Aftonbladet rescenserar

Aftonbladet rescenserar

Aftonbladets Marcus Grahn har rescenserat Stockholm konserten. Den såg ut som följande:

+++

Kiss
Stadion, Stockholm.

Publik: Cirka 32?000. Längd: Drygt två timmar. Bäst: ”Beth”. Sämst: ”Strutter” är avstängd från turnén. Fråga: Finns terapeutiska motiv till Paul Stanleys konstanta frågor om vårt välmående?

Låtlistan
1. Modern day Delilah 2. Cold gin 3. Let me go, rock’n’roll 4. Firehouse 5. Say yeah 6. Deuce 7. Crazy crazy nights 8. Calling Dr. Love 9. Shock me 10. I’m an animal 11. 100,000 years 12. I love it loud 13. Love gun 14. Black diamond 15. Detroit rock city
Extranummer: 1. Beth 2. Lick it up 3. Shout it out loud 4. I was made for lovin’ you 5. God gave rock’n’roll to you II 6. Rock and roll all nite

Kiss sparar in på lyx

”We always play this”, säger Paul Stanley inför ”100,000 years”.

Han skulle kunna presentera hela kvällen likadant.

Efter en hel Europaturné med samma låtlista borde den kunna maximeras ännu mer.

I första extranumret, sjunget av Eric Singer, ges kvällens debutrysning (om man inte räknar förbandet Europes barnhyllning ”New love in town”). ”Destroyer”-balladen ”Beth” görs värdig, över en mosaik av mobildisplayer och tändare.

Det är det enda nya sedan Europapremiären i maj.

Improvisationslöst
Resten är upprepning, minutiös självhärmning.

Utrymmet för improvisation är lika stort som luftrummet mellan Gene Simmons byxor och hans hud.

Detta måste inte vara ett problem, om man väljer att låta sig underhållas; att okritiskt absorberas av en pyropyntad rockshow. Det är ett problem för sådana som jobbar med att sitta på särskilda läktare, smeka sina egna hakor och a-n-a-l-y-s-e-r-a. För det är svårt att sluta tänka att en så hårt mallad föreställning borde kunna fulländas mer.

De kollektivbuggar invant i ”Let me go, rock’n’roll” och ”Deuce”.

Paul Stanley åker linbana. Inför ”I love it loud” drabbas Gene Simmons av akut broddregel: han kränger och skälver, som vore han diaboliskt angripen, innan han lyfts av vajrar och sjunger stående på ljusriggen.

Allt sker likadant i dag som i förrgår, på denna turné som på den förra.

Ljudet missfärgas av blåsten, regnet och kylan irriterar, men samtidigt stärker det tyngden i nya ”I’m an animal”.

Har de roligt?
Paul Stanley slarvar i sången, ”Love gun”-melodin vrids som vanligt ur led, men samtidigt verkar han ärligt engagerad, snurrar på ryggen på sätt jag sällan ser andra 58-åringar i min närhet göra. Och när han leende ryggdunkar Tommy Thayer inför ”Lick it up” måste jag undra:

Kan de verkligen tycka att det här är roligt? På riktigt? Fortfarande?

Viktigare är frågan om man som publik tycker att det är roligt.

Jag smeker min egen haka och a-n-a-l-y-s-e-r-a-r:

Jo, det är väl okej.

 banner ad


Comments are closed.