Återblick – Kiss i USA 1986

Återblick – Kiss i USA 1986

HITS_01

Från helvetet till himmelen

1986 var det inte många svenskar som kunde stoltsera med att ha sett Kiss live i USA på sin Asylumturné. Johan Falk var en av dessa och det är med glädje vi presenterar hans tillbakablick som börjar med rånförsök och slutar med eufori.

Jag hade länge drömt om att se Kiss på hemmaplan och redan 1985 började jag fundera när det visade sig att det inte fanns några planer på att ta över Asylumshowen till Europa. Jag beställde därefter en biljett till Chicago för att se Kiss i januari 1986, tanken var att jag skulle resa över ensam och där träffa en brevkompis som bodde utanför staden.

Efter att detta strulat till sig blev jag tvungen att ställa in Chicagoresan, varpå jag började, och sedermera lyckades med, att övertala min bästa kompis Henrik Lagerqvist att följa med mig lite senare. Vi bokade således en resa till mars månad 1986.

Äventyret som jag var och Henrik var med om kan jag i dag med bestämdhet säga att jag aldrig någonsin upplevt igen.

22 mars

Spända och förväntansfulla lämnade vi Göteborg lördagen den 22 mars och flög via Köpenhamn till New York där vi landade på John F. Kennedy Airport. Ett djupt andetag av amerikansk luft gav en nästan overklig känsla. Jag fick nypa mig själv i armen för att försöka förstå att jag var i staden där Kiss en gång startade sin karriär.

Vi åkte genast till vårt förhandsbokade Lexington Hotel och stuvade där in all vår packning. Vi spenderade några dagar i det stora äpplet för att ”göra stan”.

23 mars

Vi hade en stillsam söndag i New York och gick till fots över nästan hela Manhattan för att upptäcka och se så mycket som möjligt. När man väl var där ville man ju se Empire State Building, Frihetsgudinnan, World Trade Center med mera. Vi gick även till Times Square för att kolla lite i affärer.

Då vi befann oss inne på en helt tom tvärgata kom det helt plötsligt två killar springandes bakom oss. De kom fram till oss med ett finger under tröjan vilket vi uppfattade som ett vapen. Som tur var nöjde de sig med lite småpengar innan de rusade där ifrån. Det var en mycket obehaglig situation varför vi raskt begav oss till vårt hotell för att vila.

24 mars

På måndagen klockan tio träffade vi Donna Fetchko (Polygram) som vi hade bokat tid med på Polygrams huvudkontor. Detta låg på Seventh Avenue mitt på Manhattan.

Donna var mycket tillmötesgående och lovade oss både gästpass och fotopass till alla konserter vi skulle se, dessutom fick vi en lista på de hotell som Kiss skulle bo på i de städer vi skulle besöka. Vi hade även med oss ett exemplar av boken ”Shout It Out” som vi gav till Donna.

Mötet blev inte så långt och redan klockan elva satt vi på en Greyhoundbuss som skulle ta oss till Evansville, Indiana. Beräknad ankomst var runt 26 timmar senare. Snacka om lång resa. Bussarna var dessutom knappt bättre än våra linjebussar, varför det blev en lång tuff resa med många stopp.

Eric Carr och Carmine Appice.

25 mars

På förmiddagen var vi äntligen framme vid vårt mål och strax innan klockan tolv checkade vi in på vårt hotell, Executive Inn. På hotellet träffade vi Kiss assisterande turnémanager, Wayne Sharp, som dök upp i vår svit med pass för de fem konserter vi skulle se.

Vi träffade Eric Carr på hotellet som glatt signerade de saker vi sträckte fram, men när Henrik halade upp en bootleg vägrade Eric signera den på grund av dess utseende. Det var bild-LP:n ”Kiss This!” från Rom 1980 med ett något erotiskt laddat omslag.

Vi tog sedan en taxi till Roberts Stadium och kollade på soundchecket. Efteråt gick vi backstage och hörde en välbekant röst som skrek: ”Where are the guys from Sweden?”. Det var Bruce som hört att vi var i huset och kom fram och hälsade. Vi träffade sen hela bandet samt förbandet King Kobra.

Gene stod och stirrade mig rakt in i ögonen när vi stod uppe på en trappa där vi inte hade tillstånd att vara. Det verkade som om han gjorde det för att testa oss, en konstig känsla. Man vet aldrig var man har den där Gene.

Eric gick förbi Gene och kom ner till oss. Jag frågade Eric om jag fick ta en bild, han blev bara glad att jag frågade och poserade glatt. Senare kom även Gene ned för trappan och talade med en liten tjej i tioårsåldern som var där med sin mamma.

Lokal-TV var också på plats för att genomföra en intervju med Paul Stanley backstage, men när jag tog några bilder på detta kom en vakt och sade att vi skulle backa och inte stå i vägen för TV-intervjun.

Jag gick då ut till scenen i stället för att kolla in Pauls nya gitarr, en B.C. Rich med en massa olika färger målade på gitarrkroppen. Någon talade senare om för mig att det var hans gamla leopardmönstrade gitarr som blivit ommålad.

Samtidigt tog jag mig också en titt på alla färgglada plektrum som ligger bredvid gitarren. Efter ett tag intog jag och Henrik en bra plats i fotodiket med våra kameror.

Ett mullrande ljud dånade snart ut i högtalarna och scenen fylldes med rök. Ljuset tändes och där stod hela Kiss på trumpodiet och skojade och knuffades som skolpojkar. Det rös i hela kroppen när jag hörde introt.

– Yeah? Alright Evansville! You wanted the best, and you got the best, the hardest band in the world, Kiss!

De drog igång ”Detroit Rock City” och sprang från trumpodiet ner på scenen medan publiken vrålade för fulla muggar och stämningen var på topp. Låten avslutades med ett brak och Paul greppade mikrofonen.

– Oh yeah! How the fuck do you feel in Evansville? I’ve got a feeling that we’ve got some people here tonight that like to party! And I’ll tell you something people, we’re not going to leave this place until we break down the motherfucking roof!

Paul fortsatte med att introducera ”Fits Like A Glove” som sedan drog igång i ett fasligt tempo. Den nya gigantiska Kisslogon blinkade i alla möjliga färger och hade verkligen växt sen jag såg den sist. Efter låten gick Paul åter fram till mikrofonen.

– Oh yeah! I don’t think anybody wants to slow down, do you? Are you glad you came here? I’ve got to ask you something now. Listen, does everybody like to get fuckin’ crazy at night? Here comes a song that is the title track to one of our albums – ”Creatures of the Night”!

De tunga trummorna angav startskottet till låten som alltid låter fruktansvärt bra live. Jag blev imponerad av Bruce gitarrspel som han skötte galant. Låten avslutades med ett brak av gitarrer. Paul gick nu fram till mikrofonen för att presentera kvällens första låt från den senaste plattan, ”Asylum”.

– How many of you people know what I’m talkin’ about when I say uh?! Here’s a little song. Now I know in Evansville, when you people are lonely in a room together, you turn the lights down and all of a sudden you hear uh, uh, uh, ah! Oh yeah! And this song is called ”Uh! All Night”!

Redan efter ett par ackord slutade dock alla spela och Paul fortsatte.

– I don’t think you’re ready for this yet, somebody over here says he wants to hear ”Cold Gin”! What do you want to hear? Do you want to hear ”Uh! All Night” or ”Cold Gin”?

Folk vrålade sin åsikt rakt ut och Paul bestämde sig för vilken låt de skulle spela. Vi blev nu beordrade av vakterna att lämna fotodiket och tog oss därför upp på läktaren för att sätta oss.

Bruce på sin andra USA-turné med Kiss.

Kiss spelade ”Cold Gin” som övergick i Bruce gitarrsolo. Jag kom på mig själv med att tycka att Kiss verkligen hade hittat en bra ersättare till Vinnie Vincent. Under solot stod Gene och lyste med en ficklampa på några tjejer i publiken som han sen kallade till sig. De försvann in i ett litet rum vid sidan av scenen. Man kan bara gissa vad de hade för sig.

– Bruce Kulick on lead guitar, ropade Paul ut när Bruce hade solat färdigt. Bandet fortsatte med ”Uh! All Night”.

Låten drog igång och var något ösigare än på skivan, publiken hängde med fint. När låten slutade släcktes ljuset ner och det var dags för trumsolo. Konturerna på scenen syntes i mörkret med hjälp av självlysande färg, en klart imponerande syn. Trumsolot började och en rad strålkastare riktades mot Erics enorma trumset.

Efter några minuters trummande gled hela trumpodiet fram till scenkanten varpå Eric ställde sig upp på bastrummorna och pekade ut i publikhavet. Eric hade några slags elektroniska trummor som han slog ett komp på medan han fortsatte spela ”som vanligt” på de vanliga trummorna.

Ljuset släcktes igen och vita spotlights inne i trummorna blinkade nu i takt med trummorna. Solot avslutades med att Eric reste sig upp igen och delade ut trumpinnar, bockandes som tack till den entusiastiska publiken.

Trumpodiet gled tillbaka och Eric inledde ”War Machine” samtidigt som Paul rusade ut och skrek ”Eric Carr on the drums”. Låten avslutades med eldlågor på hela scenen och även Gene sprutade som vanligt ett eldklot som steg några meter upp i taket.

– Evansville! This afternoon when we were coming in with a little jet airplane, and just as we came in for the landing, I looked down below at your little city of Evansville. I said: that motherfucker is going to rock tonight!

– Now I’ll tell you something people. A couple of months ago we were sitting in New York City with one of those guys with a suit and tie behind a desk planning rock and roll tours. This guy looked at me and said: there is no reason for you to go to Evansville this year. I said: why? And he said: listen man. You can just bypass and go right on to Indianapolis.

– I leaned across the desk and I said: can you see my lips? He said: yeah, and I said: fuck you buddy. Ain’t no way we go on tour without stopping off to see all those crazy partymotherfuckers in Evansville, Indiana!

– Like I was saying. We were coming in for a landing on your airport and we must have been about ten minutes outside of your city. And all of a sudden this stewardess comes walking over to me. She looks down to me, I am sitting on my seat and she says: are you in a band?

Publiken vrålar och skrattar, och Paul fortsätter.

– I looked up and I said: what do I look like, a doctor? I looked at her and said: honey, I am not in a band. I am in the band. Now I tell you something people, all of a sudden she says to me. I’ve got to get an autograph for my little sister. I start to write on this piece of paper and she bends down and whispers in my ear: I would do anything to thank you.

– I said to her, baby we don’t have much time. She says: why don’t you meet me in the little bathroom in the front of the plane, I’ll see if I can wash you up a little bit. I went down there and got inside and we closed the door.

– I said to her, I hope you’re in the mood for some candy, ‘cause I’ve got the kind of stuff that melts in your mouth, not in your hands. Now, I look at her and she says: you know we don’t have long, let’s not waste any time. I took off my shirt and she says: that isn’t enough, why don’t you take off your pants?

Publiken, särskilt den kvinnliga delen, skrek av förtjusning och Paul fortsatte.

– I said to her: I am a little bit shy and my stewardess went down on her knees. She took the snap at the top of my Levi’s skintight 501 blue jeans. She took that little snap and I looked down at her and said: honey, don’t stop now.

– She took the next little snap, opened it up and I looked down at her and said: you know that Indiana state law requires me to inform you that you have just crossed over into the danger zone. She took her hand and slipped it down the front of my pants. All of a sudden she gets a big smile on her face.

– She looks at me and says: I am going to start calling you Rambo. I said why? And she said: baby, with a gun that big you could kill every girl in Evansville, Indiana. I said to her: baby, this is no ordinary gun, do you know what I am packing?

– She says: is that an M16? I said: no! She says: is that some kind of a machine gun? I said: no, and then I said to her: honey, you pull the trigger of my…

Publiken visste precis vad han pratade om och skrek ”Love Gun”! Paul fortsatte.

– You know, I brought her here tonight and she’s sittting right over here on the left side. And I told her that people of Evansville, Indiana, knows exactly what kind of gun I am packing. People, one, two, three: ”Love Gun”! I think my ears may be locked from flying. Let’s try one more time. You pull the trigger of my: ”Love Gun”!

Gene har på senare år uttryckt sitt missnöje över denna period i bandets karriär.

Gene och Bruce hade varit borta från scenen ett tag, kom inspringandes och bandet drog i gång ”Love Gun”. När låten var slut tonades ljuset ner och tonerna till den lugna låten ”I Still Love You” spreds i arenan. Tusentals tändare lös upp i publikhavet och stämningen var helt obeskrivlig.

Efter låten blev det tyst ett tag innan Gene äntrade scenen för att köra sitt solo. Solot avslutades med en helt ny effekt som han ”lånat” av Ace, han sköt nämligen raketer med sin bas, vilket såg coolt ut. Scenen fylldes med rök och Eric inledde låten ”I Love It Loud”. Hela publiken gungade i takt och sjöng med.

Efter låten tändes en spotlight mot mitten av scenen och Paul kom fram för sitt gitarrsolo. Trots att det var samma solo som han kört de senaste åren så gillade publiken det. Paul greppade sedan micken för att kommunicera med publiken.

– I got to tell you something. We’ve got a little problem here tonight. Usually it’s really easy to tell where all the loud people are, but there’s a problem tonight. You are some of the loudest motherfuckers I’ve ever heard on the damned tour!

Publiken vrålade förstås ännu högre än tidigare och Paul kunde inte hålla sig för skratt. Kiss körde igång med denna konserts absoluta höjdpunkt, åtminstone om man skall mäta publikens gensvar, ”Heaven’s On Fire”. I denna låt sjöng varenda kotte i arenan med i allsången.

Låten avslutades så småningom med flera mäktiga eldbomber runt scenen, varpå Eric drog i gång takterna till ”Rock and Roll All Nite” och det var återigen dags för alla att klappa och sjunga med i allsången. Mot låtens slut sken scenen upp med enorma eldsolar runt loggan och en enorm bomb gick av.

Gene, Paul, Bruce och Eric försvann från scenen, men återvände snart till publikens förtjusning. Först delade bandet ut handdukar, trumpinnar och plektrum, innan man tog på sig instrumenten och förberedde kvällens extranummer.

– There’s a girl in the front who wants to hear this, skrek Paul. Till allas förvåning körde bandet igång ”Beth”, men avbröt redan efter första textraden. Därefter påbörjades ”I Was Made For Lovin’ You”, som även den snabbt avslutades.

– We’re not gonna play any disco shit tonight, avslutade Paul och började spela på tonerna till ”Shout It Out Loud”.

En färgsprakande show som aldrig nådde Europa.

Plötsligt fick Paul för sig att dra upp en kille på scen som ville ha ett foto med bandet. Hela bandet poserade tillsammans med honom medan en vakt tog ett kort på dem. Den killen fick här troligen uppleva sitt livs lyckligaste ögonblick. Han fick sedan gå ner från scenen igen när Kiss drog igång ”Tears are Falling”.

Kvällens sista låt, ”Lick It Up”, följde och publiken tömde sina sista krafter i den följande allsången. Hela arenan kokade i värmen som bildades av den heta stämningen.

Paul slog sönder sin gitarr och slängde som vanligt ut delarna till publiken. Konserten avslutades med fyrverkerier, gnistregn och några kraftiga smällar.

Så hade man då ännu en gång bevittnat detta imponerande showband som Kiss är. Vi tog oss ut från arenan och gick hem till hotellet. Där träffade vi Eric som var på gott humör. Vi snackade en stund innan han försvann upp på sitt rum.

Vi träffade även på några tjejer som vi började prata lite med, en av dem hade fått nobben av Paul eftersom hon var under 15 år. Några år senare skulle jag dock få ett brev från henne med ett foto på henne och Paul taget på ett hotellrum. Jag förstod då att hennes dröm hade gått i uppfyllelse.

Hur som helst så följde vi med tjejerna hem och tittade bland annat på ”Kiss Meets the Phantom of the Park” och pratade om Kiss några timmar. Det blev sent men som tur var så fick vi skjuts till hotellet.

26 mars

Vi steg upp vid åttatiden och gick ner för att äta frukost. Efter ungefär tio minuter kom hela Kiss ner och hejade på oss, de satte sig en bit bort för att också äta frukost. Artiga som vi var så störde vi dem inte i maten.

Vi passade på att träffa dem när de lämnade hotellet strax efter klockan nio, då vi även passade på att räcka över en stor chokladkartong som vi släpat med oss från Sverige. Gene tog emot den och berättade att han träffat damen på framsidan, jag blev lite paff eftersom det var självaste drottning Silvia som prydde omslaget. Innan jag hann fråga mer så var han på väg in i en väntande bil.

Jag köpte den lokala dagstidningen för att kolla om de skrivit något om gårdagens konsert. Det hade de och de hade även lyckats trycka in en stor bild på Gene. Vi åkte sedan buss hela dagen för att komma till Erie i Pennsylvania via Fort Knox, Kentucky, och Cleveland, Ohio.

27 mars

Vi anlände med bussen runt klockan elva på förmiddagen och checkade in på hotellet för att ta oss en dusch. Sedan gick vi ut för att kolla in konsertarenan som endast låg ett stenkast bort.

Denna dag skulle vi få problem med våra pass och fick inte komma in backstage då datumstämpeln syntes för dåligt. Vi fick leta upp Wayne Sharp och förklara situationen, han var som vanligt oerhört tillmötesgående och sade åt oss att hämta nya på biljettkontoret.

Konserten i Erie, Pennsylvania, var ganska lik den i Evansville, men jag kan nämna att Paul sprang ner i pressdiket under ”Cold Gin” samt att det snöade konfetti under ”Rock and Roll All Nite”, något jag inte lagt märke till innan.

TV-stationen Erie 24 Channel filmade första låten. Jag var dödstrött efter konserten.

Gene och Henrik läser varsin tidning.

28 mars

Vi gick upp tidigt denna morgon för att hinna med bussen till Toledo, Ohio. Den skulle gå halv åtta men detta skulle komma att ändras till klockan tio. Vi anlände i alla fall i Toledo vid fyratiden och checkade omedelbart in på hotellet Holiday Inn, där vi köpte en dagstidning och lade oss på rummet för att kolla lite på TV.

Någon timme senare gick vi ner i hotellrestaurangen för att äta lite pizza, och begav oss till konserthallen vid halv sju. Först anlände Bruce i sina vardagskläder och en jättelik finne i ansiktet, han ville inte fotograferas. Jag misstänker att det var på grund av finnen.

TV var backstage ännu en gång för att göra en intervju. Vi fick komma in i ett rum fyllt med mat där vi stod med en massa människor från en radiostation och plötsligt dök Eric och Bruce upp i sina scenkläder. Bruce hade nu trollat bort finnen med några extra lager smink. När jag tittade närmare på honom så såg det ut som om de hade lagt på åtskilliga burkar för mycket.

Jag talade en stund med dem och tog några bilder när jag stod bredvid dem. Sådana bilder är alltid roliga att ha i albumet. Senare anlände även Gene och Paul, även de i sina scenkläder. Gene balanserade en keps på näsan varpå allas blickar vändes mot honom. Naturligtvis fotograferade jag även detta.

Konserten i Toledos Sports Arena var ruskigt bra. Gene balanserade en keps även under konserten och jag noterade två kameror från en lokal TV-station som filmade de två första låtarna. Enligt uppgift var även tidningen Creem på plats i Toledo och fotograferade under konserten.

29 mars

Dagen efter drog bussen iväg till Columbus strax efter klockan ett, och vi anlände redan vid femtiden. Vi checkade här in på lyxhotellet Hyatt Regency där vi fick påskrabatt.

Konsertarenan låg i samma byggnad som hotellet så vi begav oss raskt dit och träffade Kiss och fick två autografer av Gene. Vi träffade även Vinny Gonzales här för första gången, han var där med några kompisar.

För er som inte vet vem det är så måste jag nämna att Vinny är ett av världens största Kissfans och har sett hundratals konserter sedan 1973, han är dessutom god vän med medlemmarna. Vi bestämde att vi skulle träffas efter konserten på hotellet där både Kiss och Vinny hade checkat in. Kiss hotell överensstämde inte med pappret som vi fick från skivbolaget. Det kom således lägligt med en rapport om vilket hotell de bodde på.

Konserten i Ohio Center, Columbus, saknade ”I Still Love You”. Däremot spelade de en kort snutt av ”Round and Round” med Ratt.

De hade även lite problem med den ena konfettimaskinen. En liten kille försökte springa upp på scenen men en av vakterna stoppade honom. Efter konserten begav vi oss till hotellet men blev inte insläppta. Dock träffade vi Paul utanför hotellet där jag sträckte fram ett foto med mig och Paul taget i Stockholm 1985.

När Paul signerade detta fick jag plötsligt höra att han hade det fotot hemma, jag hade helt glömt av att jag skickat det till honom. Det var flera månader sen men Paul kom ändå ihåg just detta kort, jag trodde aldrig att Paul skulle bry sig om att titta ordentligt på det.

Efter detta trodde vakten att vi var bästisar med Paul och rullade nästan ut röda mattan åt oss. Vinnys kompis kom ner och hämtade oss eftersom han var upptagen, han låg i sängen och talade med Gene på telefon när vi kom in på rummet.

Han berättade att Gene inte skulle lämna sitt rum denna kväll. Han berättade även om sin jättelika samling och frågade samtidigt efter en del saker från Sverige som han saknade.

Vi gick också ut till hans hyrbil och fick se att han hade bilen full med trumpinnar från Eric Carr och en eller två sönderslagna gitarrer från Paul. Vi var nu genomtrötta och fick skjuts till vårt hotell där vi kröp till kojs klockan tre på natten.

30 mars

Vi gick upp vid 09:30 och i lobbyn träffade vi några fans från Kanada. Vi åt varsin skinkmacka på hotellet och träffade återigen Kiss som också åt där.

Eftersom det var påsk så sprang det runt en stor påskhare på hotellet, jag frågade Eric om jag fick ta en bild på honom tillsammans med haren. Eric avböjde dock vänligt men bestämt. Jag antar att det inte var tillräckligt mycket rock n’ roll, eller så ville han bara ha lite lugn och ro. Kiss lämnade hotellet vid tvåtiden, själva traskade vi iväg för att ta en buss till nästa destination.

31 mars

Vi rullade in med bussen i Bethlehem, Pennsylvania, via Harrisburg och Pittsburgh klockan 03:00 och tog in på ett motell vid 03:30. Vi vaknade sedan vid 12:00 för att checka ut och ta en taxi till Hotel Bethlehem.

Eftersom det inte var någon spelning denna dag gick vi ut och åt och tog några öl på en bar. Vi gick sedan tillbaka till hotellet för att titta på TV och slappa, en välbehövlig vilodag utan någon stress.

Bruce och Johan Falk.

1 april

Vi lyckades försova oss och checkade inte ut i tid, men det löste sig ändå. Vi tog en taxi till hotell Allentown Hilton och checkade in där strax efter middag.

Vi satte på TV:n på rummet och kollade på en gammal svart/vit film som heter ”The Munsters” (eller något liknande). Där fick jag plötsligt fick syn på den ombyggda bil som Gene poserade med i Poster nummer 10/76.

Vi åkte ut till arenan som ligger mellan Bethlehem och Allentown i Pennsylvania, nästan mitt ute i ödemarken. Inte undra på att de knappt vet om de spelar i Bethlehem eller Allentown.

Vi lyckades se ännu en soundcheck där de spelade en massa konstiga låtar. Gene var inte med utan det var i stället en bastekniker eller något som ersatte honom. De körde ”Calling Dr Love” tre gånger och Paul gnällde på Eric eftersom han inte var nöjd med Erics körinsats.

Vi träffade en hel del fans från New York, som inte ligger långt bort. Vi träffade Vinny igen, ett fan som hette Gene (och såg ut som Mark St John) och en hel drös med tjejer.

Vi tog lite foton på Kiss som var på ett strålande humör, sedan sade Wayne till oss att vi fick lov att intervjua Gene och Paul i tio minuter, något vi bett om tidigare.

Han tog oss med till Gene och Pauls omklädningsrum, presenterade oss för Gene och Paul och stängde dörren efter sig. Paul stod och gjorde sig i ordning i håret för konserten och Gene satt i en soffa med hela ansiktet bakom en dagstidning.

Rummet var fullt med deras privata kläder, koffertar samt flera uppsättningar av scenkläder. De verkade på bettet och svarade snällt på våra frågor, även om en del som vanligt skämtades bort. Det mesta gällde sådant som var aktuellt 1986 men som numera kan anses allmänt känt.

Vad jag kan nämna är att de bekräftade att de hade planer på att spela in uppföljaren till ”Asylum” i en studio i Sverige, dessutom var de inbokade för en spelning i Sverige på Monsters of Rock den 23 augusti det året.

Paul berättade också att det var han som tecknade baksidan av ”Asylum”. Jag passade också på att fråga Gene om damen på chokladkartongen och fick till svar att de träffats i Los Angeles några år tidigare. Jag gissar att det kanske var i samband med OS men fick inte veta om det stämde eftersom han stunden efter skämtade bort det.

Vi blev sedan ombedda att avsluta intervjun eftersom Kiss skulle in på scen. När vi kom ut utanför dörren så stod både Eric och Bruce där, vi stannade en stund för att prata och ta några bilder och gick sedan ut till fotodiket för att inte missa början på konserten.

Kiss gjorde en bra konsert och under ”Rock and Roll All Nite” fick vi med hjälp av Vinny upp ett skynke på scenen som Gene och Paul höll upp till allmän beskådning. Där stod det ”Kiss, Sweden loves you”.

Till följd av detta nämnde Paul att det fanns några killar från Schweiz i publiken. Gene gick dock fram och viskade i örat på Paul som då ändrade sig och sade att vi faktiskt kom ifrån Sverige.

Efter konserten tog vi en taxi tillsammans med Gene (Kissfanet) och en kompis för att träffa Kiss. Vi träffade Paul, Eric och senare också Bruce som jag samtalade med om den amerikanska maten.

Bruce var imponerad av min svart/vita Asylum-sweatshirt och frågade hur jag fått tag på den. Jag berättade att jag fått den av den svenska fanklubben. I baren råkade jag på en brevkompis från New Jersey som jag samtalade med en lång stund. Sedan formligen stupade vi i säng vid 03:15.

2 april

För säkerhets skull beställde vi telefonväckning till halv tio och tog efter frukost en taxi till busstationen där bussen skulle visa sig vara en halvtimme försenad. Vi anlände till Pittsburgh, Pennsylvania, vid niotiden på kvällen och checkade in på ett billigt motell eftersom Kiss ännu inte hade anlänt till staden.

Vi tog en promenad till en kycklingrestaurang som hade öppet dygnet runt för att äta och gick sedan tillbaka till motellrummet för att kolla på TV och vila inför denna resas sista spelning.

Gene, Paul och Bruce framför Erics trumset

3 april

Runt middagstid tog vi en taxi till Hyatt Hotel där vi hade bokat rum. Vi kom dock inte in på rummet förrän vid 14:30.

När vi sedan gick till hallen vid 18:30 såg vi att Eric åkte därifrån och får då det sorgliga beskedet att konserten var inställd. TV var där och filmade för en nyhetsrapport.

Vi gick in i hallen med våra backstagepass och försökte köpa lite merchandise eftersom detta skulle var vår sista konsert, men konstigt nog fick vi inte köpa någonting eftersom de enligt reglerna inte fick sälja något om det inte blir någon konsert.

I stället för konsert blev det promenad tillbaka till hotellet där vi träffade Paul som berättade att elektriciteten har slagits ut i arenan och inte skulle återvända. Paul gick sedan iväg och in i rummet bredvid vårt. Där stod jag och Henrik med vidöppna munnar och stirrade på varandra, inte nog med att man fick bo på samma våning som Kiss, man fick också sova vägg i vägg med Paul.

Vi träffade även Bruce och Eric, men Gene stannade på rummet hela dagen. Vi såg Bruce vägleda tre tjejer till Genes rum så jag tror jag kan räkna ut vad han hade för sig där inne.

Vi talade också med Wayne som gick runt på hotellet barfota. På natten tittade vi på halvsunkiga Polisskolan på TV fram till klockan tre då vi stängde av för att sova.

4 april

Vi steg upp vid 10:35 och duschade för att sedan snabba oss ner och äta frukost. Våfflor med grädde och jordgubbar samt apelsinjuice stod på menyn. Vi gick sen åter upp på rummet för att invänta grabbarna i Kiss.

Vi fick syn på Paul och gick fram till honom för att prata. Han hade dock lite bråttom och försvann snabbt ner. Strax efter kom Gene och vi tog hissen ner med honom medan han skrev ett meddelande till de svenska fansen. Jag fick också mitt kort med mig och Gene signerat där han otroligt nog skrev: ”To Johan, my pal, Gene Simmons”. Jag blev såklart mäkta stolt.

Vi träffade även Bruce när vi kom ner och även han skrev ett litet meddelande åt oss. Vi fick snart även tag på Eric som naturligtvis också måste skriva ett meddelande åt oss.

Eftersom vi snart skulle åka till New York för att ta flyget hem till Sverige så frågade vi Paul som satt vid bordet och åt om vi fick avbryta honom lite snabbt. Paul sade utan en blinkning att det var lugnt nu när vi skulle lämna landet, och han skrev ett meddelande där det stod att Kiss skulle komma till Sverige för att spela i augusti. Otroligt schysst av Paul att offra sig mitt i frukosten för vår skull.

Kiss lämnade hotellet vid 12:00 varpå vi checkade ut strax efter och låste in våra väskor på busstationen för att gå ut på stan några timmar. Vi köpte några Kisströjor och åt på McDonald’s. Strax innan klockan elva på kvällen avgick bussen till New York utan förseningar.

5 april

Vi anlände med bussen i New York cirka 07:40 då Henrik till sin fasa upptäckte att hans väska var borta. Pass, flygbiljett och två kameror var spårlöst försvunna. Vi kontaktade omedelbart personal på Greyhound och gick sedan till polisstationen för att anmäla förlusten.

Efter detta ringde vi upp den svenska ambassaden och flygplatsen. Dessa lät meddela att allt skulle lösa sig när vi kom ut till flygplatsen.

I New York träffade vi en kille som heter Andrew (Henriks brevkompis) och han visade oss runt bland skivaffärer. Vi gick även förbi den gamla välkända studion Electric Ladyland, som såg ut som en gammal igenbommad lagerlokal eller något.

Egentligen skulle vi ha hälsat på Vinny, men hans telefonnummer låg tyvärr i den stulna väskan. Vi tog sedan en buss från 42nd Street ut till JFK-flygplatsen och kom ombord vid halv sex utan några större problem. Via Köpenhamn gick turen till Göteborg där vi anlände klockan 10:15 dagen efter, och så var vårt äventyr slut.

Alla våra förhoppningar infriades då jag och min reskamrat fick se fem konserter och dessutom träffa alla medlemmarna ett flertal gånger.

Om rånförsöket representerar helvetet så är himmelen alla konserterna med den fantastiska scenshowen, som aldrig nådde utanför USA, och alla träffarna med bandet på deras hemmaplan.

Johan Falk
Reporter
Kiss Army Sweden

Destroyer # 13 Juni 2005

Artikel ur Destroyer 13.

 banner ad


Comments are closed.