden “Wow, Ace är skitbra, Peter är skitbra, jag är skitbra”.

Dessa konserter visar alltså bandet precis efter att skivan är inspelad och alla är på absolut topp. Det var kul att se Gene, som normalt sett tappar intresse för filmade konsertinspelningar direkt, sitta och fånstirra på båda konserterna rakt igenom. Det var då jag tänkte “herre gud”.

Vad minns du om videoinspelningar ifrån 70-talet? Jag tänker på exempelvis Detroit 1976 som är filmad både professionellt och med er egen filmkamera som filmade i svart/vitt och som ni filmade massor med från och med 1976.

Vad det gäller just Detroit så skulle vi för första gången ha storbildsskärmar på konserterna, så jag hade hyrt ett filmbolag som filmade oss när vi anlände med vår Kissjet och när vi åkte med limousinerna ifrån flygplatsen. När ljuset släcktes i arenan visades denna film på storbildsskärmar innan giget började, för att sedan hoppa till en livekamera i Kiss omklädningsrum. Denna kamera följde sedan bandet direkt när de gick backstage fram till scenen. Det var första gången någon hade gjort något sånt här!

En av de roligaste sakerna med Kiss var alla sådana här fräcka grejer som man kunde hitta på, allting passade in i konceptet. Ett annat bra exempel är eldblåsandet. Jag bjöd in en magiker till mitt kontor 1973 när Kiss var där och han kom in och blåste några eldflammor.

Jag tittade på bandmedlemmarna som satt med tallriksögon och stirrade, varpå jag ställde frågan om vem som ville göra det här (skrattar). Det tog en stund men slutligen sade Gene att han kunde testa, det var så han blev eldspottaren. Hade Ace sagt ja så hade det blivit Ace.

Blodet var Genes egen idé, av någon anledning tyckte han det passade. Problemet efter några år var att Gene fick all uppmärksamhet på scenen även om Paul var frontmannen, så i slutet av 70-talet sade jag till Paul att jag hade en grej till honom. Paul blev glad och jag sade att “du ska flyga upp till ljusriggen och sjunga en låt däruppe!”. Paul svarade bara “nej, det ska jag inte” (skrattar).

Så fort Paul sagt nej så stod Gene där och viftade med handen i vädret och sade att han ville göra det.

Vad har du för reflektioner kring Dynastyturnén 1979 jämfört med Unmaskedturnén 1980? Ni turnerade inte i USA 1980, var detta endast på grund av dålig skivförsäljning?

Nja, inte bara. Det var mer att hela konceptet hade börjat falla sönder. Dynastyturnén gick inte jättebra vilket till stor del berodde på förändringarna inom bandets hela koncept. En sak man kan lära sig av detta är att när fansen gillar en grej med ett band så bör man inte ändra det allt för mycket.

Kiss 1979 hade förändrats intill oigenkännelighet, dräkterna var alldeles för flashiga för de flesta “‘äldre” fansen. Däremot så gjorde detta att tjejerna började strömma till konserterna, från att tidigare ha haft en till större delen manlig publik började Kiss nu attrahera tjejer.

Som lök på laxen så spelade Kiss in discolåten, “I Was Made For Lovin’ You”. Detta var till stor del Neil Bogarts fel eller förtjänst, han sade till bandet att “gör en discolåt, vi kan sälja miljoner skivor över hela världen”.

Kiss spelade in den och den blev en gigantisk hit här i Europa, men i USA blev den ingen jättesuccé. Dessutom kunde bandet aldrig spela den live.

Jag minns att vi hade en keyboardist som stod bakom scenen och spelade, och jag minns speciellt i Frankrike där låten var en jättehit, att fansen började dansa när låten började med keyboard (nynnar på melodislingan), men när Kiss började spela så tappade den allt driv och fansen blev tämligen besvikna.*¹ De kunde inte spela den då och inte ens idag spelar de den som den lät på skivan.

Ni använde alltså en keyboardist på Dynasty- och Unmaskedturnéerna?

Ja, en kille som spelade backstage. Han spelade bland annat som sagt introt till “I Was Made For Lovin’ You”.

Minns du hans namn? Jag har aldrig hört talas om detta.

Ja… (sitter tyst och funderar en lång stund). Jag borde kunna detta.

Det är intressant information, det har mig veterligen aldrig diskuterats tidigare.

Vi höll tyst om allt sånt eftersom Kiss var Kiss och inget annat. Det var en del av mystiken och fasaden som bandet höll uppe.

Har du några speciella minnen kring den första Europaturnén 1976?

Ja. Kiss hatade den. Allihop. De var rädda för att lämna USA eftersom de hade fått för sig att de skulle bli kidnappade eller något sådant.

När vi kom till England så var hotellrummen pyttesmå och sängarna ännu mindre, dessutom var den enda TV de kunde se BBC som slutade sända 23:00, och de få gånger det fanns rumsbetjäning så slutade den vid 21:00.

Värst av allt var bussarna dock, de hade inte sådana turnébussar som vi var vana vid i USA med egna sängar och liknande, de hade bara vanliga bussar där alla satt rakt upp. Kiss hatade verkligen England.

Och sedan återvände ni till Europa 1980 med “Unmasked”. Hur kändes det för bandet att efter att ha avverkat Dynastyturnén i USA på förhållandevis stora arenor att komma till Europa med, i deras ögon, småarenor?

Tja, det var ju Europa. Eftersom det inte var USA tyckte de att “jaha, så här ser det väl ut i Europa”. De visste inte bättre. Men senare i Australien var det annorlunda, det var nästan som om de hade ett helt land till sig själva.

Alla i Australien mottog dem med öppna armar och var kanontrevliga på alla sätt. Men i Europa visste de som sagt inte bättre.

Vad det gäller New York 1980, Erics första konsert, har du några speciella minnen kring repetitionerna och konserten?

(skrattar) Det kan man väl säga. Gene och Paul var riktigt, riktigt nervösa att saker och ting inte skulle fungera eller falla på plats. Till exempel satt vi kvällen innan giget och hade fortfarande inte klurat ut hur Erics smink skulle se ut, dessutom var hans dräkt inte klar heller.

Alla sådana småsaker bidrog till att Paul och Gene klockan tio kvällen innan giget kom till mig och lämnade över allt ansvar, jag var manager och skulle se till att allt var klart. Det var inte så mycket att de var arga på mig, de var rädda.

Du kunde se det i deras ansikten att de var väldigt osäkra på hur allt skulle utvecklas, men Eric och jag satt uppe hela natten och såg till att sminkningen blev klar, och dagen efter åkte vi ut till dräktmakaren och såg till att även den blev klar. Allt löste sig i sista minuten som tur var, men Paul och Gene var väldigt skeptiska in i det sista.

Filmade ni konserten?

Nej, tyvärr inte, men det borde vi ha gjort.

En fråga som några av oss svenska konsertsamlare har diskuterat länge är huruvida Stockholmskonserten 1976 blev filmad av Sveriges Television eller av er själva. Har du något minne kring detta?

Nej, men det är inte omöjligt. Vi blev faktiskt tillfrågade av olika instanser under Europaturnén om att bli filmade, och speciellt i Sverige fanns det ju lite hysteri. Här var första gången vi stötte på fotografer som gömde sig med kamouflagekläder för att få tag i bilder på Kiss utan smink (skrattar).

Men jag kan inte säga att jag minns huruvida konserten filmades. Jag hade inte blivit överraskad dock. Vad som kan ha hänt är att konserten blev filmad men att den inte visades eftersom Kiss aldrig lät speciellt bra live.

Lyssnar man bara utan att titta så märker man snabbt att det som blev lidande av allt springande och hoppande på scenen var musiken. Så den som filmade kan ha låtit bli att visa konserten av den anledningen, det har hänt förut (skrattar).

Jag menar när jag satt och skulle klippa ihop Tokyo 1977 för Young Music Show-specialen, så satt jag länge och fixade till allt som inte skulle se helt bra ut om man bara visade den rakt upp och ner.

Man filmade ju båda konserterna i Tokyo den andra april 1977, är videon som finns ute endast en av konserterna eller är det en mix av båda?

Det är en mix av båda. Det ligger enorma mängder av klipptid bakom den inspelningen för att få den att se bra ut.

Kan du berätta lite om Fritz Postlethwaite och hans funktion i Kisslägret?

Han var bandets roadmanager under några turnéer, en av många roadmanagers genom åren. Dessutom satt han i bilen med Peter när han krockade vilket ledde till att Fritz blev ganska illa bränd. Han undervisar i en skola i Florida nu om jag inte missminner mig.

Finns det någon trovärdighet i ryktena om att det under minst en spelning på 70-talet skall ha stått en kille i full Acemundering redo att spela om inte Ace klarade det? Ryktena har florerat länge, och efter vad som hänt de senaste åren med Kiss så har ryktena spätts på ytterligare.

Jag tror att det skulle ha varit en omöjlighet på 70-talet dock. Jag tror inte att någon ens skulle ha kommit på tanken. Vi hade bara ställt in giget om någon medlem inte kunde spela.

Jag läste i “Kiss & Sell” av Chris Lendt om något som kallades för “6 million $ solution” när Kiss stämde Polygram 1982, kan du berätta lite om händelserna kring detta?

Vad det handlade om var att Polygram skeppade skivor över gränserna (”transshipping”, Alex not.) för att bli av med dem, något de inte fick göra. Det som producerades i USA skulle stanna där och det som producerades i Europa skulle stanna i Europa.
Vad som hände var att Polygram i USA hade mängder av skivor som de inte kunde sälja, så de lastade en stor container som skulle skickas i hemlighet till Europa för att vräkas bort. Då händer följande: (skrattar) killen som hade hand om denna egentligen hemliga, men för honom helt ointressanta sändning, ringde mig och frågade om jag hade något som skulle till Europa för han hade redan en container med Kissprylar och menade att jag kanske hade mer när han ändå höll på. Jag frågade vad det var för grejer som skulle skickas och han sade att det var en massa LP-skivor som skulle skeppas över.

Jag höll mig lugn och lät honom berätta allt han visste varpå jag omedelbart gick till Kiss advokater och berättade att skivbolaget skulle skeppa över skivorna de inte kunde sälja i USA till Europa, något som det stod specifikt i kontraktet att de inte fick göra. Fallet var alltså solklart och skivbolaget stämdes men Kiss fick nästan ingenting av de sex miljoner de ville ha. Ironiskt nog kom skivbolaget och ville reda ut detta utanför rätten och erbjöd Kiss tre miljoner. Detta tyckte jag var kanon och sade direkt att de skulle acceptera erbjudandet, delvis i egenskap av vän men även som intressent. Advokaterna övertygade dock Kiss om att en jury skulle ge Kiss betydligt mer, så fallet gick upp i rätten.

Jag var ju inte med Kiss längre, men var tvungen att vittna inför rätten vilket jag också gjorde, för även jag hade intresse av att detta skulle lösas. Jag skulle ha fått tjugo procent av pengarna eftersom detta var skivor producerade under min tid med bandet.
Men Carl och Howard ville ha mer än tre miljoner och därför gick det som det gick. Kiss vann målet men blev bara tilldelade 500 000 dollar, vilka försvann rakt ner i Howards och Paul Marshalls fickor.
Paul Marshall tog över 300 000 dollar betalt i advokatarvode. Jag fick inte en krona (skrattar). Dessutom fick de skivbolaget emot sig eftersom de prompt skulle gå till rätten, vilket inte var speciellt bra det heller.
Hade Kiss bara tagit de tre miljonerna så hade allt varit bra, Kiss hade fått pengar, skivbolaget hade kommit undan bra med tanke på att de visste att det de gjorde var olagligt, alla hade varit nöjda. Men Kiss var giriga.

När jag tänker tillbaks på Kiss så delar min hjärna automatiskt in dem i skiva/turné/årtal. Tänker jag på 1976 så är det automatiskt Destroyerdräkterna och turnén jag ser framför mig, tänker jag på 1980 ser jag “Unmasked”. När du ser tillbaks på allting, hur ser du åren framför dig, hur delar du upp tiden med Kiss?

Jag var ju mitt uppe i det, men till exempel Destroyer/Rock And Roll Over-tiden minns jag speciellt mycket kring för då låg hela världen för våra fötter, allt hände och hände snabbt. Alla drömmar jag någonsin haft låg plötslig inom räckhåll.
Dessutom var det kul just då för alla var fortfarande förvånade över att vi började bli så stora, ett sånt skitband som Kiss kunde väl inte bli något (skrattar). Det var kul att vara mitt uppe i det också.

När så slutet kom, umgicks ni privat även efteråt? Var ni fortfarande vänner?

Inte direkt, inte då. Vi hade gjort något riktigt magiskt tillsammans som hade tagit slut, och jag hade till slut hela företaget Kiss emot mig, Carl och Howard, advokaterna och så vidare. Jag höll faktiskt bäst kontakt med Ace och Peter åren efter Kiss eftersom inte heller de var nöjda med Gene och Paul och de andras beslut. Däremot så har Paul och Gene och jag kommit varandra betydligt närmare igen de senaste åren. De frågade faktiskt mig om jag kunde tänka mig att bli manager igen när de återförenades med Ace och Peter. Jag tackade nej eftersom jag inte ansåg att det kunde bli samma sak en gång till. Så här i efterhand skulle jag naturligtvis ha hoppat på, tagit pengarna och dragit (skrattar).

Jag förstod dock att det skulle bli ett slags barnvaktsjobb. Det var inte så mycket Kiss längre, utan mer “the Paul and Gene-band”. Enda anledningen att de frågade mig var såklart för att jag också var med på 70-talet, det handlade bara om att få med ett namn till från förr.
De blev lite sura när jag tackade nej, men de fick Doc McGhee i stället som i sitt kontrakt fick en riktigt liten procentdel, och han har sedan dess gjort mycket gott för Kiss.
Jag ville inte bli barnvakt. Jag var hela tiden övertygad om att problemen med Ace och Peter skulle dyka upp igen på olika sätt, därför tackade jag nej.

Det var bäst så?

Jag tror det.

Då vill jag bara tacka för att du tog dig tid att göra denna intervju och önska dig ett fortsatt trevligt Sverigebesök.

Tack själv!

Fotnoter

*¹ Detta lämnade mig tämligen perplex. Jag har hört stora delar av både Dynasty- och Unmaskedturnén, men har aldrig märkt att det skulle spelas keyboard i “I Was Made For Lovin’ You”.
Jag gjorde en noggrannare undersökning efter intervjun såklart men hör fortfarande ingenting, oavsett om det jag lyssnat till varit en soundboardinspelning eller en bra eller dålig publikinspelning.
Jag har mailat Bill några gånger och bett honom minnas namnet på keyboardisten, men utan resultat. Frågan lämnas därmed öppen. Skulle jag hitta mer info i frågan lägger jag ut det på hemsidan i Alex’ Room Service.

www.aucoin.biz

Alex Bergdahl
Reporter/orakel
Kiss Army Sweden

Artikeln ur Destroyer 12.

Varning: Om du vill leva vidare i tron att “Alive!” är ett typiskt dokument över hur Kiss lät live 1975 så sluta läsa nu. Jag tänker nämligen avslöja mer än du vill veta.

Let’s face it. Kiss var inte 1975 och är inte i dag några supermusiker. Jo, Eric Singer, Bruce Kulick och Eric Carr är/var det, men jag åsyftar Paul, Gene, Ace och Peter. Därför kan det knappast ha kommit som en chock den där junidagen 1975 när man satte sig ner och lyssnade hur förbannat slarvigt det lät.

Kiss har alltid handlat om show. Därför märks sällan några missade toner, lite falsksång eller ett trumbeat som varit lite off. Men att sitta ner och lyssna på det, det är andra bullar det.

Det finns två kategorier människor som lyssnar på liveinspelningar. Den första kategorin är sådana som mig som ser en liveinspelning som ett dokument taget direkt ur tiden utan omsvep och krusiduller. Sådana som mig föredrar bootleginspelningar eftersom dessa aldrig (eller jäkligt sällan) är doktorerade i efterhand för att passa någons smak.

Den andra kategorin är de människor som bara vill höra hur ett band låter live utan att lägga ner för mycket tid eller engagemang i det. Det är samma människor som svär ve och helvete över en usel kassettinspelning från 1973 och tycker att det låter alldeles för jävligt (medan jag, som bekant, hade sålt mormor för en sådan).

Jag säger inte att jag har rätt (jo, det gör jag visst), alla har så klart sina preferenser, men att tro att Kiss “Alive!” är ett utmärkt exempel på en typisk Kisskonsert är att blunda för verkligheten.

Inte nog med att låtlistan är otroligt lång och att publiken skriker jämnhögt hela tiden, Kiss själva framstår som ett gäng dundermusiker som trots bomber, eld och eldblåsande elefanter aldrig gör några fel. Det är så klart inte sant, skivan är putsad i efterhand. Men exakt hur mycket putsad är den, och dessutom, var? Vi ska reda ut detta lite.

Fem konserter på sommarturnén 1975 spelades in för “Alive!”. Detroit, Cleveland, två spelningar i Davenport samt Wildwood. Av dessa fem så finns en publikinspelning från Wildwood och en intressant halvtimme som i folkmun kallas Cleveland 75 att tillgå, den senare skall jag strax återkomma till. I vilket fall, enligt en samtida cuesheet som Gene skrivit så verkar det som om nedanstående källor använts till albumet.

Från Wildwood: “Deuce”, “Strutter”, “Got to Choose”, “Hotter than Hell”, “Firehouse”, “She” (delvis), “Parasite” samt “Black Diamond”.

Från Davenport: “She” (delvis), “Let Me Go, Rock n’ Roll” (första giget – skivans enda bibehållna referens till en stad kommer i denna låten när Gene skriker “Quad city”), “Watchin’ You”, “Rock Bottom”.

Från Cleveland: “C’mon and Love Me”, “Nothin’ to Lose”, “100 000 Years”, “Rock and Roll All Nite”, “Cold Gin”.

Dessutom nämns det att “Cleveland raps are good” och “Detroit insert 100 000 Years”. Detta är enda gången Detroit nämns, vilket får mig att misstänka att det giget inte var speciellt lämpat för en liveskiva, även om Kiss själva i Kisstory försöker upprätthålla myten om att skivan i princip är helt inspelad i Detroit.

Lite korkat med tanke på att cuesheeten jag syftar till ovan faktiskt finns på bild i samma bok. Historien har dock visat att Paul och Genes åsikter om vad som försiggått tyvärr sällan överensstämmer med verkligheten, så även i detta fall.

Nåväl, att jag nu nämner ifrån vilka städer man tagit de olika låtarna har i sig inget att göra med den färdiga produkten. Tar vi fram kassetten från Wildwood och jämför “Deuce” där med “Deuce” på “Alive!” så är det fortfarande två helt olika låtar. Egentligen finns det bara en sak som är densamma på båda – trummorna.

Kanske inte ens det, Wildwood tillhör tyvärr inte en av de bättre inspelningarna som finns så jämförelsen är ganska svårgjord. Nog låter det som “rätt” trummor om man lyssnar ordentligt, men jag är inte helt övertygad. Nej, även om vi nu “vet” vilka städer som låtarna är inspelade i så har vi mycket kvar att bena ut.

Halvtimmen från “Cleveland” som jag mumlade om ovan är en soundboardinspelning som brukar kallas för radioinspelning. Ryktet gör gällande att den spelats på radio i USA i programmet King Biscuit Flower Hour och jag har faktiskt sett en sådan KBFH-disk på Ebay.

När jag så för denna krönikas skull satte mig ner och verkligen lyssnade på inspelningen så står en sak klart – om denna inspelning verkligen spelades på radio så måste Kiss ha varit dumma i huvudet, big time.

Det är nämligen så att på minst tre låtar, “Hotter than Hell”, “Firehouse” och “Rock and Roll All Nite”, är sången nypålagd, men i bakgrunden ligger fortfarande den “riktiga” livesången! Detta hade jag aldrig noterat innan varför överraskningen i soffan denna arla lördagsmorgon var ganska påtaglig.

Vad som även står klart är att Ace solon är helt nypålagda, inte bara ljudet är annorlunda jämfört med hans liveljud vid denna tid, de är även perfekta ton för ton. Hur många gånger det har hänt genom åren kan man sannerligen fråga sig.

Inspelningen på fem låtar har kallats “Cleveland” i alla år, men sanningen är även där en annan. “Hotter than Hell”, “Black Diamond” och troligen “Firehouse” kommer alla från Wildwood vilket vi i första fallet vet tack vare Pauls presentation av låten. På publikinspelningen klipper “Hotter than Hell” precis efter de första ackorden, men presentationen är intakt och är exakt samma som den på “Cleveland”.

“Black Diamond” å sin sida är exakt samma version på “Alive!” som på denna inspelning, det enda som skiljer är att Pauls intro är klippt och att trumpinneinräkningen saknas. Detta överensstämmer med cuesheeten ovan, vilket även “Rock and Roll All Nite” gör i form av inspelningen från Cleveland.

“Rock and Roll All Nite” har dessutom delvis samma intro av Paul på denna inspelning som på “Alive!” (”so let’s rock and roll all nite and party every day”). Utöver detta innehåller inspelningen även en “Let Me Know” som inte är släppt live ännu (”You Wanted the Best, You Got the Best” räknas inte) som är mixad och halvfärdig och som man tydligen funderade på att ha med på “Alive!”. En svängig och go’ version som verkligen borde ha sett dagens ljus.

Om då sången och annat är nypålagt, när skulle Kiss ha hunnit göra det? De turnerade ju alltid 1975? Nja, mellan den 5 juli och den 15 juli var de lediga, och även mellan den 24 juli och den 2 augusti. Sammanlagt nästan tre veckor som bandet till stor del spenderade i Electric Ladyland Studios i New York tillsammans med Eddie Kramer, där de skapade “Alive!”.

Exakt hur mycket som är nypålagt varierar beroende på vem man frågar. Frågar man Gene eller Paul så heter det att “lite grand putsade vi till”. Frågar man J.R. Smalling eller Peter Criss så är det snarare “allt är nyinspelat utom trummorna”. Även Eddie Kramer har uttalat sig om att en tämligen otrolig del nyinspelningar präglar skivan. Men vem i hela världen kan man då lita på?

Sig själv, sina öron. Vi är i dag lyckligt lottade med en hel del konsertinspelningar med Kiss från 1974 och framåt vilket gör att vi själva kan bilda oss en uppfattning om hur bandet lät live. Om vi tar fram en av de två riktiga superinspelningarna som finns från just denna period, Long Beach 750531 eller Hempstead 750823, så står det klart att Kiss var ett väldigt annorlunda band live än vad de ville göra sken av på “Alive!”.

Det är dock viktigt att diskutera detta med rätt synsätt. 1975 var Kiss fortfarande inte ett stort band, livesläppet skulle vara ett substitutsläpp eftersom de tre studioskivorna inte lät som Kiss gjorde live vilket säkert gjorde mången konsertbesökare besviken när han dagen efter konserten köpte “Hotter than Hell” och fick något helt annat än vad han sett och hört dagen innan.

Om Kiss hade släppt en skiva som lät exakt som de gjorde live då så hade alla kritiker fått mjölk på sin kvarn, “Kiss låter lika hemskt live som i studio” och så vidare. I stället skapade Kiss en skiva som satte standarden för hur en liveskiva skulle låta och se ut.

Jag personligen lyssnar helst på konsertinspelningar, vilket dock inte betyder att jag på något sätt förringar “Alive!”. Det är bara så att när jag lyssnar på “Alive!” så lyssnar jag på Kiss fjärde skiva, inget annat. Jag lyssnar inte och letar fel eller överdubbningar, men jag lyssnar inte heller och tycker “gud så bra de lät live”. Jag lyssnar bara, och blir överkörd av skivans närmast otroliga kraft. Igen, och igen, och igen.

Alex Bergdahl
Reporter/orakel
Kiss Army Sweden

Artikeln ur Destroyer 14.

Nog om det. Sist lämnade jag katten när han nyss lämnat Balls of Fire. Balls of Fire fortsatte en tid efter Peter men lade snart in hatten. And they were never seen again. Tips: Sök på Jane Booke på google så får ni se vad denna f.d. rocksångerska pysslar med numera. Intressant hur karriärer kan vända.

Efter Balls så var det tyst om Peter. Länge. Förutom två gästframträdanden, på Black n’ Blues ”Nasty Nasty”-platta 1986 och King Kobras ”III” 1988, så höll sig Peter ganska mycket i skymundan. Förutom att uttala sig i några intervjuer där han fullkomligen slaktade Kiss, Paul, Gene, ja allt som kom i hans väg, så fanns det dock några andra rykten som han själv påpassligt nog talade om så ofta han kunde. Dels höll han på att skriva en bok (”A Face Without a Kiss”), dels skrev han ny musik (låttitel: ”The Days of my Greasepaint”). Dessutom skulle han göra en truminstruktionsvideo. Av detta blev det noll och intet. Boken kom aldrig (”Book? There’s no book. I’m sure he’d like to write a book, but there’s no book”, Gene 1992), musiken kom aldrig och ingen trumvideo heller för den delen. Dock hann Peter med att göra en drum clinic 1988 men mer blev det inte. Det kan för övrigt vara världens sämsta clinic med tanke på att trumsnacket/spelandet är i det närmsta obefintligt vad jag minns. Men hockeyfrillan är en klassiker. Den tredje februari 1988 köpte för övrigt Paul och Gene ut Peter från Kiss med en engångssumma, ett smart drag då kanske men fläktrem vad Peter måste ha ångrat detta 1996.

Peter Criss med bandet The Keep.

Plötsligt då, 1988/89, började det suga i speltarmen igen. Peter gästade Ace på hans tredje skiva efter Kiss; ”Trouble Walkin’”. Gästsång och percussion på tre låtar bäddade för lite jams med Ace även live, och 1990 skulle Peter dyka upp som gäst på ”Deuce” på både ett och två gig i USA. Peter bodde fortfarande i Los Angeles och i början av 1989 hade han börjat synas med lite olika människor. Bandet skulle snart komma att kallas för The Tree eller The Keep, vad som kom först (hönan eller ägget) är osäkert fortfarande. Den första lineupen värd namnet bestod av Peter på trummor och sång, Kevin Russell på gitarr (hade tidigare spelat med bl.a. Tod Howarth, Frehley’s Comet), Joey Muddari på bas samt Michael McDonald på leadsång. Och nu får ni hänga med, för här går det undan. Michael McDonald hade tidigare kallat sig för David Donato (oj så bra artistnamn!) och var sångare i White Tiger. Get it? White Tiger? Med Mark St. John på gitarr? Jajemen, densamme Mark St. John som spelade med Kiss 1984! I vilket fall, Mark tog snart över Kevin Russells roll som gitarrist i bandet och Joey Muddari byttes ut mot en Jim Barnes. Snart nog byttes Jim Barnes dock mot Marks bror, Michael Norton. Och då har vi alltså tre fjärdedelar av White Tiger samt Peter Criss i ett band! Jajemen!

Bandet repade mycket, främst hos andra än Peter eftersom Peters fru Debbie (enligt Mark) inte ville veta av något rock n’ rollande hemma. Bandet hoppade ganska rakt in i studio för att spela in några låtar för att ha något att presentera för skivbolagen. Femlåtarsdemon cirkulerar bland fans i bra kvalitet och vittnar om ett hungrigt bra rockband, dock utan någon egentlig identitet. Det låter helt enkelt som vem som helst som kunde skriva rock, även om låten ”Between the Lines” är grymt bra. De andra låtarna heter “Do You Know What I Mean” (en cover av Lee Michaels hit från 1971), “Love for Sale”, “All Night Long” och “Been a Long Time”. Demon spelades in i Sound City Studios i Los Angeles, och det finns troligen fler låtar inspelade men det är inget som cirkulerar. Ännu.

The Keep (jag hoppas att detta var det gängse namnet, The Tree låter illa i mina öron) spelade tyvärr bara live en enda gång, den andra maj 1990 på en drum clinic som hölls på Guitar Center Music Store i Lawnsdale, CA. Tyvärr är detta inget som finns inspelat, eller i alla fall ute. Man kan stillsamt fundera på vad de körde, säkerligen några White Tiger-låtar, kanske någon Kisslåt samt flertalet av de nya låtarna låter väl rimligt. Men jag vet som sagt inte.

Peter Criss ca 1991-92 med Phillip Anthony.

Sedan vändes allt upp och ner. För det första dog den ordinära rockmusiken i skivbolagens ögon när grungen slog igenom 1990, och det fanns plötsligt ingen plats för band som The Keep som spelade vanlig hårdrock. Kort därefter sket Peters liv sig ganska så ordentligt. För att göra en lång och jäkligt tråkig historia kort så dog Peters mamma under nyårsveckorna 1990/91, samtidigt publicerade den amerikanska tabloiden en historia om en Peter Criss som varit rockstjärna men som nu levde under en pir i Santa Monica, utslagen och fattig. Med bilder och allt skränade tidningen ut denna historia, som självklart var falsk, men som ändå rönte mycket uppmärksamhet. Folk gick på den och ville hjälpa Peter, men snart visade det sig att den hemlöse var en Christopher Dickinson som gått med på att ljuga för att få sig en kvarting. I vilket fall, Peter och alla andra inblandade var med i Phil Donahue Show i februari 1992 och där redde problemet ut sig, Peters rykte blev återupprättat, Christopher fick sitta och se hjälplös ut (t.o.m. Peter tyckte synd om honom) och The Star blev stämda. Stämningen resulterade i två saker: en förlikning mellan Peter och blaskan, och att Peters giftermål gick åt helsike när Debbie lämnade honom för advokaten.

Efter detta hoppade Mark av The Keep vilket Peter tog som en personlig förolämpning, och även sångaren försvann. Michael Norton, basisten, stannad ett tag men slutade snart även han. Kvar var en desillusionerad Peter som i vanlig ordning skyllde alla fel på alla andra. Via en bekant fick han dock nys om en basist som hette Mark Montague, och utan ens en provspelning fick han jobbet som basist i det nya bandet Criss 1991. Via två intressanta och vid denna tidpunkt av varandra helt oberoende källor, Gene Simmons och Eddie Kramer, fick Peter nys om en kille som hette Phil Naro. Phil skulle bli Peters nya sångare och låtskrivarpartner. Efter några auditions hade de även en gitarrist, Ray Carrion. Nu var det ingen tid att förlora, Peter och Phil började jobba lite med några låtar från The Keep men även en hel del nya. Låtarna som “överlevde” från The Keep var följande: ”Love for Sale”, ”Do You Know What I Mean” och ”Between the Lines”. Utöver dessa så repade Criss på nya låtar, som tillsammans med de “gamla” även spelades in i studio. De nya låtarna hette “Blue Moon over Brooklyn”, “Wait For the Minute to Rock n’ roll”, “No, I’m Not Afraid”, “Bad People Burn in Hell”, “Spread the Word”, “First One to Admit It” och “All in This Together”. Alla dessa låtar, inklusive två versioner av ”Between the Lines”, cirkulerar bland traders i hygglig till god kvalitet.

Phil Naro skulle dock skiljas fort ifrån bandet då hans barn blev sjukt och han blev tvungen att åka hem till Toronto. Detta gillade inte Peter, och ersättaren blev en Phillip Anthony. Bandet fortsatte repa och skriva låtar, och gjorde sedermera premiär inför publik den tionde november 1991 i Los Angeles på Exposure 54 Club. Setlisten bestod av “Love for Sale”, “Bad People Burn in Hell”, “Blue Moon over Brooklyn”, “Live Life” , “No, I’m Not Afraid”, “Surrender”, “Bad Reputation”, “Between the Lines”, “You’re the One”, “Wait For the Minute to Rock n’ roll”, “We Want You” samt en akustisk version av “Beth”. Denna lineupen gjorde den första regelrätta turnén som involverat Peter sedan 1979! I april 1992 startade turnén som skulle ta bandet runt i USA under våren/sommaren på totalt 52 konserter. Setlisten varierade lite per kväll, vissa spelningar var runt 65 minuter långa och andra ända upp till 85 minuter. Dessutom hade man lagt till två låtar i det akustiska setet som kom som första extranummer innan avslutande ”We Want You”, ”Beth” föregicks av ”By Myself” (från ”Out of Control” 1980!) och ”Hard Luck Woman”. Även ”Nothin’ to Lose” spelades på turnén, elektriskt dessutom! (”By Myself” är för övrigt en riktig höjdare att höra live på de cirkulerande konsertinspelningarna vill jag påpeka) Criss spelade bl.a. på The Ritz i New York den trettonde maj, endast fyra dagar efter att Kiss spelat där med nya trummisen Eric Singer. Besviken på att han inte kunde sälja ut som Kiss gjorde (1 500 biljetter på en och en halv minut) så beskyllde Peter Paul och Gene för att ha smutskastat honom, och han spydde galla över hemmapubliken i mängder av intervjuer efteråt.

Peter Criss 1993.

Efter turnén lämnade Phillip Anthony bandet på hösten för att bli sångare i Beach Boys (jösses). Nya sångaren kom att heta Mike Stone, och i december 1992 var det turnédags igen med en lite förändrad setlist. Några låtar var borta, några nyskrivna tillagda och ”Nothin’ to Lose” byttes ut mot ”Let Me Go, Rock and Roll”. 1993 skulle bli ett bra år, bandet präglades dock först av ett medlemsbyte igen. Ray Carrion stack och blev snabbt ersatt av Kirk Miller. På våren 1993 skrev äntligen bandet kontrakt med ett skivbolag, ett litet independentbolag som hetter Tony Nicole Tony-records. Bandet spelade in en femlåtars limiterad och numrerad EP som släpptes i december 1993 (Bergdahl har nummer 5918). Skivan innehåller följande låtar: ”The Cat”, ”Show Me”, ”Good Times”, ”What You’re Doin’” samt en akustisk ”Beth”. Musiken är samma stil som Peter kört sedan 1989, vanlig enkel rock n’ roll. EP:n gjorde mig oerhört lycklig när den kom, det var ju för skrående tolv år sedan människan släppte något sist! Inget nyskapande men ack så trevligt. Omslaget är en närbild på Peter med halva ansiktet osminkat och halva sminkat som när det begav sig. Vad ville han med detta egentligen? Det tål att funderas på. Dessutom tackar han Paul, Gene, Ace och Eric Carr i tacklistan. Eric träffade han mig veterligen en enda gång, 1984 i New York. Nog ligger det ett par två ugglor begravda under en hund här…

Peter Criss 1993.

Så kom 1994, ett år med lite av varje. Till att börja med så blev Peter offer för ett försök till en carjacking i Los Angeles, han skadades ganska allvarligt när någon slog sönder hans ansikte genom sidorutan. Flera operationer krävdes för att återställa honom, det var en ganska ruggig period enligt Mark Montague, basisten i Criss. Dessutom så hoppade Kirk Miller av och blev ersatt av Mike McLaughlin (ej att förväxla med jazz/fusiongitarristen med samma namn, men det tål att funderas på hur det hade kunnat låta med en sådan virtuos i bandet). Denna sättning tog steget fullt ut och spelade in en hel skiva, ”Cat #1”. Skivan innehåller låtar från alla Crissättningarna, och en låt gjordes det dessutom en video på (”Show Me”). Som lök på laxen var gamle Ace Frehley inkallad för tjänstgöring vilket resulterade i spelande på låtarna ”Bad Attitude”, ”Walk the Line” samt ”Blue Moon over Brooklyn”. Den sistnämnda hade nu transformerats ifrån den rocklåt den var 1991 till en ganska vacker halvballad, den i mitt tycke bästa versionen. Skivan, som bar ganska exakt samma omslag som EP:n, bara några få justeringar, släpptes i augusti. Samtidigt som skivan släpptes var Peter på en conventionturné i Europa vilken tog honom till bl.a. Köpenhamn. Dessutom var han i Amsterdam, och det finns en video ifrån den Q&A-sessionen där Peter sitter märkbart påtänd av något och snackar så mycket skit att man tror att man hamnat på socialmoderaternas partikongress. Han slaktar alla återigen, Kiss, Paul, Gene, men framförallt slaktar han det faktum att Kiss existerar utan honom. En mycket underhållande om än tragisk video. Så otrevlig var han inte i Köpenhamn, även om han var riktigt sur när han tvingades sitta och signera saker. Han vägrade även ställa upp på foto med fansen under större delen av conventionturnén (kanske hela). Snålgris. Han spelade i alla fall med coverbandet som hade en egen Kiss-show på varje convention, i Köpenhamn blev vi tilldelade tre riktigt hemska versioner av ”Deuce”, ”Strutter” och ”Hotter than Hell”.

Peter Criss 1994.

Efter att skivan och singeln (jomen! Akustisk ”Beth” + 2) släppts var det så turnédags igen, bandet körde hårt i slutet av 1994 och början av 1995 då YTTERLIGARE en medlem tappades. Mike Stone försvann (spelar numera med Queensrÿche och var i Sverige i juli 2004!) och in kom Jason Ebs och tog över sången. Bandet fortsatte skriva låtar, och det materialet är bland det tyngsta Peter någonsin varit med och gjort. Jason skulle visa sig vara en bra vitamininjektion. I juni 1995 gästade Peter Kiss på det första amerikanska Kisskonventet, han blev intervjuad på scen och var sedan med och sjöng några låtar när de körde sin akustiska spelning. Efter denna halvåterförening var det turnédags, denna gång tillsammans med Ace! De kallade turnén för Bad Boys of Kiss, och första rundan på sommaren tog dem till Kanada för flera spelningar, sedan tillbaks till USA. Nu hade Peter verkligen börjat rota i Kisslåtskatten, ”Strutter”, ”Baby Driver” och ”Hooligan” luftades ofta, både elektriskt och akustiskt. Dessutom testades flertalet nya låtar såsom ”The Shooter” (även kallad ”My Reality”), ”Zig-Zag” (även kallad ”Fallout”), ”Beg, Borrow & Steal” m.fl. Låtarna var som sagt väldigt tunga för att vara Criss, och det finns faktiskt fyra låtar inspelade i studio som ingen vet speciellt mycket om. Jag kan berätta att två av dem är ”The Shooter” och ”Zig-Zag”, och jag tror en tredje är just ”Beg, Borrow & Steal”. Jag har hört de två förstnämnda och det låter grymt bra. Hoppas dessa låtar kommer ut i samlarkretsar snart, det är de verkligen värda.

Peter Criss 1995.

I augusti 1995 återförenas så original-Kiss under ”MTV Unplugged”-inspelningarna, och vi vet alla varthän det barkade. Det var enligt Jason helt klart redan under höstturnén att Criss inte skulle komma längre än till december, och den sextonde december spelade bandet sin sista spelning till dags dato i Greenwood Lake, NY. Två månader senare blev världen tagen på sängen under American Music Awards.

Här står vi nu, i slutet av 2004. Peter Criss-sagan i perioden mellan Kiss och Kiss igen har tagit slut. Jag hoppas det kommer en fortsättning i form av mer ny musik av Peter, han har snackat länge om det. Men det har han ju alltid gjort. Snackat alltså. Det mesta av Peters post-Kiss/pre-Reunion Kisskarriär är bra, allt är värt för den vetgirige att försöka leta fram. Det finns massor av spelningar och demos i cirkulation, man skall bara veta var man skall leta.

Söndag – 041219 – 01.15 – Bergdahl signing off för han har tvättstugan om åtta timmar

/ Alex Bergdahl 041219

Fakta

Criss: EP 1993 Special Limited Edition

Inspelad i juli 1993 i Track 24 Recording Studios, förutom trummorna som spelades in i Brooklyn Studios.

USA : Tony Nicole Tony Records – CD – 0004-2SE

1. The cat
2. Show me
3. Good times
4. What you´re doin´
5. Beth

Criss: Cat #1 1994

Inspelad 1993 i Track Studios, förutom trummorna som spelades in i Cherokee Studios.

Canada: Tony Nicole Tony Records/PolyGram - CD – 76974 2035-2

Europa: Tony Nicole Records/Megarock - CD – MRRCD-017 (släpptes 1995)

USA:Tony Nicole Records – CD – 0004-2/4

1. Bad Attitude (feat. Ace Frehley)
2. Walk the Line (feat. Ace Frehley)
3. The Truth
4. Bad People Burn in Hell
5. Show Me
6. Good Times
7. Strike
8. Blue Moon Over Brooklyn (feat. Ace Frehley)
9. Down with the Sun
10. We Want You
11. Beth

Peter Criss. Få ämnen i Kiss historia väcker så många olika känslor hos mig. Å ena sidan tycker jag att han är en grinig sur gammal gubbe som inte kunnat spela någorlunda bra trummor sedan Eisenhower var president, men å andra sidan tycker jag att det mesta han släppt i musikväg är så förbannat bra så att det egentligen inte är klokt. Hans soloskiva 1978 är den i mitt tycke klart skönaste av alla fyra soloskivorna, det är den jag spelar oftast. Hans skiva ifrån 1980 är en stundtals riktigt bra och rockig platta. Kanske skulle Kiss ha lyssnat lite mer på Peter med tanke på att de gick åt ett annat håll 1980/81 som absolut inte skulle visa sig vara ett smart drag karriärmässigt sett. Sedan min favoritskiva ifrån 1982, ”Let Me Rock You”, är så in i helvetes bra så att den ligger lika högt på min lista som Iron Maidens ”The Number Of The Beast”, som kom samma år.

Men vad gjorde katten då i alla år efter Kiss och innan Kiss? Låg han stilla och samlade in pengar på forna begivenheter? Turnerade han land och rike runt och tjänade kosing? Inget av ovanstående. Peter Criss höll sig aktiv på 80-talet, men inte överaktiv. Från början då.

Slitningarna mellan Peter och Kiss drogs till sin spets på Dynastyturnén 1979, och det stod efter turnén klart att Peter inte kunde eller ville fortsätta. Han ville göra eget material efter att ha blivit refuserad inför Dynastyskivan med alla utom en av sina låtar. Så medan Kiss funderade på vad de skulle göra befann sig Peter i slutet av 1979 och början av 1980 i studion och spelade in demos till vad som skulle bli hans första skiva efter Kiss, ”Out Of Control”. I maj 1980 blev det officiellt att han lämnat gruppen och i september släpptes ”Out Of Control”, inspelad i RCA Recording Studios i New York mellan mars och juli 1980. Skivan innehåller endast nykompositioner komponerade av främst Stan Penridge, men även Peter Criss (vars medverkan i många lägen dock mest verkar vara “på papperet”). Minst tre av låtarna var dessutom låtar som refuserats till ”Dynasty”!

Omslaget till skivan är ett grymt fult tecknat omslag som visar en jukebox som sprängs varpå singlar flyger ut och över en massa människor. Peter ville egentligen att omslaget skulle vara en bild på honom själv utan smink, men det blev alltså inte så. Detta har enligt legenden sin anledning, Kiss ville inte att Peter skulle visa sig utan smink så tidigt och förbjöd honom. I varje fall sade Peter så själv och hävdar så vitt jag vet fortfarande detta. Därför kan man undra varför Peter kunde ställa upp i minst två tv-program och bli intervjuad helt utan smink 1980 utan att någon vidtog någon åtgärd. Den egentliga sanningen kring anledningen får vi väl aldrig reda på, som vanligt när det gäller Kiss. Skivan är en splittrad historia utan en utstakad målgrupp att rikta sig till, jag är inte säker på att Peter själv visste vart han ville komma med skivan. Jag gillar den dock, låtar som ”By Myself”, ”I Found Love”, ”Words” och ”My Life” är kanonbra. Endast ett par låtar på plattan är aningen under par, det mesta låter som en naturlig utveckling på hans första soloskiva från 1978. Tyvärr var det inte många som brydde sig, den var för mjäkig för Kissfans och för ointressant för alla andra så någon succé blev det inte.

Peter tog försäljningsnederlaget ganska hårt och höll sig tyst under större delen av 1981, att spela live var det inte heller tal om eftersom han dels inte hade något band och dels inte ens kunde sälja ut den enda konserten han bokat, en skolaula 1981. Synd, för man kan ju fundera på vad han skulle spelat där! Något ifrån Kiss? 1978-plattan? Vem vet…

Tystnaden varade dock inte speciellt länge, redan i början av 1982 var Peter i studion igen och spelade in sin andra skiva efter Kiss. Skivan kom att heta ”Let Me Rock You” och är en helt underbar stilstudie i bra rock n’ roll! Det finns inte ett svagt spår på skivan, vars låtar förvisso inte var skrivna av Peter. Massor av låtskrivare hade bidragit till detta rockepos, där Gene Simmons och Vinnie Vincent (som bidrog med “Feel Like Heaven” respektive “Tears”) av diverse anledningar är de mest intressanta. Dessutom gör Peter en cover på John Lennons ”Jealous Guy”, en helt underbar version som faktiskt tävlar med originalet i vilken som låter bäst i mina öron. Till ”Let Me Rock You” fick Peter så äntligen igenom sitt omslagsförslag. Tyvärr. För skivomslaget är bland det mest osmakliga jag sett, en närbild på Peters ansikte utan smink (Kiss-smink i alla fall). Gräsligt! I Japan höll man med mig och vägrade använda sig av detta, det blev i stället en storstadsbild med bilar som kör och ett allmänt förvirrat tema. Men bättre blev det i alla fall.

”Let Me Rock You” släpptes inte i USA utan endast i Japan och Europa, vilket såklart ledde till att Peter inte sålde något i USA, och inte någon annanstans heller för den delen. Därför blev det ingen turné 1982 heller och depressionen hägrade igen. Lyckligtvis kan man tydligen finna glädje i piller och flytande elände, för Peter körde på tillsammans med Stan Penridge i ett nytt band som bär många namn: “Alliance”, “Criss/Penridge Alliance” och “Penridge/Criss Alliance”. Med tanke på att Stan skrev alla låtarna och Peter mest sniffade så kanske det sista namnet är det mest rättvisa. Jag hänvisar dock kort och gott till “Alliance”. Alliance repade och festade om vartannat, det lilla som finns dokumenterat är en konsertinspelning ifrån 1984 där bandet spelar på en pub i New Jersey, samt en trelåtarsdemo ifrån 1985. Alliance körde något enstaka gig till 1984 efter pubspelningen, men när demon var inspelad i mars 1985 så stod det klart att Stan och Peter ville slå ihjäl varandra varpå bandet lade ner. Synd, eftersom demon klart visar att bandet, som lät väldigt taffligt 1984 när de bara körde covers, hade utvecklats i en bra riktning. Låten ”Baby, Hold On” är kanonbra 80-talsrock.

Vid denna tidpunkt hade Peter tröttnat på sin nuvarande boplats, i Connecticut, och styrde kosan mot Kalifornien för att börja om. Knappt hade han hunnit rota sig där innan en gammal managerpolare hörde av sig och hade ett band som behövde en vass trummis. Huruvida Peter 1986 kunde anses vara speciellt vass låter jag vara osagt, men Peter blev eld och lågor. Bandet, som för övrigt då hette “Jane”, var ett rockband som nyss sparkat sin gamla trummis. Peter kom ner och repade med dem och det klickade direkt. Bandet bytte namn till det bättre (?) “Balls Of Fire” och de repade hårt och hänsynslöst. De spelade in en femlåtarsdemo som tyvärr inte cirkulerar bland traders. Lyckligtvis finns det några konsertinspelningar som visar vad som kunde varit. Just “kunde varit” är den enda röda tråden som följer genom Criss liv känns det som. Balls Of Fire spelade sju konserter mellan juni och augusti 1986 (av vilka minst tre är inspelade) men lade sedan ner. Det är värt att notera att Balls Of Fire faktiskt körde en gammal låt också, nämligen ”Feel Like Heaven” ifrån Peters ”Let Me Rock You”-skiva. Balls Of Fire i övrigt lät som ett schysst 80-talsrockband á la Cindy Lauper eller Huey Lewis & The News, inget nyskapande men helt okej. Ljudkvalitén på den konsertinspelning jag hört är dock tyvärr ingen höjdare. Man får hoppas att även demon dyker upp i brevlådan någon gång…

Här kommer jag strax att ta en paus. “Vadå?”, undrar väl gemene häst, “Peter gjorde ju mer än detta!”. Det är korrekt, men sanningen är att i skrivande stund väntar jag på att få höra demoinspelningarna med de senare banden och väljer därför att skriva Kattens historia i två kapitel! Men jag måste såklart avsluta med inspelningshistoriken, följande material finns alltså att få tag i med Peter Criss mellan åren 1980 och 1986:

1. Out Of Control (Skiva, 1980, kom remastrad på CD i USA 1998. Omslaget blev då aningen förändrat eftersom Peters fru 1980 är med på originalomslaget till LP:n. På remastern har man troligen på Peters begäran klippt till omslaget i ena kanten så att hon inte längre syns.)

2. Out Of Control-outtakes (Två outgivna låtar samt andra versioner på skivans låtar.)

3. Let Me Rock You (Skiva, 1982, kom remastrad på CD i USA 1998 vilket dessutom var första gången skivan släpptes i USA! Då hade man dessutom tagit bort det hemska fotot ifrån framsidan och ersatt detta med original-LP-skivans baksida, en betydligt bättre bild på Peter som skrattar!)

4. Let Me Rock You-outtakes (Två outgivna låtar samt andra versioner på skivans låtar.)

5. Newton, NJ – Cherry Craft Inn, 1984 (Alliance konsertinspelning. Bandet kör mestadels 60-talscovers och låter tämligen uselt. Värt att notera är att de kör ”Tossin’ & Turnin’” vilken återfinns på Peters soloskiva ifrån 1978!)

6. Alliance – trelåtarsdemo 1985 (Inspelad i Cinderella Studios, Madison , WI 1985. Låtarna heter “Baby, Hold On”; “Forever With You”; “Never Met A Woman”)

7. Balls Of Fire – Tre konsertinspelningar cirkulerar, Los Angeles 860630 (troligen bandets första gig), Hollywood 860724, San Pedro 860728. Då jag endast hört den första av dessa hittills vågar jag inte svara för äktheten hos de andra två, ännu!)

Här blir det paus. Kok kaffe och ät en dammsugare tills nästa gång.

/Alex B 041004

Fakta

Out Of Control

Inspelad i RCA Recording Studios, mars-juli 1980

USA : Casablanca – LP – NBLP-7240
Japan : Casablanca – LP – VIP 25S-14
Europe : Casablanca / Phonogram – LP – 6302-065
Italy : Casablanca – LP – CALP-5065
Australia : Casablanca / PolyGram – LP – 6302-065

Remastered: 1998
USA : Casablanca/Mercury – compact disc / MC – 558-071-2/4

1. By Myself
2. In Trouble Again
3. Where Will They Run
4. I Found Love
5. There’s Nothing Better
6. Out Of Control
7. Words
8. You Better Run
9. My Life
10. Feel Like Letting Go

Let Me Rock You

Inspelad i Conway Recording Studios, Los Angeles våren 1982

Europe : Casablanca/ Phonogram LP – 6302-194
Japan : Casablanca/ PolyStar LP – 25S-121
Mexico : Casablanca/PolyGram LP – LPR-43059

Remastered; 1998
USA : Casablanca/Mercury
compact disc / MC – 558-072-2/4
Japan : Casablanca/PolyGram
compact disc – PHCR-4463

1. Let It Go
2. Tears
3. Move On Over
4. Jealous Guy
5. Destiny
6. Some Kinda’ Hurricane
7. Let Me Rock You
8. First Day In The Rain
9. Feel Like Heaven
10. Bad Boys

Balls Of Fire turnédatum

860630 : Los Angeles , CA – The Whiske
860724 : Hollywood , CA – The Palace
860728 : San Pedro , CA
860815 : Hollywood , C
860816 : Hollywood , CA

”Balls Of Fire” spelade endast 7 spelningar.

Bandet sparkade Peter Criss innan bandet splittrades.

Band-line up:

Peter Criss (drums)
Jane Booke (lead vocals, rhythm guitar)
JP (guitars)
Bob Raylove (bass)

]]> http://www.kissarmysweden.net/peter-criss-kattens-historia-kapitel-1/feed 0 http://www.kissarmysweden.net/lost-alive-ii-alive-ii-eller http://www.kissarmysweden.net/lost-alive-ii-alive-ii-eller#comments Sat, 17 Oct 2009 13:05:29 +0000 Marko - Crew http://kissarmysweden.net/?p=354

Kiss andra liveskiva kom att heta ”Alive II”. Den spelades enligt konvolutet och medlemmarna själv in i Los Angeles över tre kvällar i augusti 1977 och innehåller endast låtar ifrån de då tre senast utkomna skivorna. Där skulle historien kunna sluta men gör det icke. Är det något jag har lärt mig genom åren så är det att saker och ting sällan är hur de först verkar, och historien har berättat för oss att Kiss tillhör ett av de banden som släppt massor av liveskivor utan att egentligen ha släppt en enda. ”Alive II” är inget undantag, med sina 15 livelåtar är den ett entimmesbevis på förhållandevis bra manipulering av fansens öron. Men jag går för fort fram.

Fråga

Varför skulle inte hela liveskivan vara inspelad i Los Angeles över tre kvällar i augusti 1977? För att besvara frågan bör följande faktorer beaktas grundligt:

1. Kiss ändrade YTTERST sällan i setlisten i mitten av en turné som headline på 70-talet. Detta märks klart och tydligt på alla bootlegs som finns ute från 1976 och framåt. Ändå innehåller ”Alive II” tre låtar som INTE spelades live under turnén, ej heller över dessa kvällar. En av dessa är ALDRIG spelad live, en annan spelades inte på turnén och en tredje spelades endast ett fåtal gånger, dock nästan ett år tidigare. Men detta är såklart överkurs, för att hänga med här bör man ha hört en hel del konsertinspelningar.

2. Kiss lät inte bra live. Säga vad man vill om Kiss på 70-talet, men den som säger till mig att de lät fantastiskt bra live och grundar detta uteslutande på ”Alive!” och ”Alive II” har fel. Kiss var då och är idag ett visuellt band, och det visuella var viktigare än musiken på många sätt. Detta märktes självklart på liveinspelningar, när man plötsligt inte har något att titta på så låter Kiss ganska uselt emellanåt, riktigt uselt efter 1977. Därför polerades ”Alive!” och ”Alive II” självklart upp så att man skulle få illusionen av att Kiss dessutom lät superbra.

Om man sakligt och objektivt bedömer dessa två faktorer samt ser till de inspelningar som finns så ser man snart att om ”Alive!” är ett mysko projekt med många skelett gömda i fissmollen så är ”Alive II” ett veritabelt mordfall värdigt Hercule Poirots utredande! Och om någon vill vandra vidare ovetande om hemligheterna som gömmer sig på skivan så uppmanar jag den personen att sluta läsa här. Ibland är okunskapen saligare än vetskapen även om jag personligen tycker att sådant här är väldigt kul att rota i. Jag väljer därför att fortsätta.

Vi fick veta för ganska länge sedan att Kiss planerat en liveskiva inspelad i Japan 1977 endast för den japanska publiken. Eddie Kramer fanns på plats och spelade in Tokyospelningarna. Dessa skivsläppsplaner skrotades dock till förmån för en internationell liveskiva som kom att bli den vi i gängse tal kallar ”Alive II”. För bara några år sedan läckte så helt plötsligt den “japanska” liveskivan ut som ett kålhuvud ur intet och berättade för oss hur ”Alive II” faktiskt kunde låtit. För är det något som ”Alive II” lider av så är det usel produktion, publiken låter loopad på stora delar av skivan (alltså ett kort klipp som körs om och om igen, hela tiden…) och Kiss låter VÄLDIGT polerade. Men denna tidigare outgivna lilla läckerbit som fick bootlegnamnet ”Lost Alive II” (av vissa åtminstone, den har säkert tusen namn i traderkretsarna…) är betydligt bättre mixad. Instrumenten ligger närmre örat i mixen och det är mer riv och klös i låtarna än vad ”Alive II” har i sina versioner. Återanvändning är som bekant på tapeten idag 2004, men Kiss skulle visa sig ha varit tidiga med detta. De hade en färdigmixad produkt som skrotades men “man kan ju inte ha betalt för ingenting” tyckte de väl, så en hel del av den skivan användes till ”Alive II”.

Analys

Följande analys har jag gjort själv så förutsättningslöst jag kunnat. Jag har ju inget att bevisa, vare sig för läsaren eller för mig själv, jag ville bara få vetskap. Jag använde mig av följande inspelningar vid analysen :

1. ”Alive II” – remaster CD:n som kom för några år sedan.

2. En version av den japanska outgivna liveskivan, min version bär namnet ”Alive IIb”.

3. ”Sneak Attack” – dubbel-LP-bootleg som innehåller en fullständig setlist ifrån Los Angeles 1977 men som är inspelad över minst två kvällar. Efter att alla i alla år har trott att det var en inspelning ifrån ett enda gig visade det sig för några månader sedan att den kommer ifrån flera.

Alla låtarna på ”Alive II” är inte med i analysen eftersom ”Alive II” och ”Lost Alive II” inte har exakt samma låtar, ”Love Gun”-skivan var ju inte släppt vid tidpunkten för japaninspelningarna 1977. Läs och begrunda och jämför själva, jag betraktar inte min analys som den definitiva i ämnet utan vill väldigt gärna diskutera analyserna med fler människor som gjort sig samma möda och besvär. Det finns säkert brister i min redovisning. Men det erkänner jag aldrig .

Förkortningar : A2 (Alive II), L2 (Lost Alive II) samt LA (Los Angeles)

1. Detroit Rock City. Det som slår mig först är att A2-versionen INTE är inspelad på Love Gun-turnén eftersom den gick ruskigt snabbt på den turnén, jämfört med hur den låter på A2. Låten har däremot exakt samma tempo som L2-versionen, även om det inte är samma version. Det kan alltså vara en av två saker: en nyinspelning ifrån soundcheck eller studio eller en Japaninspelning som INTE användes till L2.

2. Ladies Room. A2-versionen kan mycket väl vara ifrån LA, det är inte samma version som på L2. Dock har jag funderingar kring tempot eftersom jag tycker att låten gick lite snabbare i LA än på A2, men det kan vara mina öron som spökar.

3. Makin’ Love. A2-versionen har exakt samma grund som L2, trummorna är samma och delar ur sången är samma. Däremot är andra delar av sången nyinspelade i studio och även gitarrsolot är tillrättalagt. LA-versionen på denna går mycket snabbare än vad A2-versionen gör och är således inte ens påtänkt att vara källan.

4. I Want You. Och nu blir det intressant. Vi kan direkt utesluta att A2-versionen är ifrån LA, den gick alldeles för snabbt i LA. Däremot är det EXAKT samma version på L2 som på A2. Vad som gör denna så intressant är att i Kissboxen finns EXAKT samma version med EN GÅNG TILL och kallas för soundcheckinspelning. Skulle de alltså redan på japanturnén ha spelat in soundchecks för eventuell användning på liveskiva? Det tror jag inte. Boxversionen är enligt mig inget annat än en råmix där man tagit bort publikljudet, alternativt använt sig av två inspelningar eftersom jag tycker att de sista 30 sekunderna av boxversionen har annan karaktär än resten av låten. Denna skall jag fortsätta att lyssna på och analysera och jag ser fram emot kommentarer av läsarna!

5. God Of Thunder. LA går aningen fortare än både A2 och L2 men A2 och L2 är inte samma. Kanske i grunden en riktig LA-liveinspelning, tempot kunde variera ifrån kväll till kväll också och bör inte ses som enhälligt bevis på fusk. Sången är dock märkbart nypålagd, speciellt Paul i refrängen.

6. Beth. A2 och L2 är exakt samma version, till och med originalmixen från den outgivna japanska skivan behölls på denna låten vilket är extremt påtagligt vad gäller publikens jubel, först när låten börjar och sedan igen när Criss kommer in och sätter sig på pallen. Däremot har man klippt bort hans sista ord “Thank you Tokyo” på A2. I wonder why…

7. Shout It Out Loud. LA är direkt utesluten, den går så snabbt där så att Ace knappt hinner med. Däremot så är A2 och L2 exakt samma version grundmässigt. Sången är nypålagd men trummorna är samma intill minsta lilla detalj.

Det är dessa sju låtar som återfinns på både A2 och L2, och av dessa är det alltså endast ”Ladies Room” och eventuellt (fast jag tror det personligen inte) ”God Of Thunder” som är inspelade EFTER Japanturnén.

Funderingar

Som avslutningskuriosa kan följande också följande funderas kring vad gäller ”Alive II”:

1. Låtordningen. Varför lade man ”Detroit Rock City” först när i princip hela Love Gun-turnén inleddes med ”I Stole Your Love”? Och varför saknar ”I Stole Your Love” MASSOR med takter i början (som spelades när Kiss åkte ner mot scenen i hissarna). Är denna också tillverkad i studio?

2. ”Tomorrow And Tonight” spelades in i studio i september 1977, samma dag som ”Larger Than Life”. Är Ace ens med på inspelningen?

3. ”Hard Luck Woman” spelades endast live vid några enstaka tillfällen i nov/dec 1976. ”Alive II”-versionen är ett falsarium.

4. ”King Of The Night Time World” var inte spelad live sedan den tolfte september 1976. ”Alive II”-versionen är ett falsarium.

5. Varför kunde man inte skriva ut Los Angeles Forum och Tokyo Budokan Hall på skivkonvolutet? Och varför skriva något överhuvudtaget när tre låtar inte ens är live? Trodde de verkligen att ingen i publiken skulle komma ihåg vad de hört på konserterna?

6. ”Take Me” som är med på skivan ”You Wanted The Best” är inte samma version som på ”Lost Alive II”, och kan alltså vara ifrån Los Angeles 1977. Sången är dock nypålagd 1995.

Med detta lämnar vi ”Alive II”. En bra liveskiva med bra versioner av låtarna, bara tragiskt omljugen i många år.

Alex Bergdahl
040916
–nynnades på Shock me–

Fakta

Alive II (utgiven 29/10 – 1977) , LP: NB 7027, Kassette: NB 17027

A

01. Detroit Rock City (3:56) (Stanley/Ezrin)
02. King of the Night Time World (3:05) (Stanley/Ezrin/Anthony/Fowley)
03. Ladies Room (3:14) (Simmons)
04. Makin’ Love (3:13) (Stanley/Delaney)
05. Love Gun (3:40) (Stanley)

B

06. Calling Dr. Love (3:35) (Simmons)
07. Christine Sixteen (2:45) (Simmons)
08. Shock me (5:51) (Frehley)
09. Hard Luck Women (3:06) (Stanley)
10. Tomorrow and Tonight (3:25) (Stanley)

C

11. I stole your Love (3:35) (Stanley)
12. Beth (2:24) (Criss/Penridge/Ezrin)
13. God of Thunder (5:16) (Stanley)
14. I want you (4:14) (Stanley)
15. Shout it out loud (3:39) (Simmons/Stanley/Ezrin)

D

16. All American Man (3:13) (Stanley/Delaney)
17. Rockin’ in the USA (2:36) (Simmons)
18. Larger than life (3:59) (Simmons)
19. Rocket Ride (4:07) (Frehley/Delaney)
20. Any way you want it (2:33) (Clark)

Lost Alive II

01. Detroit rock city
02. Take me
03. Ladies room
04. Do you love me
05. Makin´ love
06. I want you
07. God of thunder
08. Cold gin
09. Beth
10. Shout it out loud
11. Rock and roll all nite

Sneak Attack – Los Angeles, Forum 25/8 – 1977

01. I stole your Love
02. Take me
03. Ladies room
04. Firehouse
05. Love gun
06. Hooligan
07. Makin´love
08. Christine Sixteen
09. Shock me
10. I watnt you
11. Callin’ Dr Love
12. Shout it out load
13. God of thunder
14. Detroit rock city
15. beth
16. Black Diamond

Going out with a bang, eh? Ibland, och bara ibland, lyser solen lite starkare än annars. Idag är en sådan dag och därför tänkte jag dela med mig av lite information, tankar och åsikter kring en liten inspelning gjord en (troligtvis) mörk kväll i delstaten Michigan i USA. Vi har hamnat på ett litet ställe kallat The Brewery, staden heter East Lansing och när vi kommer in i bilden har Rush redan avslutat sitt set. Det är den tjugoförsta oktober och JR Smalling vrålar:

´Are you ready to rock? Are you ready to roll? Then put your two lips together and welcome… KISS!´

1. Deuce

Deuce inleder, såklart. Det låter bra men faktiskt inte så bra som man hört från inspelningar gjorda på våren/sommaren 1974. De lyckas inte helt övertyga, det fina ljudet till trots. Räds icke dock, I otrogna. Ety enkom några minuter senare river man av…

2. Strutter

Ah, javisst ja. Det är ju DÄRFÖR de var världens bästa band. Herregud och herrejösses, det var visst bara början som trevade lite för nu låter det så sjuuuuukt bra att polioanfallet inte är långt borta. Gene´s bas är FRUKTANSVÄRT hård här, generellt är hans basljud och basspel en av konsertens höjdpunkter men det tas till sin spets under Strutter. The Punisher-basen och ljudet från 1992 och framåt framstår som en illa stämd ukulele linead genom en brödrost i jämförelse.

3. Got to choose

Den första av två nya låtar på spelningen, eller kanske tre rent tekniskt sett om man räknar Let me go, men det gör inte jag och därför nämner jag inte ens det här. Versionen är bra och Ace´s solo (ett av mina favve-Äss) låter mumsberg. Ett litet spelfel av Ace i slutkompet gör att man lyfter på ögonbrynen i någon sekund, men visar såklart bara att Eddie Kramer inte hade ett dyft att göra med denna inspelning.

4. Firehouse

Ah, låglänt voro en gammal häst om den icke besudlats. Firehouse har alltid alltid alltid varit bäst under 1973/74 eftersom tempot är så oerhört skönt här. Återigen, Ace´s solo sitter perfekt. Peter´s trumspel är för övrigt värt att notera här, sparsmakat och svängigt långt bortom Kikki och Roosarnas första skivor.

5. She

Paul säger innan att “if we knew Lansing was this cool we would have come here sooner” varpå han sedan presenterar en låt “you probably haven´t heard before”. Nähä? Det är väl klart att de hade, alla ägde väl de fräsiga imaginära skivorna som man pysslade med i mitten av 70-talet? Bortom detta ironiserande, She har alltid varit en favoritlåt men av någon anledning är detta ingen version som går till historien direkt. Lite för mycket fiddeli-di, fiddeli-da av Ace i verserna, och något som verkar vara en svagt ointresserad Peter bidrar. Smäda mig gärna, det är inte dåligt, bara en sådär version. En sista notis kring denna verisonen av She är att Ace ännu inte har inkorporerat Doors-solot i låten utan spelar ett helt eget och betydligt mer ostrukturerat solo.

6. Nothin´ to lose

“Listen Lansing, we need everyone here to come along with is! You´ve got Nothin´ to lose!” Synnerligen vackra ord under inledningen som uttalar en vacker ”vi ska ta världen”-tanke. Peter är på G här igen, hi-haten får slita den lilla stackaren och på det hela taget är versionen grymt röjig.

7. Parasite

Den andra nya låten för kvällen, en låt som det alltid förundrat mig blivit kvarlämnad i periferin efter 1975. Må vara att man tog fram den igen 1992, och sedan spelade den fram till 1995 men varför fick den inte vara med och leka efter reunion-turnén 1996? Ace spelade den under hela sin 90-talskarriär och SÅ svår kan den inte ha varit för Peter att lära sig väl? Nåväl. Det grymt sköna trumbreaket i mitten svänger bra, en liten grej som gjordes live men saknades på skivan. När Ace sen får riva av ytterligare ett av Bergdahls favvesolo så är båten i hamn. Lustigt egentligen, att HTH-skivan har inte mindre än tre av mina favve-Äss med Goin´ Blind-solot som ett av de vackraste någonsin. And how´s THAT for digressing?

8. 100,000 years

Gene dricker röd läskeblask som han sedan ystar ut från munnen. Allt till bastonen E som framförs i asymmetri med gitarren. I sanning en meningslös grej att lyssna på på cd, men fräsig på riktigt. Då är det betydligt roligare med trumsolot (och det där var en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva…). Föredömligt kort solo dessutom, varefter Paul hastigt ger sig in i den eviga debatten huruvida det är någon i publiken som tror på en person kallad Rock Änroll. Han frågar runt och det visar sig att jo, även i Michigan visar man öppet en viss tilltro till denna herre. Med tydlig skepsis inför detta känner Paul det tydligtvis nödvändigt att fråga alla huruvida de mår bra. Helt klart inte nöjd med svaret han får känner han sig nödd och tvungen att ställa frågan hela fyra gånger innan låten kan fortgå och sedermera avslutas. En bra version.

9. Black diamond

Japp, Gästrikland (inomhus). Tänk att en låt, lite toner, ackord och slag på skinn kan bli så här bra. Fortfarande en favorit (oavsett sångare, märk väl), fortfarande en milstolpe på konserterna mellan 1973 och 1985, kanske KISS bästa stund. Ace är verkligen i gasen nu, de fyrtiofyra ölen han halsade innan spelningen verkar ha börjat ha effekt.

10. Let me go, rock´n roll

En svag föränding i ljudbilden här, Aces gitarr är framflyttad i mixen och har tagit över ganska ordentligt!! En otroligt röjig version av denna låt, som såklart var ny på skiva men framförd live sedan mormor var ung. De verkar ha grymt roligt med ett par missade cues och en på det hela taget väldigt lekfull version. Ace surar till några toner i solot ganska rejält dessutom.

Where´s Eddie K?

11. Cold gin

Hos avdelningen för skumma extranummer hittar vi denna under ”japp, detta är ett sådant”. Efter avslutningen med Black diamond och den totalt kaotiska Let me go så dras tempot NER och Cold gin får avsluta en i övrigt perfekt kväll. Gene ändrar sångslingan en aning, till det sämre tyvärr, och låten släpar ganska ordentligt. Man kan elakt säga att de inte skulle blivit utklappade till ett extranummer denna kväll eftersom överkörningen varit mer påtaglig utan. Jaja, Peter´s trumspel är iallafall övertygande och då kan man ju ta tillvara på det iallafall.

Annons för spelningen den 18 october, 1974.

Ach und lieber, 65 minuter senare men en hel aula fylld med prinsesstårtor gladare konstaterar vi följande faktum:

1. KISS 1974 var fruktansvärt bra.
2. Soundboardinspelningar från sagda år är alltid välkomna.
3. Även publikupptagningar.
4. Nu får Bergdahl väl byta adress och skonummer eftersom det finns en viss risk att en eller två personer från det stora landet i väst inte ville att han skulle prata om denna inspelning. Fast eftersom deras kunskaper i svenska språket dock med lite tur är enormt bristfälliga på gränsen till omätbara kanske jag kommer undan ändå.
5. Se 1.

Setlist

Deuce

Strutter

Got to choose

Firehouse

She

Nothin´ to lose

Parasite

100,000 years

Black diamond

Let me go, rock´n roll

Cold gin

/ Alex Bergdahl

Historien brukar låta att skivbolaget ville göra en snabb cash-in på reunionturnén och därför släppa en samling, men att bandet var emot detta. Kompromissen blev att samlingen skulle vara en livesamling med några tidigare outgivna spår från ”Alive!” och ”Alive II”-inspelningarna. Trogna läsare av Destroyertidningen och min sida här på KAS vet att på varken ”Alive!” eller ”Alive II” är allt vad det verkar och att många ugglor har blivit begravda på dessa skivor. Hur står då de fyra ”nya” livelåtarna på ”YWTB” sig? Är det nya mysigheter eller falsarium? Både ja och nej (?).

For starters, vad är fakta kring dessa inspelningar? Ace är den enda som jag hittat som uttalat sig angående eventuella nyinspelningar på ”YWTB”. Tyvärr så är svaren dock i klassisk Ace-anda: ”jag vet att vi gjorde något i studio, Paul lade på någon ny sång och jag någon ny bakgrundssång, men mer var det nog inte”. Detta torde överraska ingen, Ace har tyvärr väldigt luddiga minnesbilder ibland. Det enda vi som vanligt kan lita på är våra egna öron. Mina öron, tvenne till antal, har kommit fram till en hel del rolig info som jag nu ämnar dela med mig.

Genomgående för alla fyra låtarna är att de har nyinspelad sång, detta tar jag därför inte upp kring varje låt utan vi konstaterar här att ingen sång är inspelad på 70-talet och lämnar sedan detta därhän.

Room Service

För att kunna göra en jämförelse mellan gamla inspelningar och nya krävs att det finns gamla inspelningar, och lyckligtvis finns det en liveversion av ”Room Service” i cirkulation inspelad i Philadelphia 750503. Dessutom finns det tre icke kompletta versioner av låten inspelade på soundchecket i Palatine 750419. Referensmaterial finns således vilket underlättar denna analys.

Det första som slår mig gällande ”Room Service” är att tempot är betydligt lägre på ”YWTB” än vad de spelade live i Philadelphia. Tempot är ännu högre i Palatine men jag misstänker att den är aningen felpitchad, det är inte Philadelphia varför tempoförändringen då är ett faktum. Vad beror detta på då? Det skall jag berätta. ”Room Service” är nytillverkad i studio. Vad som dock framgår klart och tydligt efter senare års studier av Peters trumspel är att det med all sannolikhet är Peter som spelar på nyinspelningen! Det låter extremt mycket Peter 1995 om trumfillen, hihattandet och trumspelet i allmänhet. Gällande gitarrandet så kan vi utröna att det är en effekt på gitarrsolot som inte användes i denna låten 1975, och solot i sig kan vara en av två saker:

1. spelat av Ace som ”återlärt” sig solot av Tommy Thayer

2. spelat av någon annan, kanske Tommy Thayer (”Production coordinator” enligt skivkonvolutet)

Det senare fallet är mera troligt i mina öron, dels eftersom solot är ett riktigt coverbandsolo, alltså samma solo som på originalversionen fast bara nästan, dels eftersom Ace själv bara nämner att han sjungit på något, inget om gitarrspel. Värt att notera angående Genes basspel är att det finns minst två bas-spel-fel (knepigt ord) på denna låt. Är det medvetna fel? För att det skall låta live? We may never know.

Two Timer

Nu blir det intressant. Denna skall vara inspelad i Detroit i maj 1975, men oavsett vad som ägde rum denna historiska kväll så finns det inga som helst belägg för att ”Two Timer” spelades live. Varken då eller, faktiskt, någonsin. Vad har vi då på skivan ”YWTB”? En nyinspelning? Ja, sannerligen. Gjord av vem? Det kan man undra. Jag noterar följande:

1. Trumspelet kan inte tillskrivas Peter, det verkar vara en kille som har fått en hög med livetaper från 1975 och som blivit ombedd att spela som Peter gjorde då. Resultatet är i mina öron ett släpigt trumspel utan vare sig gnista eller udd, inte helt olikt Peter i och för sig, men det finns ett litet faktum att beakta som dödar all tro. Den karamellen suger jag dock på en pyttestund för jag är elak.

2. Gitarrsolot är dubbelt så långt som på studioversionen från 1975, den enda referens vi har. Den som spelar solot har gjort en grundlig miss. De första takterna, ”originaltakterna”, spelas solot EXAKT ton för ton som på ”Dressed To Kill”-versionen. Personen som spelar anstränger sig verkligen för att låta som Ace, ansträngningen är dock lite för ansträngd vilket gör att det låter lite FÖR bra. Men räds icke, all tro om huruvida det är Ace eller ej kommer i de nytillagda takterna. Där framgår det klart att det inte är Ace, vare sig 1975 eller 1995. Det är ett gitarrsolo gjort av vem som helst utom Ace. Troligtvis Tommy Thayer.

Och karamellen då? Den om låtsas-Peters trumspel? Lyssna på låten i slutet, mellan 3.10 och 3.12 framgår det att man gjort en liten liten miss vid inspelningen. Trummisen använder dubbla bastrummor. Det gjorde INTE Peter 1975. Heller. Eric Singer kanske?

Let Me Know

Denna spelades också in i Detroit i maj 1975, och fan ta mig om det inte låter som vore den äkta! I grunden alltså. Trumspelet, även om ljudbilden är lite annorlunda efter 1995-mixen, påminner till större delen om trumspelet Peter låg inne med i Cleveland i juni 1975 vilket vi vet eftersom det finns några låtar ute i soundboardkvalitet därifrån. Jag tänker min själ ta hästen ur gruset och hävda att trummorna på denna låt härstammar från när Kiss säger att de gör. Jomen! Köp nu en lott, för detta händer inte ofta.

Resten av låten har exakt samma basljud och gitarrljud som ”Room Service” och ”Two Timer” (och, för den delen, nästa låt) vilket gör att bas och gitarr med all sannolikhet är nyinspelade. Däremot kan jag sträcka mig till att gitarrsolot faktiskt verkar vara samtida det också. Det låter inte exakt som i Cleveland men just ”Let Me Know” hade ganska stora inslag av gitarrlig improvisation på alla versioner jag hört vilket gör att jag inte håller det för omöjligt att man ansåg att solot var gott nog att behålla.

Ja, jag skulle inte nämna sången, men på denna låt är det ändå själve Laila Freivalds att de inte kunde behållit Genes originalsång. Jag älskar hans 70-talsröst och jag älskar ”Let Me Know”, och eftersom vi inte är befrämjade med massor av liveversioner på denna låt hade jag gärna hört hans riktiga röst. Inte ett 1995-spöke av densamma.

Take Me

Inspelad i Los Angeles i augusti 1977. Som vi nu vet är det inte mycket av ”Alive II” som faktiskt är inspelad i Los Angeles, stora delar kommer ifrån Tokyogigen i april. Därför är det ju lätt att tro att ”Take Me” skulle göra det också, men se där fick ni snulle allihopa. Trumspelet i ”Take Me” i början av 1977 med betoning på Japangigen är fenomenalt! Peter ligger inne med ett sväng och små trumfills som är asgrymma. Dessa var helt försvunna tillsammans med svänget i augusti 1977, och trumspelandet på ”YWTB”-versionen är snarlikt detta svänglösa trumspel. Däremot är spelandet på ”YWTB” inte nyinspelat, det är jag övertygad om. Det är nog verkligen Los Angeles-trummorna vi hör, för cymbalspelet Peter körde där var han mig veterligen ensam om. Jag har inte hört någon annan trummis spela så, och framförallt inte 1995. Nej, att trummorna skulle vara original finns det för mig inga tvivel om. Köp en lott till.

Resten är det lite si sådär med, gitarrerna har samma ljud som på de andra tre låtarna och framförallt basen låter INTE som den gjorde 1977. Alla som har hört en inspelning från Love Gun-turnén vet hur fruktansvärd Genes bas är på den turnén, och så låter det sannerligen inte på ”YWTB”. Dessutom saknar jag Genes riktiga 70-talsfalsettsång, den är ersatt av en ”usch-jag-skäms-för-att-sjunga-falsett”-sång istället. Synd och skam.

Återigen, illusioner spräckta och ”faktum” försvunna. Men jag har sagt det förr och säger det igen: lita inte på vad jag säger, lyssna med era egna öron. För den noggranne lyssnaren kan det dock inte låta speciellt annorlunda än vad det lät för mig. Det jag finner så exceptionellt konstigt är Kiss ihållande missvisande snack om sina liveinspelningar. Allvarligt talat, man hade lätt kunnat säga ”ja, vi slänger ihop en Greatest Hits-platta, men vi går in i studio och spelar in nya versioner av några ovanliga gamla låtar”. Det hade jag köpt med hull och hår och tyckt var skitkul. Ponera att man visste att man inte skulle få plats med ALLA gamla hits i setet på turnén och därför gjorde en live-i-studioskiva med dessa fyra låtar, ”Ladies Room”, ”Christine Sixteen”, ”Hooligan”, ”Hard Luck Woman” och några till. En liten ”Kiss Tour-complement”-skiva. Det hade varit riktigt skoj! I stället fick vi ytterligare en halvmesyr att ställa in i skivhyllan. Men en halvmesyr, det är en mesyr det också.

Nu lämnar vi 2005 och ser med spänd förväntan fram emot alla uppenbarelser och redogörelser som 2006 kommer att ge oss. Det är kanske dags att skriva om Lick…, nja, eller den spelningen när Gene fick…, nääe.  Nästa krönika får bli till tidningen. Det lär hålla mig sysselsatt ett tag. Men när ni minst anar det finns det nåt nytt här igen.

Tills dess…

/Al : In Snow 051228

Det är nu alltså tio år sedan, ja, ÖVER tio år sedan Kiss återförenades med smink, bomber och annat. Tiden går fort vill jag lova. Mitt första av flera äventyr i sminkets spår skulle bli Donington-spelningen i augusti 1996. Det finns lite att säga om den resan, varför jag gör detsamma här och nu.

Det stod på våren 1996 inte alls klart huruvida Kiss skulle komma till Europa efter USA, så när polarna med pengar fick biljetter till New York-gigen i juli svettades jag ymnigt. Så släppte Kiss ett datum i Europa på sommaren, som co-headliner tillsammans med Ozzy på den anrika Monsters Of Rock-festivalen i augusti. Fortare än någon hann säga blåspudding hade jag köpt biljett, och när det stod klart för mig att jag inte hade den minsta aning om var Castle Donington låg (England? Var fan ligger det?) såg jag ingen annan utväg än att köpa in mig på en bussresa organiserad av Anders i Halland (vad hette företaget?). Tiden gick och sommarjobbande utfördes för att samla in pengar till den förestående resan.

Så hände den första grejen av många i samband med denna resa. En tidig morgon ringde en bekant (bekant? det var löjligt sagt. en Schwärk heter det) och lät groggy som fan men propsade på att jag skulle köpa Doningtonbiljett och resa tillhonom också. Det visade sig att herr Schwärk (påhittat namn, mer eller mindre) precis innan han skulle åka till New York för att se Kiss blivit inlagd på sjukhus och fått blindtarmen bortopererad, och att han inte skulle kunna åka. Fruktansvärt tråkigt för honom, och jag led med honom men ordnade såklart biljett och resa i hans namn till Donington. Detta, skulle det visa sig, räddade den resan mer eller mindre

Dryga månaden senare bar det så av, den 16/8 (dagen innan festivalen). Jag, Schwärk, Calle från Göteborg och en Anders (?) från Örebro hoppade på bussen vid färjeterminalen i Helsingborg. Tidigt började vi ana oråd, det satt ett gäng festare längst fram i bussen som redan tidigt på förmiddagen var rejält schippadonkade. Jaja, tänkte vi, vi har ju en hel kasse full med kanelbullar och en hög med tidningar att förlusta oss med. Resan går nog fort. Så fel vi hade. Hela resan ner genom tyskland var ett veritabelt pissande från partymyrorna i främre delen av bussen, jag tror minsann det hade gått snabbare att gå ner till den franska staden Lille där vi skulle sova över natten. Istället för att vara framme sen kväll som planerat, och få några timmars vila, så var vi framme ganska exakt en och en halv timme innan vi skulle åka därifrån. Fort som fan av bussen, in på ett rum, sov en timme, upp, frukost, och iväg. Trodde vi. Självklart hade någpn av festaporna somnat in rejält och sov så gott, så gott medan vi andra satt i bussen och väntade. Efter att någon lyckats få liv i idioterna kom vi äntligen iväg, grymt försenade till den bokade båten vid Dover-Calais. Vi missade såklart den båten vi skulle åkt med, och nu var nervositeten extremt påtaglig bland oss musikintresserade som sett fram emot en festivaldag. Det stod klart att vi i vilket fall som helst skulle missa de första banden. Personligen struntade jag i dem, det var Ozzy och Kiss jag skulle se, men nervositeten kunde ändå kännas i luften. På något sätt lyckades vi snirkla med oss på nästa båt och busschauffören, denna eminenta herre (eller var de två?) tog oss fram till hotellet utanför Derby och sedan till festplatsen. Det var en enorm känsla att gå igenom grindarna och se det stora däcket som blivit så synonymt med Maidens alla Donington-gig. Och helvete så mycket folk det var på plats. Det finns inga exakta siffror, men någonstans mellan 70.000 och 95.000 är en icke alltför orimlig gissning.

Jag skippar de första banden vi hann med, och nämner bara Ozzy i förbipasserande eftersom han sjöng sämre än någonsin på denna spelning. Låtvalet var kanonbra, ett instrumentalmedley med Diary of a madman, Believer och Over the mountain satt som en smäck, men det var en plåga att höra honom låta så hemskt. Han bad t.o.m. om ursäkt själv mot slutet och skyllde på allt damm. Jaja. Den kulinariska upplevelsen kallad Hamburgare var för övrigt mycket intressant, man hade en balja med kokande fett i vilken man helt sonika slängde ner en hög med pressat kött. Kötthögen fick simma runt i fettet en stund innan någon ansåg det ha simmat färdigt, varpå kötthögen lades mellan två bröd. Vips, så hade vi en hamburgare. Vegetarianer göre sig icke besvär. Man riktigt kände hur artär efter artär sade ”nähäpp” och sprang ut ur kroppen.

Klockan blev kväll, folk hade haft sitt lilla roliga med att kasta saker i luften under Ozzy´s gig; påsar med urin, väskor, väskor med urin, ja vad som helst som kunde bli luftburet blev det. En påse med onämnbart innehåll träffade Schwärk som blev tämligen irriterad, vilket jag har full förståelse för. Sådant lämnades dock åt sidan när de fyra stora uppblåsbara Kissdockorna blev synliga på högersidan om scenen. Fula som stryk var de, och de användes inte så ofta på turnén, men här fick de vara med. Hurra.

Så blev det så äntligen mörkt på scenen. Eftersom det var en festival hade Kiss inte med skynket som täckte scenen, utan vi fick istället helikoptern med strålkastare likt den som användes på Tiger Stadium. Det var en alldeles speciell känsla att få höra ”You wanted the ebst”-introt, följt av Deuce. Jag stod en bit ut i publiken för att få se hela scenen, och hade det faktiskt ganska lugnt och harmoniskt. Det gillade jag. Vad som idag är minnen kontra fabricerade minnen har jag, som alla andra, svårt att skilja på. Det har gått tio år och inspelningarna från konserten har jag sett massor av gånger varför det är svårt att säga exakt vad som är mina egna hågkomster. En känsla som jag dock tyvärr inte kunde skaka av mig på hela giget, och som jag får fortfarande när jag ser dvd´n från giget, är en slags Cosby-pinsamhet. Det kändes pinsamt att Peter tappade av sig i bl.a. Watchin´ you varpå Gene fick stå och räkna med basen för att han skulle komma rätt igen. Fast i ärlighetens namn stod jag nog mest och tittade på Ace, det var en stor dröm som gick i uppfyllelse när jag fick höra Shock me live för första gången.

På det hela taget var Donington en bra Kiss-spelning, speciellt med tanke på hur hemska de låtit ända fram tills det giget. Även om det säkert var grymt att se fyra gig på Madison Square Garden i New York så vittnar inspelningar därifrån om ett nervöst och dåligt Kiss, medan Donington istället verkar ha varit ett ganska harmlöst ”day-on-the-job”-gig. Bortsett från Peters missar så lät de ganska ok. Kul var även att de körde Strutter, på så sätt fick Donington alla de fem låtarna på första demon från 1973 vilket jag så här i efterhand kan tycka var enormt roligt. Däremot undrar jag varför man inte körde vare sig Rock bottom, New York groove eller Beth. Konserten blev knappt 100 minuter lång, att jämföra med Ozzy som körde två timmar.

Kiss tog slut, det kändes som att man stått och tittat på en bootlegvideo med enormt bra bildkvalitet på storbildsskärm, och efter att ha sovit några timmar (faktiskt!) på hotellet bar det av hemåt igen. Fram till Holland gick det ganska bra, inga direkta incidenter och partyhuvena verkade ha domnat bort. Mycket trevligt. Vi läste tidningen Mad´s lustiga namnförslag (Claude A. I. Röhvén) och åt kanelbullar som aldrig förr. Dessutom tillhandahöll bussbolaget Bullens Korv till mycket förmånliga priser. Jag har ALDRIG ätit så mycket korv i hela mitt liv som under dessa fyra dagar. Väl i Holland skulle vi sova i Eindhoven, det tidiga 80-talets Heavy Metal-Mekka. Mycket trevligt. Efter att ha tagit en tur på stan på kvällen och blivit visade av en inföding var man kunde köpa knark billigast (utan att NÅGON av osss ville veta eller använde oss av kunskapen!) gick vi och lade oss. Denna natt sov jag och den gode herr Calle i samma rum i en del av hotellet, och Schwärk sov i en annan del av hotellet. Yrvakna stapplade jag och Calle ner på morgonen för att äta frukost och möttes av en ursinnig pöbel från den andra avdelningen, inklusive den annars så timide och redige herr Schwärk. Givetvis hade något av partyidioterna vaknat till liv i Eindhoven och dragit igång brandlarmet mitt i natten varpå halva hotellet fick utrymmas. Detta resluterade i mången tråkstund eftersom vi inte fick åka vidare förrän någon erkänt så att han kunde få en faktura på utgifterna. Tyvärr är idioter sällan ansvarskännande och dessa partyidioter satt benhårt och förnekade allt trots att det, vill jag minnas, fanns vittnen till incidenten. Efter minst en timme i bussen då irritationen antagit enorma proportioner bland oss med fler än två hjärnceller fick vi så klartecken att komma iväg, varpå hemresan var ett faktum. Jag vet inte hur de löste problemet med brandlarmet och huruvida skurken fick något straff. Vi kan ju hoppas iallafall.

Kiss på Donington blev en blandad kompott av känslor, men idag har jag medvetet glömt bort hur enormt tråkig de stora delarna av resan var och brukar bara mysa till det i minnet med att tänka på Kiss-spelningen. Det gjorde för övrigt inte ont alls att det i turnéboken för spelningen stod datum för Kiss höstturné i Europa. Ticnet fick några telefonsamtal vid hemkomsten kan jag lova, och trenne spelning i december blev bevittnad av mig och herr Schwärk. Men det är en annan historia.

Innan setlisten noterar vi följande materiel som kan vara bra vid bussresa till hårdrockfestival:

1. Påse med kanelbullar (vi hade säkert över 50 stycken!)

2. Svenska Mad-tidningar (de blir mycket roligare ju senare det är)

3. Schwärk (konsertresor blir alltid roligare om man har en sån)

4. Bullens korv (nyttomat göre sig icke besvär)

5. Slagträ (vid närgången förekomst av partydårar kan en dylik komma till undsättning)

Setlist

Deuce
King of the night time world
Do you love me
Calling dr. love
Cold gin
Let me go, rock ´n roll
Shout it out loud
Watchin´ you
Firehouse
Shock me
Strutter
God of thunder
Love gun
100, 000 years
Black diamond
Detroit rock city
Rock and roll all nite

/ Alex Bergdahl

Året var 1989. Den spanska inkvisitionen hade precis lämnat Bulgarien i ett fasansfullt tillstånd. Göring och Kneppendorf hade rapporterat till sin överbefälhavare, och langobarderna, detta märkliga folkslag, utvandrade trötta, svettiga och förvirrade till…

Nej vänta, fel sida. Detta inlägg skulle jag ju skriva på www.jagalskarhansvillius.com!

Förlåt. Jag börjar om.

Året var 1989. Kiss hade i oktober 1988 avslutat den sista delen på sin Crazy Nights-turné i Europa och ”Smashes, Thrashes & Hits” var nära förestående. Kiss skulle sedan ta ett halvårs paus innan det var dags för bandet att spela in nästa skiva. Paul Stanley tyckte inte detta var kul alls, och i januari fick han för sig att köra en klubbturné! Sagt och gjort, Paul började rota under stenar och hittade följande bandmedlemmar: Dennis St. James (bas), Eric Singer (trummor), Gary Corbett (keyboards) samt Bob Kulick (gitarr). För den eventuellt oinitierade så är svaret på följdfrågan: Ja! Bob Kulick är Bruce bror, samme Bob som spelade på ”Alive II” (fjärde sidan), de nya låtarna på ”Killers” samt delar av ”Creatures Of The Night”. Och Eric Singer är såklart Eric Singer, samme Eric som idag bär kattsmink. Gary Corbett var för övrigt keyboardisten som Kiss hade med sig på Crazy Nights-turnén, och som även skulle komma att spela på H.I.T.S.-turnén 1990.

Låtvalet då? Å ena sidan skulle Paul kunna dra ut på turné och köra endast Kisshits och inget annat, det hade säkert gått hem hos publiken. Lyckligtvis valde han dock en helt annan approach till denna lilla passus i hans digra turnéhistoria, han valde att köra en del Kisshits, men även en hel del (för den tiden) väldigt ovanliga Kisslåtar, han spelade låtar från sin soloplatta samt en (med Kiss) helt outgiven låt. Dessutom var en Led Zeppelin-cover standard på alla gigs. Lite mysfakta om turnén, turnéplanen såg ut så här:

Turnéplan

890215 Newark, DE – Stone Ballroom
890216 Boston, MA – Channel
890217 Brooklyn, NY – L´amour
890218 Brooklyn, NY – L´amour
890219 Long Island, NY – Showcase
890221 Baltimore, MD – Hammerjacks
890222 Philadelphia, PA – Trocadero
890223 West Hartford, CT – West Hartford Arena
890224 Asbury Park, NJ – Stone Pony Club
890225 Norfolk, VA, USA – Boathouse
890227 Poughkeepsie, NY – The Chance
890301 Columbus, OH
890302 Cleveland, OH – Agora Ballroom
890303 Cleveland, OH (obekräftad, troligen spelades inte denna)
890304 Detroit, MI
890306 Toronto, CAN – Rock And Roll Heaven
890308 Wilkes Barre, PA
890309 Pittsburgh, PA – Metropole
890310 Trenton, NJ
890311 New York City, NY – The Ritz
890312 New Haven, CT – Toads Palace
890330 Anaheim, CA – Celebrity Theatre
890331 San Diego, CA
890401 Long Beach, CA – Bogarts
890402 Oakland, CA – The Omni
890403 Los Angeles, CA – The Palace (möjligtvis 890404)

Setlisten för turnén såg ut så här:

I stole your love
I want you
Tears are falling
Tonight you belong to me
C´mon and love me
Wouldn´t you like to know me
Heaven´s on fire
Hide your heart
I still love you
Crazy, crazy nights (endast från 15/2 – 12/3)
Strutter (endast från 30/3 – 3/4)
Reason to live
Lick it up
Let´s put the X in sex
Love gun
Goodbye
Communication breakdown
Detroit rock city

En liten genomgång av låtvalet kanske vore på sin plats! ”I Stole Your Love” inledde alltså, första gången den låten spelades live sedan Valencia 780519, en riktig Kissklassiker som hade varit borta alldeles för länge! ”I Want You” följde, senast spelad i Sao Paulo 830625, det sista giget på Creaturesturnén. ”Tears Are Falling” var vid det här laget betraktad som en “måstelåt” i Kiss-setet, och Paul verkade trivas med den varför den följde med även på klubbturnén. Och nu börjar det roliga! ”Tonight You Belong To Me” ifrån Pauls soloskiva var aldrig spelad live innan 1989! Och fan vilken version de gör! Dessutom är det ju faktiskt rätt gitarrist, Bob spelade på Pauls soloskiva. ”C’mon And Love Me” var inte spelad live efter mars 1976 och herregud vad den var välkommen i setet igen! Genialiskt! ”Wouldn’t You Like To Know Me” kom efter, ej heller den spelad live någonsin! Mumma! ”Heaven’s On Fire” tycker jag personligen var lite synd att han körde, den kändes tämligen överflödig. Men efter den kom ”Hide Your Heart” som inte kommit ut med Kiss ännu! Och Paul presenterar den som “en låt från nästa Kiss-skiva, några av er har nog hört denna på bootlegs”. Ja, det hade vi!

”I Still Love You” sedan, tja, en av Pauls favoriter, helt okej. Sedan kom ”Crazy, Crazy Nights” på östkustdelen av turnén, en energisk version där Erics trumspelande verkligen står ut! När bandet körde de sista gigen på västkusten hade dock ”CCN” bytts ut mot ”Strutter”. Kul med förändring. Efter detta kom en av höjdpunkterna, för mig i alla fall, ”Reason To Live”. En av mina stora favoriter som man lätt kunde tro skulle glömmas bort efter Crazy Nights-turnén, men Paul gillade också den och lät den överleva några månader till. Tackar! ”Lick It Up” kördes sedan, tja, som med ”Heaven’s On Fire” så är kanske även denna lite uttjatad. Det var nog roligare att höra den när man stod där än på en bootleg 15 år efteråt. En riktigt otippad grej var nästa låt, ”Let’s Put The X In Sex”. En av de två nya kompositionerna från Paul på ”Smashes, Thrashes & Hits”, och dessutom den (i mitt tycke) sämre av de två. Men lite käckt var det allt att få en elektrisk version av denna filur! ”Love Gun” var näst sist i setet, en hygglig version. Sista ordinarie låten var ”Goodbye”, och vilken avslutning sen! Jajemen! Här reser håret sig igen och luftgitarren är ett måste! Bandet gick sedan av men kom snabbt på igen. Första extranumret var ”Communication Breakdown” , en Led Zeppelin-hit från nittonhundralängesen. Coolt! Och kvällens avslutande låt blev ”Detroit Rock City” . ’Nuff said.

Det var kul att se att Paul verkligen rotade lite och kom upp med en setlist som representerade honom som låtskrivare på alla sätt! Av sammanlagt sjutton var det fyra låtar som inte var spelade live på ett tag, fem låtar som aldrig var spelade live, sju låtar som var ordinarie i Kiss-setet och en cover. En bra blandning både för de som sett Kiss tidigare, och för de som aldrig sett dem! Om bara Kiss sedan hade tänkt så här 1998/99, men det är en annan historia.

Denna soloturné lade sedan till viss del grunden för Kiss H.I.T.S.-turné 1990, ”I Stole Your Love” överlevde som öppningslåt, ”I Want You” blev extranummer på turnén och ”C’mon And Love Me” testades faktiskt men överlevde inte efter första giget i Lubbock 900504, tyvärr. ”Hide Your Heart” blev såklart också spelad på turnén, singel som den var.

Vad det gäller resterande Kissmedlemmar så skall åtminstone Eric Carr ha blivit ledsen för att Paul inte ville ha honom på trummor. Både Eric och Gene såg minst ett av gigen i New York, i alla fall var de på The Ritz. Bruce har inte snackat så mycket om det så hans ståndpunkt förblir okänd.

Det gick länge rykten om att ”Just A Boy” spelats live på de första gigen men sedan plockats bort, men detta stämmer inte. Däremot så hände följande under giget på Long Island 890219:

Någon skriker “The Elder!”, och Paul svarar “The Elder?”. Därpå kör han lite snabbt riffet ur ”The Oath”. Han ursäktar sig med att inte minnas så mycket, men drar sedan igång ”Just A Boy”. Där kör han, med publikens hjälp, hela versen fram till refrängen! Riktigt coolt! Senare på samma gig skriker någon “Dynasty” varpå han snabbt kör riffet till ”Magic Touch”. Hihi!

Däremot har Bob Kulick bekräftat att de repade låtar som ”Nowhere To Run” och ”Move On” inför turnén, men att de inte klarade sig. Fan! ”Nowhere To Run” live? Jag hade ju sålt mormor för mindre!

En rolig sak med denna turné är att alla gigen faktiskt finns dokumenterade! Alla finns på CD eller video, och ofta i ganska bra kvalitet. Det finns exempelvis två filmer ifrån New Haven, en ifrån publiken och en ifrån mixerbordet med soundboardljud! Dessutom finns det en soundboard-CD från Toronto med soundchecket inspelat! Trevligt! Några gig är svårare än andra att få tag i, men alla finns, så det är bara att börja leta.

Som avslutning måste jag såklart nämna Pauls bandpresentationer. Precis innan ”Crazy, Crazy Nights” brukade Paul presentera bandet, och när han kom till sig själv så tog skämtlynnet ibland över. Därför finns det gigs där Paul säger “Me? I’m Ace Frehley!” och kör lite av ”New York Groove” (ibland t.o.m. refrängen!). Dessutom fick jag nyss tag i ett gig där han presenterar sig som Peter Criss och kör lite ur ”Beth”. Mycket roligt som ni kanske förstår.

Nä hä, dags att gå in på www.jagalskarhansvillius.com igen och se om min artikel kring bananodlingens utbredning i det forna Jugoslavien har kommit upp.

Alex Bergdahl
040526

Fakta

Eric Singer

Innan Paul´s soloturné hade Eric turnerat med Lita Ford (1984), Black Sabbath (1986), Jake E. Lee´s Badlands (1987-89), samt Gary Moore (1987). Dessutom hade han medverkat på flera av dessa bands skivor där min personliga favorit är Black Sabbaths underbara Seventh Star (1986). Efter dessa olika inhopp så har Eric mer eller mindre pendlat mellan Alice Cooper och KISS (Alice = 1989/90/91, 98/99/00/01/02 samt KISS = 1991/92/93/94/95/01/04).

Bob Kulick

Bob var den som enligt legenden provspelade för KISS precis innan Ace, och bibehöll kontakten med KISS under alla år (vilket så småningom föranledde honom att rekommendera sin bror till bandet…). Förutom sina KISSkapader så turnerade han med Meatloaf under 70-talet, med Alice Cooper i Australien 1977 men har sedan 80-talets början främst varit en studiogitarrist. Hans inspelningshistoria är tämligen diger med alla möjliga artister, men hans piece de resistance måste vara W.A.S.P.´s The Crimson Idol (1992). Synd att han aldrig fick tillfälle att turnera med W.A.S.P.

Gary Corbett

Gary har också en diger historia med turnéer och inspelningar med band som Debbie Gibson (underbart!), Cinderella, Taylor Dayne (Jajemen!!), Lou Gramm, Whitney Houston och många fler. Dessutom emdverkar han i Debbie Gibsons underbara köpvideo ifrån 80-talet, Electric Youth Home Video (1989). Leta upp den!

Dennis St. James

Dennis var däremot en svår knäck att nöta. Han spelade in en skiva med bandet Skull 1991 (där även Bob Kulick var med), och presenteras av Paul på scen som “from MSG” vilket jag inte har lyckats hitta någon info om. Han var dock även med på en skiva som heter Fucked up” av ett band som kallade sig Kuni, dessa släppte en skiva år 2000 på vilken både Eric Singer och Paul Stanley återfinns på några låtar.

Tyvärr kom inte de där “gamla” fansen tillbaka, de verkade ha lämnat bandet för alltid (men visst var det de som blev allra lyckligast när Criss och Ace kom tillbaka 1996?). Kvar stod Kiss 1982 med en bråkdel av sina glansdagars fans, och var på väg att inleda en turné.

Creaturesturnén 1982/83 är en av de mest mytomspunna då det länge saknats videomaterial i den omfattning som senare (och tidigare!) turnéer är bevandrat med. En icke komplett privatfilm samt en icke komplett TV-filmning var allt vi fick leva med i många år. På senare år har det dock dykt upp ytterligare en privatfilm (möjligtvis en semiauktoriserad filmning…) samt en del 8mm-filmer. Däremot har det länge funnits audioinspelningar ifrån turnén, de allra flesta tyvärr i riktigt usel kvalitet. Inte många turnéer lider genomgående av så hemsk inspelningskvalitet som just Creatures, alla som hört Rochester eller Glens Falls vet vad jag mumlar om. Men vi lever i IT-åldern, det har börjat dyka upp masterkopior på CD-R som inte längre degenereras i kassettbyten, och på så sätt har åtminstone några av de tidigare hemskheterna tillrättalagts.

Sioux City då? Jo, när boken Kiss Alive Forever kom ut, med alla bandets turnédatum, setlistor och eventuella inspelningar nedskrivna, höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen. Inte för The Daisy 73 (som vi redan visste var inspelad), inte ens heller för New Orleans 76 (som är den enda inspelningen som finns med ”Hard Luck Woman” live!), cool må den dock vara. Nej, det som gjorde att jag drog kalsongerna över huvudet och gällt ropade “Frekvenshäst! Frekvenshäst”, var Sioux City 821230. Först läste jag setlisten, den innehöll det längsta kända Creaturessetet med en VÄLDIGT obskyr låt inkluderad. Dessutom var den fanimej INSPELAD! Gudars skymning och moster Stinas fläskhare!

Naturligtvis var detta en i Kissvärlden kallad “rare recording”, och de jag stötte på som hade den vägrade släppa den. En solig (eller regnig, spelar det någon roll?) morgon surfade jag som vanligt runt på Das Net och kollade in en kanadensisk polares uppdateringar. Och där fanns den i all sin glans… Inget omsvep, inga krusiduller, det tog en vecka sedan lät det schwipp (?) i brevlådan och den Bergdahlska lyckan var i det närmaste total. Ljudet är dåligt, för att inte säga uselt, men vem i hela helvetet bryr sig? På hög volym tog jag så del av en av de mest intressanta inspelningarna med Kiss som överhuvudtaget existerar. Det andra giget på Creaturesturnén, med flera ovanliga låtar, innan Kiss förstod att allt började gå käpprätt åt Helsinki. Och här följer min recension, låt för låt:

Sioux City , IA – Municipal Auditorium 821230

Kvalitet: Eventuellt. Beror på hur man ser det.

1. Intro

Inte mycket att orda om. Det där fläskiga ljudet av maskineri som körs fram följt av “Aaaalright Sioux City…”

2. Creatures Of The Night

En av de bästa inledningslåtarna bandet haft, här i en fantastiskt rå version.

3. Strutter

Lite skojig placering av denna som bara spelades sporadiskt på turnén i övrigt. Snart skulle ”Detroit Rock City” bli andralåt, och OM ”Strutter” spelades var det som ett extranummer. Bra version, inte lika hetsigt snabb som 1980 utan det låter mer 1975/76 över arrangemanget. Solot är svårt att höra, men det lilla som hörs låter okej. För att vara Vinnie, åtminstone.

4. Calling Dr Love

En schysst version av en låt jag aldrig gillat live. Man hade dragit ner på tempot även på denna, ett vettigt drag av bandet då de senaste turnéerna ofta såg bandet spela de äldre låtarna i speedmetalversioner. Ett av de få Vinniesolo i en av de gamla låtarna jag faktiskt tycker om.

5. Firehouse

Denna bibehöll till viss del det snabbare tempot, men det märks knappt. Det slår mig plötsligt här hur jäkla bra det låter! Det går att plocka ut tre gig ifrån turnén där bandet kanske inte var i högform, men detta gig måste vara ett av de tre bästa på många år! De låter hårda, inspirerade och framförallt hungriga. Hungern i Kiss livespelningar är det som saknades länge efter denna turné, i mina ögon skulle det dröja ända till 1987/88 innan de blev riktigt intensiva igen.

6. I Love It Loud

Fräckhet nummer ett! Paul tyckte efter en handfull konserter 1982/83 att låten var släpig och lång, det är därför bandet kortade ner denna med en halv vers. Men här får vi alltså hela den andra versen, vilket gör den intressant ur liveperspektiv (däremot håller jag med Paul, har aldrig gillat denna speciellt mycket).

7. Cold Gin

Apropå släpig och lång… Varför denna låt överlevde när Ace Frehley slutat är för mig ett mysterium, och varför Gene gillade att sjunga om sprit är ännu mer helmysko. Det fanns betydligt bättre Acelåtar att välja mellan om man nu ville köra en sån, ”Parasite” med denna sättning hade mördat allt och alla. Men strunt i det, låten låter okej och går i ett vettigt tempo.

8. Keep Me Comin’

Satan, nu åker kalsongerna på huvudet igen. Frekvenshäst, frekvenshäst!! Att Kiss skulle spelat denna live var, innan boken jag nämnde ovan kom ut, en otänkbarhet. Att det skulle finnas inspelat var ännu mer otroligt. Ändå sitter jag här nu, med en kanonbra version av en av mina favoritlåtar ifrån Creatures. Och varför i hela Skellefteå spelades inte denna efter detta giget? Det låter så satans bra så håret reser sig varenda gång jag hör den! Detta är alltså den enda kända gången som Kiss spelade denna live, men de lär ha kört den även på första giget dagen innan Sioux City. Synd och skam att ”I Love It Loud” överlevde, men inte denna. Värt att notera: avslutningen på låten användes senare i ”Exciter” på ”Lick It Up”-skivan.

9. War Machine

Ytterligare en bra version på en Creatureslåt. Fan att de inte körde Europa på denna turné. Redan på Lick It Up-turnén hade den nytända gnistan till mångt och mycket släckts.

10. I Want You (med Vinnies solo)

För ovanlighetens skull rotade Kiss lite i backkatalogen och hittade en filur man inte kört sedan 1978. ”I Want You”, en av mina favoriter ifrån ”Rock And Roll Over”, fick som sista gamla låtframplockning fram till 1987 en plats i setet på hela Creaturesturnén! Fantastiskt roligt. Däremot var solot förändrat ifrån uppdelningen först Paul/sedan Ace (Vinnie) till endast Vinnie. Detta skulle återkomma när låten åter fanns i setet 1990. Trist, med tanke på att jag tycker Pauls del av solot är kanonbra. Låten innehåller även Vinnies hemska ensamsolo, samt Pauls ”call and response” med publiken i slutet.

11. Rock And Roll Hell

Jajemen! Och varför plockades denna bort då? Jag kan se det blåa ljuset sakta dimma ner hela scenen i början av denna underbara låt! Precis som ”Keep Me Comin’” skulle denna inte överleva länge, den spelades dagen efter i Rockford, men är sedan dess bortglömd. För jävligt helt enkelt. Men kunde de köra ”Do You Love Me” (urk…) på alla gig mellan 1996 och 2003 kan de väl köra denna på alla gig mellan 2004 och resten av framtiden?

12. I Still Love You

Även om denna länge för mig inte var någon favorit så har jag på senare (jaja, äldre då) dar lärt mig uppskatta denna. En del av myten för mig att det finns ingen komplett sminkversion av låten på video, endast en och en halv minut finns (Sao Paulo) och där ser det grymt ut! Kanske därför som jag tycker att versionen från Creaturesturnén är den bästa…

13. Shout It Out Loud

Denna kördes i början av turnén t.o.m. januari, men försvann sedan. Tyvärr kom det inte in någon annan tidigare bortplockad låt i dess ställe. Kunde man inte tagit in ”Keep Me Comin’” i stället? Hmmph. En bra version dock, av en låt som aldrig förändrats oavsett turné.

14. God Of Thunder (med Genes och Erics solo)

Denna fick ett uppsving i och med att Genes solotjofräs blev betydligt coolare med den nya scenen och de nya dräkterna. Inget flygande, bara blod och läskigheter. Låten går dessutom i ett ganska vettigt tempo, inte det snabba 78/79-tempot i alla fall. Det kan vara värt att notera att Erics solo ingick i låten vid det här stadiet, precis som tidigare. Detta skulle dock förändras efter Rockfordgiget, dagen efter Sioux City, då Erics solo placerades precis innan ”War Machine”.

15. Love Gun

Inleds för första gången med en fånig snuskhistoria som Paul tyckte att han skulle berätta för att verka tuff. Han har dock på senare dar erkänt att allt sånt snusk kändes dumt, speciellt när han berättade historierna i New York-området, där satt nämligen hans föräldrar allt som oftast i publiken. En bra version av en idag ganska uttjatad låt. 1982 var den dock bara fem år gammal, och bandet var fortfarande tämligen inspirerade när de körde den.

16. Black Diamond (med Pauls solo)

Paul inleder med ett fullskaligt solo på denna turné och tre framöver. Det var inte så mycket solo som blandade ackord och publikposer, men ändå! Dessutom innehöll solot en del av det som skulle bli solot i ”Lick It Up”. Solot flyttades dock snart till precis innan ”I Want You” där det skulle förbli resten av turnén. ”Black Diamond” anno 1982/83 var en veritabel fest i bomber och fyrverkeri där bandet i slutet ställde sig på kanontornets framdel, framför trumsetet, och åkte runt på scenen och sköt ner högtalare ifrån ljusriggen. Efter detta sprängde man bomber så att det skulle se ut som om scenen sprängdes i bitar. Och Dio slogs med en upplåsbar drake. Ja, jag säger då det. Vart tog mitt 80-tal vägen? Den vackra instrumentalcodan som bandet brukade köra när de åkte runt på tanken var nog inte färdig i Sioux City dock, den spelades åtminstone inte.

17. Rock And Roll All Nite

Den enda låten på inspelningen som inte är komplett, tur det inte var någon av de sällsynta låtarna. Det är lite småskoj att höra Gene fortsätta i andra versen när Paul och Vinnie vill köra lite sing-along. Det blir Gene/bas/trummor i en hel vers. Hög underhållningsfaktor! I övrigt en ordinär version av en ordinär låt.

18. Detroit Rock City

Och här kommer den alltså, som avslutningslåt! Riktigt coolt! Vem hade trott det? Ytterligare en specialgrej som förändrades efter Rockfordgiget. Bra version av en låt som inte lämnar vidare mycket plats för spontan improvisation.

Här lämnar Kiss scenen och kommer inte tillbaks. En av de coolaste konserterna de gjort är således slut och finito. Specialarna för just detta andra gig på turnén kan vi sammanfatta som följer:

1. ”Strutter” som andralåt, skulle snart ersättas av ”Detroit Rock City”

2. ”I Love It Loud” med sin kompletta andra vers

3. ”Keep Me Comin’” spelades, det enda bekräftade tillfället

4. ”Rock And Roll Hell” spelades, ett av två bekräftade tillfällen

5. ”God Of Thunder” innehöll Erics solo

6. ”Detroit Rock City” avslutar giget

Nästan alla dessa roligheter var två dagar senare i Terre Haute ett minne blott. Kiss hade då tagit bort två låtar ifrån Creaturesplattan, ”Detroit Rock City” avslutade inte längre konserten utan var andralåt och Erics solo låg före ”War Machine” (fast detta gjorde inte speciellt mycket enligt mig). Däremot har jag för mig att den kompletta andra versen i ”I Love It Loud” faktiskt överlevde ett eller två gig till, med reservation för eventuellt fel.

Kiss 1982 var ett jävligt bra liveband, och denna inspelning vittnar verkligen om detta. De lyckades behålla detta ända tills turnén avslutades i Brasilien i juni 1983. Det känns konstigt att säga det eftersom jag gillar avsminkade Kiss lika mycket som sminkade, men när sminket försvann så försvann en del av hungern också. Lick It Up-turnén har sina ljusa stunder, många av smågigen i Europa (var FAN ligger Sindelfingen?) var bra, likaså de skandinaviska spelningarna, men de flesta gigen har inget att komma med jämfört med Creaturesturnén.

Ljudmässigt är denna inspelning alltså ett par slag över par, men ni minns väl det gamla klassiska ordspråket “bättre en usel men ovanlig audienceinspelning i CD-spelaren, än tjugo soundboards från Psycho Circus-turnén i skivhyllan”?

Alex Bergdahl
040522

Snabb resumé: Efter att ha sett Kiss i Köpenhamn 1988 satte jag in en annons i Okej! där jag sökte brevvänner som gillade Kiss. Flera svar följde, däribland några som hade konsertinspelningar till salu alt. att byta med. En kille i Forshaga hade en fin kassettlista varpå kontakt upptogs. Det första paketet jag fick från honom innehöll Wicked Lester-demos (oj!), Köpenhamn 88 (ojoj!) samt en radioinspelning i toppkvalitet från Ritz 88 (ojojoj!). I samma ögonblick som jag hörde speakern i början av Ritz-sändningen; “the place is just totally packed”, “I’m actually looking at FOUR different bassdrums here” och Pauls klassiska intro “we would only do this in our hometown New York City!”, då visste jag vad jag skulle ägna återstoden av mitt liv åt. Det rann ju för helsike svett ut ur högtalarna när bandet spelade! Otroligt!

Vad är det då som gör just denna av alla konserter så speciell? Jag förklarar! Den största faktorn är att de spelade på the Ritz, en klubb. Bortsett från Palladiumgiget 1980 hade Kiss inte sett insidan på ett så litet ställe sedan 1974. Ritz var fullsmockat och Kiss likaså, eller, ja, ni fattar nog. Utöver detta så var låtsetet nu nästintill fulländat efter en lång USA-turné och ett besök i Japan där man testat av en massa kul, både gammalt och nytt. Slutligen var detta en uppvärmningskonsert inför Monsters of Rock-spelningarna i Europa en dryg vecka senare.

Men, som Motley säger, on with the show. Inspelningen börjar alltså med en radiokille som förundrat konstaterar att de har massor av bastrummor och förstärkare på scenen, samt att de är lite försenade. Plötsligt brakar dock detta underbara barnkalas igång och konserten inleds av Deuce. Det är första gången den spelas live sedan 1978, eller, nja, North Swanzey 880704 innehöll också låten, men det räknas inte. Eller kanske lite då. Nåväl. Publiken är tämligen nedmixad på inspelningen vilket gör att dess reaktion på denna pärla till öppningslåt går oss förlorad, men med tanke på hur intensiva Kiss låter så kan vi nog dra en kvalificerad gissning. Innan publiken, eller för den delen bootleglyssnaren, hinner andas följer Love Gun. Denna var den ordinarie Crazy Nights-turnén öppningslåt, och man märker att bandet har knäppt på hundragunnar-knappen, inte minst i Eric´s fenomenala trumspel. Tre snabba: Fits like a Glove, Heaven’s on Fire och Cold Gin och vips så får Eric även sjunga lite. Jag talar såklart om Black Diamond, den tidigare så klassiska avslutningslåten får här en annorlunda behandling som en helt vanlig låt vilket faller mig oerhört väl i smaken. Erics spel i just denna låt, och speciellt i solopartiet, har legat mig varmt om hjärtat ända sedan Animalize Live-videon släpptes. Peter och Singer i all ära, men Carr var (är!) verkligen åskguden när han bankar loss på sina plåtburkar!

Efter Black Diamond följer så den bästa versionen av Bang Bang You jag hört. En ganska svag låt på en i övrigt dunderstark skiva kommer istället här till sin rätt. Därefter får Bruce briljera en minut vilket följs av No No No, en typisk Gene-80-talslåt. Nothing more, nothing less. Nästa lakritsrem ur godispåsen blir Firehouse som senast spelats i mars 1984 (Evansville, sista giget med Vinnie). Ett kärt återseende, och den går rakt in i Crazy, Crazy Nights. Ett av Bruce absolut bästa gitarrsolo framförs med bravur av denna teknisk fulländade plankplågare. Paul gör för övrigt en s.k. Gene i denna låt när han glömmer ett par textrader.

Ah. Halva giget avklarat. Vi dricker lite vatten och tar några djupa andetag innan vi fortsätter. Pausreflektion: Alla andra band borde drömma om att en enda gång få låta såhär, det är fanimej få förunnat!

Calling Dr. Love inleder andra halvlek, en ganska typisk version av i mitt tycke en ganska tam livelåt. Färgas mina åsikter av att jag aldrig gillat denna låten som livelåt? Nähä? Ett trummuller följer och i dess spår drar War Machine igång. Tyvärr överlevde inte denna låt till Europaturnén bortsett från ett gästspel i Modena 880910, vilket är synd med tanke på hur bra den lät live med herr Bil på trummor. Så kommer nu den enda malplacerade låten på spelningen, Reason to live. Det är en av mina personliga favoriter, solot går alltid rakt in i hjärtat på mig, men på en såhär svettig spelning hade nog en rocker i stil med Creatures of the Night, Under the Gun eller I’ve Had Enough (Into the Fire) gjort sig lite bättre. Det är dock skönt att Kiss spelade det de själva ville.

Tears are Falling och I Love It Loud avslutar (nästan) 80-talsrepresentationen på konserten, följda av Strutter och Shout It Out Loud. Shout It Out Loud hade 1988 för övrigt inte varit standard på en turné sedan 1983, och vi var alla glada när den återkom. Den får även avsluta det ordinarie setet på the Ritz, 75 minuter har avlöpt och 1501 personer kippar efter andan (1500 på the Ritx, 1 person i min soffa). Den sedvanligt glöttiga pausen innan extranumrena vidtar och radionissen passar på att slänga in lite reklam (Make your move to maction? Vad säger karln?). Det första extranumret blir Lick It Up, och istället för att ha tröttat ut sig verkar Kiss ha fått mer och emr krafter under giget. Den avslutande dubbeln med Rock and Roll All Nite och Detroit Rock City suger verkligen den sista musten ur publiken, och när konserten slutar tror jag inte att någon hade orkat mer ändå. Kiss visade att det inte är bomber, smink, ljus och tromboner som är viktigast – det är musiken. Ett av de vanligaste klagomålen på den efterföljande Europaturnén var just att de inte hade någon show. Snacka om att inte begripa någonting.

Det finns två LP-skivor som innehåller inspelningar av konserten, en svensksläppt enkel-LP kallad “Don’t You Love It Loud” och en dubbel-LP som heter “Kiss the Girls and Make Them Die”. Den senare innehåller det kompletta giget medan den första bara är runt 50 minuter lång. Och förresten, det finns folk som vill ha ockerpriser för “Don’t You Love It Loud” efter det står på den “limited to 500 copies”. Huruvida det är sant eller ej låter jag vara osagt, men mer än en hundring är den aldrig värd. Det bör noteras att ingen av dessa LP-skivor ens kommer i närheten av den ljudkvalitet som Göteborgsmarodören skakade fram för något år sedan. Den underbara inspelningen gav ytterligare en dimension till denna helt magnifika spelning.

Åsikter är alltid subjektiva och färgade av allt möjligt, men en sak är helt klar: Den som inte gillar Ritz 88 gillar inte Kiss. Konserter och liveinspelningar blir verkligen inte bättre än såhär!

/ Alex Bergdahl 050516

Bootlegfakta

Kiss the Girls and Make Them Die

1 Deuce
2 Love gun
3 Fits like a glove
4 Heavens on fire
5 Cold gin
6 Black diamond
7 Bang bang you
8 No no no
9 Firehouse
10 Crazy crazy nights
11 War machine
12 Reason to live
13 Tears are falling
14 I love it loud
15 Strutter
16 Shout it out loud
17 Lick it up
18 Rock and roll all nite
19 Detroit Rock City

Don’t You Love It Loud

First Blitz at The Ritz
CD omslag från Casaboontha.com.

Skrivbordsbilder

Skrivbordsbilder av
Marko Rouvinen / Kiss Army Sweden

De som varit med i Kiss Army Sweden ett tag har läst min Unmaskedturnékrönika och vet således att jag håller den som en av de bästa. Det går jag därför inte in på mer här. Däremot tänkte jag snacka lite angående Skandinaviendelen av turnén. Stockholmsgiget dagen innan Göteborg var en typisk dag på jobbet, inget speciellt alls med giget som dessutom ägde rum i en liten handbollshall (det var väl handboll?). I Göteborg var detta förändrat till en storslagen show vars höjder inte skådats sedan de två spelningarna på Wembley en månad innan. Bandet var i högform och bjöd på en dunderspelning vilket skulle få efterdyningar i både Köpenhamn (11/10) och i Drammen (13/10). Därmed inte sagt att Stockholm var en dålig spelning. Bara intetsägande jämfört med de andra tre. Men nu hoppar vi raskt över till konsertanalysen. Eller analys förresten, så högtravande man kan låta då. Nu hoppar vi raskt över till konsertflamset. Så skall det se ut!

Göteborg, SWE – Scandinavium 801010

Kvalitet: Numera mycket trevlig, det cirkulerar dock fortfarande äldre degenererade versioner bland de flesta icke fullt så nogräknade bytarna.
Längd: 90 minuter. Komplett konsert.
Odds: 4,56. Bra läge från start och gick bra sist på Jägersro.

Detroit Rock City

Efter 1979-års tämligen underliga öppning med ”King of the Night Time World” återvände ”Detroit Rock City” som öppnare på Unmaskedturnén. Ett vettigt drag, konserten tog fart redan från början. Och jisses vad det smäller! Värt att notera är Pauls underbara sångslingor vilka i princip endast sjungits på denna turné av någon knepig anledning. På vissa gigs 1983, 2003 och 2004 återkom denna sång men bara väldigt sporadiskt. Synd.

Cold Gin

Ha! Med Eric bakom trummorna hade Kiss tydligtvis bestämt sig för att rota lite bland gamla låtar också, vilket annars inte tillhörde vanligheterna vid denna tid. ”Cold Gin” spelades sist i Japan i april 1977 och förtjänade att bli avdammad. Ace och Gene sjöng dessutom verserna ihop, bara en sån sak.

Strutter

Ytterligare en gammal skatt som fick en ansiktslyftning. Senast spelad 1976, så det var minsann på tiden att den kom tillbaka! Har alltid varit en av mina favoriter dessutom och Erics trumspel lyfter den till nya höjder!

Calling Dr Love

Denna hade hängt med sedan 1977 men fick nu efter speedmetalversionen 1979 mer eller mindre tillbaka sitt ursprungliga tempo. Kiss hade av någon anledning brått 1979 i många låtar men bestämde av någon annan anledning 1980 för att ta det lite lugnare. Så kan det gå, trevligt är det i alla fall eftersom alla hinner med då, speciellt Ace. Den som hört ”Deuce” i Evansville 1978 vet vad jag talar om, säga vad man vill om Ace men när det går för fort så slår hans hjärna bakut och det blir pannkaka av alltihop, med sylt.

Firehouse

Även denna drabbades av temponedsättning 1980, ett otroligt smart drag eftersom jag anser att 1979-versionen är i det närmsta olyssningsbar. Dock går den inte lika markant saktare som ”Dr Love”, men man kan inte få allt.

Talk To Me

Ah, nu börjar vi snacka klassiker! Aces första solosånginsats för kvällen och brödrost så bra det låter! Solot är för evigt en klassiker, tillika Genes falsettsång! Apropå Genes falsett…

Is That You?

…så kommer kvällens andra och sista Unmaskedlåt direkt efter den första. Mer om låtvalet senare, jag vill här ta en paus för en liten reflektion behandlande ämnet ”Gene Simmons: Jag och min falsett”. Någon gång i mitten av 70-talet var det någon som sade till Gene ”du, i stället för att kompsjunga med vanlig röst kan du ju sjunga med falsett!”. I ett läge där ungefär hela mänskligheten hade sagt ”du skämtar bra din gamle tokstolle” så sade Gene i stället ”Hmm, falsett? Vilken bra idé!”. Därför har vi nu i låtar som ”Take Me”, ”Is That You?” och ”I Was Made for Lovin’ You” en demon som till ytan ser hemsk ut men som röstmässigt har mer gemensamt med Alice Timander på helium. Är det någon som läser detta som begriper varför? Snälla berätta för mig i så fall. Tack och lov så dröjde det bara till 1982 innan han slutade sjunga med falsett igen (förutom när de har kört ”I Was Made…” live efter 1988 såklart). Gamle Gene, den enda existerande transdemonen.

2 000 Man

Ace andra låt. Varför skriver jag så? Jag skriver ju inget om ”Pauls första låt” eller ”Genes sjunde”. Faktiskt en av hela två från ”Dynasty”! Helt rätt, exakt lika många som på själva Dynastyturnén. Underligt att man väljer att köra två covers på två turnéer, även om det är Ace som kör dem. Personligen hade ”Save Your Love” från ”Dynasty” passat mina smaklökar bättre, eller varför inte ”Two Sides of the Coin” från ”Unmasked”? Fan vet.

Ace – solo

Och det ryker, och det låter, och det sprängs. Och det låter precis som någonting som finns i allas kökken. Mer får jag iche säga. De sista två meningarna är så kallad humor och en direkt refererens till en favoritsketch med en favoritkomikergrupp. Den som listar ut vad det är och är först med att maila/PM:a mig får en surpris med posten! Svaret skall innehålla Komikergruppens namn, TV-seriens namn, programmets namn (som sketchen utspelar sig i) samt huvudpersonens namn. Ingen sade att det skulle vara lätt!

I Was Made for Lovin’ You

”Dynasty” nummer två och med Eric på trummorna lite roligare, men bara lite. Därför hoppar vi framåt!

New York Groove

Kvällens andra cover, tillika kvällens tredje Acelåt. Gitarren blinkar och Gene sjunger i falsett.

Love Gun

Ah, en gammal låt som låter riktigt mysbra på denna turné! På många turnéer innan och efter är detta en obligatorisk hit som spelats utefter precis de premisserna. Ungefär som Maidens ”Number of the Beast”. På just Unmaskedturnén låter den dock ruskigt bra, kanske ett resultat av vitaminkicken alla fick när Eric började sätta sin prägel på bandet.

Gene – solo

Muller muller, dräggel dräggel, flyg fula Gene flyg. Som vanligt när man bara lyssnar är det uteslutande oväsen.

God of Thunder

Denna har aldrig låtit vidare bra, eller åtminstone stämningsfull, live. Destroyerskivans fantasiska ”fantasyversion” har alltid bara varit en språngbräda för en massa solon och tyvärr så även här. En bra låt men jag hade personligen hellre sett att de dammade av ”100 000 Years” till denna turné.

Eric – solo

Erics första turné och hans underbara trademarksolo från slutet av 80-talet hade såklart bara precis börjat utvecklas. Ett kompetent solo, betydligt mer lättlyssnat än vad Peter höll på med 1979, men ändå bara en skugga av vad som skulle komma bara två år senare.

Rock and Roll All Nite

Suck och stön. Visst, stor hit, visst, en klassiker, men det ytterst inspirerade sättet de körde denna låten på efter 1977 fram till dags dato gör den bara så evigt lååååång. Den hade några glansdagar 1975-77 men har sedan dess blivit en riktigt stagnant del av showen. ”Äh, du har bara hört för många bootlegs med Kiss” säger nu gemene man (eller kvinna). ”Ja det har jag” säger jag, men gillar ändå inte många versioner av denna efter Destroyerturnén.

Shout It Out Loud

Som första extranummer kommer denna som ett litet brev på posten! Nej, inte försenat och sönderstämplat utan helt i rätt tid (naivt Bergdahl, naivt). Publiken vaknar till liv och vrålar med för fulla halsar.

King of the Night Time World

Ett lite otippat andra extranummer som säkerligen uppskattade av många! Jag tycker dock att just denna inte behandlades särskilt väl 1979 och ej heller här.

Black Diamond

Den för tiden eviga avslutningslåten komplett med trumhiss och allt. Eric får här visa upp sin vokala talang inför Sveriges framsida och vi konstaterar med glädje att ”ja, han spelar bättre, han sjunger bättre – good riddance to bad kittens”. Konserten avslutas med sedvanligt dunder och brak och publiken tackar för konserten, köper en scarf i foajéen och tar spårvagnen hem.

Kiss första turné med Eric i Skandinavien var en väldigt hypead sådan. Tidningarna skrev om dem, TV visade dem (lite grand), kritikerna hatade dem (nä hä?) och publiken gillade dem. I tidningen Arbetet kunde man läsa en recension som har som rubrik ”Dåligt, Kiss, dåligt” och dessutom hänvisar till den gamle trummisen Erik Carr. Oavsiktlig humor är alltid kul.

Vi beaktar några punkter vad gäller Skandinavien och Göteborg 1980:

1. Varför så få Unmaskedlåtar? Tidigt på turnén spelades ”You’re All That I Want” i en mycket bra version, nere i Australien började man köra ”Shandi”. Varför fick Skandinavien ingendera?
2. Varför är Kiss procentuellt sett alltid bättre i Göteborg? Endast två gånger har Stockholm fått en bättre spelning. (1976 och 1988) vid alla andra gigs har Göteborg fått en superspelning i jämförelse med huvudstaden (1980, 1983, 1984, 1996, 1999)?
3. Kul att man plockade fram lite äldre material, det hade inte tillhört vanligheterna med Kiss innan denna turné och skulle snart återigen glömmas bort i många år.
4. Folk som bor i Landvetter och var på Göteborgskonserten är i allmänhet både fulare och äldre än krönikörer från Skåne. Ett känt faktum.

Vi lämnar nu Göteborg därhän. Nästa gång jag skriver en krönika kanske jag kommer ihåg att skriva om det ni läsare röstat. Vi får väl se. I vilket fall som helst dröjer det ett tag eftersom jag skall byta landskap, tills dess bjuder jag på ett Acecitat från 1998 bara för att det är så roligt. Presskonferens inför Psycho Circus-turnén 1998, Paul, Gene och Peter håller låda medan Ace sitter ganska tyst. Paul har skrutit vitt och brett om allt det nya godiset på nya skivan och turnén och hur cool nya plattan är men vill att Ace skall säga något också, varpå följande episod utspelar sig:

Paul: “Ace, tell us something about the new enhanced CD!”.

Ace (eftertänksamt): ”Enhanced?”.

/ Alex Bergdahl 051001