Alive! eller Alive?

Alive! eller Alive?

Alive! eller Alive?
Varning: Om du vill leva vidare i tron att ”Alive!” är ett typiskt dokument över hur Kiss lät live 1975 så sluta läsa nu. Jag tänker nämligen avslöja mer än du vill veta.
Let’s face it. Kiss var inte 1975 och är inte i dag några supermusiker. Jo, Eric Singer, Bruce Kulick och Eric Carr är/var det, men jag åsyftar Paul, Gene, Ace och Peter. Därför kan det knappast ha kommit som en chock den där junidagen 1975 när man satte sig ner och lyssnade hur förbannat slarvigt det lät.
Kiss har alltid handlat om show. Därför märks sällan några missade toner, lite falsksång eller ett trumbeat som varit lite off. Men att sitta ner och lyssna på det, det är andra bullar det.
Det finns två kategorier människor som lyssnar på liveinspelningar. Den första kategorin är sådana som mig som ser en liveinspelning som ett dokument taget direkt ur tiden utan omsvep och krusiduller. Sådana som mig föredrar bootleginspelningar eftersom dessa aldrig (eller jäkligt sällan) är doktorerade i efterhand för att passa någons smak.
Den andra kategorin är de människor som bara vill höra hur ett band låter live utan att lägga ner för mycket tid eller engagemang i det. Det är samma människor som svär ve och helvete över en usel kassettinspelning från 1973 och tycker att det låter alldeles för jävligt (medan jag, som bekant, hade sålt mormor för en sådan).
Jag säger inte att jag har rätt (jo, det gör jag visst), alla har så klart sina preferenser, men att tro att Kiss ”Alive!” är ett utmärkt exempel på en typisk Kisskonsert är att blunda för verkligheten.
Inte nog med att låtlistan är otroligt lång och att publiken skriker jämnhögt hela tiden, Kiss själva framstår som ett gäng dundermusiker som trots bomber, eld och eldblåsande elefanter aldrig gör några fel. Det är så klart inte sant, skivan är putsad i efterhand. Men exakt hur mycket putsad är den, och dessutom, var? Vi ska reda ut detta lite.
Fem konserter på sommarturnén 1975 spelades in för ”Alive!”. Detroit, Cleveland, två spelningar i Davenport samt Wildwood. Av dessa fem så finns en publikinspelning från Wildwood och en intressant halvtimme som i folkmun kallas Cleveland 75 att tillgå, den senare skall jag strax återkomma till. I vilket fall, enligt en samtida cuesheet som Gene skrivit så verkar det som om nedanstående källor använts till albumet.
Från Wildwood: ”Deuce”, ”Strutter”, ”Got to Choose”, ”Hotter than Hell”, ”Firehouse”, ”She” (delvis), ”Parasite” samt ”Black Diamond”.
Från Davenport: ”She” (delvis), ”Let Me Go, Rock n’ Roll” (första giget – skivans enda bibehållna referens till en stad kommer i denna låten när Gene skriker ”Quad city”), ”Watchin’ You”, ”Rock Bottom”.
Från Cleveland: ”C’mon and Love Me”, ”Nothin’ to Lose”, ”100 000 Years”, ”Rock and Roll All Nite”, ”Cold Gin”.
Dessutom nämns det att ”Cleveland raps are good” och ”Detroit insert 100 000 Years”. Detta är enda gången Detroit nämns, vilket får mig att misstänka att det giget inte var speciellt lämpat för en liveskiva, även om Kiss själva i Kisstory försöker upprätthålla myten om att skivan i princip är helt inspelad i Detroit.
Lite korkat med tanke på att cuesheeten jag syftar till ovan faktiskt finns på bild i samma bok. Historien har dock visat att Paul och Genes åsikter om vad som försiggått tyvärr sällan överensstämmer med verkligheten, så även i detta fall.
Nåväl, att jag nu nämner ifrån vilka städer man tagit de olika låtarna har i sig inget att göra med den färdiga produkten. Tar vi fram kassetten från Wildwood och jämför ”Deuce” där med ”Deuce” på ”Alive!” så är det fortfarande två helt olika låtar. Egentligen finns det bara en sak som är densamma på båda – trummorna.
Kanske inte ens det, Wildwood tillhör tyvärr inte en av de bättre inspelningarna som finns så jämförelsen är ganska svårgjord. Nog låter det som ”rätt” trummor om man lyssnar ordentligt, men jag är inte helt övertygad. Nej, även om vi nu ”vet” vilka städer som låtarna är inspelade i så har vi mycket kvar att bena ut.
Halvtimmen från ”Cleveland” som jag mumlade om ovan är en soundboardinspelning som brukar kallas för radioinspelning. Ryktet gör gällande att den spelats på radio i USA i programmet King Biscuit Flower Hour och jag har faktiskt sett en sådan KBFH-disk på Ebay.
När jag så för denna krönikas skull satte mig ner och verkligen lyssnade på inspelningen så står en sak klart – om denna inspelning verkligen spelades på radio så måste Kiss ha varit dumma i huvudet, big time.
Det är nämligen så att på minst tre låtar, ”Hotter than Hell”, ”Firehouse” och ”Rock and Roll All Nite”, är sången nypålagd, men i bakgrunden ligger fortfarande den ”riktiga” livesången! Detta hade jag aldrig noterat innan varför överraskningen i soffan denna arla lördagsmorgon var ganska påtaglig.
Vad som även står klart är att Ace solon är helt nypålagda, inte bara ljudet är annorlunda jämfört med hans liveljud vid denna tid, de är även perfekta ton för ton. Hur många gånger det har hänt genom åren kan man sannerligen fråga sig.
Inspelningen på fem låtar har kallats ”Cleveland” i alla år, men sanningen är även där en annan. ”Hotter than Hell”, ”Black Diamond” och troligen ”Firehouse” kommer alla från Wildwood vilket vi i första fallet vet tack vare Pauls presentation av låten. På publikinspelningen klipper ”Hotter than Hell” precis efter de första ackorden, men presentationen är intakt och är exakt samma som den på ”Cleveland”.
”Black Diamond” å sin sida är exakt samma version på ”Alive!” som på denna inspelning, det enda som skiljer är att Pauls intro är klippt och att trumpinneinräkningen saknas. Detta överensstämmer med cuesheeten ovan, vilket även ”Rock and Roll All Nite” gör i form av inspelningen från Cleveland.
”Rock and Roll All Nite” har dessutom delvis samma intro av Paul på denna inspelning som på ”Alive!” (”so let’s rock and roll all nite and party every day”). Utöver detta innehåller inspelningen även en ”Let Me Know” som inte är släppt live ännu (”You Wanted the Best, You Got the Best” räknas inte) som är mixad och halvfärdig och som man tydligen funderade på att ha med på ”Alive!”. En svängig och go’ version som verkligen borde ha sett dagens ljus.
Om då sången och annat är nypålagt, när skulle Kiss ha hunnit göra det? De turnerade ju alltid 1975? Nja, mellan den 5 juli och den 15 juli var de lediga, och även mellan den 24 juli och den 2 augusti. Sammanlagt nästan tre veckor som bandet till stor del spenderade i Electric Ladyland Studios i New York tillsammans med Eddie Kramer, där de skapade ”Alive!”.
Exakt hur mycket som är nypålagt varierar beroende på vem man frågar. Frågar man Gene eller Paul så heter det att ”lite grand putsade vi till”. Frågar man J.R. Smalling eller Peter Criss så är det snarare ”allt är nyinspelat utom trummorna”. Även Eddie Kramer har uttalat sig om att en tämligen otrolig del nyinspelningar präglar skivan. Men vem i hela världen kan man då lita på?
Sig själv, sina öron. Vi är i dag lyckligt lottade med en hel del konsertinspelningar med Kiss från 1974 och framåt vilket gör att vi själva kan bilda oss en uppfattning om hur bandet lät live. Om vi tar fram en av de två riktiga superinspelningarna som finns från just denna period, Long Beach 750531 eller Hempstead 750823, så står det klart att Kiss var ett väldigt annorlunda band live än vad de ville göra sken av på ”Alive!”.
Det är dock viktigt att diskutera detta med rätt synsätt. 1975 var Kiss fortfarande inte ett stort band, livesläppet skulle vara ett substitutsläpp eftersom de tre studioskivorna inte lät som Kiss gjorde live vilket säkert gjorde mången konsertbesökare besviken när han dagen efter konserten köpte ”Hotter than Hell” och fick något helt annat än vad han sett och hört dagen innan.
Om Kiss hade släppt en skiva som lät exakt som de gjorde live då så hade alla kritiker fått mjölk på sin kvarn, ”Kiss låter lika hemskt live som i studio” och så vidare. I stället skapade Kiss en skiva som satte standarden för hur en liveskiva skulle låta och se ut.
Jag personligen lyssnar helst på konsertinspelningar, vilket dock inte betyder att jag på något sätt förringar ”Alive!”. Det är bara så att när jag lyssnar på ”Alive!” så lyssnar jag på Kiss fjärde skiva, inget annat. Jag lyssnar inte och letar fel eller överdubbningar, men jag lyssnar inte heller och tycker ”gud så bra de lät live”. Jag lyssnar bara, och blir överkörd av skivans närmast otroliga kraft. Igen, och igen, och igen.

cover_alive_largeVarning: Om du vill leva vidare i tron att ”Alive!” är ett typiskt dokument över hur Kiss lät live 1975 så sluta läsa nu. Jag tänker nämligen avslöja mer än du vill veta.

Let’s face it. Kiss var inte 1975 och är inte i dag några supermusiker. Jo, Eric Singer, Bruce Kulick och Eric Carr är/var det, men jag åsyftar Paul, Gene, Ace och Peter. Därför kan det knappast ha kommit som en chock den där junidagen 1975 när man satte sig ner och lyssnade hur förbannat slarvigt det lät.

Kiss har alltid handlat om show. Därför märks sällan några missade toner, lite falsksång eller ett trumbeat som varit lite off. Men att sitta ner och lyssna på det, det är andra bullar det.

Det finns två kategorier människor som lyssnar på liveinspelningar. Den första kategorin är sådana som mig som ser en liveinspelning som ett dokument taget direkt ur tiden utan omsvep och krusiduller. Sådana som mig föredrar bootleginspelningar eftersom dessa aldrig (eller jäkligt sällan) är doktorerade i efterhand för att passa någons smak.

Den andra kategorin är de människor som bara vill höra hur ett band låter live utan att lägga ner för mycket tid eller engagemang i det. Det är samma människor som svär ve och helvete över en usel kassettinspelning från 1973 och tycker att det låter alldeles för jävligt (medan jag, som bekant, hade sålt mormor för en sådan).

Jag säger inte att jag har rätt (jo, det gör jag visst), alla har så klart sina preferenser, men att tro att Kiss ”Alive!” är ett utmärkt exempel på en typisk Kisskonsert är att blunda för verkligheten.

Inte nog med att låtlistan är otroligt lång och att publiken skriker jämnhögt hela tiden, Kiss själva framstår som ett gäng dundermusiker som trots bomber, eld och eldblåsande elefanter aldrig gör några fel. Det är så klart inte sant, skivan är putsad i efterhand. Men exakt hur mycket putsad är den, och dessutom, var? Vi ska reda ut detta lite.

Fem konserter på sommarturnén 1975 spelades in för ”Alive!”. Detroit, Cleveland, två spelningar i Davenport samt Wildwood. Av dessa fem så finns en publikinspelning från Wildwood och en intressant halvtimme som i folkmun kallas Cleveland 75 att tillgå, den senare skall jag strax återkomma till. I vilket fall, enligt en samtida cuesheet som Gene skrivit så verkar det som om nedanstående källor använts till albumet.

75k20

Från Wildwood: ”Deuce”, ”Strutter”, ”Got to Choose”, ”Hotter than Hell”, ”Firehouse”, ”She” (delvis), ”Parasite” samt ”Black Diamond”.

Från Davenport: ”She” (delvis), ”Let Me Go, Rock n’ Roll” (första giget – skivans enda bibehållna referens till en stad kommer i denna låten när Gene skriker ”Quad city”), ”Watchin’ You”, ”Rock Bottom”.

Från Cleveland: ”C’mon and Love Me”, ”Nothin’ to Lose”, ”100 000 Years”, ”Rock and Roll All Nite”, ”Cold Gin”.

Dessutom nämns det att ”Cleveland raps are good” och ”Detroit insert 100 000 Years”. Detta är enda gången Detroit nämns, vilket får mig att misstänka att det giget inte var speciellt lämpat för en liveskiva, även om Kiss själva i Kisstory försöker upprätthålla myten om att skivan i princip är helt inspelad i Detroit.

Lite korkat med tanke på att cuesheeten jag syftar till ovan faktiskt finns på bild i samma bok. Historien har dock visat att Paul och Genes åsikter om vad som försiggått tyvärr sällan överensstämmer med verkligheten, så även i detta fall.

Nåväl, att jag nu nämner ifrån vilka städer man tagit de olika låtarna har i sig inget att göra med den färdiga produkten. Tar vi fram kassetten från Wildwood och jämför ”Deuce” där med ”Deuce” på ”Alive!” så är det fortfarande två helt olika låtar. Egentligen finns det bara en sak som är densamma på båda – trummorna.

Kanske inte ens det, Wildwood tillhör tyvärr inte en av de bättre inspelningarna som finns så jämförelsen är ganska svårgjord. Nog låter det som ”rätt” trummor om man lyssnar ordentligt, men jag är inte helt övertygad. Nej, även om vi nu ”vet” vilka städer som låtarna är inspelade i så har vi mycket kvar att bena ut.

Halvtimmen från ”Cleveland” som jag mumlade om ovan är en soundboardinspelning som brukar kallas för radioinspelning. Ryktet gör gällande att den spelats på radio i USA i programmet King Biscuit Flower Hour och jag har faktiskt sett en sådan KBFH-disk på Ebay.

4835

När jag så för denna krönikas skull satte mig ner och verkligen lyssnade på inspelningen så står en sak klart – om denna inspelning verkligen spelades på radio så måste Kiss ha varit dumma i huvudet, big time.

Det är nämligen så att på minst tre låtar, ”Hotter than Hell”, ”Firehouse” och ”Rock and Roll All Nite”, är sången nypålagd, men i bakgrunden ligger fortfarande den ”riktiga” livesången! Detta hade jag aldrig noterat innan varför överraskningen i soffan denna arla lördagsmorgon var ganska påtaglig.

Vad som även står klart är att Ace solon är helt nypålagda, inte bara ljudet är annorlunda jämfört med hans liveljud vid denna tid, de är även perfekta ton för ton. Hur många gånger det har hänt genom åren kan man sannerligen fråga sig.

Inspelningen på fem låtar har kallats ”Cleveland” i alla år, men sanningen är även där en annan. ”Hotter than Hell”, ”Black Diamond” och troligen ”Firehouse” kommer alla från Wildwood vilket vi i första fallet vet tack vare Pauls presentation av låten. På publikinspelningen klipper ”Hotter than Hell” precis efter de första ackorden, men presentationen är intakt och är exakt samma som den på ”Cleveland”.

”Black Diamond” å sin sida är exakt samma version på ”Alive!” som på denna inspelning, det enda som skiljer är att Pauls intro är klippt och att trumpinneinräkningen saknas. Detta överensstämmer med cuesheeten ovan, vilket även ”Rock and Roll All Nite” gör i form av inspelningen från Cleveland.

”Rock and Roll All Nite” har dessutom delvis samma intro av Paul på denna inspelning som på ”Alive!” (”so let’s rock and roll all nite and party every day”). Utöver detta innehåller inspelningen även en ”Let Me Know” som inte är släppt live ännu (”You Wanted the Best, You Got the Best” räknas inte) som är mixad och halvfärdig och som man tydligen funderade på att ha med på ”Alive!”. En svängig och go’ version som verkligen borde ha sett dagens ljus.

Om då sången och annat är nypålagt, när skulle Kiss ha hunnit göra det? De turnerade ju alltid 1975? Nja, mellan den 5 juli och den 15 juli var de lediga, och även mellan den 24 juli och den 2 augusti. Sammanlagt nästan tre veckor som bandet till stor del spenderade i Electric Ladyland Studios i New York tillsammans med Eddie Kramer, där de skapade ”Alive!”.

75k32

Exakt hur mycket som är nypålagt varierar beroende på vem man frågar. Frågar man Gene eller Paul så heter det att ”lite grand putsade vi till”. Frågar man J.R. Smalling eller Peter Criss så är det snarare ”allt är nyinspelat utom trummorna”. Även Eddie Kramer har uttalat sig om att en tämligen otrolig del nyinspelningar präglar skivan. Men vem i hela världen kan man då lita på?

Sig själv, sina öron. Vi är i dag lyckligt lottade med en hel del konsertinspelningar med Kiss från 1974 och framåt vilket gör att vi själva kan bilda oss en uppfattning om hur bandet lät live. Om vi tar fram en av de två riktiga superinspelningarna som finns från just denna period, Long Beach 750531 eller Hempstead 750823, så står det klart att Kiss var ett väldigt annorlunda band live än vad de ville göra sken av på ”Alive!”.

Det är dock viktigt att diskutera detta med rätt synsätt. 1975 var Kiss fortfarande inte ett stort band, livesläppet skulle vara ett substitutsläpp eftersom de tre studioskivorna inte lät som Kiss gjorde live vilket säkert gjorde mången konsertbesökare besviken när han dagen efter konserten köpte ”Hotter than Hell” och fick något helt annat än vad han sett och hört dagen innan.

Om Kiss hade släppt en skiva som lät exakt som de gjorde live då så hade alla kritiker fått mjölk på sin kvarn, ”Kiss låter lika hemskt live som i studio” och så vidare. I stället skapade Kiss en skiva som satte standarden för hur en liveskiva skulle låta och se ut.

Jag personligen lyssnar helst på konsertinspelningar, vilket dock inte betyder att jag på något sätt förringar ”Alive!”. Det är bara så att när jag lyssnar på ”Alive!” så lyssnar jag på Kiss fjärde skiva, inget annat. Jag lyssnar inte och letar fel eller överdubbningar, men jag lyssnar inte heller och tycker ”gud så bra de lät live”. Jag lyssnar bara, och blir överkörd av skivans närmast otroliga kraft. Igen, och igen, och igen.

Alex Bergdahl
Reporter/orakel
Kiss Army Sweden

Destroyer # 14 Oktober 2005

Artikeln ur Destroyer 14.

 banner ad


Comments are closed.